Idag var den "stora" dagen här när den envisaste av alla barn som går på denna jord nämligen Pluttan skulle till tandläkaren. Jaf visste redan innan att hon troligen inte skulle gapa utan att risken var större att hon skulle knipa igen munnen som aldrig förr när de ville titta. Tyvärr så fick jag rätt och det slutade med att vi åkte därifrån utan att hon hade visat en enda av sina tänder. Det är som det är och som tur var behövde vi inte komma tillbake heller utan det skulle vi titta på nästa års-kontroll. Nu har jag ett år på mej att "hjärntvätta" henne att när man är hos tandläkaren och de säjer gapa så ska man göra det och inte knipa men jag förmodar att om jag tjatar om detta så kommer hon absolut att knipa igen vilket inte känns så bra. Fast man kommer långt med envishet har jag konstaterat.

I tisdags var jag och träffade överläkaren som har hand om habiliteringen och det var ett känslofyllt möte. Jag hade förberett mej att det skulle kännas att prata med henne men detta var jag inte beredd på. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mej att andra ska vara det tillbaka till mej och därför uppskattade jag henne för det men samtidigt så blir det så definitivt. Hon konstaterade att jag har dessa hjärnskador som tidigare har utretts men även vad det kommer innebära för mej. Jag hade sjukoenning beviljat till februari 2012 och för mej som är tidsoptimitst så känns detta som en evighet men hon sa att hon inte ens vetom jag är färdigutredd och habiliterad då så hon skulle ta kontakt med Försäkringskassan och prata med dem om detta. 

I mina tidigare kontakter med olika läkare så har de sagt att det inte går att säja i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv men att de ser svårigheter och att det lutar åt att jag inte kommer att återvända. Denna läkare sa som det var att hon inte ser det möjligt att jag kommer att återvända om man ser till hjärnskadorna för att hjärnan inte ska utsättas för stress och att det gör ju den även när jag inte jobbar och att mina svårigheter blir större om det blir ytterligare saker som ska komma till.

Känns jättejobbigt att höra men samtidigt så kan jag erkänna att detta har funnits som en känsla inom mej att det var så det skulle bli men att de inte kunde säja definitivt det gav mej en gnutta av hopp även om den inte var stor.

När jag hade varit hos henne i 1 timme och 45 minuter kände jag bara att jag var så ledsen att jag bara ville ge upp allt och säja att jag orkar inte längre - jag ger upp här och nu! Sen känner jag att det finns en liten gnutta av ork kvar längst där inne och att jag kan kämpa vidare lite till. Något som denna resa har gett mej det är detta att ta dag för dag inte år för år som jag tidigare har planerat i. 

Idag kände jag att jag hade landat med allt detta och speciellt efter att ha stött och blött med min terapeut idag. Vad händer då om inte attt sjukintyget dimper ner i min brevlåda och trycker ner mej igen genom att orsaken till sjukskrivningen är ändrad från misshandelssyndrom till hjärnskada och kronisk huvudvärk. Känner att det har så mycket större effekt det som står skrivet man kan inte blunda för det på samma sätt som när man bara hör det.

Jobbigast med allt detta är att jag ännu inte har erkänt för mej själv vilka funktioner som är nedsatta efter skadorna och det gör att jag inte heller har accepterat skadorna. För mej så känns det som att den dagen jag accepterar dem den dagen kommer jag inte att klara av de saker som jag klara av idag. Jag har fått lära mej att allt tar längre tid än tidigare och det krävs mer planering men samtidigt så är jag glad över att jag klarar det som jag gör trots att vissa saker skulle vara omöjliga pga skadorna. Den dagen som jag erkänner detta för de runt mej den dagen rasar mycket.

PUSS från Häxansurtant    

 Dagen började med ett besök hos tandläkaren. Jag hatar att gå dit, är livrädd och svettas och inte blev det bättre av att min sympatiska pappa satt och skrattade åt det när han skjutsade mej heller   . Besöket innebar tre nya tider för att bygga upp tanden som Äcklet sparkade sönder och att den billiga varianten (som jag inte ens tyckte var billig) inte fungerade eftersom det var för mycket skada på roten så det blir en dyr variant (JIPPI) och minst tio timmar hos tandläkaren. Tur att han är charmig iallafall. Idag påpekade jag detta att jag tycker att det är fuskigt att mina barn inte behöver betala och ändå så får de en present och en tandborste. Han kom då med det underbara förslaget att om jag var duktig så skulle han hämta burken med leksaker även till mej. Fick ingen leksak trots att jag gapade och gjorde vad han sa och detta roade mina troll jättemycket när jag kom hem. Tur att man roar någon.   

Skulle följa med mamma och vara smakråd när hon skulle titta på en matta till mormor men det slutade med att det var jag som kom ut med en helt underbart mjuk rund matta som jag nu har lagt under soffbordet. Får man inte belöning av tandläkaren så får man ordna det själv hi hi hi! Bra kvinna reder sej själv!

När jag kom till terapin idag så kände jag mej som en degklump och jag sa som det var att jag är så trött och tom och att mina två hjärnceller för en diskussion i mitt huvud hela tiden och att det aldrig är lungt i mitt huvud för att dessa diskuterar med varandra 24 timmar per dygn. Hon tittar bara på mej och säjer ännu en gång: Man får inte fler minnen eller insikter än man klarar av. När man har orken så kommer de även om det inte känns så när man är mitt i det!

Nä det känns verkligen inte som om jag orkar med dessa insikter och minnen som kommer men ja jag står upp fortfarande alltså har de inte dödat mej även om jag känner det som om jag har blivit överkörd av en ångvällt. Många minnen gör ont men de dödar mej inte. Insikterna gör att jag kan vara mer förlåtande mot mmej själv medans jag andra stunder verkligen är förbannad att jag har kunnat vara så naiv och att jag inte såg mönstret. Idag när jag berättade lite av allt så ser jag ju så tydligt hans psykopatiska mönster. Det går en röd tråd genom allt och det som han gjorde i början det kom fram i ett resultat på slutet - att han kunde kontrolera  mej ännu mer än vad han redan gjorde. Insikten gör ont men jag överlever. Samtidigt kan jag lära mej av den för jag har alltid varit så naiv - trott att alla vill mitt bästa och det är inte så. Det finns många som vill mej väl men tyvärr finns de de som vill motsatsen och det är de som jag måste passa mej för.

Samtidigt skrämmer det mej när jag minns vilka rop på hjälp jag sände ut men det fanns ingen som tog dessa på allvar. Jag vet inte hur många rop jag har skrivit ner men när de jag skickade det till ringde för att fråga mej kring detta så kunde jag inte svara för han fanns alltid som "gubben i lådan" för att kontrollera det jag sa och det jag gjorde. Hur skulle jag då kunna intyga det med ord. Jag hade ju i minnet hur det hade gått de andra gångerna samtidigt som jag hade blivit hjärntvättad med att ingen skulle tro mej. Att ingen hjälpte mej det var ju bevis på att han hade rätt!

När jag berättar händelse efter händelse för henne så blir det så tydligt hur sjukt det var hemma hos oss och jag känner att det är så där uppenbart som när man ser det på en film. Man tänker att den elaka är psykopat och helt knäpp i huvudet och man undrar varför inte offret märker det. Jag har spelat i den filmen och jag var offret och jag såg inte. Jag kände men jag såg det inte. Det är så svårt för det man kan ta på det vet man att det finns men hur vet man att det som manbara känner inom sej eller i luften när någon kommer in i ett rum hur vet man att det finns.

En sak som verkligen blev helt uppenbart för mej idag var detta hur jag beter mej när jag kommer till andra. Just detta när jag kommer till tansläkaren och det finns tre stolar som jag kan välja på och jag inte är hundra på vilken jag ska sätta mej i först - då ställer jag mej bara och väntar på att han ska säja till mej vilken han vill att jag ska sätta mej på för jag är så rädd att det ska bli fel. Samma sak när jag kommer till terapin - jag väntar att hon ska börja för jag är så rädd att det ska bli fel att jag börjar. Jag vet ju vad konsekvensen har blivit av det tdigare så jag vill inte att det ska upprepas.

Jag mindes en sak idag när jag satt där och vi började prata om detta att göra "fel". Jag minns en gång när vi var och handlade mat och jag tog en plastkasse och fick världen utskällning om hur jag kunde vara så dum att jag trodde att maten skulle få plats i den. Hur hade jag klarat mej i alla år som inte han hade varit med mej och hur klarade jag mej alla gånger när han inte var med och handlade. Detta var en sak som sades i en evighet bara jag gjorde något som inte passade honom. Kommentaren att jag var så dum i huvudet så han fattade inte hur han kunde leva med mej för jag visste ju inte ens vilken kasse man skulle ta i affären. Detta är bara en sak av en miljon händelser som gjorde att jag blev idiotförklarad och som ingen annan reagerar på. Om jag satte på mej fel skor eller köpte en annan färg på tröjan än han sa blev det bestraffningar och elaka, kränkande kommentarer på detta. De få gånger vi åkte och köpte något till barnen tillsammans var det alltid det som han tog fram som var det rätta och det bästa sp jag lärde mej att det var lika bra att vänta och bara ta det som han sa för då slapp man det som kom efter det. 

När jag tänker på allt som jag ändrade för att jag skulle slippa konsekvenserna och att det skulle vara lugnt för mej och barnen så förstår jag inte att det är jag som har gjort detta. Jag som ALDRIG skulle ändra mej för någon eller inte stå upp för vad jag tyckte och tänkte - jag gjorde det för att överleva. Att det sedan hela tiden var något nytt som jag och barnen blev straffade för det var ju mitt fel oxå för jag var ju inte "lydig". Jag önskar att ingen skulle behöva känna så här men tyvärr så tror jag att det är fler än man tror som gör det.

Efter idag har jag iallafall kommit till en insikt och det är den att jag är trött nu är inte konstigt när man ser vilken kamp det har varit under senare del av livet. Kampen fortsätter och jag kan inte välja att kliva av för mina barn och även jag förtjänar ett lyckligt liv och jag vet att fastän minnena och insikterna är jobbiga så måste jag igenom dem och jag kommer att överleva alla vakna och jobbiga nätter, och alla jobbiga dagar för jag har klarat det fram till idag!

Hoppet är det sista som lämnar en människa!

PUSS från Häxansurtant    

 Bilden lånad från Google

Ibland känns det som om vi föräldrar är på jakt efter att vara den perfekta föräldern. Vi ska hinna med allt, vara med överallt, barnen ska ha hela, rena och nyinköpta kläder från den dyraste affären och vi ska komma med en karriär och ett tjockt CV! Jag käper inte detta - det finns bara tecknade superhjältar och det tog ett tag för mej att inse att jag inte kunde rädda hela världen samtidigt som jag byggde upp en fungerande vardag för mej och mina barn. Jag känner att så länge barnen mår bra så är jag en bra förälder.

Jag tror att den dagen som man tycker att man är den perfekta människan och färädern då är man illa ute. Jag har levt tillsammans med en som inte hade några fel eller brister utan att allt var någon annans fel. Om han gjorde illa sej ja då var det jag som hade flyttat på den tunga soffan som hade stått på samma plats under alla åren. Gick något sönder,även om det var han som tappade glasvasen i golvet, ja då hade barnen varit där och petat på den eller så hade inte tillverkaren gjort rätt. Jag hatar detta beteende och jag tycker att jag ser det hos för många människor.

Jag är den första att erkänna att jag inte är perfekt. Jag har fel och jag har brister både som person och ensam mamma men jag lär mej av misstagen. Jag skriker inte eller hotar mina barn för det gör jag inte mot andra människor heller men jag tycker för ofta att man ser detta. Jag försöker att förklara för mina barn varför de inte ska göra på ett sätt och vad konsekvensen blir. Jag säjer inte att det är rätt men jag hatar denna uppfostran som innehåller hot, "om du gör så kommer jag att göra något jag ångra" om du inte gör det så kommer du inte att få det". Jag undrar om dessa föräldrar använder detta mot sina vänner också eller om det bara är mot sina barn som är svagare än de själv och som de anser att de står över.

Jag har fått nog av hot både mot mej och mina barn och jag vet vad det kan leda till. Jag hade barn som inte ens vägade säja att de var hungriga, törstiga, trötta. ledsna eller glada och det är det som blir effekten av hot i uppfostran. Många tänker säkert att de bara använder det någon gång ibland men jag tror att det inte är så i barnens värld. Mina väntade i flera månader att dessa hot och bestraffningar skulle komma igen.

Det finns inte perfekta människor eller föräldrar men kanske skulle vissa behöva tänka till om de själva skulle bli behandlade som de behandlar sina barn. En dag är det barnen som växer upp och får barn - vill man då att de ska ha med sej detta som uppfostringserfarenhet till sina barn.

PUSS från Häxansurtant    

Igår hände det som jag bara avskyr och inte klarar av - Liten fick magsjuka. Jag har jobbat inom sjukvården och jag klarar av allt bara jag slipper höra, känna lukten av och torka när någon har spytt. Nu när jag är ensam med tre barn så är jag så illa tvungen men tårarna rinner och jag ulkar hela tiden som jag gör det och det är i den stunden som jag skulle kunna sätta ut en kontaktannons - just bara för att slippa detta. Kan bara inte med det och dirket efter så lider jag av hyperkondri på många planer. Genast får jag ont i magen, mår illa och känner att jag kommer att få det.

Skyndar mej ut till skåpet för att en läkare sa till mej i min ungdom att om man sväljer hela Vitpepparkorn så slipper man magsjuka. Detta var för säkert 17 år sedan och jag har följt detta varje gång jag bara hör talas om magsjuka och jag har peppar peppar ta i trä sluppit det i alla år. Jag tror egentligen inte att det har någon inverkan för han sa det efter att han hade fått höra om min ENORMA skräck för denna sjukdom men mitt huvud tror på det och alltså blir jag inte sjuk. Bara för att jag skriver det nu så bir jag väll sjuk imorgon. Jag tar tillbaka det med en gång. Jag är verkligen livrädd att få det och medan jag bodde hemma så hade jag pappa som satt hos mej när jag kräktes och höll i huvudet men vem har jag när jag flyttade hemifrån då - ingen. Alltså är det bara att proppa i sej vitpepparkorn. Ja jag har varit pappas-flicka när jag var liten för han gjorde mycket roligare saker än mamma. Jag älskade att snickra, måla och allt som var killigt. Lekte hellre med killarna än tjejerna och tyckte mest att tjejlekar var töntiga.

En annan orsak till att jag hatar att ha magsjuka är för att jag inte har några kräkreflexer eftersom jag under en period i mitt liv var väldigt smal om jag får säja det nu men inte tyckte då och stoppade fingrarna i halsen bara jag hade ätit. Om jag hade vetat då hur det skulle bli med reflexerna hoppas jag att jag hade låtit bli för det kommer utan minsta förvarning. Jag har alltid strävat efter att bli "perfekt" i mina egna ögon för jag har alltid tyckt att det har varit något som varit fel och som jag ville ändra på vad än de andra sa. Jag har aldrig lyssnat på dem men om något sa något negativt ja då fastnade den kommentaren på en gång och jag kan undra över varför det har varit så. Inte ens när jag jobbade som hårmodell och gick och visade upp kläder så var jag nöjd trots att det var många som slkte och jag var en av de få som blev utvald. En "normal" tjej skulle ha blivit överlycklig och kännt sej fin men inte jag!

Har många gånger undrat varifrån denna prestations-ångesten har kommit men jag kommer inte fram till något. Ingen ställde under min uppväxt orimliga krav på mej utan jag är uppväxt med talesättet att om man har gjort sitt bästa så kunde man inte göra mer men jag krävde alltid av mej själv att jag skulle klara mer. Jag var missnöjd om jag inte hade alla rätt på provet eller om jag misslyckades med något som andra såg som att de hade lyckats. Mycket av detta kom nog in i bilden oxå att jag levde ihop med Äcklet så länge - just detta att det var ett misslyckande i mina ögon att inte kunna hålla ihop familjen. Jag ville inte visa utåt att det inte var perfekt inom husets väggar och därför var det så lätt att få mej att hålla tystsamtidigt som jag fick höra att det var mitt fel och ingen annans att det såg ut som det gjorde. Det var ju detta jag beskyllde mej själv för så varför skulle inte andra se detta. Samtidigt fanns det alltid uttalade och outtalade hot som gjorde att jag bara var tyst och höll detta inom mej för vem skulle tro på mej av alla människor. Det var ju i mina ögon klart att de skulle tro på honom eftersom alla tyckte att han var den "perfekta" fadern, sambon och medmänniskan. Nu efteråt har jag fått bevisat att det inte var många som tyckte det som jag trodde då men vad hjälpte det. Nu hjälper det mej genom att jag nästa gång jag tänker så kommer att tänka att man vet inte förän man har testat att berätta. Poliserna trodde på mej denna gång varför skulle inte en vanlig människa tro mej en annan gång.

Om man inte provar kan man inte vinna!

PUSS från en hypokondrisk Häxansurtant   

Idag ska jag träffa min nya neurologläkare för sörsta gången och jag känner mej nervös för jag vet inte vad jag har att vänta. Jag minns när jag låg på sjukhuset efter den sista misshandeln och de kallade in mej, mina föräldrar och min bror för att de ville prata om vad som hade visat sej på röntgen av huvudet. Han som var läkare då berättade att de hade hittat en blödning och sedan pratade han om massor av fler saker kring detta och jag minns inte det - det var helt enkelt för jobbigt att ta in så jag hade stängt av. Min enda tanke var att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från och att det inte hände mej. Det fick inte vara mej de pratade om. Nu många underslkningar senare och många diagnoser senare så känner jag samma sak - jag vill vakna upp från denna mardröm och inse att jag bara drömde att alla diagnoser inte finns och att det är som "vanligt" vad nu det är.

Ibland kan jag känna sån frustration över hela denna situation. Jag sitter här med skadorna och läkarna kan inte ens bedömma i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Jag ska få mitt och barnens liv att fungera och jag ska gå på terapi och barnen lika samtidigt som jag ska finnas som förälder och hjälpa barnen när de mår dåligt. Vad är då konsekvensen för honom? Genom att rättegången inte har varit än så går han och lever sitt liv som vanligt med den nya och allt rullar på som vanligt. Folk i hans omgivning har valt att glömma det som har hänt för att det är det lättaste! Jag undrar hur de kommer att reagera den dagen det kommer en rättegång och det kommer en dom?!

Nu ska jag ta och skriva ner vad det är jag vill veta av denna neurolog och efter besöket hoppas jag attt jag vet lite mer och den 8 är det dags att träffa mitt hjärnskadeteam och jag hoppas att det finns en kontakt mellan dem så att jag slipper att ännu en gång dra samma historia som jag börjar bli trött på att dra men jag har lärt mej nu att hoppas att det funkar för många gånger har jag trott att de ska veta allt när jag kommer men det har visat sej att de inte alls vet det trots löfte om överrapportering. Nu är jag inställd på att de inte vet något för då kan jag bara bli positivt överraskad och det är bättre än det motsatta. Ska unna mej en stund på spikmattan först och se om värken blir lite bättre - för det är jag värd mitt i eländet.

PUSS från Häxansurtant   

Bilden är lånad från Google

När jag levde ihop med Äcklet så köptes det hela tiden nya saker och det skulle hela tiden vara det värsta, största och det som ingen annan hade. Vare sej vi hade pengar så vi klarade oss den månaden så köpte han det han ville ha och det var på en gång utan att tänka efter. Nu i efterhand har jag fått reda på att det är ett drag som psykopater har att de inte tänker på konsekvenserna utan handlar precis som ett barn utifrån de behov de har och det de  vill ha. Det var ständigt handlanade av telefoner, maskiner, bilar och motorcyklar och listan kan göras oändlig men detta var bara saker som han hade användning för inte vi andra. Datorn som han köpte till oss hette det fick man be om lov att använda trots att den andra datorn som han slängde när denna inhandlades var min och jag ville ha den kvar. Även denna gång var det inte något jag vågade protestera mot så det var bara att finna sej i det och gilla läget för att slippa bestraffningarna. Lyckan över de köpta sakerna varade dock inte så länge för snart kom det ut värre saker eller att någon köpte något som var nyare än det han hade jag då var han ju tvungen att köpa det. Många gånger har jag varit tvungen att ringa mina föräldrar och fått mat till barnen och blöjor för att han har åkt iväg och gjort ett impulsköp. När jag var gravid hade vi inte ens så att vi kunde köpa mat för mitt konto var tömt på räkningarna och mat som redan var uppäten medans han tömde det på ett impulsköp på fälgar.

I helgen när jag vaar på badhuset så satt det två kvinnor i bastun och pratade om att de mådde psykiskt dåligt. Den ena berättade högt och vitt om att när hon mådde som sämst då gick hon och köpte en plasmatv och det gjorde att hon blev helt black så de hade fått leva på Havregryn resten av månaden. De veckor som hon hade barnen levde de på makaroner och om hon hittade något i frysen. Jag kan då inte låta bli att undra hur man tänker. Hon erkände att hon blev lycklig över att hon hade köpt tv och att det kändes bättre inombords. Jag skulle må skit av att sätta barnen i den sitsen att det inte fanns mat. Jag hamnade  i den sitsen när jag levde i helvetet men det var för att den personen som hade hant om pengarna valde att göra slut på dem. Jag förstår inte att man som mamma kan gå och köpa en tv och sedan inte kunna försörja sina barn de veckor som man har dem. Nu när pengarna kom denna månad skulle hon köpa en Blueray eller hur det stavas och sedan skulle det bli ännu en gång att snåla.

Min tanke var att förstår inte människan att hon sätter sej i en sits som gör att hon mår dåligt. Jag har också kunnat köpt något till mej när det var jobbigt. När jag hade suttit på "förhör" med familjerätten en hel dag då unnade jag mej en lampa men den var inte dyr och jag hade behov av den och jag hade tittat på den flera gånger innan. Jag skulle aldrig kunna gå och handla för de sista pengarna så att vi inte hade så det räckte. Jag är livrädd att sätta mej i en sits där jag är luspank. Jag har ett nödkonto och det är inte mycket pengar på det men det är en trygghet om allt bara skulle gå åt skogen en månad.

Jag har gjort såna här saker när jag var yngre - att jag mådde dåligt och då gick och handlade lite saker men jag vet att man inte blir lycklig över det. Att man köper mer och mer saker och att man sätter sej i sitsen att pengarna inte räcker det ger ingen lycka. Jag tycker att om man ska bli lycklig så ska man ta tag i problemet och inte ersätta det med materiella saker för det hjälper inte. Många i min bekantskap säjer att de köpte olika saker för att de skulle må bättre. Jag förstår att man kan köpa saker till sej själv som en belöning när man har klarat av något som är jobbigt men att man skulle bli lycklig av det det tror jag inte på. Jag kan säja det efter att ha levt med en psykopat som hela tiden skulle ha nya upplevelser och saker för att bli lycklig - det är ingen äkta lycka. För att få äkta lycka så måste man anstränga sej lite själv och försöka hitta vad det är som gör en lycklig och jag tror inte att det är att hela tiden köpa saker för att döva.

PUSS från Häxansurtant     

Igår var sista dagen som jag och Skruttan var ensamma så jag sa till henne att det var lika bra att hon tog chansen och bestämde vad hon ville göra denna sista dag. Naturligtvis föll valet på badhuset och efter en lång "predikan" om att mamma hade jätteont i ryggen åkte vi iväg på en gata som var glashal. När vi kommer fram så säjer hon helt lyckligt att det ska bli jättekul att få bada själv eftersom inte jag kan leka med henne. Jag tittade på henne och kände mej så stolt min lilla gumma som för ett tag sedan inte ens vågade doppa sej för att hon trodde att alla skulle göra som pappa hade gjort mot henne.

När vi kommer in så var det smockat med barnfamiljer och det var verkligen jättevarmt så jag drog snabbt slutsatsen att ska man bada ska man göra det på en helg för då drar de inte in på värmen iallafall. Nästan på en gång som vi kommer in så faller min blick på en person - en ungdomskärlek som var där och badade med sin son. På en gång när jag såg honom så kom det miljoner av minnen och för en kort sekund var jag tillbaka på den tiden igen. Han såg oss nästan samtidigt och det var verkligen jättekul att prata med honom igen det är en smärre evighet sedan vi pratade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Han är en person som jag var kär i under många år men jag trodde inte att det var besvarat så därför sa jag aldrig något eller ens visade något heller för den delen.

Hans son tyckte om att ta det lugnt och sitta och plaska i den varma bassängen medans mitt vilddjur som är några år äldre ville leka och åka den snabba rutschbanan så vi gjorde ett barnbyte. Tyckte att det passade mej perfekt och det var en lycklig Smulan som sprang där med honom och att det fanns någon som orkade lyfta och busa med henne på det sättet. Bara hon fick komma till mej med jämna mellanrum och att han visade vart jag var så var hon nöjd och det kändes så bra att se att Äcklet inte har skrämt dem helt från kontakten med vuxna män. Efter ett tag kom de och hade fått nog så de satte sej ner i den varma bassängen och det var nu allt det komiska började som jag ler åt än. För mej var det så skönt att prata med någon som inte visste vad jag har gått igenom utan jag kunde vara mitt gamla jag och jag berättade bara det jag ville berätta. Det var så skönt att bara kunna berätta de delar som man ville och lämna de andra och just bara få vara vem om helst. Jag blev så full i skratt för jag var tvungen att berätta hur kär jag hade varit i honom när jag var yngre och då bara tittade han på mej och sa det säjer du nu! Jag var kär i dej i flera år men eftersom du inte visade ett dugg intresse så gav jag upp och du var den första som krossade mitt hjärta. Och även detta kändes som om det var så naturligt att berätta för på ett sätt var vi tillbaka i det gamla kompisgänget och allt annat som tillhörde den tiden och vi satt och pratade och skrattade som om det var igår det hadee varit.

Det mest komiska var när vi gick till bubbelpoolen för dit kom även en äldre man och Smulan och hans son var nu så kända med varann och oss att de skuttade runt bäst de ville. Denna äldre man tittade på oss och så sa han helt rakt upp och ner: Vilket gulligt par ni är! Det är inte många som får kärleken att överleva barnperioden men det har ni verkligen lyckats med!" Vi blev nog båda så förvånade att vi bara gapade men vi skrattade gott åt detta efteråt och just om han skulle möta denna man med mamman till barnet och denna man skulle komma ihåg oss och bli arg på honom för att han var otrogen. Ja det gav oss ett gott skratt och det kändes så bra för det kändes som om det var alldeles för länge sedan jag skrattade så.

Denna dag gav mej ny energi bara att få en liten smak av det som fanns innan helvetet fanns och innan jag ble nertryckt och inte hade en egenvilja som jag vågade komma fram. Bara detta att kunna vara jag och att jag var omtyckt för den jag är inte det jag presterar eller åstadkommer. Det fick naturligtvis tankarna att cirkulera kring hur det hade kunnat vara om inte detta hade hänt men samtidigt så känner jag att om det inte hade hänt hade jag inte haft mina tre prinsessor och dem vill jag inte leva utan. Jag hade inte heller varit den jag är idag utan jag hade kanske varit på ett helt annat sätt. Jag har fått en erfarenhet även om den är negativ men jag kan välja att göra något positivt av den. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa andra att inte komma till en sån situation för jag tror att hade jag vetat mer och haft mer kunskap så hade jag varit mer observant men det är alltid lätt att vara efterklok.

Kanske är det nu som jag kommer till ett vägskäl där jag kan bestämma om jag vill att dessa saker som ändå har hänt ska få påverka mej att hamna när jag bara ser det negativa eller om jag vill vända det till något positivt. Jag har redan erfarenheten men kanske kan jag med hjälp av den hjälpa någon annan att slippa hamna i detta och då har jag redan vänt det till något positivt. Jag kommer att möta många motgångar även framöver men om jag ser bakåt så vet jag att jag har styrkan att bestiga bergen och ändå övereva och en dag då kommer solen även att lysa på mej!

PUSS från Häxansurtant   

Eftersom jag lever som jag gör har det förekommit en hel del spekulationer och jag kan inte låta bli att le lite åt dem samtidigt som jag blir irriterad. För att ta några av dem så har jag tagit livet av mej men vad jag vet så lever jag eftersom jag klarar av att göra saker och ser mej själv i spegeln när jag går förbi. Jag har tydligen legat på psyket fast jag befann mej under den tiden i mitt eget hem så är det psyket så kan ju det stämma men jag har visst ingen personal men Landstinget kanske har dragit ner. Barn och vuxna brukar inte bo på samma avdelning vad jag vet så nej jag bor inte där. Jag har hört mängder så jag lovar att jag ska skriva ner när jag hör nästa som överträffar de andra.

Dagens händelse slog iallafall ett rekord - i idioti! Jag skulle lämna barnen på dagis när det visar sej att jag känner henne som städar där. Känner var att ta i för när jag var liten så umgicks vi i samma kretsar men vi var inte ens bekanta. Idag var vi tydligen det eftersom hon ger mej en kram som varar i fem minuter och jag försöker att släppa tion gånger och på slutet kramar hon mej medans mina armar bara hänger. Senare frågade personalen mej om jag kände henne och jag sa som det var och de tyckte att det var uppenbart att jag inte ville krama henne och att det såg ut som om jag trodde att hon hade pest eller något. Hon stannar dock kvar medan jag står och pratar med barnens fröken som frågade hur det hade varit i jul och lite annat och jag pratar med henne och tittar inte ens på "bekanta" men ändå så står hon bara där emellan oss och ser dum ut. Jag kände flera gånger att varför går du bara inte men inte då. Det slutar med att fröken frågar om hon ska flytta sej för att hon ska komma förbi och hon förstår inte ens den piken utan öppnar munnen och säjer att hon har en nära relation till mina föräldra. Jag blir så förvånad att jag bara säjer "Har ni det?".

Detta fortsatte ett bra tag att hon bara står där och säjer en del saker som jag förstår inte ens varför hon säjer när hon vet att jag vet hur det ligger till i verkligheten. Förstår hon inte att jag vet att mina föräldrar inte har kontakt med henne eller att jag inte har kontakt med hennes dotter sedan vi var typ 15? Och jag känner att jag blir så less på dessa människor som helt enkelt inte bara kan sköta sina egna liv utan måste lägga sej i vad andra säjer och sedan göra en egen version av det - för det är vad denna person gör och hon ligger till grund för många av dessa rykten som har cirkulerat. Jag har nog av mitt eget liv och jag tycker att andra borde ha det också. Sedan är det klart att man kan ha insikt i andras liv som man har en relation till men jag känner att för att man ska kunna säja att man känner någon så kanske det är bra om man vet mer om den personen än vad den heter. Jag fattar inte varför vissa har så svårt att acceptera att jag inte vill berätta för dem vad jag har varit med om eller vad jag går ingenom nu. Jag gör det för dem jag vill och känner för att berätta för och där är det stopp! Varför kan inte folk bara acceptera att man inte vill berätta allt för dem och när man inte gör det ja då fyller de ut med sin egen fantasi och broderar verkligen helt utan fakta.

PUSS från Häxansurtant    som önskar att folk kunde engagera sej i dem som vill ha engagemang av just den personen