Jag känner mej så maktlös när barnen mår dåligt över det som de har varit med om. Idag hade vi en helt underbar vinterdag i stugan. Solen sken och isen låg så man kunde gå hur långt man ville. Skruttan övade på skridskorna och Smulan med skidor medans Pluttan mest sprang och bara njöt. I mitt stilla sinne tänkte jag att detta kommer att innebära en lugn kväll för mej och efter att vi hade grillat korv över öppen eld var jag ännu mer övertygad för då märktes det hur trött de verkligen var. Egentligen förstår jag inte varför jag ens tror att det ska bli så längre.

Stugan är en fristad för dem men samtidigt så påminner det dem om tiden som var när de bodde där innan de kom till mej på skyddade boendet. Barnen bodde då hos mina föräldrar och jag vägrade att de skulle tillbaka till det bilogiska ursprunget för det började komma fram vad han hade gjort mot dem men även hur de mådde och vad de hade bevittnat. Detta var en kamp i sej att övertyga de olika myndigheterna varför jag ansåg det och de sa hela tiden till mina föräldrar att om han kom och ville ha barnen så var de tvugna att ge dem till honom medans jag bara skrek rakt ut och förbjöd dem. Till slut så fick jag myndigheterna med mej men det tog en evighet. Jag tror att poletten trillade ner när en från soc frågade Skruttan som då var tre år om hon ville träffa sin pappa och hon tittar honom i ögonen och säjer Nej! Aldrig! Jag undrade varför de inte hade frågat henne tidigare.

Ikväll när de skulle somna och vi läg i min säng så vänder sej Skruttan mot mej och säjer: Mamma! Jag ligger nära dej för då kan inte pappa komma och ta mej. För om han kommer så slår du honom och då springer jag och gömmer mej och tar Smulan och Pluttan med mej och så hittar han oss inte. Jag vet att du skyddar oss!

Redan här började mitt hjärta att gråta för jag har lovat dem att jag ska göra allt jag kan för att de inte ska behöva återvända till helvetet (använder inte det ordet till dem) men jag är tyvärr inte gud och kan avgöra det själv utan måste förlita mej på att det finns någon rättvisa och barnperspektiv i samhället. På en gång när de säjer så känner jag att hur kommer de någonsin att kunna lita på mej igen om det skulle bli så att de måste återvända? De är ju så små så till dem har jag bara förklarat att det var ett långt tag som de inte skulle behöva träffa det biologiska ursprunget men att det är tanter och farbröder som bestämmer detta. Ändå så känner de sej lugna i att jag har lovat dem att göra allt jag kan för att de ska slippa åka tillbaka.

Samtalet kring detta gick vidare och de berättade vad de skulle göra mer om han dök upp. Jag fick åter påminna dem om att vi bor på ett hemligt ställe och att han inte vet vart vi är. Detta lugnade dem till en början men de har alltid haft en plan vad de ska göra om han kommer. Jag har sagt till dem att om de ser honom så måste de komma till mej eller en fröken om de är på dagis men de har själva kommit på att de ska springa ut i skogen och gömma sej för att inte pappa ska hitta dem. Det gör så ont att höra detta för jag vet att eftersom de har en plan så är detta något som de tänker på och som oroar dem. Barn ska inte behöva känna så här och jag vill inte att mina ska behöva ha dessa planer. De ska planera vad de ska göra dagen efter och vilka leksaker som de vill ha men inte hur de ska kunna gömma sej för en av de som egentligen ska se till deras bästa, vilket han aldrig har gjort.

Samtidigt gråter mitt hjärta för att de ska få leva i denna övisshet så länge om de kommer att behöva återvända eller inte. Känns som om samhället gör na ävergrepp på dem genom att det aldrig blir avgjort. Samtidigt så får jag lita på dem som har mer erfarenhet än mej inom detta omräde som säjer att om de har tänkt att barnen ska tillbaka så hade det gått fortare eftersom de är så små men jag vågar inte lita på det förän jag har en dom . svart på vitt för jag orkar inte bli besviken. Min advokat brukar säja att jag måste tänka positivt men om jag tänker att de inte ska komma tillbaka ja då kommer jag att sjunka så långt ner om de skulle behöva göra det så därför är det bättre att tänka att den möjligheten finns även om jag vägrar att skicka tillbaka dem för jag vet inte om jag får tillbaka dem levande.

Jag undrar om det finns ett plåster som man kan sätta på hjärtat så att det blir helt igen. Troligen så finns det inte men man skulle ju kunna hoppas. Jag skulle oxå vilja ha en trasa som man kunde ta bort alla hemska minnen med men om inte de fanns så skulle vi inte vara de som vi är idag så man får väll se att det har fört med sej något positivt iallafall.

Ibland kan jag bara känna mej så lurad och så bedragen på livet. Det var inte så här min småbarnsperiod skulle vara. Jag skulle njuta av mina barn och kunna göra vad jag ville. Jag njuter av mina barn men det finns skuggor som förföljer oss och gör det svårare än vad det borde vara. Jag försöker att njuta av livet och göra saker men det är inte det lättaste när situationen ser ut som den gör. Man ska fösöka leva i nuet samtidigt som man ska vara "hemlig" och det är inte det lättaste att få ihop. Det känns lite med vardagligt när man börjar få rutiner och vi ser att det finns saker som vi kan göra för att förgylla tillvaron. Andra skulle kanske inte tycka att det är en förgyllning att kunna gå till badhuset, biblioteket, kunna köpa glass när vi vill men för oss är det en stor förgyllning för vi kunde inte göra dessa saker förut för antingen så förbjöd Äcklet oss eller så var det surt och bestraffningar när vi kom hem för att jag inte hade gjort det som behövdes hemma utan varit ute och roat mej istället eller så hade jag varit otrogen trots att jag alltid hade haft barnen med mej. Köpa glass och godis och frukt det var det inte tal om för jag hade inga egna pengar och fick be honom  om pengar. Nu odag har vi betydligt mindre pengar än vad jag fick när jag bodde med honom men de räcker på ett helt annat sätt och jag bestämmer äver dem själv. Detta bevisar för mej att han hade fel när han beskyllde mej för att inte kunna hushålla och sköta en ekonomi fastän det var han som bestämde över alla pengar som kom in vare sej det var på mitt eller hans konto.

Nu ska jag ta och krypa ner till mina små gull-hjärtan och hoppas att det blir en lugn natt. Kanske har mitt hjärta slutat att gråta imorgon så att jag kan må bättre och se att barnen är glada. 

PUSS från Häxansurtant