Du springer och springer och springer. Du springer fortare än du någonsin gjort förut. Du snavar och snubblar, faller omkull och slår dej, reser dej genast upp och fortsätter att springa.

"Snälla, snälla", snyftar du "Hjälp mej! Snälla! Kan inte någon hjälpa mej!"

Du är livrädd att den personen som du är livrädd för ska vara bakom dej, komma närmare för varje steg. Dina andetag dånar i öronen och överröstar allting annat, men du inbillar dej att du kan höra personen du är livrädd för komma närmare och närmare bakom dej, så du springer ännu fortare. Du vänder dej inte om för att titta efter, du är för skräckslagen för att göra något annat än att springa det fortaste du kan. Trots att du har håll, trots att du är utmattad och benen värker tvingar du dej själv att fortsätta, att inte sakta ner, inte vända dej om, inte falla ihop på marken i panik.

Du ser ett ljus långt där framme och när du närmar ljuset är det uppenbart att det är från ett hus., precis som du hade hoppats. Du känner en lättnad. Du kommer att överlva och du kommer att få skydd, du kommer att överleva. När du kommer närmare ser du att det är det sista stället du vill till igen - för det är Helvetet som du en gång flydde för att du skulle överleva. Du är tillbaka på ruta ett"

Jag vaknade helt kallsvetig och helt i panik. Tårarna forsade ner för mina kinder och det kändes som en evighet innan jag förstod att jag var i trygghet, jag var i min egen säng i mitt eget hem och Han fanns inte där. Jag hade inte återvänt till Helvetet som jag en gång kom i från. Jag och barnen skulle inte bli utsatta för övergrepp igen och det varbara en dröm. Känslan har följt med mej hela tiden, rädslan, skräcken och att Han är bakom mej. Och ändå så vet jag att det var bara ytterligare en av alla mardrömmar men känslan vill inte lyssna på det utan finns kvar. Jag skulle göra vad som helst just nu för att slippa känna den känslan, slippa vara rädd och slippa leva med risken att han kan hitta oss att mardrömmen blir verklighet. För på något sätt känns det som att jag lever mitt i en jakt som handlar om liv och död!

PUSS    till dej från lilla mej   

TIO BUDORD

1. Låt ingen ta makten över dina tankar och känslor

2. Ingen annan än du själv vet när du behöver sätta en gräns

3. Lita på dej själv och din egen bild av verkligheten

4. Inners inne vet du vad som är bra för dej, så varför gör du inte det      som är bra för dej?

5. Alla omkring dej kan ha fel och du kan ha rätt

6. Var noga med vilka du släpper in i ditt liv, men var inte misstänksam mot alla

7. Människor kommer att göra dej illa, men alla kommer inte att göra det.

8. Du kan inte lita helt och fullt på någon, men tillräckligt mycket på tillräckligt många.

9. Bli inte cynisk, men var realistisk

10. Var rädd om dej, men bygg inte upp murar runt omkring dej

Puss    till dej från Lilla mej    

*Anti-Jantelagen*, en lag att följa!

1. Du ska tro att du är enastående!
2. Du ska tro att du är värdefull och god!
3. Du ska tro att du är klok och att du kan lära dig mer!
...4. Du ska tro att du kan och alltid göra ditt bästa!
5. Du ska tro att du kan veta mer än andra!
6. Du ska tro att du har mycket att vara stolt över!
7. Du ska tro att du duger till allt!
8. Du ska le och skratta åt dig och din värld!
9. Du ska tro att många bryr sig om dig!
10. Du ska tro att du kan lära andra en hel del!

Jag kan inte förstå än idag hur Han som ska kallas för pappa kunde göra allt som han har gjort mot barnen men jag förstår att allt det han gjorde kommer att förfölja och påverka dem hela livet trots all hjälp som de får.

För några dagar sedan vaknade Smulan på morgonen och hade panik. Det gick inte att prata med henne på en lång stund för hon tog inte in utan var bara livrädd. Det visade sej att hon hade trott att det var pappa som kom när det var en man som pratade utanför där vi bor och jag reagerade också på rösten för den påminde om hans röst. Jag fick henne lugn men hon var påverkad av detta hela morgonen och även när vi kom till dagis la fröknarna märke till att det inte var den vanliga Smulan som kom men de har lärt sej att inte göra en grej av det vilket jag är tacksam över.

Några dagar gick som var som vanliga här hemma och det var inget mer än det vardagliga. Sen så åkte Skruttan bort några dagar med mormor och på natten vaknar Smulan och har panik. Gick inte attt lugna henne för eftersom inte storasyster var hemma så var det pappa som hade varit och hämtat henne och det var bara så. Jag försökte att köra med de gamla valserna att pappa vet inte vart vi bor, att pappa inte hade hämtat henne och att han inte fick göra så för det tillåter inte tanterna och farbröderna som bestämmer osv. Ingenting hjälpte och jag kände att paniken och frustrationen i mej växte för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fick inte krama henne men ändå så ville hon ha kontakten och den gråten och synen med denna lilla Smula var så hjärtskärande att jag kände att jag hade börjat kunna gråta jag med. Det är när dessa perioder kommer som man känner sej så liten och otillräcklig för jag vet inte hur jag ska göra.

Hon somnade till slut i min säng nära mej och helt slut efter utbrottet. Jag låg vaken i flera timmar och kände att jag blir så vansinnig över att en förälder kan göra så här mot sina barn som det är meningen att man ska skydda och älska. Jag känner mej så frustrerad över att det påverkar vår vardag så mycket samtidigt som jag kan se att perioderna med denna paniken kommer med längre och längre mellanrum.

Igår var det dags för hennes första terapitillfälle efter sommaruppehållet och eftersom Skruttan var borta så var det jättestort för henne att få gå på detta helt själv för första gången. Hon berättade för alla som ville höra på dagis att hon skulle och prata med sin M och hon var verkligen uppspelt över detta och att hon och morfar skulle åka på detta själva och sedan fika.

När hon kommer därifrån är det inte samma dotter som jag lämnade på dagis. Hon var så nedstämd och när jag kommer fram till henne så slänger hon sej runt min hals och säjer: Mamma va bra att du är här!

Jag tittar på henne och kände mej som ett frågetecken. Hon berättar då att hon trodde att jag inte skulle vara hemma när hon kom hem utan att jag var hos pappa med precis som Skruttan. Jag kände att tårarna började rinna från mitt hjärta igen.

För barn ska det vara ett lyckligt tillfälle när ett syskon åker bort och man får vara ensam hemma och äga mamma lite mer än vad man får när man är tre syskon som delar på en förälder men för mina barn innebär det en sån enorm oro samtidigt som det är något som de måste genomleva för att se att det inte är farligt. Jag känner att det hela tiden kommer nya tårar på insidan av det som andra familjer ser som en naturlighet men för oss så är en vanlig händelse laddad med massor av känslor. 

Jag kan minnas när jag bodde i Helvetet och något eller några av barnen skulle följa med mina föräldrar hem. Jag tror att föräldrar känner separationsångest när man ska lämna bort barnen men för mej var det dödsångest. Skulle jag någonsin få se dem igen för nu hade han verkligen fritt spelrum att göra vad han ville med mej. Skulle jag kunna träffa dem när de kom tillbaka eller skulle jag vara död elller så slagen att jag inte ville visa mej för dem. Hur många gånger är det inte som de har kommit hem och jag har kramat dem och känt att jag skulle kunna ha skrikit rakt ut för att jag var full med blåmärken där de inte syntes men jag kunde inte visa någon hur ont det gjorde på insidan men även på utsidan.

Jag vet att mamma en gång reagerade på min reaktion när hon hämtade Skruttan och det bara var hon som fanns. Jag visade aldrig detta för någon men denna gången så hade hon glömt något och kom in tillbaka när jag satt och grät i trappan så att hela jag skakade. Det var så hemskt för jag skämdes för att jag grät så och samtidigt skämdes jag för att jag var avundsjuk på min egen dotter som skulle slippa helvetet samtidigt som jag var glad för hennes skull. Mamma tittade på mej och sa att om jag tyckte att det var så jobbigt att hon skulle åka så skulle hon ju stanna kvar och jag bara tittade på mamma och bad henne att hon skulle ta med henne iallafall fastän en del i mej skrek att jag skulle följa med att jag skulle ta chansen att rymma. Jag kunde inte göra det för att jag visste att det skulle bli mina föräldrar som skulle straffas om jag gjorde det och sedan skulle barnen aldrig komma från helvetet ens för ett litet tag.

Varför ska situationer som hör vardagen till sätta såna spår och minnen i våra liv. Jag vill bara ha ett liv och mina krav är inte höga. Jag vill känna mej trygg och att jag kan göra saker som många bara tar förgivet. Tydligen har vi inte kommit dit än men jag hoppas och tror att vi kommer att komma dit men det är nog iallafall så som en kär vän sa till mej; Han hade sönder oss i så många små bitar och de behöver sys ihop igen med änglatråd och när jag hörde det så kände jag att det är ju så det är. Det är därför som jag så ofta känner mej så kluven och jag får inte ihop det för jag har fortfarande bitar som inte är ihop sydda men änglarna jobbar med det och det kommer de att lyckas med! Även mina "änglar" på denna jord jobbar med att sätta ihop mej igen och en dag hoppas jag och ber att jag ska vara hel igen men fram tills dess kommer det att dyka upp många varför!

PUSS    till dej från mej     

Min kropp har tagit slut och egentligen så har jag känt länge att det inte varit som det skulle men igår fick jag det svart på vitt när jag var hos läkaren. Jag sökte för att jag trodde i mitt hopp att jag åter hade fått lunginflammation eller att den höll på att komma tillbaka. När han sa att det inte var så insåg jag att jag visste det om jag hade lyssnat till rösten inom mej. Min kropp orkar inte längre och än en gång har jag inte lyssnat på den och bara drivit på för att jag inte har något alternativ.

Jag har inte fått ett avslut på vare sej vårdnad eller rättegångar, jag har inte fått allt i ordning här hemma och jag vill finnas för allt och alla och kanske är det som han sa att egentligen skulle jag inte komma upp ur sängen på morgonen för den kraften finns inte me man kan komma långt på envishet med  

Jag har hela tiden trott eller haft på känn att när rättegången är över så kommer jag att falla ihop som ett korthus. Då dläpper vissa spänningar och vissa krav. Idag kan jag erkänna för mej själv att man kan inte känna sånt och man kan inte bestämma själv hur länge kroppen ska orka utan att man måste lyssna på den för annars blir det som nu att det är som att släppa ur luften ur en ballong och att alla provsvar visar vad man inte vill se. Nu har jag inget alternativ mer än att lyssna på min kropp och göra minsta möjliga. Kämparandan kommer aldrig att försvinna när det gäller mej och mina barn och att vi ska kunna få ett bra liv men för att det ska bli resultat så måste jag ha en fungerande kropp också och det är så lätt att glömma bort mitt i allt.

Jag tycker att jag lagt bort många krav och många måsten men samtidigt så ligger de där inne och skyndar på en. Det finns så många känslor, minnen och reaktioner som ligger där inne i mej och påverkar mej vare sej jag vill det eller inte och det är bara att acceptera för det finns inget sudd som kan ta bort dem. Jag lever med dem och de påverkar mej men det gäller att hitta ett sätt att överleva dem. Jag är en överlevare och kommer att klara detta men det är så hmla lätt att ge andra råd och tips och se vad de behöver men det är inte lika enkelt att se dem hos sej själv eller att ge de tipsen till sej själv och följa dem men jag ska försöka göra det och jag ska överleva ännu en gång och komma ur det starkare!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag har läst din kommentar men väljer att inte publicera den för jag känner igen mej för väl i det du skriver så jag vill inte lämna ut dej.

Jag finns här för dej om du vill och om du vill så kan du skicka ett meddelande till mej med mail eller telefonnummer så LOVAR jag att kontakta dej!!!! Jag kommer inte att publicera det!!!!

DU KOMMER ATT KLARA DETTA och jag finns om du vill!

STYRKEKRAM till dej och jag finns för dej <3

&loz;(¯`'•.¸ (¯`'•.¸ *&loz;☼&loz;* ¸.•'´¯) ¸.•' ´¯)&loz;
&tilde;”*°•.&tilde;”*°•. &tilde;”*°•☼•°*”&tilde; .•°*”&tilde;.•°*”&tilde;
*☼* ♥ Trevlig Midsommar ! ♥*☼*
.•°*”&tilde;.•°*”&tilde;.•°*”&tilde;☼&tilde;”*°•.&tilde;”*°•.&tilde;”*°•.
&loz;(_¸.•'´ (_¸.•'´ *&loz;☼&loz;* `'•.¸_) `'•.¸ KRAM