När jag var ung en gång i tiden så var jag på en föreläsning om senil dementa. Då var det en föreläsare som nämnde just det uttrycket "Att lampan är tänd men ingen är hemma" för att förklara för oss vad just denna sjukdom innebar. Just så känner jag det nu! Lampan lyser utåt men inom mej finns ingenting. Jag känner mej inte ledsen, arg, glad eller något annat jag känner mej bara tom. Som om allt barahar försvunnit ifrån mej.

Idag när jag kom till dagis så var det en fröken som kom fram och frågade om det hade hänt något. Jag sa att det inte var något och frågade om det var av någon speciell anledning som hon undrade. Jag trodde narutligtvis att barnen hade gjort eller sagt något eftersom de har sina perioder när de pratar om det som de har varit med om, då bara tittar hon på mej och säjer: Jag tyckte att du såg så trött ut!

Jag känner mej trött och tom. Jag känner att jag  inte ens orkar ta till mej vissa saker längre. Igår skulle jag läsa när barnen hade somnat och jag läste samma stycke om och om igen och ändå så visste jag inte vad jag hade läst. Jag vet att det är så här det blir pga mina hjärnskador när jag inte ger mej utrymme att ta det lugnt. Jag har fått rådet att hjärnan inte ska utsättas för stress för att då blir detta med påtagligt men hur lätt är det när situationen är som den är?!

Inatt låg jag och tänkte när jag inte kunde somna. För ett tag sedan gjorde jag ett drastiskt beslut för att vara jag - jag gick igenom mina "vänner" och såg till vilka jag hade ett utbyte av och vilka jag tyckte bara gav mej dåligt samvete och som tog min energi. De sistnämnda tog jag helt enkelt bort för de bara tryck ner mej så min lista med vänner blev kortare men de som fanns kvar gav mej något och jag kände att jag kunde stötta dem också när de andra var borta.

Det var första gången som jag tillät mej själv att jag känna efter och handla utifrån vad jag kände var det bästa för mej. Jag är en sån person som kan säja till mina vänner att jag älskar dem - jag säjer det inte till alla men dem jag säjer det till så kommer orden från hjärtat. Jag har bestämt mej för att jag ska tillåta mej själv att känna det som jag känner. Om jag är tom så måste jag låta mej själv känna det och acceptera att det är så jag känner.

Jag har varit utsatt för övergrepp under många år men samtidigt ser jag att jag själv har utsatt mej för olika övergrepp genom att jag aldrig har tillåtit mej själv att känna "negativa" saker. Jag har aldrig visat att jag är arg utan det har jag tryckt undan. Att jag är rädd, ledsen, inte klarar av saker är för mej negativa saker som man inte ska visa utåt. Jag har nämnt det tidigare men jag lärde mej under tiden med Äcklet att sätta på mej en rustning som gjorde att omgivningen inte såg vad jag kände på insidan. Jag tror att jag har behållt denna mer än vad jag har trott.

Jag tycker att jag flera gånger under tiden på skyddade boendet bröt ihop. Jag fick under denna tiden höra att de väntade på att det skulle komma en reaktion från mej men den såg de aldrig. Jag bröt ihop, jag hade en reaktion men jag dolde den för omgivningen för det var inte "fint" att visa det. Jag hade hans ord inom mej att man visar det inte.

Nu har jag gett mej själv utrymme att reagera och att känna som jag gör och kanske är det just det som jag behöver för att kunna bygga upp mej själv igen. Att jag kan visa mej svag inför mej själv. Kanske visar det sej att det är en styrka. Jag är livrädd att jag när jag orkar ta kontakt med personer som betyder mycket för mej upptäcker att de inte finns kvar. Jag känner samtidigt att det får jag ta den gången och finns de inte kvar så var det inte äkta iallfall. Jag har hittat en "syster" under denna krisen och det har jag aldrig haft så det kanske är ett tecken på att det finns människor som finns där trots hur man mår och om man inte ens orkar med sej själv!

Jag vet att jag måste ta detta "brejk" för att överleva och för att barnen och jag ska ha en framtid och för en gångs skull ska jag lyssna även på mina "negativa" sidor som jag inte har fått visa tidigare! Allt som inte dödar stärker än heter det ju och kanske blir jag starkare efter detta brejk!

PUSS från Häxansurtant