Igår efter beskedet hos läkaren men även idag så känns det som att jag har gjort en resa i, tiden ~ tillbaka till den första natten på det skyddade boendet! Jag hade ont precis överallt efter alla slagen och sparkarna men jag behövde inte höra stegen och rösterna i sjukhuskorridoren men alla andra ljuden som inte var bekanta var fortfarande skrämmande och gjorde att jag var på helspänn! Det kändes som att allt hade tagits ifrån mej och jag hade inte ens mitt eget namn längre och det kändes som att jag hde försvunnit lite till! Mamma hade lämnat mej där och det kändes som att jag inte hade kontakt med världen utanför och det fanns "nya regler" som jag skulle lära mej att leva efter! Jag hade inget mer än kläderna som jag hade på mej som var mitt och jag kände mej ensam och övergiven och tomheten var enorm och jag gav mej själv ett löfte där och då att jag ALDRIG mer skulle ta något förgivet. Allt jag visste att jag hade var här och nu! Jag var inte lovad en morgondag, jag var inte lovad att jag skulle kunna gå utanför dörren dagen efter och jag lovade mej själv att jag skulle värdesätta varje stund på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare i livet för tidigare hade jag tagit dessa stunder så förgivet för de bara fanns där varje dag! Jag kunde gå ut i skogen, jag kunde åka till affären och jag kunde göra det som man bara tar förgivet att man gör i livet även om jag var kontrollerad men plötsligt så var det borta.

Sen kommer vardagen även om den inte är som den en gång var och med den så kommer tanken att "jag måste städa idag så gör jag det med barnen imorgon" men varför tänker man så egentligen? Vad är det som säjer att det kommer en morgondag och barnen och den glädje som de ger är viktigare än att det är städat och undanplockat här hemma! Varför tänker jag inte istället att jag gör detta med barnen idag och OM det kommer en morgondag så städar jag då! Egentligen så vore ju det den mest sunda tanken för det var ju det jag lovade mej själv att jag skulle ta tillvara på varje stund! De stunderna är ju de som ger mej kraften att ta nästa steg, det är ju de stunderna som ger mej glädjen. Barnen och jag gör massor av roliga saker tillsammans och vi hittar på massor med saker men egentligen så skulle man ta chansen så mycket mera för det är ju det som ger mest!

Igår när jag kom hem så slog mej tanken "om detta var min sista dag att leva vad skulle jag göra då?" Svaret är inte självklart för det finns massor av saker som jag skulle vilja göra men jag vet att jag skulle inte prioritera att städa och ha kliniskt rent hemma och såna saker. Jag vet att det är saker som man måste göra för att livet ska fungera men kanske är det så att man lägger så mycket vikt vid de sakerna så att man glömmer det som ger livet en mening och som gör att livet får det lilla extra, att man får den lilla extra glädjen och den lilla extra betydelsen i livet. Innan allt hände var jag dagligen ute i skogen med hunden på promenader men jag uppskattade det inte för jag tog det bara så förgivet för det var en del av livet men jag vet hur mycket jag saknade det när möjligheten inte fanns! Varför är det så att det ska behöva hända något innan man värdesätter det som man har runt sej! Varför är det lättare att se det negativa än det positiva? För hur många gånger ser man inte att det är dammtussar på golvet som man "måste" dammsuga upp istället för att se att det är sol ute och att man borde ta tillfället att gå ut och njuta av den?!?!?!?!

Jag är på ett sätt glad över att jag gjort denna "resa" för på ett sätt har den fått mej att inse att man inte ska ta saker förgivet i livet för de kan försvinna på en sekund eller genom en handling. Idag när jag får världens hårdaste kram av Liten och kommentaren "Min älskade mamma" så känner jag att den stunden är värd mer än allt annat! Jag känner att det finns stunder som man låser in i hjärtat och som kommer att stanna där för evigt och jag önskar att varje gång när jag kommer till valet att jag ska välja mellan två saker att jag kan minnas löftet som jag gav mej själv den natten att jag ska leva här och nu inte planara för hundra år framåt! Jag vet att man måste ha framförhållning men samtidigt så finns det stunder som inte kommer tillbaka! Man får bara en chans och väntar man för länge så försvinner den! Allt kan förändras på en sekund, med en diagnos eller med ett ord och när man kommer dit så är det bara så att man måste tänka om!

Jag känner att denna resa har lärt mej massor och jag vet att jag många gånger borde tänka på andra sätt än jag gör. Den enda människan som jag kan påverka och som jag kan få att påverka det liv som jag har och lever är mej själv! Det finns faktorer som jag inte kan påverka och det finns måsten som jag inte styr över men jag styr över många saker som påverkar min vardag och jag styr över många glädjeämnen i livet bara jag väljer att se dem och ge dem ett utrymme! Bara jag väljer att prioritera dem och prioritera rätt och de valen ligger hos mej och ingen annan! Kanske är det så att ibland behöver man ett besked som inte är så positivt och ibland behöver man motgångar för att ännu en gång bli påmind om att livet är här och nu inte imorgon och inte i nästa vecka eller när överklagan är över! Det gör ont att få "domar" men ibland så behövs det ett uppvaknande men jag önskar att de inte var så många men kanske är det priset jag får betala för att jag och barnen en dag ska få ett tryggt och bra liv! Kanske kommer jag en dag att vara tacksam över de saker som jag fått lära mej och de insikter jag fått under denna resa men framförallt att jag fått lära känna mej själv och mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag aldrig någonsin hade fått chansen att göra annars!

Jag har betalat ett pris och någon gång måste jag få det jag betalade för ~ ett liv med glädje och där jag kan leva och njuta! Hoppet är det sista som lämnar en och en dag så kanske det slår in bara jag vågar hoppas och öppna dörren till lyckan och släppa in de lyckliga stunderna och nu är stunden att börja göra det!

  KRAMAR     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...