När jag var ung (ja det var förståss igår *Harklar mig lite diskret*) så läste jag en bok som jag inte minns vad den hette eller vad den riktigt handlade om men jag minns att det var en magisk makt som sände ut prövningar till en person och sedan lutade makten sig tillbaka och såg på hur denna klarade av denna. Och precis så känns det ibland som det är i mitt liv ~ att någon sitter där med ett leende och skickar ut prövning efter prövning för att se om jag klarar dem men idag kan jag inget annat än att le åt det för nu ser jag bara det komiska i det. 

När vi började leta efter en ny bil så gick vi in och ut på affär efter affär och svaren vi fick var att de inte hann kom in innan de var såld och oftast så kom de inte ens till affären utan var såld till grannar så små bilar det var det inte stor chans att hitta. HURRA tänkte jag men samtidigt blev det en utmaning att hitta en och utmaningar det gillar jag. När vi väl kom in på affären som vi inte ens tänkte gå in på så stod bilen där och hade mitt namn på sig med magiskt bläck som bara jag kunde läsa och där blinkade mitt namn. Priset var mer än vad jag hade tänkt från början men i den stunden sa det bara KLICK och det var "kärlek i första ögonkastet" och så blev det. Naturligtvis så går det inte som för alla andra när jag ska köpa en bil utan det ska krångla lite efter vägen och de ska komma på att de ska göra lite mer än de skulle från början så man får vänta lite längre men men det är "den högre makten" inser jag nu som slängt in en ny utmaning för att se om jag kan lösa den eller inte och har lutat sig tillbaka med en cigarr i munnen   men tji fick de för jag överlevde väntan med lite (läs mycket) irritation över att det alltid ska bli något när jag är i farten. Sedan har allt varit frid och fröjd de få dagar vi haft bilen tills idag när jag sätter mig i bilen för att åka och handla innan trollen ska hämtas. När jag öppnar handskfacket (stavas det så???????   ) för att ta ett tuggummi så ser jag att det ligger några bitar ovanpå handboken och lite andra saker som ligger i en tygbok som ser ut som om de blivit pressade och malda till att mer likna strössel än tuggummi. Dum som jag är tänker jag att dessa har väll på något sätt blivit klämda så att de gått sönder så eftersom det inte är så varmt ute längre men innerst inne kände jag att det kunde inte vara så utan nu i efterhand så inser jag att det är här som den "högre makten" både hade cigarren tänd och tog glaset med sig när den lutade sig tillbaka för att se hur lilla jag med smådjursfobi skulle klara denna utmaning som livet hade i bakfickan till mig. Jag tog helt enkelt och rensade ur detta ur handskfacket (som jag fortfarande inte vet om det stavas så   ) och sedan satte jag mig i bilen och som TUR ÄR stoppade jag inget tuggummi i munnen och åkte och handlade. 

När jag väl hade handlat så öppnar jag bagageluckan och ser till min förvåning att här finns samma strösselliknande tuggummi bara i mer bitar och jag inser att det inte är en slump att det finns både fram i bilen och bak i bilen utan nu trillar poletten ner i lilla mig. Jag har fått en gäst i min nya bil som jag verkligen inte vill ha där. Min fina bil som de putsat och polerat och verkligen gjort fin på alla sätt och det är i denna stunden som jag kan höra hur den "högre makten" skrattar åt min tanke i denna utmaningen när jag inser att jag måste sitta i denna bilen tillsammans med denna mus som ätit mitt tuggummi och att den gjort det för att den varit så hungrig för att den varit där i flera dagar. Troligen sen jag köpte bilen!

När jag sedan till min förfäran där utanför affären när jag står med mina kassar ser en liten musskit i det vita tuggummi~strösslet då visste jag inte om jag skulle skratta, gråta eller skrika och när jag sekunden senare inser att denna lilla hemska sak kan komma in i mina kassar som jag måste ställa in i bilen för att kunna hämta barn, åka till deras terapi och komma hem då kunde jag verkligen höra hur den som sänt mig denna utmaningen i livet låg dubbel av skratt och inte fick luft. Det var bara att bita ihop, sätta in kassarna och sig själv i bilen och sedan be en tyst bön att jag inte skulle känna eller se det lilla hemska odjuret under färden för då insåg jag att jag inte skulle kunna sitta kvar i bilen.

Färden gick bra och barnen blev hämtade och inget djur visade sig. De tyckte detta var spännande och Smulan som älskar allt vad djur heter och som har med dem att göra skulle naturligtvis titta vart det lilla odjuret hade varit och lämnat sina spår. Helst hade hon nog önskat att det skulle hoppa fram med och säga hej men till min lycka hända det inte. En lärare fick det största leendet jag sett när kommentaren kom: -Tänk när du känner något mjukt och lent komma på benet när du gasar!!!!!!!!

Hade det hänt hade de fått höra det på nyheten om bilen som inte slutade att gasa innan bensinen tog slut för att förarens ben låste sig medan hon skrek tills rösten försvann   

Nu efteråt när jag har två råttfällor i min bil och jag har gått igenom den för att se att det inte är en hel familj som flyttat in där kan jag inte låta bli att le åt hela saken. Varför är jag inte förvånad att det händer mig när allt annat händer och samtidigt känns det skönt att det för en gångs skull är en vardagshändelse som är här och nu som fyller mina tankar denna kväll. Om jag inte har fått fångst i mina fällor imorgon när jag kommer ut då vet jag inte vad jag gör ~ men jag vet ju att det lilla odjuret är minst lika rädd för mig som jag för den. Jag är dock tacksam att jag inte tänkt att åka några längre sträckor denna helgen och att inte någon granne vad jag vet såg mig när jag packade ur och ruskade allt som varit i bilen innan vi gick in men egentligen gör det inget om de såg heller för de vet redan att vi inte är som alla andra och ibland är det rätt skönt och underlättar.

En sak vet jag ändå ~ att den som sitter tillbakalutad med sin cigarr och sin fredagsdrink där uppe och funderar på vad nästa sak som jag ska få som utmaning här i livet inte har tröttnat än så det är bara att ladda på med ny energi och kanske skulle jag ha låtit bli att läsa den där boken i ungdomen för då hade jag tänkt att det som händer nu bara är livet för det är ju precis det som det är men allt blir lite mer spännande och komiskt när man ser det från många olika håll ibland..........

Hoppas att alla från en trevlig helg!

  CRAMAR    

-Du vill väll ändå komma till den dagen när du lever tillsammans med en man och ha ett "vanligt" liv?

Jag tittar på qvinnan som sitter mitt emot mig och känner att hon lika gärna skulle komma från en annan planet, prata ett språk som jag inte förstår eller vara från en kultur som jag inte känner till eller som jag aldrig inte ens läst om och ändå är hon en av dem som jag har valt in i mitt "team i den krigsstyrka" som jag själv nu valt att samla ihop för kommande strider för att jag inte vet vad som komma skall, för att jag inte ännu en gång ska bli tagen på sängen och vara chockad, denna gången vet jag vad som förväntas av mig och jag ligger några steg före alla andra. Om det inte kommer några strider så är jag ändå stark i mig själv med min "arme" för de får mig att se saker från andra håll, att se mig från andra sidor, de hjälper mig att se möjligheter där jag bara ser motgånger och de får mig att se ljus i de mörkaste gränder som man kan hitta.

Denna kommentaren var jag dock inte beredd på men jag känner på en gång att nä det kommer inte att fungera efter allt som varit och det säger jag även till henne och då kommer kommentaren som får det att bli sprickor i min glasbubbla även om jag älskar att människor är ärlig mot mig och jag inte vill att de är något annat mot mig:

-Vad är dina mål och drömmar? DINA och inga andras?

Åter igen är vi på olika planeter för jag inser att jag har inga planer, mål drömmar eller vad jag än vill kalla dem för någon gång under resan så försvann dem. Det jag drömmar om eller vad jag nu ska kalla det för har förvandlats till det som jag vet förväntas av mig eller det som jag vet är möjligt av de förutsättningar som finns nu eller de krav/villkor som myndigheter har på mig och situationen. Jag tittar på henne och inser att jag inte har tänkt så här eller rättare sagt har inte vågat tänkt så här till slutet av tanken och jag vet inte om jag känner tacksamheten över att hon fått mig att våga tänka tanken till slutet eller rädslan över att det är så här mest. Åter igen känner jag mig splittrad. När försvann drömmarna från mig? Jag trodde inte att man kunde leva utan drömmar men jag trodde inte heller att man kunde leva utan livsgnista men jag är ett levande exempel på att man kan göra det så åter igen är jag ett levande exempel på att man kan leva utan något som så många tar förgivet. Drömmatna om saker i framtiden finns helt enkelt inte där. 

Jag ska inte ljuga ~ jag vill ha någon att dela livet med, en trygg famn att krypa in i, någon som jag kan dela alla dessa vuxna saker med men det finns så mycket i mitt förflutna som jag inte vet hur jag ska kunna övervinna för att kunna gå in i den relationen. Och när den känslan kommer så kommer drömmen helt enkelt inte fram............. Det är inte bara den drömmen som har försvunnit utan det finns så många fler drömmar som har försvunnit med det som hänt och som händer än och kanske är det så att så länge det inte finns ett slut så kommer inte drömmarna heller inte tillbaka ändå kan inte tanken och funderingen lämna mig...................

NÄR FÖRSVANN MINA DRÖMMAR OCH KOMMER DE NÅGONSIN ATT KOMMA TILLBAKA? En sak vet jag iallafall och det är att man kan fortsätta att leva utan dessa drömmar och det är en tröst och kanske var jag tvungen att inse detta innan jag kunde inse detta för att få tillbaka drömmarn och ta nästa steg

 CRAMAR   

Jag tänker inte be om ursäkt för detta inlägg för jag står för varenda ord jag kommer att skriva för jag tycker att vissa människor beter sig som IDIOTER och jag kommer att tycka det till den dagen jag ligger i en kista och ibland kan jag inte låta bli att tänka att håll käften stängd om du inte har något bättre att säga! Idag var en sådan dag och egentligen borden jag kanske inte vara förvånad över att den kom men ändå så blir jag det samtidigt som jag blir sårad över att människor som ska kallas vuxen och ska vara en förebild för sina barn verkar tycka att de har rätt att öppna munnen och vräka ur sig precis vad som helst eller så är det jag som är överkänslig ~  varsågod att döm själv! 

Idag när jag kommer till skolan för att hämta Skruttan har jag Smulan och Liten med mig och det blir att jag står och pratar med en av de lärarna som jag alltid pratar om allt mellan himmel och jord med för att jag just vid dessa tillfällen känner mig som en av alla andra för vi pratar om "vardagliga saker" samtidigt som vi kan prata om de jobbiga sakerna på ett vanligt sätt! Hon går iväg för att hjälpa ett annat barn och det känns som om hon precis hinner snedda hörnet på dörren innan frågan från en mamma som också hämtar sitt barn där kommer:

-Är du ensam med dina barn?

-Ja svarar jag lite tvesamt för det känns som om hon borde ha märkt det efter denna tiden och samtidigt så känns det inte som en obekväm fråga så jag svarar och fortsätter att packa det som ska med hem. Då kommer frågan som gör att jag stelnar till

-Har de ingen pappa?

Innan jag hinner reagera eller svara kommer svaret från mina barn

-Nä för pappa var dum så vi har ingen pappa!!!!!!!!!

För dem är det så som deras verklighet ser ut att de inte har någon pappa för de har raderat honom för att han har gjort dem så illa och de vill inte till honom och de har raderat honom ur deras liv. När Skruttans klass hade pratat om vad deras föräldrar hette hade hon berättat vad mitt namn var men när hon kom till vad pappas namn var hade hon bara sagt som det är för henne att hon har ingen pappa och ingen av barnen hade frågat något mer! Hon vet vad hennes pappa heter och har vetat det sedan hon föddes men för henne finns han inte för han har gjort henne och hennes syskon så illa att han förtjänar inte i hennes ögon att kallas för pappa och så är det för de andra två med. När de pratar om honom så heter han den "elaka pappan som slår och gör illa dem" och det är inget som jag påverkat dem i

Jag står där och känner att hela jag spänner mig och jag vet inte vad jag ska ta vägen! Jag vill inte bli påmind om detta och jag känner att jag ville att skolan skulle bli en nystart där det inte stod på deras plats att jag var den enda föräldern och där de själv fick välja vad de berättade och för vem de berättade vad! Tydligen blir det inte så inser jag när jag hör fortsättningen:

-Varför skaffar man barn med någon om man sedan väljer att inte den personen ska vara delaktig i barnens liv??????

Jag har aldrig förr känt att jag vill ställa någon mot väggen så totalt men nu känner jag att jag skulle kunna göra det! Tror denna personen verkligen att jag tänkte när jag låg på förlossningen med barn 1 2 3 att när det gått några år så ska jag lämna honom, starta en vårdnadsprocess och sedan ska jag ensam ta hand om dem! Jag ska ensam ta alla beslut, all uppfostran, alla vakna timmar både på dagar och nätter och allt föräldraansvar bara för att jag tycker att jag vill det! Jag känder mer och mer hur det kokar inom mig och jag känner samtidigt att frågan verkligen sårar mig! Hon känner inte mig och jag kämpade för att barnen skulle ha två föräldrar men när jag insåg att en förälder bara var ute efter att såra och skada de barn som jag varberedd att göra allt för att skydda vad skulle jag göra? Trodde verkligen denna människa att det var en dans på rosor att ha ansvaret för dem 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan och alla årets dagar utan att ha någon annan förälder att rådfråga hur man skulle göra i frågor som rör dem eller beslut som ska tas? Jag kände bara att jag stirrade på henne samtidigt som det kändes som en explotion inom mig av känslor, tankar och reaktioner! Vr det verkligen så här som människor runt mig såg och ser på det? Jag kände sån enorm frustration så det finns inte ord samtidigt som jag bara ville sjunka ihop och gråta! Var det detta mina älskade barn skulle möta i framtiden när de kommer ut i livet ~ frågaor varför jag tog dem ifrån deras sk pappa och de skulle få försvara mig?

Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om det verkligen finns människor som är så totalt dumma i huvudet så de tror att man tar barnen från deras pappa bara för att man tycker att det är rätt åt pappan att inte träffa dem? Tror verkligen människor då att barnen skulle säga att de inte har någon pappa för att han har varit dum mot dem?

Ja jag begärde ensamvårdnad utan umgänge när barnen var små och de är det än men det var inte för att jag skulle straffa honom, för att jag tycker att det är roligt eller för att jag tycker att jag är den perfekta föräldern ~ det är enbart för att skydda barnen och för att de ber mig att de ska slippa åka tillbaka till honom, för att de är livrädda att han ska hitta oss och göra dem illa igen. Jag skullle också njuta av att kunna ha någon som avlastade mig, någon som hjälpte mig att ta beslut och som delade föräldraansvaret med mig men det var inte så att det fanns en neonskylt i pannan på honom som visade att han var en som skulle skada sin familj och barn!

Jag inser ju mer jag tänker på det att ja det finns de som verkligen är så korkade som de verkar men jag önskar att de kunde tänka innan de ställde de frågor eller sa vad de tänkte för jag tål att höra saker men det finns faktiskt barn som inte har gjort val i denna historian! Hur det än är så trodde jag på hans löften att han skulle bli bättre på än det ena än det andra bara........................................

Jag kämpar för att komma vidare och lämna alla jobbiga minnen och trauman bakom mig men jag inser att det som är korkade hjälper mig inte och en saker är säker ~ de tänker inte heller längre än näsan räcker! 

En sak har jag lärt mig idag och det är att nästa gång jag hör frågan om jag är ensam med barnen så kommer jag att svara att det beror på hur man ser på saker för aldrig mer kommer jag att ställa mig i sitsen som jag gjorde idag för den fick mig att känna mig som en skit och som ett ego som satt mig i en sits där jag tänkt mer på mig än på barn och deras bästa när det är det jag hela tiden sett till! 

En sak inser jag: Den sista idioten är ännu inte född och det står jag för!!!!!!!!!!!

  CRAMAR   

Jag är inte den som tror på slumpen och jag tror att det man gör det kommer tillbaka till en förr eller senare men ibland så vet jag inte hur jag ska förklara allt som händer och sker runt mig och människorna runt mig! Ibland känns det bara som att jag är en amulett som medför otur för dem som befattar sig med mig och jag skulle vilja gräva ner mig själv på ett sådant djup att ingen kan gräva upp mig men jag vet att det inte är möjligt och hur jag än tänker vet jag inte vad jag skulle ha gjort för att straffa dem som finns i min närhet och som försöker att hjälpa mig med det de drabbas av jag känner bara total maktlöshet! Jag har konstaterat det många gånger att livet är inte rättvist och jag tror inte att det är sista gången som jag konstaterar det idag men jag önskar att jag kunde förstå varför det känns som att de personerna som är i min närhet drabbas hårdast! Kan jag var en "olycksamulett" utan att veta om det..........

Många gånger kan jag känna att jag vill inte från livet men jag vill ifrån det som gör livet till ett helvete och det är en skillnad! Först idag fick jag serverat en " sak som drabbat en person som stått mig nära som bara fick mina ben att vika sig! Hon som är en av de underbaraste personer jag vet förtjänade något mycket bättre än detta och det fanns inte några ord som jag kunde säga för jag kunde inte förstå eller sätta mig in i hennes helvete för det var så långt ifrån mitt som man kan komma men tanken fanns "är det för att hon finns i min närhet" ~ precis som jag känt så många gånger förr! Jag vet inte om det är så enkelt att det är för at jag lärt in ett beteende under de åren som jag levde i helvetet med djävulen att allt var mitt fel som jag tänker detta eller om jag helt enkelt känner skuld! 

Idag var dagen som jag skulle träffa min nya psykolog eftersom min gamla är hemma på obestämd tid efter sin graviditet! Jag visste inte vad jag kände inför mötet men bestämde att denna gången skulle jag inte ha några förutfattade meningar utan ta det som det kom. Med var även min arbetsterapeut så vi pratade lite fram och tillbaka om det som vi hade gjort och vad som hade hänt sen jag senast träffat henne! Jag tror så här i efterhand att detta var en av de nyttigaste träffarna för mig fastän det varit den jag känt minst förväntan eller förfäran inför! Jag fick säga vad jag hade känt när jag träffade Försäkringskassan igen efter utförsäkringen och att det hade chockat mig detta att min handläggare inte pratade om att hon såg att jag skulle komma att arbeta mer än 1-2 timmar om det ens skulle handla om det att det var just när jag hörde det från henne som jag insåg att jag har dessa skador och att de inte kommer att försvinna! Jag som hört hur Försäkringskassan berättar för alla att de ska jobba heltid och jag vet inte allt trots att de ligger för döden och till mig så säger hon detta det fick mig att inse en hel del men även att berätta det för dem nu gjorde att jag reagerade och bearbetade det en gång till! 

När vi kom till de delar som jag bearbetat med min psykolog om de känslor jag inte kan identifiera, som jag verkligen önskar att jag kunde lägga i en ask och skriva vad det är för slags känsla så insåg jag plötsligt att jag står inte på samma ruta som jag stod en gång i tiden när vi startade! Jag är mer medveten om att det är olika känslor när "elvispen" startar inom mig och idag är jag beredd på ett helt annat sätt att satsa på att ta reda på vilka känslor som fanns där innan jag blev hjärntvättad och att ta tillbaka dem! Jag är inte rädd längre att lägga ett fokus på mig själv som legat tidigare på allt som skett utanför mig tidigare! När jag satt där och fick höra mina reflektioner, deras men även vad min psykolog berättat för dem så kände jag att den här tiden har inte varit bortkastad även om jag många gånger har känt det så! Jag har kommit framåt även om det inte varit med de sjumilakliv som jag önskat utan med små millimeterkliv så har jag ändå inte stått still och det kändes helt underbart att se och gav mig kraft till att ta nästa steg! Jag kände där att jag var beredd att satsa på nästa steg ~ att lära känna mig själv och mina känslor ännu bättre och tanken slår mig när jag skriver det om man någon gång lär känna sig själv helt och hållet? Jag tror inte det för jag tror att man hela tiden utvecklas precis som alla runt en gör! 

Vare sig jag är en olycksamulett eller inte för de människor som finns runt mig får jag nog helt enkelt se det som att de har ett val om de vill vara i min närhet eller inte, jag kan inte bära hela världens skuld på mina axlar för jag har burit nog med skuld på dem redan! Kanske är dagen idag dagen som jag ska minnas som dagen jag tänkte att jag ville gräva ner mig själv så långt ner att ingen skulle kunna gräva upp mig igen och få otur men istället insåg att jag skulle gräva ner skuldkänslorna så långt ner för kanske är det så att jag har burit dem nog länge nu så det är dags att göra slut med dem en gång för alla och bara ta skulden för det jag gör medvetet..........................................
................

  KRAMAR   

Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig värdelös eller trycka ner dig om du inte ger den personen tillåtelse att göra det!

Hur hårt det än låter så är det faktiskt så inser jag mer och mer ju mer jag tänker ~ för om du inser ditt eget värde så kan ingen annan få dig att tro något annat!

Jag trodde att jag inte ens var värd att andas luften som fanns runt mig men jag inser att om jag hade sagt att jag inte accepterade sättet han behandlade mig på från början så hade jag inte varit i sitsen som jag var i på slutet! 

Inse att du är värdefull och en fantastisk person precis som du är! 

  KRAMAR   

För varje förändring jag får göra, för varje handling som får göras utifrån ett tänk som inte är grundat på mitt eget kan jag inte rå för att jag känner hopplöshet och funderar "Är det så här vårat liv kommer se ut?"
Ja jag kan styra mitt/vårat liv till en viss del men säkerheten gör att det finns de som styr mer! Och allt för att jag gjorde ett felval som jag kommer få leva med konsekvenserna av!
Ibland känns priset orättvist och väldigt högt när jag inte själv förstår val, konsekvenser och det som händer och sker men ska kunna förklara för dem jag har runt mig och lever med...........

? KRAMAR ?

"Det har kommit ett brev från Tingsrätten och domen har vunnit laga kraft och nu vill de att vi avslutar vårdnadstvisten" 

Orden i telefonen kom från min advokat och jag visste inte om jag skulle känna lättnad eller fasa för det fanns ämne för att känna båda i det budskapet och åter kommer kaoset inom mig att varför kan det inte bara få vara lugnt ett tag och ändå så vet jag att det måste vara så här för att vi ska komma till slutet! Det är bara att samla ihop kraften som egentligen inte finns men ändå gör det och fortsätta kämpa framåt på vägen som går både uppåt och neråt och se det postiva att han ändå blev fälld, de visade mig och barnen att det han gjorde mot oss var inte rätt och de trodde på oss! 

Sen hör jag det ordet som får mig att bli stel i hela kroppen för det betyder svek för mig och det är "Förlåt jag vet att jag skulle ha pratat med dig innan jag gjorde detta men jag har skrivit brevet till Tingsrätten utan att prata med dig för jag vet ju vart du står" 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör det som kommer efter förlåtet för att jag ens hann tänka tanken att han skulle svika mig visar hur bränd jag är! När han läser det för mig rinner tårarna ner för kinden, varma och full av känslor för de ord han har fått ner visar att han verkligen förstår varför jag har gjort de val jag har gjort under resan och hur mitt liv ser ut och har sett ut! Han har inte bara lyssnat på det som jag har sagt utan han har sett, tagit till sig det och lagt in känsla när han skrivit ner det men framförallt så lägger han skulden där den hör hemma och lägger den inte hos mig! Många tänker nog att det är det en advokat ska göra....... ja det ska den men det är inte på det sättet som han skrev det utan i detta brev fanns det medmänsklighet! 

Många gånger känns det som att det är just denna delen som fattas när man ser till samhället men även till människorna som lever här! Alla har så fullt upp med sitt och man är rädd att lägga sig i vad andra gör och hur det ska uppfattas att den delen på något sätt har försvunnit! Bland myndigheter känns det som att den inte finns alls för vart är medmänskligheten i att ett barn ska behöva träffa den föräldern som den har vittnat mot att den har misshandlat henne och att han sedan även blev fälld för det och fick ett fängelsestraff? Jag kan inte låta bli att undra hur många fler kvinnor än jag som fått höra efteråt att de som fanns runt dem "sett att något inte var rätt men att ingen vågade fråga eller reagera"! Varför vågar man inte göra det egentligen........ man vågar ju säja det efteråt och det är något som sårar så fruktansvärt att jag tycker att det är bättre att man inte säger något alls för det är som en kniv som sticks in för man önskar inget hellre när man befinner sig i helvetet att någon skulle göra något för att hjälpa en! 

Att vara en medmänniska är egentligen inte svårt! Det är bara att tänka hur man själv vill bli behandlad och bemött av andra och vara så mot dem man möter! Har du någon gång tänkt på hur mycket ett leende betyder att få när du går förbi någon på gatan ~ det kan förgylla hela din dag! Att bara få ett sms som visar att någon tänker på dig och finns där kan få den svartaste dagen att åtminstone bli grå och få de tyngsta stegen att bli lättare att ta och det är ett steg i rätt riktning för hur det än är så är det så att ingen kan göra allt men alla kan göra något och efter år av kämpande vet jag att det minsta ljuset i vardagen kan göra att man orkar en liten bit till så våga var en medmänniska!

Det är steget ut i det okända som gör att de nya vägarna öppnas och vi utvecklas och blir de personer som det var meningen att vi skulle bli men det är inte alltid som vi klarar att ta det steget själv! Myndigheterna har sina linjer och lagar att gå efter det har jag insett efter dessa år och det skulle jag kunna skriva en miljon inlägg om och kanske kan jag påverka det en dag men inte nu men det är idag som du och jag kan göra något för att göra vardagen och livet lite mera medmänskligt att leva i............... bara vi vill

  KRAMAR   

Jag var "gammal" när jag skaffade barn och jag hade tänkt genom mitt beslut och jag var beredd att ta det ansvaret som det innebär att bli mamma! Jag insåg att det inte spelade någon roll om de skulle vara liten eller stor  ~ jag skulle vara deras mamma och de skulle vara mina barn! Jag anser att om man har skaffat barn ska man ta hand om dem också Punkt slut och jag bara kokar när jag inser att det finns föräldrar som inte gör det utan som tycker att de har satt dem till världen och där så tar deras ansvar slut! Ja jag överdriver kanske lite men det är så det känns när jag ser vissa föräldrars resonemang och beteende mot barnen och det får mej att koka och undra hur man resonerade och tänkte när man bestämde att man skulle bli förälder!

Det känns som att det inom familjer diskuteras mer om man ska eller inte ska skaffa husdjur och om det är lämpligt än om man ska skaffa barn och vilka konsekvenser det får! Barn är inte något som bara kommer som en överraskning för är man nog stor att "tillverka" dem så är man enligt mej nog stor att förstå att man ska ta hand om dem med och se till deras bästa och sätta dem först! Ja jag vet att jag är en Bitch och att många kommer att tycka att jag är hemsk men det kan inte vara en överraskning att det finns preventivmedel om man inte är beredd att ta det ansvaret som ett barn innebär eller om man inte kan låta bli att skada sitt eget barn, eller om man inte kan se till barnets bästa utan bara sitt eget i första hand..................................

Jag tycker inte att det finns några ursäkter längre! Ju mer jag ser mej runt omkring, ju mer jag läser och ju mer jag vågar öppna ögonen dessto mer ser jag hur många barn det är som inte har det bra i vårat samhälle! Jag ser hur många barn det är som inte kommer i första hand utan som hela tiden får anpassa sej efter de vuxna och hur de är eller hur deras humör är! Jag tycker inte att det finns några ursäkter längre och med risk för att kallas för Bitch och jag vet inte allt ~ men en mamma och en pappa sätter sina barn främst och deras behov först hur situationen än ser ut!

Hade djuren behandlats lika illa som barnen behandlas så hade organisationer skrikit sej hesa och varit med i varenda debatt program! Det känns som att det samhälle som vi lever i krigar mer för djurs rättigheter och att de ska ha det bra än barns och även kvinnors men kvinnornas är en annan historia! Är det den bilden som vi vill att våra barn ska växa upp med? Innan jag kom in i "cirkusen" trodde jag att det fanns ett barnperspektiv  samhället - idag vet jag att det inte finns det och har fått det bekräftat gång på gång från olika håll! Jag önskar att det inte var så för barnen är det viktigaste och det käraste jag har och de är våran framtid! 

Om du inte är beredd på ett livstidskontrakt som förälder så skriv inte på utan se till att skydda dej och köp kondom istället för en penna att skriva på kontraktet men tänk innan det är ett barn som får ta smällen för det är inte det som är skulden!  

Jag skrev på mitt kontrakt och jag tänker ta mitt ansvar så länge jag lever! 
  KRAMAR