Ibland så undrar jag varför sakerna aldrig tar slut, varför jag inte bara kan få glömma och gå vidare för när jag är på väg att ta steget att komma ytterligare en bit längre bort så kommer ytterligare en sak som påminner mej om det som varit, eller river upp såren igen men idag hände nog den värsta händelsen under hela denna resa för marken försvann under mina fötter, det kändes som att allt stannade och jag blev helt stel och ändå så fortsatte allt bara som vanligt för det var bara jag som reagerade och ändå visste jag att jag fick inte till något pris reagera när jag såg ett ansikte som jag kände igen från tiden i Helvetet, ett ansikte som fanns i min vardag från förr som nu dök upp i mitt nya liv. Jag insåg att det är inte så att jag kan avskilja mitt gamla och nya liv som jag har velat hela tiden för det är bara så att jag kan inte styra allt ~ jag visste bara att jag var tvungen att styra mej själv så att han inte skulle känna igen mej eller barnen, att jag inte skulle gå fram och ge honom en kram eller avslöja mej på något sätt för fastän det gjorde så ont att se en person som känt mej på den tiden när jag var "Ingen" så var det ändå någon som jag tyckte om då och som var en överlevnad för mej, och nu var det en överlevnad att låtsas att jag inte visste vem han var trots att vi tidigare varit grannar! 

Denna personen är en person som stod mej "nära" om någon kan stå en nära när man lever tillsammans med en svartsjuk psykopat men han var en ventil i vardagen och han fick mej att skratta de få gånger som jag fick chansen att prata med honom! Att jag har fått bestraffningar för att jag varit otrogen med honom och jag vet inte allt i Hans fantasi det är en annan historia men nu står plötsligt en person som jag inte sett på snart tre år framför mej i en miljö där han inte ska vara! Marken bara försvann och jag ska vara en fungerande person som ska ha koll på mina barn, låtsas som att denna mannen är vem som helst när en del av mej bara vill ge honom en enorm kram och en annan del är totalt vettskrämd och vill rusa därifrån! Jag klarade av att låtsas som att det regnade handla de pysselgrejer som vi skulle ha och ta oss därifrån! När vi kom till bilen så kände jag bara att det var ett totalt kaos inom mej! En sak var jag dock klar med ~ jag kommer aldrig mer att kunna slappna av igen som jag har börjat göra lite och lite mer för varje dag för nu var det bevisat ALLT kan hända trots att vi flytt och lämnat många mil mellan oss och Helvetet och det kan hända precis när som helst när man är som minst förberedd! Jag kände att jag skakade i hela kroppen men det var bara att bita ihop och vara så vanlig som det bara gick men på insidan var det "filmvisning" 

Jag var tillbaka och jag kunde se allt framför mej huset, miljön och jag kunde känna hur det kändes att leva där! Jag kunde känna de olika lukterna som fanns och jag kunde känna lukten som fanns i luften av "rädsla och makt", jag var tillbaka psykiskt även om hjärnan berättade för mej att det inte var så! Jag såg olika händelser komma upp framför ögonen precis som på en film om saker som har hänt under tiden som vi levde där och jag kände att jag hade kunnat ge vad som helst där och då för att vi inte skulle ha åkt in precis när vi hade gjort det, för att vi inte skulle ha gått den vägen vi gjorde, för att................ listan kan göras enorm men det var redan försent för minnena hade blivit väckta och jag kände att min psykolog hade varit lverlycklig om hon hade varit med för vi hade inte behövt tvinga fram minnen i den situationen för de bara kom fram i mängder och allt jag ville var att de skulle ta slut! 

Om inte barnen hade varit där hade det känts så mycket värre för jag kände att jag var tvungen att "fungera" för deras skull! De ska inte behöva bli mer lidande än de redan varit så det var bara att sätta på sej "masken" och fortsätta dagen sen kände jag att bara de skulle lägga sej för att sova så kom alla känslorna, det gick inte att hålla dem på paus längre! Min rustning brast och paniken var ett faktum! Det som gör mest ont är att jag vet inte vad någon av dem som vi hade runt oss tycker eller tänker om mej längre efter att ha hört hans lögner och skitprat och det är lätt att säja att man inte bryr sej men jag gör det ~ för jag valde inte att lämna dem jag fick fly! Jag fick inte ens säja hejdå till den personen som stod mej närmast och som jag älskade och som var min räddning under de sista veckorna i Helvetet! Jag valde inte att lämna alla de andra utan att säja hejdå eller något annat ~ jag har blivit tvungen att göra detta! Jag har inte valt att inte kunna ens säja hej när jag möter dem utan det är en överlevnadsgrej och det gjorde förbannat ont att inse det idag! 

Ibland känns det som att jag borde ha förstått för så länge sedan hur mycket det är jag "valt" bort och hur mycket som har försvunnit men jag har inte gjort det och säkert är det en överlevnadsgrej! Jag kan inte hälsa på vissa i min släkt för att de bor där, jag kan inte hälsa på vissa vänner och det är massor med saker som jag inte kan göra längre som jag tidigare bara tog så självklara! Nu maler tankarna i huvudet OM han kände igen oss och OM han i så fall kommer att berätta det när han kommer hem! Jag vet att han inte skulle ha gjort det när jag blev misshandlad men det har runnit mycket vatten under broarna sen dess och mycket skvaller och skitprat har gått och hur mycket människor har trott på det vet jag inte. Jag vet att det är lättare att tro på det man får höra och det som finns nära en för de flesta är fega ~ tyvärr! Samtidigt kan jag inte oroa mej för då tar man ut det två gånger men jag kan vare sej sudda ut tankarna eller paniken och jag vet att "garden" den kommer att vara uppe extra ett bra tag framöver om den ens kommer att sänkas mer! Samtidigt är jag så trött på att det är jag som ska fly, ha en reservplan, vara beredd och hela tiden vara på min vakt när det inte är jag som har gjort fel men jag har lärt mej att det är så samhället ser ut när man är ett "offer".....................

   KRAMAR   

Jag känner att jag ibland hade en knapp som jag kunde trycka på som bara stängde av och på mina åsikter och känslor efter om det passade mej eller inte för det känns som att jag vissa gånger verkligen är en tickande bomb! Känns som att jag med skulle vilja vara en sån som bara lider med ibland och vare sej tycker bu eller bä men jag är inte en sån och jag har en åsikt och jag tycker, tänker och står för den efter att ha varit en sån som inte kunnat gjort det och jag kan inte stänga av det även om jag önskar att jag kunde det ibland!

Jag känner att när jag ser något som jag inte tycker är rätt, eller att den som redan är utsatt eller är svagare än andra blir ännu mer utsatt så bara exploderar jag och orsaken till det är att jag känner igen mej själv. Jag vet hur det är att vara den som hela tiden är i underläge, som kämpar för att komma upp till ytan och som hela tiden känner sej mindre än alla andra och jag vet hur ont det kan göra! Jag vet att det inte bara är slag från knytnävar eller sparkar som gör ont utan att även små ord kan göra ont och göra skada! Jag vågar reagera, jag vågar se vad som är fel och samtidigt så känner jag att jag önskar att jag bara kunde blunda för det är så mycket och det är så lite ork som finns!

Ibland undrar jag vart respekten för andra har tagit vägen i samhället för den känns som att den inte finns längre! Barn har inte fått respekten med sej hemifrån i uppfostran och de visar den inte för varann. Vuxna visar inte respekt för varandra och det känns som att respekt är ett ord som snart har försvunnit ur samhället och samtidigt så är det en sån sak som borde vara så självklar för allt som man behöver tänka på är hur man själv skulle vilja bli bemött! Jag lär mina barn när de bråkar och slåss och inte kan komma fram till en lösning själva "att hur skulle du vilja att din kompis gjorde om det var dej som de hade gjort så här mot?" Fast mina barn är små så kommer de snabbt fram till en lösning om hur de skulle vilja att deras vänner skulle göra och leken eller det som de höll på med kan fortsätta! Jag menar inte att jag är en supermamma men när barn klarar av det så borde fler vuxna klara av det! Det är så enkelt att tänka att så som vi vill bli behandlad så ska vi behandla andra!

Det känns som att när man har en åsikt, säjer den och står för den, och speciellt när man till på köpet är tjej, så väntar nästan de som hör när man säjer den att jag ska be om ursäkt för att jag har en åsikt och för att jag uttrycker den och jag vägrar. I för många år så rättade jag mej efter någon annan, jag satte mina egna tankar, känslor och åsikter åt sidan och jag tänker inte göra det mer för jag är en människa som har samma rättigheter som alla andra att tycka och tänka! Jag kommer att fortsätta att tycka och tänka och framförallt att reagera även i framtiden och det kommer ingen att kunna ta ifrån mej igen för nu är jag så stark att jag vågar stå upp för det! Jag är inte en sämre människa eller en bättre människa för att jag har åsikter - jag är bara en människa som bryr mej och som vill förändra! Jag kan nog uppfattas som kaxig men jag är inte det utan jag vågar bara tro på det jag står för och jag vågar tro på mej själv för jag har varit nedbruten som person men har lyckats bygga upp mej igen!

Jag lär mina barn att de ska tro på sej själv och att de ska våga tycka, tänka och stå upp för det så varför ska jag inte våga göra det själv! Jag inser att vissa tycker att det är farligt att andra har åsikter men det är för att de inte litar på sej själv, för att de inte är starka i sej själv och sina åsikter och att jag eller andra som har åsikter är ett hot!  

Jag kommer att fortsätta att stå upp för det som jag tycker är rätt! 

Jag kommer att fortsätta att reagera över det som jag tycker är fel 

Jag kommer att fortsätta att vara den jag är och respektera mej själv och andra och att vi inte tycker lika för jag har levt ett liv där man inte fick tycka eller tänka annat än den personen och det tänker jag inte acceptera en gång till i mitt liv!

Jag är jag och Du är du! Det enda som vi måste göra är att acceptera att vi är olika, tycker och tänker olika och vi måste visa varann RESPEKT för det är inte farligt att ha en åsikt om man är stark i sej själv och litar på sej själv och om man gör det är det inte farligt att andra har åsikter heller som inte är lika som mina!

  KRAMAR    

Idag har jag och Kruttan röjt ute och plockat och sorterat allt som man tänker att man ska göra en annan dag men som aldrig blir gjort men idag så gjordes det! Som vanligt tyckte hon att det var roligt tills alla leksakerna låg utspridda så att hon såg vad som fanns och att hon lätt kunde välja och jag var den som fick plocka och sortera sedan själv men jag kände att idag så passade det mej för jag behövde den tiden för att bara tänka!

Igår så tog jag mpdet till mej och berättade för henne att det inte skulle bli att tanterna och farbörderna skulle bestämma om de skulle vara tvingad att åka tillbaka till pappa igen förän efter sommaren och vi bestämde att vi skulle försöka glömma detta under sommaren och tänka på att vi skulle ha det kul och göra så mycket som vu kunde denna sommaren och så fick det komma efter att hon började skolan när det väl kom! Jag visste inte hur hon skulle ta detta men när jag kände hennes små armar runt min hals och hörde henne säja mamma! Tack att du berättade så jag slipper fundera så kände jag att jag gjorde rätt trots alla stunder som jag funderat och som jag tänkt om jag skulle göra det rätta med att berätta och den kramen berättade att jag gjorde rätt med att ge henne det beskedet jag har här och nu!

Idag när jag höll på här ute i trädgården så är det en tanke som snurrat varv på varv i mitt huvud och det är just detta ~ hur tänker föräldrar som använder sina barn som ett vapen för att komma åt den andra föräldern, eller bara för att man som förälder ska må bra eller för att man behöver de pengar som man får i bidrag för barnen och därför driver en vårdnadstvist och svärtar ner den andra föräldern med lögner och svek!??! Hur lågt ner har man inte sjunkit när man gör det och det värsta är att samhållet tillåter att detta förekommer och man tar förgivet att när det förekommer en vårdnadstvist så ska det vara fulspel med! Finns det människor som är så ful så att de skaffar barn bara för att de får pengar för de barn som de skaffar? Frågar du mej så tror jag det men jag tycker inte att det är rätt!

Jag tycker att om man flyttar isär så måste man kunna vara så pass vuxen att man om det inte finns våld eller övergrepp så borde man kunna prata om det men tydligen så är det inte alla som tänker så! Jag känner att det många gånger handlar om vad föräldrarna tycker och tänker men barnet ~ är det egentligen inte det som man borde lyssna på i detta stadiet och se hur det vill ha det! Jag tror inte att barn ljuger och jag vet att de gånger jag säjer till mina barn att inte berätta något så är det just det de gör och det första som de gör! Ändå säjer myndigheter än idag att man inte ska lyssna på barn som lever med endast en förälder under ett längre tag för de har påverkas! Jag känner att jag kokar när jag hör det för det finns faktiskt vi föräldrar som inte påverkar våra barn, som inte behöver åverka våra barn för de vet redan vart och vad de vill och varför kan då inte yndigheterna lite på detta!

Jag tror att det är så här ~ om man gick in och granksade flera fall som idag är i vårdnadstvister så skulle man se att det är föräldrar som ljuger för att skydda sej själv, för att man är beroende av de bidrag som man får med barnen och massor med annat och det skrämmer mej att se! När jag för ett tag sedan gick in på en bloogg och det står att hon kämpar för att få tillbaka sina barn och senare så ser jag att det står att hon inte kommer att kunna betala räkningarna för att inte hon får bidrag ioch underhållen då blir min fråga: Är det barnen som hon vill ha eller är det pengarna?

Jag tycker att om man kämpar för sina barn ska man göra det för att DE ska få en trygg miljö att växa upp i där de kan utvecklas och bli de individer som det är tänkt att de ska bli, det är inte meningen att man ska använda dem får att såra den andra föräldern eller för att få pengar så att man klarar sej! För mej finns det inga pengar i världen som kan kompensera om inte mina barn skulle må bra och känna sej trygga för mej är det just det viktigaste och att vi har mat på bordet så att vi kan äta oss mätta! Att vi har varann är en trygghet och inga pengar i världen kan köpa den!

Snälla du som läser detta och ligger i vårdnadstvist, stanna upp och tänk varför just DU befinner dej där du gör och vad ditt skäl är! Är det för ditt eller barnets( barnens skull som du gör detta! Om d har den rätta avsikten så vet jag att du kommer komma  till mål som en vinnare för jag tror på Karma och rättvisa! Och alla barn är värda att kämpa för att de ska få känna trygghet och värme, kärlek och en trygg famn att krypa in i!
   KRAMAR     

Livet går inte i repris och man ska leva varje ögonblick som om det var det sista, man ska njuta av varje ögonvblick och se det ljusa och listan går att göra enorm över alla kloka ord som sagts om detta och jag vet att man ska tänka så och att allt blir så mycket lättare om man gör det men ibland så går det helt enkelt inte! Det går inte att se ljuset i slutet av tunneln för det finns inget slut i tunneln just för tillfället och hur gör man då för att se det?

Jag känner att hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska ta ut saker och ting i förskott och den här gången har jag inte gjort det men ändå kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, att känna att det gör ont, att känna att benen blir undansparkade ännu en gång och att det ännu en gång är en kamp som man måste kämpa för att ännu en diagnos har satts för att situationen är som den är och för att det som har hänt har hänt och då känner jag bara att när ska detta ta ett slut och kommer det att ta ett slut?!?!?!

Ibland känns det som ett "hån" att veta att jag tidigare hade en kropp som var frisk nu sitter jag där med fullt av diagnoser och får höra att om inte jag ändrar på situationen och faktorer så kommer jag troligtvis inte att uppleva min 40-årsdag för min kropp kommer inte att orka att gå på reserven och det stress och flykt läge som den hela tiden gör och har gjort i år och jag vet att jag kan inte göra något åt det! Det är inte jag som har makten till det utan det är samhället som inte har "resurser" eller som inte "vill" ta i detta! Jag är för dem bara en siffra i statistiken och att min kropp bryts ner av detta vad bryr de sej om det! Att det är jag som påverkas av att leva under denna press det syns inte i deras papper men det syns på mina värden och det syns på min kropp! 

Det är lätt att säja att man inte tänker på det och att man inte låter det påverka en för det gör det inte på ett sätt men ändå så finns det där hela tiden - omedvetet och medvetet för det görsej påmint på olika sätt! Inget i vårat liv är som det var tidigare - ingenting går längre av sej själv! Allting som händer och sker måste först tänkas igenom minst två gånger så att det är säkert, sedan måste det kollas så att det är rätt och sedan måste man tänka till en extra gång. Så många saker och tankar ligger omedvetet och påverkar, gör att man är på sin vakt, att man är på helspänn, att man är beredd att fly och att jag är beredd att försvara mej och framförallt barnen men allt detta har vi levt i så länge så det är vardagen. Jag reagerar inte längre förän jag ska förklara det för någon annan! 

Idag inser jag när jag ser en läkare som jag aldrig förr har sett torka tårar som rinner på hennes kind, titta på mej och säja: "Du gör inte bara det du måste, du gör inte bara det en mamma gör utan du gör det dessutom helt suveränt bra och starkt! Du kör på reserven men du klarar det och du kommer att fortsätta vad jag än säjer just för att du är en mamma!"
Då insåg jag att det är så det är ~ om det är så det kommer att bli, att jag kommer att stupa för att reserven tar slut, så kommer jag att köra tills dess bara för att rädda barnen för det finns inget alternativ! Så länge det inte finns ett annat alternativ så måste det finnas en reserv och det får bära eller brista! Jag får vara en siffra i statistiken utan att den kompleteras med mer bara mina barn räddas men en sak vet jag och det är att samhället kan aldrig lura mej mer att det finns ett barnperspektiv men de kan inte lura mej att säja att det finns ett människovärde heller för de har de visat mej att det inte finns för om det hade funnits det så hade inte jag mått som jag mår idag och jag hade inte suttit i den sits som jag sitter i heller.

Vare sej lagarna eller samhället visar mej att det finns människovärde eller att man värderar människor som unika individer! De visar däremot att man måste vara förbannat stark för att klara av att vara ett offer som varit utsatt för brott, man måste ha styrka och ork för att klara av att skydda sin barn, man måste ha ork för att stå upp för sej själv och de man älskar och samtidisgt ska man orka ta emot diagnoser, rehabilitering, hitta sej själv och mitt i allt ha ett fungerande liv och vardag! Inte undra på att jag undrar om slutat kommer någon gång....................................... och just nu känns det som att det ligger för långt bort redan!

KRAMAR    

TACK för din kommentar!
Eftersom du skriver den så personligt så väljer jag att inte publicera den för jag vill inte att det du skriver till mej ska kunna läsas av alla för det känns som att jag lämnar ut dej för mycket!

Jag vill bara att du ska veta att jag är ett levande exempel på att man klarar mer än man tror och jag vet att du kommer att lyckas för det visar du genom det du skriver!

Man ska aldrig sluta att kämpa för sina barn ~ de är värda det bästa de kan få!
BAMSEKRAMAR till dej och du får gärna skriva hur det går för dej och jag finns om du vill ha någon att bolla med! Jag är inget proffs men kan dela med mej av min erfarenhet    

Jag önskar att alla får ett gott nytt år och att det blir ett fridfullt år!

Mitt nyårs löfte det vet jag redan: Bara jag vet hur det blir med överklagandet och om mina händer fortfarande är bakbunden eller inte så ska jag kämpa för att inga kvinnor eller barn ska behöva utsättas för de tabbar som vi utsattes för gång på gång för efter Helvetet!

Jag önskar er alla läsare den bästaste nyårsaftonen och det bästaste nya året!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Vart man än vänder sej känns det som att det finns lögner, svek, man blir huggen i ryggen och det säjs en sak och visas en annan och jag är så less och trött på det! Finns inte ärlighet och att vara tak längre någonstans? Ibland känns det som att det är jag som gör fel som är det och förväntar mej att andra är det mot mej för gång på gång så kommer "kniven" som hugger mej när jag litar på en person och till slut känns det som att kommer jag någonsin att kunna lita på en människa så mycket att jag vågar släppa in den personen att lära känna "mej" och visa vem jag är inte bara mitt skal för det är när man gör det som man blir sårbar och som lögnerna sårar. 

Jag känner att när jag startade alla dessa processer som pågått nu ett tag så gick jag in i det med att jag inte svärta ner någon utan allt det som jag sa som var "negativt" skulle jag kunna styrka upp med en händelse och jag skulle kunna stärka det. Jag vann och jag hoppas att jag kommer att kunna rädda barnen med men idag känns det som att jag undrar om jag inte skulle ha kört fulspelet som jag tydligen förväntades ha kört och jag känner sånt förakt för dem som kör med osanningar, svärtar ner varann och använder barnen som vapen för att såra den andra föräldern för det drabbar mej som inte gjort det. I Tingsrättens papper så står det att man bör ta i beaktande att det pågår en vårdnadstvist och att man har det i tanken när man tar beslutet på domen. Jag känner att det är så fel att det är så at man förväntar sej att föräldrar gör så här mor varandra när man ligger i vårdnadstvist och jag känner att de som gör de ska inte ens ha barn! Är man verkligen en förälder om man använder barnen som vapen mot varann och där inte det räcker så tar man till lögner och drar det till åtal??? Blir så arg så jag kokar och jag hittar inte orden!!!!!

Är det verkligen så som jag upplever i samhället att lögner och at man säjer en sak men gör en annan som gäller? I så fall vill jag inte vara en del av det för jag tror att sanningen vinner och jag kanske sårar människor med att jag är rak och ärlig men hellre det än att jag kommer med en lögn som kommer att såra i slutänden. Jag känner att jag spyr åt alla lögner och svek som man ser runt sej och ibland så känner jag att Skruttan som just nu jobbar massor med vad som är att luras och vad som är att ljuga har bättre koll på detta än vad vissa människor som ska kallas vuxna har! Jag känner sånt förakt för alla människor som inte kan vara raka och säja som det är och stå för det! Är det så farligt att sticka ut lite och stå upp för sej själv än att smeka alla medhårs och svika sej själv?!?

Jag svek mej själv i flera år genom att försöka vara någon annan för att överleva Helvetet men jag vet även att det är ett ögt pris att svika sej själv för till slut vet man inte vem man är eller vad man själv tycker. Jag var så mycket "ingen" at jg helt slötmej i mej själv och jag visste inte till slut om det som hände runt mej hände eller om det var tankar som fanns inom mej för jag "fanns inte längre" Är det meningen att det är så det ska vara!?!

Lögner och svek kan man kanske komma framåt med men man kan aldrg återvända och man kan aldrig mer få en plats i mitt liv för det är ett svek som jag inte kan ta! Kanske är det dags at vissa personer ransaka sej själv och vågar ta ett beslut utifrån sej själva och inte vad alla andra ska tycka och tänka! Kanske är det dags att införa ärlighet och att stå upp för andra som ett ämne på skolan för annars känns det som att det kommer att försvinna helt från samhället för tydligen finns det många som ska kallas för vuxna som inte vet vad det är - eller så är det bara jag som drabbas av det och redan är bränd men jag står iallafall för sanningen, jag vågar säja vad jag tycker och tänker och jag kommer att fortsätta med det för jag är jag och har en plats jag med. Lögenr och svek har ingen plats i mitt liv och jag vågar stå upp för det jag tycker, tänker och anser och jag är STOLT över det. Jag är STOLT att jag än idag inte jort något för att svärta ner den andra sk föräldern som inte är sant och har en grund ~ och den linjen kommer jag att fortsätta att följa sen får alla andra ta sina beslut!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Att förlora sin kraft är som att genomgå alla " sju dvärgarnas stadier"

Först blir man TRÖTTER

Sedan blir man BLYGER - orkar inte träffa människor 

Sedan blir man BUTTER - ledsen och dämpad

Sedan blir man TOKER - står inte ut och tror att man blivit galen 

Sedan blir man PROSIT - immunförsvaret har sänkts 

Sedan blir man KLOKER - omvärderar livet 

Och slutligen blir man GLADER - blir stark, vågar säja nej och känner glädje