Denna helg har varit en "pappa-helg"  som jag kallar det och denna gången var det Skruttan som tog på sej den rollen. Fastän BUP säjer att detta är ett sätt för dem att bearbeta det som de har varit med om så är det ändå så jobbigt och jag känner att jag vet inte hur jag ska agera. Det är inte bara det att de har sönder saker, slår de andra syskonen och är som han var mot dem utan det är det att det väcker minnen hos mej och hur det var att leva i helvetet. Jag ser Äcklet så tydligt i det sätt som de använder och det är så mycket känslor bakom agerandet.

Igår såg jag redan på morgonen att Skruttan mådde dåligt men hon valde att inte säja något utan agerade bara. Det brukar annars finnas en varning i ord-form att de är pappa och tänker vara elak men det kom inte denna gång. Det som är värst är att de får hans kroppsspråk och ögonen är döda - de har inte deras gnista som de har de andra dagarna och allt detta får mej att gråta invärtes. Jag kan inte låta bli att undra över hur skadade de är på insidan egentligen och med den tanken kommer hur mycket skador har jag på insidan som han har orsakat. Jag tror att det är mer än vad vi någonsin kommer att inse och vi kommer att påverkas av dem hela livet mer eller mindre men periodvis tror jag att det kommer att vara jobbigare än andra.

När vi flyttade hit för över ett år sedan så tänkte jag när jag och barnen reagerade på ljud att detta kommer att försvinna med tiden, vi kommer att lära oss de ljud som hör till våran vardag men jag inser att vi kommer inte att göra det så nu är jag på jakt efter en ny bostad. Ikväll när jag skulle natta barnen så blev det ännu mer uppenbart för mej. Grannen som bor ovanpå brukar ha ljud för sej och vissa dagar låter det som om de möblerar om hela lägenheten. Jag vet att jag reagerar på detta med flykt men har med tiden lärt mej att det inte är fara så jag behöver fly men en reaktion kommer iallafall.

Ikväll lät det en gång när jag låg hos barnen och på en gång hör jag Smulan få panik och fråga vad det är. Jag berättade precis som det är att det är de som har vårat tak som golv som låter och detta brukar lugna henne men inte ikväll. Paniken var fakta och det spelade ingen roll vad jag sa för det var pappa som kom och slog på dörren. Jag tog med henne till dörren och visade att det inte lät något där och hon förstod att inte pappa var här - han hade inte hittat oss.

Åter i sängen hlrde hon ljuden igen och frågade vad det var. Hon fick samma svar men denna gång ville hon inte gå och titta att det inte lät från dörren utan hon skulle gömma sej hos mej för hon vet att jag skyddar henne. Där låg hon nära. nära mej och jag kände rädslan i hennes kropp och då kunde jag inte längre hindra tårarna utan de rann nerför min kind.

Att en person har vållat oss allt detta och att han har gjort det med avsikt att skada oss och att kuva oss så att han kan styra oss som marionettdockor. Att vi inte ens ska kunna ha ett vanligt liv där barnen kan vara glada och vara just barn och inte ha dessa tankar och bekymmer - det är vad jag önskar mej. Jag tycker att barnen förtjänar det. De ska inte behöva se att mamma sätter i säkerhetskedjan för att känna sej lugn i sitt eget hem de ska inte behöva ha dessa tankar men nu har de det och jag måste vara stark och stötta dem och inte visa vad som virvlar upp inom mej vid deras utbrott och tankar och allt som har med detta att göra! Jag måste............. och jag tycker att det borde inte behövas dessa säkerhetsgrejer som vi har byggt upp och tvingats för att skydda oss från honom som ska kallas deras pappa!

PUSS från Häxansurtant som nu ska torka tårarna   

Bilden är lånad från Google

Idag var det strålande sol ute så jag och barnen gick till pulkabacken och bara hade det roligt. Har märkt att nu när jag inte har någon som trycker ner mej och kritiserar det som jag gör så har jag mer energi än vad jag tidigare har haft när det gäller att hitta på saker med barnen. När jag försökte med det när jag levde tillsammans med Äcklet så mådde jag alltid dåligt när jag gjorde såna saker för jag visste att jag skulle få skit för att jag inte hade gjort de saker som krävdes när jag kom hem. Att barnen var nöjda och glada det var inget som han såg som positivt men jag inser idag att det bara var han och hans intressen som fanns i hans hjärna och som skulle prioriteras.

Var helt slut när vi kom hem för det är jobbigt att springa upp och ner i backar och bubba och dra men jag njuter när jag gör såna här saker tillsammans med barnen för värken blir mindre eller rättare sagt känns mindre när man har tre nöjda och glada barn här hemma. Nu när jag ska somna så har jag samma panik som jag alltid har när jag kommer till detta stadiet - jag vågar inte soman för jag vet inte om drömmen som är en ren mardröm kommer tillbaka igen i natt och den är så vidrig. Min terapeut sa att jag skulle försöka att måla ner den men det är så svårt. Har provat flera gånger men jag får inte ner hur den ser ut så nu skulle jag behöva ha hjälp av K för jag ser ju på tavlan du gjort och jag vet att du skulle kunna hjälpa mej med det. Tanken med att måla ner denna var att jag kanske skulle kunna lämna den då på samma sätt som jag kan lämna hemska saker som jag skriver ner här - jag har lagt dem till ett annat ställe.

Drömmenser lika ut natt efter natt och jag vaknar alltid av mina egna skrik, att jag är livrädd och har panik och att det bara rinner svett. Det tar en stund innan jag kan lugna mej och orientera mej vart jag befinner mej och det är en sån där dröm som sitter i hela dagen efter. Känslan av panik och rädsla sitter kvar i kroppen. Nu har jag kommit på att jag ska prova med lösningen att skriva ner den här så kanske den kan försvinna eller i alla fall bli mindre stark.

Drömmen börjar alltid med att jag står på ett mörkt skepp. Det är metall, halt och det finns ingen reling eller någre detaljer förutom en lucka som jag vet att jag måste hinna fram till och krypa ner i innan det som jagar mej kommer ifatt. Denna som jagar mej är Äcklet men jag ser aldrig honomutan jag bara vet det och om han kommer ifatt mej så vet jag att jag kommer att dö - och att jag kommer att pinas till döds.

När jag kommer in genom denna lucka så är det långa metallsnurrtrappor som det är galler på varje trappsteg så man ser längdt ner om man tittar neråt och det enda jag vet är att jag  måste fly från denne som jagar mej och att jag måste hitta barnen för jag måste skydda dem. Jag springer och springer och varje gång som jag kommer till en ny våning så finns det gångar åt två håll så jag måste välja och den som jagar mej kommer närmare och närmare. Jag känner skräcken och jag känner paniken över att jag inte kommer att överleva detta - jag kommer inte att klara det och jag måste hitta barnen så att de överlever.

Det är så svårt att förklara vad det gör att det är så skrämmande men det är verkligen en riktig mardröm som gör att jag får panik i helakroppen. Allt är mörkt, kallt och otäckt. Allt är av metell så varje steg ekar och det finns inget ljus det är bara mörkt. Det enda som är av färg är dörrkarmarna som är röda och det finns inga detaljer - det är bara mörka sterila väggar och korridorer vart jag än går. När jag hittar barnen en och en på olika ställen så för jag dem till en bur där jag låser in dem för att han inte ska kunna skada dem. Jag vill inte heller att de ska se när han skadar mej så därför är jag alltid snabb därifrån så att de ska slippa att lida mer än vad de redan gör.

Överallt är det fullt med ljud. Det är metalldörrar som slår och det droppar och blåser och jag är livrädd för allt och man ser inte så långt fram som man skulle behöva för att kunna vara på sin vakt. När jaghar hittat alla mina tre barn så fortsätter jag att leta efter det fjärde som jag i verkligheten inte har. Jag känner panik för att jag måste hitta detta barn och jag måste göra det snabbt.

Samtidigt så känner jag att kroppen är rädd för detta fjärde som ska hittas för den vet inte vad det är som den letar efter. Kanske inte låter otäckt när man läser det jag skriver men det är verkligen en vidrig mardröm och att känna denna pressen att jag måste rädda dessa barn.

Min terapeut tror att det är så att alla drömmar handlar om mej som person och att det jag söker efter som i drömmen är barn egentligen är en del av mej som jag letar efter. Den fjärde har jag inte hittat än och inte bearbetat. Jag vet inte vad jag ska tro men den lämnar inte en muskel oberörd när jag drömmer den. När jag vaknar så känns det som om jag skulle ha sprungit ett helt maraton och att musklerna är helt slut. Tar en lång stund innan jag kan orientera mej vart jag är och att jag är vaken och ligger i min säng igen.

Jag minns att när jag bodde på skyddade boendet precis efter misshandeln hade jag en liknande dröm som följetong natt efter natt men här fanns inga detaljer eller en speciell plats som jag sprang på. Det var samma känsla att den som jagade mej skulle döda och tortera mej så jag var tvungen att springa men då var det bara mörkt och ingenting fanns runt mej. Kanske är det så att drömmen vill säja mej något men jag känner att mitt huvud säjer att jag kan sova och att det bara är en dröm medans kroppen jobbar till max för att motverka att jag inte ska komma ner till den djupsömnen när man drömmer. Och sedan undrar jag varför jag är trött´.

Nu ska jag försöka sova och jag hoppas att jag ska slippa drömma den inatt för jag har sprungit maraton för många nätter nu och jag hatar att vakna av att jag skriker och gråter och känner det som om jag har duschat för så blöt i svett är jag!

PUSS från Häxansurtant   som hoppas att alla sover sött nu och drömmer ljuva drömmar