Jag borde sova ~ jag vet för jag kommer att vara färdig när det är dags att gå upp med barnen men jag är alldeles för lycklog för att kunna sova och jag måste bara få skriva av mej! Jag har lovat mej själv så många gånger att jag ska hålla blicken stadigt framåt att jag inte ska blicka bakåt men jag år glad att jag blickade båkåt till nyårsaftonen 2010 nu och jag inser att jag är en lycklig Qvinna fastän jag är den Ensammalejonamamman och jag insåg hur långt jag har kommit på ett år och hur många människor jag har kring mej som ställer upp för mej och prinsessorna och som älskar oss för dem vi är inte de som de vill att vi ska vara! Jag är LYCKLIG från      och fastän det kommer att komma perioder som är tuffa och jobbiga så vet jag att jag kommer att klara av dem för jag är starkare än jag trott att jag varit! 

Under 2011 fick jag min diagnos Förvärvad hjärnskada och ja det är tufft att få den bland alla de andra diagnoserna som har kommit men samtidigt så kan jag se hur långt jag kommit med hjälpen på detta året som har gått och hur mycket mer hjälp jag har av det strukturer och hjälpmedel som vi har satt in i min och barnens vardag men framförallt att jag har accepterat att jag har hjärnskadan och det är en del av mej. Jag kan vara mer förlåtande mot mej själv att jag glmmer, att jag inte har samma struktur och att det inte är samma mönster och sammanhang som tidigare ~ jag är inte samma person men jag är fortfarande ett starkare jag än när jag kom från Helvetet!

Jag har under året som varit klarat av en rättegång som blev inställ men även rättegången som blev av. Jag har insett i och med dessa att jag har personer som stöttar mej fysiskt och psykiskt till 200% och som tror på mej och hur mycket det betyder det kan inte jag med ord förklara. Jag har en vän som trots att hon känner oss båda var beredd att vittna för att styrka min berättelse, jag har föräldrar som stöttar mej i vått och torrt och som vittnade trots att de fick veta när de befann sej där att de inte var tvungna så gjorde de det för att jag och änglarna skulle få det avslutet som vi behövde. Jag har de som satt där hela denna dagen och gav mej den psykiska kraft som jag så väl behövde! Jag har dem som fanns där med sina tankar och gav mej kraften den vägen och inte att förglömma jag har min advokat som trott och stöttat mej från dag ett och som varit ett sånt enormt stöd! Utan allt som hade hänt hade jag inte haft dessa personer och jag vill inte vara utan dem en endaste dag! Jag hade inte varit den jag är idag och jag är stolt över mej själv och vill inte vara någon annan!

Jag har börjat fått hjälp med huvudvärken under detta året och även om jag förlorar vikt med den nya medicinen så känner jag att jag ska ge den en chans för jag ser en chans att få ett liv utan att var och varannan dag gå hem från dagis och lägga mej för att mitt huvud tar huvudet håller på att knäcka mej! Jag börjar se de ljusa punkterna i livet och inte bara de mörkar ~ jag vågar se att det finns en framtid inte bara en dag idag och jag är så tacksam så det finns inte ord för detta!

Jag ser att jag har byggt upp så mycket under detta året som jag inte hade trott att jag skulle ha gjort om någon hade sagt det till mej förra nyåret! Jag har flyttat och bor nu på det stället som jag ville från början men som socialen som jag då hade kontakt med då sa att jag aldrig skulle klara av utan att ens kolla upp det ~ där bor jag nu och jag klarar det! Jag har vågat släppa in människor i mitt liv och det jag är mest stolt över är att jag har vågat lita på mej själv när det gäller de nya människorna i mitt liv ~ de som inte känns att de bygger upp mej utan bryter ner mej de har jag vågat ta bort hur jobbigt det än känns och det har jag aldrig tidigare vågat göra utan jag har tänkt på andra mer än mej själv. Nu vågar jag se att denna personen är inte bra för mej och därför ska jag inte ha den så nära - jag ska inte vara otrevlig men den ska inte vara närmare än jag tillåter och för varje gång jag vågar lyssna på mej själv så växer jag. Jag ser att min känsla är lätt för jag får mer kraft och energi från beslutet!

Idag kan jag se mej själv i spegeln, jag är inte nöjd med bilden av mej själv och kommer nog aldrig att vara heller men det är mej jag ser, det är inte resultatet av vad någon annan vill att jag ska vara utan det är JAG! Jag kan idag se när jag ser tillbaka se det som min terapeut skrev i intyget till rättegången att när jag kom till henne så visste jag inte vem jag var och att vi jobbat med att jag ska se vad som är rätt och fel när det gäller vad jag gör mot mej själv och jag inser att det är det som har varit problemet tidigare ~ Jag har inte tagit hänsyn till mej själv så varför skulle andra göra det! Varför skulle andra vara rädd om mej när jag inte var det själv? Varför skulle andra respektera att jag sa ett nej när jag inte respekterade mitt eget nej eller när min kropp skrek att den personen inte var bra för mej? Varför skulle andra lyssna på mej när jag inte lyssnade på mej själv? Jag har insett inatt och detta nyår att kanske är det inte så farligt att titta i backspegeln om man tittar på de sakerna som kan få en att komma vidare och som får en att våxa som person och får en att bli starkare! Kanske är det just det man behöver ~ att få jämföra sej själv med just sej själv för alla är vi unika och det är det som gör oss speciella så en sak är säker och det är att jag kommer att fortsätta att vara den jag är bäst på att vara MEJ SJÄLV och jag kommer inte att anpassa mej för att passa in i en mall för jag är den jag är och den kommer jag att fortsätta att vara!

Jag har insett detta nyår att man kommer längre om man tillåter sej att vara den man är och om man lyssnar mer på sej själv än andra! För första gången i mitt liv är jag inte rädd för mej själv för jag vet vad som är bäst för mej själv och jag kommer inte att gå i samma fällor igen! Jag vågar se tillbaka och jag vågar se hur långt jag kommit och framförallt jag vågar lyssna på mej själv och vågar lita på att det jag känner och tänker är rätt! Det är rätt för mej men inte för andra men det spelar ingen roll för det är mej det gäller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej    som kommit så mycket längre än jag själv vågat inse även om jag kommer att ha mina svackor men det är de som är LIVET   

Jag önskar att alla får ett gott nytt år och att det blir ett fridfullt år!

Mitt nyårs löfte det vet jag redan: Bara jag vet hur det blir med överklagandet och om mina händer fortfarande är bakbunden eller inte så ska jag kämpa för att inga kvinnor eller barn ska behöva utsättas för de tabbar som vi utsattes för gång på gång för efter Helvetet!

Jag önskar er alla läsare den bästaste nyårsaftonen och det bästaste nya året!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland känns det som att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt det konsekvenser som mitt förflutna har i mitt liv som är här och nu! När jag befinner mej där och då är det omöjligt att skratta men efteråt är det ofta som jag kan le åt det! Jag måste vara en av dem människor som är mest på min vakt, på helspänn och som reagerar på minsta lilla rörelse hela tiden. När vi börade mata fåglar vet jag inte hur många gånger de skrämt mej så att jag hoppat högt när något kommit som har skrämt dem så att det har varit tvungen att lämna maten snabbt men samtidigt har det bevisat för mej att man kan lära sej och att man kan få ett beteende som man tror sitter där långt långt inne och inte kommer att bli mindre att bli just mindre för nu reagerar jag bara ibland.

Härom kvällen hade jag dock kunnat slagit ner min pappa och nu i efterhand kan jag le åt det men då var det inte ett dugg roligt! Här hemma är dörren alltd låst vare sej man är in i 5 minuter eller om man är inne för flera timmar just bara för att vi ska veta vem som kommer in och för att vi själva ska kunna bestämma det men även för att jag är så lätskrämd ~ jag dör om någon är där som inte ska vara där även om det är barnen som kommit utan att jag hör dem och det är inte roligt därför har mina barn lärt sej att de låter när de kommer eller att de säjer att de kommer så att jag inte ska behöva bli rädd! Vi har våra små planer här hemma och plan som har funnits med från tiden från skyddade boendet är hur vi ska agera OM han skulle hitta oss men efter denna kvällen så vet jag inte om vi skulle behöva genomgång igen  

Att Liten inte är medveten om den planen det förstår jag eftersom hon inte var med på den "tiden" utan har fått den berättad efteråt men att jag skulle reagera som jag gjorde det har jag inte smält än!

JAg och Liten var i badrummet och tvättade av henne och de andra var i ett av barnens rum och lekte. Jag var i egna tankar och jag funderade på detta vanliga som man gör när det börjar närma sej att man ska lägga dem och det är dags för natten! När jag har torkat henne och vi ska gå ut så står det bara en man där i hallen och jag känner att jag fryser till is. Jag hör hur någon långt långt borta skriker och efter vad som känns som en evighet men som säkert bara var sekunder inser jag att det är jag som skriker. Hjärtat bankade så det kändes som om det skulle komma ut ur bröstet. När jag väl kände att jag fick tillbaka kontrollen över kroppen så kände jag att jag hade kunnat slagit ner den som stod där och det var tur att jag insåg att det var min egen pappa som stod där och såg helt förtvivlad ut! Han hade ringt på dörren massor av gånger men vi hade inte hört och när han kom in så ville han inte ropa för att han var rädd att väcka barnen!

Cirkusen var i full gång - jag bara skakade, Liten hon grinade och de andra två de fattade ingenting om nåt varför mamma skrek när morfar kom! Det är i dessa situationer som man inser hur lite man kan förbereda sej på hur man ska reagera om det skulle vara han som hittade oss för man vet inte. När man blir chockad och rädd så reagerar kroppen på sitt eget sätt och man kan inte styra den. Och det är skrämmande för när jag skulle ta trappstegen upp till tingsrättssalen så var det samma sak där - fötterna ville inte bäre mej och benen ville inte gå!

Många gånger tänker man tanken att om det händer si eller så ska jag.......................................... men efter denna händelse så förstår jag ännu mer att man kan inte förbereda sej man kan tänka vad man ska göra men när man väl står där så är det en ren chansning om det blir så. Hade jag insett detta tidigare så hade jag blivit livrädd men idag så inser jag att om jag har kommit så här långt med mina teorier och planer så kommer jag att komma ännu längre på dem med även om de inte kommer att fungera i praktiken men det finns alltid en lösning när man väl står där!!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Igår så pratade jag med min arbetsterapeut och vi pratade om allt mellan himmel och jord men naturligtvis även orsaken till varför jag har kontakt med dem ~min förvärvade hjärnskada! Vi pratade om detta att jag skulle träffa min läkare och att jag skulle tänka igenom det som jag ville ha fram till henne så att jag kunde få den bästa möjliga hjälpen utifrån den kroniska migränen. Jag bestämde mej att jag verkligen skulle sätta mej ner och att jag skulle försöka att själv se vart problemen i vardagen finns, vad eller om det finns något som gör att det känns mer eller mindre! Naturligtvis kom jag när min hjärna satte fart in på vilka problem som hjärnskadan stället till i vardagen om man bortser från det dåliga minnet och allt annat som jag egentligen även hade innan men inte lika mycket! 

Jag kom in på funderingen om men egentligen måste acceptera att jag har en hjärnskada för att komma vidare i livet! Den syns ju inte på utsidan att jag har och därför är det så lätt att gömma sej bakom en fasad att jag "är glömsk och förvirrad" och att man mitt i det tillståndet är "småbarnsförälder" som lever själv gör det ännu lättare att gömma sej och glömma men hur accepterar man att man fått en sån skada och hur accepterar man när den kom till på det sätt som den gjorde?!?!

Skruttan säjer ofta till mej när det är något som vi ska komma ihåg och hon berättar det för mej ett tag innan: Mamma vi skriver en lapp om det för annars så glömmer du det! 
För henne är det så naturligt att hennes mamma inte minns lika mycket som tex mormor och morfar gör men för mej är det inte det för jag vet hur det var innan!

Jag minns en tid när jag kunde ha 100 bollar i luften och jag klarade av att jonglera med dem och ändå så blev det bra ~ nu får jag rulla dem en och en och koncentrera mej på den som rullar hela tiden för annars så finns det inte i mitt minne att jag rullade iväg den! Hur många gånger tror jag inte än idag att jag ska kunna börja två projekt samtidigt och slutföra dem men inget blir klart för min hjärna klarar inte att hålla tanken på de två sakerna så länge. Hur många gånger per dag ser jag inte sakerna som jag påbörjat men aldrig slutfört för att det kom en annan sak emellan som krävde min uppmärksamhet och jag känner en frustration och en sorg över att det är så här mitt liv ser ut och kommer att göra och de dagar som jag klarade av att göra flera saker samtidigt och slutföra dem - de är bara ett minne!

Jag känner frustration över att inte kunna stänga av ljuden som finns runt mej och som jag tidigare inte ens tänkte på att de fanns där. Bara att höra en klocka ticka och inte kunna koppla bort det ljudet är frustrerande men att samtidigt höra hundra andra ljud som ingen annan reflekterar över ~ det gör att det blir kaos i huvudet! Jag förstår när de säjer att genom hjärnskadan så har "filtret" som fanns där innan med att sortera bort ljuden som hör vardagen till och inte är värda att reflerktera över är borta för det blir så uppenbart när jag ser hur jag själv reflekterar och inte kan stänga av ljud.

Bara detta att kunna hålla en tanke eller en fundering från början till slut kräver massor av energi! Allt som en gång gick på automatik som att plocka fram saker kräver nu att tanken finns med hela tiden i vilken ordning och hur man ska göra det! Tänk bara som en sån sak som att klä på sej gick förr utan att jag reflekterade över att jag gjorde det nu måste jag tänka på vad jag gör i varje moment och varje rörelse och när jag sätter mej, som nu när jag är tvungen att göra det för att jag ska träffa min doktor, så inser jag att det är ju inte konstigt att jag är helt slut efter det som är en "vanlig" dag i mitt ovanliga liv!

Jag förstår att någonstans inom mej så har jag accepterat att jag har dessa problemen och många fler eftersom jag idag är medveten om att det inte fungerar som tidigare och att jag har hjälp av just detta team för att vi ska få det att fungera så bra som det bara går. Jag har lärt mej hur jag ska göra för att vardagen ska flyta på för mej och barnen och så långt har jag accepterat att jag måste ändra och tänka på andra sätt! Jag har inte samma finmotorik - nä men då ska jag inte ha de minsta nålarna som jag tidigare använde när jag sydde utan större ~ så långt har jag accpeterat att hjärnskadan påverkar mej men jag har inte accepterat att den finns!

Tanken var, och jag har övat i flera månader, att när jag kom till rättegången så skulle jag berätta på en gång att jag har en hjärnskada som jag fått vid misshandeln och att jag därför har svårt att berätta en sak från A till Ö för att förståelsen skulle finnas om jag tappade tråden eller sa fel ord ~ jag klarade inte att få de orden över mina läppar! Det hamnade på åklagaren och min advokats axlar att bära fram det budskapet! Jag kan erkänna det när jag träffar mitt team men inte om jag har kontakt med andra! Psykologen är den som har fått informera personer som står mej nära och som behöver få den informationen för jag klarade inte det!

Ibland känns det som att jag skulle kunna få så mycket hjälp i omgivningen om jag bara kund esäja som det är men för att jag ska kunna det så kommer jag till att jag måste acceptera för att kunna erkänna! Hur erkänner man för andra när jag knappt kan erkänna för mej själv?!? Jag trodde någonstans djupt inom mej att den dagen när jag kunde lägga den största delen av skulden för misshandeln där den hör hemma så skulle jag även kunna acceptera följderna av den men idag inser jag att det inte är lika lätt som jag trodde. Jag kän lägga skulden för händelsen där den hör hemma, nämligen att han gjorde valet att misshandla mej och att det inte var mitt fel men jag kan inte acceptera att jag kommer att leva med fysiska och psykiska konsekvenser av händelsen och även barnen! 

Kommer jag någonsin att kunna acceptera förutsättningarna som finns idag?!?! Jag vet inte men samtidigt så vet jag inte om man måste det heller för jag lever och jag klarar av mitt liv och barnen och kanske är det så man ska se det ~ Det fungerar här och nu och inte tänka längre! Jag har hjälpen runt mej som kan få mej att acceptera och att göra det bästa av situationen men den enda som kan acceptera ~ det är jag! Om jag accepterade kanske en del av den envisheten som får mej framåt idag försvann så kanske är där jag står idag den bästa platsen att stå på! Vem vet? Kanske jag i ett annat skeende av livet som inte är nu!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Vart man än vänder sej känns det som att det finns lögner, svek, man blir huggen i ryggen och det säjs en sak och visas en annan och jag är så less och trött på det! Finns inte ärlighet och att vara tak längre någonstans? Ibland känns det som att det är jag som gör fel som är det och förväntar mej att andra är det mot mej för gång på gång så kommer "kniven" som hugger mej när jag litar på en person och till slut känns det som att kommer jag någonsin att kunna lita på en människa så mycket att jag vågar släppa in den personen att lära känna "mej" och visa vem jag är inte bara mitt skal för det är när man gör det som man blir sårbar och som lögnerna sårar. 

Jag känner att när jag startade alla dessa processer som pågått nu ett tag så gick jag in i det med att jag inte svärta ner någon utan allt det som jag sa som var "negativt" skulle jag kunna styrka upp med en händelse och jag skulle kunna stärka det. Jag vann och jag hoppas att jag kommer att kunna rädda barnen med men idag känns det som att jag undrar om jag inte skulle ha kört fulspelet som jag tydligen förväntades ha kört och jag känner sånt förakt för dem som kör med osanningar, svärtar ner varann och använder barnen som vapen för att såra den andra föräldern för det drabbar mej som inte gjort det. I Tingsrättens papper så står det att man bör ta i beaktande att det pågår en vårdnadstvist och att man har det i tanken när man tar beslutet på domen. Jag känner att det är så fel att det är så at man förväntar sej att föräldrar gör så här mor varandra när man ligger i vårdnadstvist och jag känner att de som gör de ska inte ens ha barn! Är man verkligen en förälder om man använder barnen som vapen mot varann och där inte det räcker så tar man till lögner och drar det till åtal??? Blir så arg så jag kokar och jag hittar inte orden!!!!!

Är det verkligen så som jag upplever i samhället att lögner och at man säjer en sak men gör en annan som gäller? I så fall vill jag inte vara en del av det för jag tror att sanningen vinner och jag kanske sårar människor med att jag är rak och ärlig men hellre det än att jag kommer med en lögn som kommer att såra i slutänden. Jag känner att jag spyr åt alla lögner och svek som man ser runt sej och ibland så känner jag att Skruttan som just nu jobbar massor med vad som är att luras och vad som är att ljuga har bättre koll på detta än vad vissa människor som ska kallas vuxna har! Jag känner sånt förakt för alla människor som inte kan vara raka och säja som det är och stå för det! Är det så farligt att sticka ut lite och stå upp för sej själv än att smeka alla medhårs och svika sej själv?!?

Jag svek mej själv i flera år genom att försöka vara någon annan för att överleva Helvetet men jag vet även att det är ett ögt pris att svika sej själv för till slut vet man inte vem man är eller vad man själv tycker. Jag var så mycket "ingen" at jg helt slötmej i mej själv och jag visste inte till slut om det som hände runt mej hände eller om det var tankar som fanns inom mej för jag "fanns inte längre" Är det meningen att det är så det ska vara!?!

Lögner och svek kan man kanske komma framåt med men man kan aldrg återvända och man kan aldrig mer få en plats i mitt liv för det är ett svek som jag inte kan ta! Kanske är det dags at vissa personer ransaka sej själv och vågar ta ett beslut utifrån sej själva och inte vad alla andra ska tycka och tänka! Kanske är det dags att införa ärlighet och att stå upp för andra som ett ämne på skolan för annars känns det som att det kommer att försvinna helt från samhället för tydligen finns det många som ska kallas för vuxna som inte vet vad det är - eller så är det bara jag som drabbas av det och redan är bränd men jag står iallafall för sanningen, jag vågar säja vad jag tycker och tänker och jag kommer att fortsätta med det för jag är jag och har en plats jag med. Lögenr och svek har ingen plats i mitt liv och jag vågar stå upp för det jag tycker, tänker och anser och jag är STOLT över det. Jag är STOLT att jag än idag inte jort något för att svärta ner den andra sk föräldern som inte är sant och har en grund ~ och den linjen kommer jag att fortsätta att följa sen får alla andra ta sina beslut!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Igår damp det ner ett brev i min brevlåda som var väntat men jag var inte beredd på den reaktionen som innehållet gav. Jag har vänta på att jag skulle få domen från rättegången även om jag redan visste vad den blev - men ännu en gång har jag fått erfara att det ger så mycket starkare reaktion att se det svart på vitt. Jag blev vansinnig    och för första gången på dessa år som jag har haft min advokat så har han sagt till mej i telefonen att vi ska höras när jag har lugnat mej! Jag var inte arg på honom men på den svenska lagen och rättssystemet och han förstod mej så det var nog det som var orsaken till att han sa det han sa!

I Sverige är det förbjudet att slå barn eller aga som det kanske heter! Jag trodde att om man har slagit ett barn så är det barnet som man ser till i första hand och att man ska skydda barnet men det inser jag idag att lagen är så full med hål att man dömer det som att det skulle vara en vuxen person som man gör detta mot och det gör mej vansinnig   ! Jag ska lägga korten på bordet för att förklara min reaktion och kanske kan jag lugna mej lite efter det för jag får hjärtinfarkt snart av detta.

Våran dotter var bara några år när den händelsen som gick till åtal skedde. Hennes ombud och åklagaren var överens om att det var misshandel som han hade utsatt henne för! Hennes ombud hänvisade till ett fall som fanns i någon "lagbok" där han styrkte upp åtalet. När domen kom så blev det RINGA misshandel och jag kan inte förstå det - det går inte att få in i min hjärna hur det kan räknas som ringa misshandel när det är ett litet barn som blir slagen av en vuxen. stor man.......................... jag kan inte förstå det och jag kan inte acceptera det! Hur ser man då på barnen i samhället och det som polisen sa till mej för flera år sedan som jag tänkte att det kan inte stämma sämmerju - i lagen bedömmer man barnen som "vuxna" och man kräver att de ska kunna svara därefter på frågor med. Jag klarade inte ens att se förhöret med min egen dotter för det syntes på henne hur ont det hade gjort och hur jobbigt det var för henne att prata om det! De såg det med men ändå blev brottsrubriceringen RINGA misshandel. För mej känns det som att man säjer att det är okej att slå sina barn om man inte slår dem sönder och samman! Hittar inte orden för jag blir bara så arg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det som gör mej vansinnig och som fick mej at flyga i taket och inte veta vad jag skulle säja alls förutom att jag hade kunnat riva upp varenda människa i hela Sverige som kunde ändra lagarna och reglerna var detta att hon blev INTE TILLRÄCKLIGT kränkt för att få skadestånd och då kände jag bara att jag exploderade! Vad kan vara mer kränkande än att bli slagen av den personen som ska kallas för förälder och se till att skydda sitt barn??!!??!!?? Tårar av vansinne brände innanför mina ögonlock, hjärtat bultade så att jag trodde att det skulle komma ut ur min kropp! Vad är det för fel på samhället egentligen!!!!!!!!!!!!!!

Är det meningen att man ska bara accepera att det är så här det ser ut och säja ja och amen och det var ju positivt att han blev fälld för det! Ja det var det på ett sätt för jag kan kanske genom det rädda barnen från att återvända till Helvetet men samtidigt finns risken kvar att han ska få just ett umgänge! Tänker man inte som domare, nämndeman och de som gör lagarna att om en sån här händelse kommer upp så kanske det inte är den första gången! Reagerar man inte när det kommer in anmälningar från olika instanser att barnen berättat om olika övergrepp som den så kallade pappan har utsatt dem för att det är kränkande!!! Jag förstår inte och jag kommer inte att förklara hur många gånger min advokat än förklarar!

EN sak fattar jag iallafall att jag skäms för att leva i detta samhälle som är så fegt att man inte accepterar barnaga men man vågar inte döma utifrån ett barnperspektiv. Jag förstår att de föräldrar som startar en vårdnadstvist för att komma åt den andra föräldern och INTE tänker på sina barn utan sin egen visnt gör det svårare för oss föräldrar som kämpar för att rädda barnen och jag föraktar föräldrarna som håller på med det för att de inte tänker det minsta på barnen utan använder dem som ett verktyg för att komma åt den andra föräldern pga sina egna sårade känslor men kanske borde de tänka på vad deras egerande leder till för barn som ber om att INTE behöva återvända till den andra föräldern!

Jag vet inte om jag får tillbaka mina barn ens om det blir et umgänge, jag vet inte om de är dödade av den som ska kallas för förälder men en sak vet jag att det kommer att vara skadligt för dem på alla sätt man kan tänka sej att återvända till Helevetet! Kanske borde vissa föräldrar tänka sej för innan de använder barnen som ett verktyg för att hämnas mot varandra och tänka vad konsekvenserna för andra blir av deras agerande men troligen så finns det bara de i deras egna lilla liv! Jag får kämpa hundra gånger värre och får vänt emot mej att jag driver flera processer samtidigt med att jag har vårdnadstvist samtidigt som åtal för misshandel!

Jag tycker att alla som varit med att skriva och bestämma de lagar som ska skydda barnen borde tänka till för jag tycker inte att det fungerar. En RINGA misshandel leder inte till straff som är rätt mot det han gjort mot Skruttan och att det sedan inte är nog kränkning för ett skadestånd är helt sjukt! Inga pengar i världen kan ersätta det vi har utsatts för men det är ett sätt att visa att det är fel, att man har fått lida och jag känner idag bara förakt för hela lagen och systemet! Jag frågar mej ännu en gång - vart finns barnperspektivet i det landet som jag lever i och jag har fortfarande inte fått svaret och jag tror inte heller att jag kommer att få det!

Jag kommer att explodera men nu har Häxansurtant tagit ett varv med kvasten och jag blev inte lugnare jag inser bara mer och mer att det inte är en fungerande lag eller samhälle som vi lever i om man inte tillför den kategori människor som samhället skryter med att de finns och vi tillhör inte dem - det har jag konstaterat ännu en gång! 

PUSS    till dej från en vansinnig Lilla mej   

Om någon hade frågat mej för några år sedan vad det var som jag kunde tänka mej skulle kunna få mitt hjärta att gå i tusen bitar så hade jag på en gång svarat Olycklig kärlek. Hur många chanser jag än hade fått så vet jag att jag inte hade trott att det var vad barnen berättade att dersa sk "pappa" hade gjort mot dem som skulle vara orsaken till att mitt hjärta skulle gå sönder!

Allt började idag på morgonen med att Skruttan frågade mej hur man visste att det var tomten som kom med paketen och ingen annan! Min första tanke var att något barn på dagis hade berättat för henne att det inte fanns någon tomte och att det var därför som denna frågan kom så jag svarade väll så gott jag kunde att det var klart att det var tomten som kom med paketen på julaftonen vem skulle det annars vara eftersom det är tomten som man skickar önskelistan till. Jag såg på hela henne att detta var inte svaret som hon ville ha utan att det var något annat som hade väckt denna fråga! På min fråga om varför hon funderade så sa hon bara att hon tänkte och den kommentaren har lärt mej att det inte är meningen att man ska fråga mer.

Denna fråga kom fram några gånger under dagen och var olika formulerad men hade samma innehåll så jag kände att jag förberedde mej mer och mer på att säja till henne att tomten finns och om inte det skulle hjälpa så skulle jag försöka få henne till att låta småsyskonen tro på tomten. Nu ikväll så önskar jag att det var det som var hennes "problem" att någon hade berättat att tomten inte fanns men så var inte faller och egentligen borde jag ha lärt mej vid det här laget att det ligger så mycket mer i deras frågor än hos andra i denna åldern 

Nu på kvällen när de andra hade somnat och jag såg på henne att hon var orolig och tankarna malde i huvudet så fick jag höra att alla dessa frågor som kommit under dagen grundade sej på att hon hade funderat på att om pappa kom så kunde han klä ut sej till tomte för att vi skulle släppa in honom och sedan kunde han stoppa ner dem i säcken och springa iväg med dem så att vi inte hann ifatt och rädda dem. Mitt hjärta bara brast och jag visste inte vad jag skulle svara för det finns inget svar på en sån fundering och det är så hemskt att hon ska behöva tänka så för tomten ska bara vara spännande att vänta på, barnen ska ha pirr i magen för att det är spännande när det knackar på dörren och man vet att det är tomten som kommer med massor av saker som man har önskat sej - men man ska inte behöva vara rädd att det är en som ska kallas för pappa som har klätt ut sej för att komma och ta dem från tryggheten in i helvetet

Det gör så ont att höra dem prata och att höra om alla tankar och funderingar som de har samtidigt som jag är så glad att de inte håller det inom sej. Samtidigt skulle jag kunna ge vad som helst bara de slapp känna det de känner, bara slapp alla funderingar som de bär på gör att de fick en förälder som valde att göra dem illa och gjorde så att de inte vågade lita på någon manlig person utanför familjen från början! Jag önskar att vi hade ett "normalt" liv där de kunde sitta och prata om att tomten skulle komma med förväntan istället för skräck och jag önskar att tomten i år, om vi kan ha en; kommer med ett suddgummi så jag kunde radera bort allt de hemska som de minns och som påverkar dem

Julen är barnens högtid men för Skruttan känns det som att det kommer att bli allt annat än det med mängder av funderingar! Kanske finns det en önskestjärna på himmelen som kan ramla ner så att jag kan önska att de ska slippa känna så här men tills dess får jag leva i detta och troligen är inte detta sista gången som mitt hjärta kommer att gå i bitar!

PUSS    till dej från Lilla mej    

........................bara funderingarna består!

Jag trodde i min egna lilla bubbla att bara domen kom så skulle jag inte känna och tänka så mycket! Jag önskar att det hade stämt men som vanligt när jag tänker så blir det inte som jag trodde men jag har börjat lära mej det och känner inte samma besvikelse som jag gjorde så! Jag hade bestämt med mamma att jag skulle gå till dem för att ringa och höra vad domen blev och jag trodde att det skulle kännas som en lättnad att få den men att jag ville ha någon som psykologiskt stöd. Jag hade uptckt på olika personers kommentarer att det var osäkert vad domen skulle bli men jag hade som vanligt ställt in mej på det lägsta, nämigen att han skulle bli frikänd bara för att inte bli för besviken. Nu efteråt så tror jag att det även var för att gamla spöken spökade för mej med detta att ingen skulle tro mej om jag berättade så varför skulle de tro mej de som hade suttit och lyssnat??!!??

Promenaden till mina föräldrar har aldrig gått så trögt och aldrig tagit så lång tid och det kändes som om benen inte skulle orka bära mej. När jag kom hem till dem och fick en kram av mamma så skakade hela jag och det kändes som om telefonen skulle bränna mej! En del av mej ville att jag skulle ringa så att jag visste vad domen blev medans en annan del skrek att jag inte ville veta. Mitt i min inre kramp så ringer telefonen och det är min älskade E som ringer. När jag hör orden att jag visst vågar och att det inte är farligt så känner jag att hon skulle aldrig ljuga och jag fann modet inom mej ännu en gång.

Jag lyfte luren och fick höra att han hade blivit fälld, de hade trott på mej och bevisen så kändes det bara som att all luft gick ur mej och jag kände att jag skakade så jag kunde knappt hålla i något. Jag kände att det var en sån lättnad att han blivit fälld framför allt på misshandeln på Skruttan för kanske gör det att jag kan rädda dem från att återvända till Helvetet och om jag kan det så är det värd alla dygn av oro och hopplöshet som varit all skräck som jag känt och all rädsla för den största "beläningen" som vi kan få av våran kamp det är att någon av oss slipper att återvända till Helvetet. Jag behöver inte göra det fysiskt men om de behöver göra det så kommer jag att vara tvungen att återvända psykiskt. 

Det var glada reaktioner som jag fick och när jag ringde till E fick jag ett Halleluja. Jag visste att vilket straff han än fick så skulle det kännas som ett hån mot det vi varit utsatta för men det känns som en vinst att någon har sagt att det han gjore var fel och att det fick konsekvenser för honom. Kanske kan han känna en del av det som vi kände under tiden i helvetet men även i tiden efter det.

Jag känner ett hopp att det är så att sanningen vinner och att den kommer att göra det i framtiden med. Jag är stolt att jag har klarat av denna resa fram tills idag och jag vet att om jag klarat detta så kommer jag att klara resten med. Det finns massor med saker som är fel i samhället, i lagar och i mycket annat men samtidigt så känns det skönt att det inte är så fel att sanningen vinner

Jag känner att det är tungt vissa dagar även nu men jag vågar hoppas på en framtid och för första gången kan jag se ett ljus i horisonten. För första gången vågar jag tänka att det finns en framtid och det kommer att komma en tid när vi kan känna oss trygga för att han är inlåst och jag kommer att unna mej alla de dagarna och känna att jag lever, jag ska göra det som jag inte kan göra med barnen nu för att det innebär en allt för stor risk. Jag ska känna att jag och barnen lever och att vi förtjänar att göra det för att vi har vunnit över det onda! Jag kan se att jag lever och att jag har haft orken att fortsätta hur mörkt det än varit för ingen kan släcka mitt ljus!

PUSS    till dej från Lilla mej