Flera nätter har jag vaknat i panik och haft en rädsla som inte går att beskriva i ord. Den finns i varenda liten cell i kroppen och den gör att varje muskel spänns till bristningsgränsen och det värker i käkarna efter att jag har bitit ihop och tårarna forsar på mina kinder. Jag är iskall av skräck samtidigt som svetten rinner av mej och det som väcker mej är mitt eget skrik. Att någon annan kan sova trots detta skrik det förstår jag inte för det skär genom benen på mej och det känns som en evighet innan jag inser att det bara var en dröm. Det är en mardröm som påverkar mej hela dagen - den stannar kvar inuti mej och det skrämmer mej att känslan aldrig försvinner. Det skrämmer mej för drömmen startar och slutar på samma sätt.

Jag befinner mej i mitt nya hem och har precis kommit hem efter att ha lämnat barnen på dagis och varför det är halvmörkt ute det kan jag inte förklara men det är det. Jag sätter mej vid köksbordet för att dricka kaffe och jag känner smaken, jag känner värmen och jag känner att jag slappnar av i hela kroppen av att bara sitta där när det är tyst och lugnt runt mej - det är jag och min kaffekopp och tystnaden. Jag sitter och drömmer om hur jag ska inreda tjejernas rum och hur lyckliga vi ska bli här. Det finns barn som mina kan leka tillsammans med och det är ett lugn som jag inte har känt på länge som finns inuti mej.

Jag sitter och tittar ut och jag ser två barn som springer och leker och jag hör deras kluckande skratt - ett sånt där oförst'llt skratt som bara barn kan skratta. Det är naturligt inte återhållsamt eller tillgjort. Jag ler för mej själv och känner att jag har kommit till ett ställe där jag känner mej hemma. Jag bestämmer mej för att hämta en bok och läsa i medans jag dricker kaffet och att jag ska bara njuta av denna stunden och att jag känner mej avslappnad. Jag har hittat ron och glädjen i mitt liv. Jag ska göra det bästa för mej och tjejerna och kampen är över. Detta ska bli våran nystart.

Jag sätter mej åter vid bordet och jag öppnar boken och börjar läsa. Plötsligt känner jag mej iakttagen. Det blir kallt i rummet och jag vill bara gömma mej. Vill inte känna så här för jag känner igen känslan från när Äcklet kom in i ett rum. Jag börjar titta mej runt och jag känner att paniken kommer krypande. Jag vill bara vakna, vill bara slippa denna känsla och vakna och känna att jag är i tryggheten men det går inte - jag är fast. Jag går igenom alla rummen men det finns inget där. Jag börjar bli arg på mej själv för att jag känner så här - för att jag inbillar mej. Jag bestämmer mej att jag ska återvända till köket och jag ska hitta lugnet igen. Jag ska njuta av min bok och kaffe och jag ska skjuta bort denna känsla för det finns ingen orsak att känna så.

Jag går in i köket och sätter mej vid köksbordet igen. Jag tittar snabbt ut genom fönstret och det finns ingen där. Jag blir ännu mer irriterad på mej själv för att jag inbillar mej saker och skäller inombords för att jag är så fjantig. Känner mej som ett rädd barn som har monster under sängen samtidigt som man vet att det inte finns något där eller i garderoben men hjärnan spelar ett spratt med en. Det är då jag ser fönstret i ögonvrån och jag vill inte tro det jag ser, jag vill att det bara ska vara en inre bild en fantasi men det är det inte. Det är han som står där med de kalla, svarta ögonen som han fick när han var den "onda" och han bara tittar på mej utan att röra en min. Han ger mej blicken som jag vet innebär bestraffning och att det kommer att göra ont på både ut och insaidan. Det kommer att bli märken som jag inte kan dölja och han kommer att knäcka mej så jag åter bara är en blöt fläck när han är färdig och jag önskar att jag hade dött istället för att uppeva det hån det är att det gör så ont, och känns så förnedrande. Kroppen lyder inte men jag vill bara bort från fönstret, gömma mej, skydda mej samtidigt som jag hinner tänka en tacksam tanke att barnen inte är hemma de behöver inte få utstå mer än vad de redan har gjort. Jag skickar iväg en tanke att mina föräldrar ska vara de som hittar mej död och sönderslagen så att barnen inte behöver det. Jag känner sån frustration och skräck över att han har hittat oss trots alla säkerhetsåtgärderna.

Då ser jag hur han höjer handen och krossar rutan. Jag inser då att detta är min sista stund jag kommer inte att träffa barnen mer. Jag kan inget göra bara skrika och hoppas att någon hör mej och kommer och räddar mej innan det är försent.

Skriket är så hjärtskärande och det innehåller alla de gånger jag har fått utstå denna "behandling" men inte har vågat skrika, inte vågat visa att det gör ont för jag vet att då kommer jag att straffas ännu hårdare. För om jag gör det är jag svag och då blir han ännu mer irriterad. Skriker jag så blev han vansinnigare så det var när han gick som jag grät och det är av detta skrik som jag vaknar. Jag ligger i fosterställning och jag gråter, jag är livrädd och drömmen sitter under mitt skinn. Jag kan inte få bort den och jag kan inte få bort känslan. Jag är livrädd och vet inte om jag ska våga gå upp och titta om han är i lägenheten eller om det var en dröm. Det är en sån dröm som lämnar spänningen och känslan i luften och är så stark så man kan ta på den. Jag är livrädd för att somna igen för jag vill inte fortsätta att drömma jag vill inte vetavad han gör med mej. Det tar timmar innan spänningen släpper och jag kan somna igen. Som tur är kommer inte drömmen tillbaka den natten men den kommer tillbaka i samma version med samma känslor natten efter. Jag är livrädd hela dagarna efter för den är så verklighetstrogen - det är ju så mitt liv såg ut och det är minnen och beteenden som sitter så långt inne.

Jag ber varje kväll att jag ska slippa drömma den igen för jag orkar inte ha känslan, jag orkar inte ha så lite sömn och jag har värk i hela kroppen av spänningen och allt detta följer mej hela dagen efter. Jag hoppas att jag snart ska kunna sova utan den drömmen för jag vet inte hur många nätter till jag orkar. Jag vill inte ha drömmen och jag hoppas att fastän det inte fungerade förra gången när jag skrev av mej drömmen så kanske det kommer att funka denna gång!

PUSS från Häxansurtant som hoppas att få en drömlös natt i natt   

 

Ulliz

1 mars 2011 09:56

Lilla syster yster... <3<3<3
Drömmarna är jättejobbiga, men det possitiva är att dom är en bearbetning hos dig..
Det du inte orkar tänka på och bearbeta kommer ofta i drömmar.. Jag drömde själv en mardröm i natt och det är skitjobbigt, men med tiden vet man att det är en bearbetning och det som händer är inte på riktigt...
Puss... Love you !

http://annaulliz.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

1 mars 2011 16:52

Jag vet att det inte är på riktigt och att det har med bearbetningen och att det är bra men huvudet vet det men inte kroppen!
PUSS på dej storasyster LOVE YOU TO!

 

sandra

2 mars 2011 07:25

hej gumman! fy fan vad han gjort den jävel. Men det kommer att blekna o gå bort efter hand. om jag kunde ta dina drömmar några nätter så du slapp ha dom så skulle jag det. puss o kram vännen....

ensammalejonmamman

2 mars 2011 13:15

Tack! Puss vännen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...