När vi hade kommit från Helvetet var det vardagsmat att barnen hade panik och att jag var vaken på nätterna, att dagar och nätter gick i varann! Nu är det längre mellan paniktillfällena men ikväll kom en av dessa och det var både Skruttan och Smulan som fick det och det gör så ont i mej att se dem och det river upp så många sår och det enda jag känner är att jag skulle kunna ge vad som helst för att de skulle slippa känna så här och för att jag skulle slippa se dem så här för jag känner mej så maktlös för jag kan inte ge dem de enda orden som kan lugna dem - att de ALDRIG mer behöver återvända till den personen som ska kallas för pappa trots att det snart gått tre år som de inte träffat eller hört ifrån honom på! 

Om jag bara visste vad det är som gör att det blir så här och vad det är som är den utlösande faktorn men det känns som att det inte finns någon! Troligen är det att det är som för mej att det behövs så lite, att det bara behövs fel ord vid fel tillfälle, eller fel sak vid fel ställe ellr bara ett minne så kommer känslorna och med dem reaktionerna! Ikväll var det bara som att vrida på en kran och så kom paniken för dem båda! Jag såg hur tårarna kom för Skruttan och sedan kom frågan: Mamma! Kommer vi att behöva åka tillbaka till pappa för det vill inte jag!?! 
Tårarna rann och det enda svaret som jag kan ge är det svaret som jag gett gång på gång på gång under åren som gått att om de inte vill det så ska jag göra allt jag kan för att de inte ska behöva åka tillbaka till pappa! Jag lovde mej själv den dagen när "resan" började att jag inte skulle ljuga för barnen utan att jag skulle hålla mej så nära sanningen det bara gick! De vet inte vad en rättegång är så där ställer jag bara till det med att säja vad jag ska på så när jag skulle på den sa jag att jag skulle träffa poliser men annars har jag varit ärlig! 

Idag när jag sa att jag gjorde allt jag kunde så tittade Smulan på mej och sa; Mamma! Det säjer du alltid men det blir inte så iallafall........................ och sedan var henns panik igång och jag förstår henne! Hon har hört det sedan hon var liten och hur ska hon förstå att detta tar en evighet. Hur ska de förstå det jag knappt förstår att rättsväsendet mal så sakta att det känns som att jag hinner hamna på hemmet innan detta får ett slut! Hur ska jag kunna förklara för dem det jag känner själv är fel och hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens kan förstå att man kan överväga - att ge honom umgänge efter allt det vidriga han gjort!

Jag satt på golvet med två barn som hade panik och som pratade om hur de skulle hålla i mej och inte släppa om tanterna och farbröderna bestämde att de måste till pappa, de pratade om att pappa skulle slå dem igen, hur han skulle göra dem illa och massor av vidriga saker som gjorde att det kändes som mitt hjärta bara gick sönder. Det kändes som att jag inte ville eller orkade höra och ändå så vet jag att jag måste orka för att jag är deras trygghet och jag är deras mamma. Jag känner att det är i de här situationerna som jag önskar att de som dömer, de som sitter i Tingsrätten, socialen och på alla andra myndigheter som är involverad när det gäller vårdnadsfrågor förstår vilket andvar det är som de har! Det är inte en fråga om föräldrarnas önskan utan det är barnens trygghet det handlar om! Mina barn är livrädda att de ska behöva återvända efter år, så hårt sitter ärren och minnena och ändå har han inte hört av sej så att de har blivit påminda! Vi pratar inte om det som hänt mer än när de minns och behöver prata av sej för vi är så less på det efter förhör och utredningar som pågått under hela den här tiden! Och ändå så är det så färskt! 

Jag vill inte vara den som berättar för dem OM det blir så att det kommer att dömas ett umgänge! Jag tycker att barn har rätt till två föräldrar men då ska det vara föräldrar som tar ansvar för sina barn och ser till barnens bästa och att de har det bra inte som trycker ner och skadar barnen! Det kan inte vara meningen att barnen ska vara livrädda att behöva se en person som skadat dem så att de är livrädda flera år senare, att de har panik flera år senare och att de fortfarande inte fått ett besked! Jag tänker inte ge dem den domen för jag vill fortsätta att vara tryggheten!

Jag svek dem när jag bodde tillsammans med honom för jag kunde inte skydda dem som jag önskar att jag hade kunnat göra! Helst skulle jag vilja skydda dem idag från allt som skadar dem och som gör dem illa och ledsen men jag kan inte det för de måste lära sej vad livet är men jag kan fortsätta att kämpa för att de inte ska behöva återvända till den personen som skadat dem mest och den kampen kommer jag aldrig att ge upp! Jag har inte energin men när det gäller ens barne så hittar man den alltid! Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle ha de minnen som de har, för att de inte skulle behöva känna som de gör och må som de gör de här gångerna men jag kan inte få det ogjort men jag kan fortsätta kämpa för att de ska kunna få en framtid som är ljus och som de kan fylla mej ljusa minnen och den kampen ber jag till Gud att jag ska vinna och finns det någon rättvisa så gör jag det för de förtjänar det efter allt som hänt och som de varit med om!

Allt som inte dödar gör en starkare heter det! Men varje gång jag ser mina barn må så här så känns det som att en liten del av mej dör, som att en liten del av mej försvinner men samtidigt känner jag att jag gör rätt som kämpar! 

Kramar från mej    

 

Lenie

16 mars 2012 01:44

Kram

ensammalejonmamman

16 mars 2012 08:17

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...