Man ska inte jämföra barn jag vet men jag kan inte heller låta bli! Pluttan var bara några månader när vi kom från helvetet. Jag var ensamstående mamma till tre barn som samtliga var under fyra år och jag kände att jag inte visste hur jag skulle klara detta - jag hade panik efter att ha hört i alla år att jag inte klarar mej utan honom och att jag inte skulle klara mej utan honom. Nu står jag här och har upptäckt att jag klarar detta och att det är jag som verkligen har skött allt med barn och hem helt själv och att han var det största och mest krävande barnet.

Nu när Pluttan börjar bli stor men ändå kommer att vara min bebis hela livet så kan jag inte rå för det men hon visar mej hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade varit utsatta för de övergrepp som de har varit med om. Pluttan tar för sej på ett helt annat sätt, hon har en vilja och hon visar mej hur ett friskt barn ska vara. Ett barn som har fått utvecklas till den individ som det var meningen att hon skulle bli. De andra två visar ett beteende som sitter inom dem och som kommer fram vid olika situationer. Om de spiller ut något så skyndar de sej att säja att det gör inget va mamma och ser rädda ut. Det är ett jätteframsteg för innan så gömde de huvudet mellan armarna för detta var förknippat med slag när vi var i helvetet. Jag har aldrig slagit dem under den tiden eller efter och ändå så kommer detta som av reflex. Är skrämmande att se.

Det är så många situationer som vi har fått jobba med och hur många timmar det har tagit fram tills idag an jag inte ens räkna ut och ändå så har vi en lång lång väg att gå. Vissa beteenden kommer att finnas kvar hela livet, andra kommer att bli mindre och mindre med åren och jag hoppas att några försvinner helt.

Det som är jobbigt är att se hur stor skillnad det är mellan Pluttan och de andras utveckling och det ser man mest om man jämför det med Skruttans beteende som levde längst av dem under denna terror.

Pluttan är mitt "friska" barn och samtidigt som det är jobbigt att se skillnaderna så kan jag glädja mej åt att jag hann få iväg ett barn innan skadorna blev för stora för jag tror inte att hon är medveten om vad som hände där utan det kan vara några kroppsminnen och jag hoppas att mina andra barn oxå kommer att komma till det "friska"

PUSS från Häxansurtant