Idag var den "stora" dagen här när den envisaste av alla barn som går på denna jord nämligen Pluttan skulle till tandläkaren. Jaf visste redan innan att hon troligen inte skulle gapa utan att risken var större att hon skulle knipa igen munnen som aldrig förr när de ville titta. Tyvärr så fick jag rätt och det slutade med att vi åkte därifrån utan att hon hade visat en enda av sina tänder. Det är som det är och som tur var behövde vi inte komma tillbake heller utan det skulle vi titta på nästa års-kontroll. Nu har jag ett år på mej att "hjärntvätta" henne att när man är hos tandläkaren och de säjer gapa så ska man göra det och inte knipa men jag förmodar att om jag tjatar om detta så kommer hon absolut att knipa igen vilket inte känns så bra. Fast man kommer långt med envishet har jag konstaterat.

I tisdags var jag och träffade överläkaren som har hand om habiliteringen och det var ett känslofyllt möte. Jag hade förberett mej att det skulle kännas att prata med henne men detta var jag inte beredd på. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mej att andra ska vara det tillbaka till mej och därför uppskattade jag henne för det men samtidigt så blir det så definitivt. Hon konstaterade att jag har dessa hjärnskador som tidigare har utretts men även vad det kommer innebära för mej. Jag hade sjukoenning beviljat till februari 2012 och för mej som är tidsoptimitst så känns detta som en evighet men hon sa att hon inte ens vetom jag är färdigutredd och habiliterad då så hon skulle ta kontakt med Försäkringskassan och prata med dem om detta. 

I mina tidigare kontakter med olika läkare så har de sagt att det inte går att säja i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv men att de ser svårigheter och att det lutar åt att jag inte kommer att återvända. Denna läkare sa som det var att hon inte ser det möjligt att jag kommer att återvända om man ser till hjärnskadorna för att hjärnan inte ska utsättas för stress och att det gör ju den även när jag inte jobbar och att mina svårigheter blir större om det blir ytterligare saker som ska komma till.

Känns jättejobbigt att höra men samtidigt så kan jag erkänna att detta har funnits som en känsla inom mej att det var så det skulle bli men att de inte kunde säja definitivt det gav mej en gnutta av hopp även om den inte var stor.

När jag hade varit hos henne i 1 timme och 45 minuter kände jag bara att jag var så ledsen att jag bara ville ge upp allt och säja att jag orkar inte längre - jag ger upp här och nu! Sen känner jag att det finns en liten gnutta av ork kvar längst där inne och att jag kan kämpa vidare lite till. Något som denna resa har gett mej det är detta att ta dag för dag inte år för år som jag tidigare har planerat i. 

Idag kände jag att jag hade landat med allt detta och speciellt efter att ha stött och blött med min terapeut idag. Vad händer då om inte attt sjukintyget dimper ner i min brevlåda och trycker ner mej igen genom att orsaken till sjukskrivningen är ändrad från misshandelssyndrom till hjärnskada och kronisk huvudvärk. Känner att det har så mycket större effekt det som står skrivet man kan inte blunda för det på samma sätt som när man bara hör det.

Jobbigast med allt detta är att jag ännu inte har erkänt för mej själv vilka funktioner som är nedsatta efter skadorna och det gör att jag inte heller har accepterat skadorna. För mej så känns det som att den dagen jag accepterar dem den dagen kommer jag inte att klara av de saker som jag klara av idag. Jag har fått lära mej att allt tar längre tid än tidigare och det krävs mer planering men samtidigt så är jag glad över att jag klarar det som jag gör trots att vissa saker skulle vara omöjliga pga skadorna. Den dagen som jag erkänner detta för de runt mej den dagen rasar mycket.

PUSS från Häxansurtant