Jag har idag kommit på vad jag ska bli när jag "blir stor" - jag ska bli sådan som gnäller och kommenterar det som jag tycker är fel (när jag tänker efter så är jag det redan när man läser här) jag ska med andra ord bli "debattör" och så länge Försäkringskassan finns så kommer jag verkligen inte att vara arbetslös för där kan man hitta mängder av saker att klaga på hur de handlägger.

Jag vet hur mycket energi, kraft och ork man lägger ner när man kämpar för att ens barn ska få det "rätta" som de behöver för att utvecklas och bli de individer som det är meningen att de ska bli. Jag beundrar alla föräldrar som gör detta för sina barn och jag önskar att jag kunde ge dem lite extra kraft att fortsätta med kampen.

Jag har tre "friska" barn och de har alla olika egenskaper som jag försöker att hjälpa dem att utveckla. Jag tycker det är en självklarhet att man som förälder ska kunna göra detta och att man får möjligheten men när jag läser denna artikel så inser jag att jag är lyckligt lottad som har "friska" barn och inte behöver ha Försäkringskassan med mej för att göra det bästa för barnen och deras utveckling.

Jag och mina barn har fått äran (för jag ser det som det) att få lära känna denna underbara, glada och nyfikna tjej personligen. Tilda fick mej att le många gånger under de dagar som jag såg henne i verkligeheten men även att le efteråt när jag hör henne eller vad hon har gjort. Samtidigt får det mina ögon att tåras när jag hör att det finns människor i hennes omgivning och myndigheter som inte gynnar hennes helt underbara egenskaper. Tilda är nyfiken, ser inte sej själv som annorlunda utan tar kontakt med andra barn (mina barn bara älskade henne för att hon är som de säjer "speciell") hon ger så mycket glädje och det bara lyser om henne. När man ser henne kan man inte låta bli att le för det är en sån äkta glädje som hon utstrålar.

Jag känner att när jag tänker på att ett barn ska ha möjligheten att utvecklas som person och individ så ska samhället göra det som det kan för att främja detta och att uppmuntra persoer i denna persons närhet men jag tycker inte att Försäkringskassan i detta fall ser till Tildas bästa utan bara vad det skulle kosta dem att främja hennes utveckling.

Jag vet personligen att om Tilda inte får "lugn och ro" utan hela tiden måste leva i ett "högt tempo" så orkar hon inte. Hon blir arg och frustrerad och detta är vad resultatet blir om hon ska behöva vara hela dagar på dagis. Hennes mamma gör allt för att Tilda ska må bra och känna sej lugn. Tilda var enligt kommun berättigad till assistanstimmar och det blev bestämt med Frösunda att det skulle startas så att det blev det bästa möjliga för Tilda som har epilepsi, är autistisk och utvecklingsstörd och befinner sej på en lägre mental ålder än fysisk och behöver därför mer "passning" än de andra som är i hennes ålder. Hon har även tex specialskor för att kunna springa och gå och för att hon ska kunna ha förutsättningarna för att klara av en "vardag"

Jag blir både arg och frustrerad när jag läser att de som beslutar om assistansersättningen inte ens har träfffat denna sötnosen. Jag har tidigare arbetat som handläggare på landstinget och jag kan erkänna att jag aldrig under dessa år tog ett beslut utan att ha träffat personen som det gällde för att höra och bilda mej en egen uppfattning om vad behovet var och hur vardagen fungerade. Samtidigt reagerar jag på att samma papper användes till kommunen och försäkringskassan men helt olika slutsatser drogs - vart sitter då problemet? Inte hos Tilda som inte ens är medveten om att detta beslutas kring henne och att det är för hennes skull som så många människor blir upprörda. Det sitter i pengarna och den som säjer att det inte är pengar som styr den lever inte i verkligheten.

Igår läste jag i tidningen att i kommunen där jag bor så skulle Försäkringskassans strängare regler spara 17.7 miljoner kronor och vem är det som drabbas av det? Jo de som redan är utsatta och som är beroende av hjälpen.

När jag tänker på ett värdigt liv så känner jag att det är så mycket som räknas in i det som man bara tar förgivet som att man ska klara sej själv och att varje individ ska få möjligheten att utvecklas och bli en självständig individ som är unik men det känns som att när man inte beviljar att de som är "svagare" ska få den möjligheten är det då ett välfärdssamhälle som vi lever i. Kungen däremot han vill ha 5.5 miljoner mer per år och jag lovar att det kommer att sluta med att detta beviljas men de som behöver hjälpen för att överleva och utvecklas vad får de? Det som blir över!

Jag önskar att denna helt underbara "trollunge" får hjälpen av det samhälle som jag hoppas och vill tro att jag lever i - ett samhälle som ser till varje individs bästa. Jag får mer och mer signaler att det inte är så men jag kan inte sluta att hoppas att det ändå är så för den dagen har jag gett upp mitt hopp och min kamp om att alla människor ska få den hjälp de behöver på den plats i livet som de befinner sej. Jag kommer aldrig att sluta hoppas och jag kommer aldrig att glömma Tilda för den energin och glädjen som hon utstrålar den lever man på länge och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne och hennes familj.

Snälla - våga se att det finns de runt oss som behöver hjälp och stöttning och våga ta ställning. Det är inte dessa individer som det är fel på det är samhället det är fel på som inte ger dessa utrymme för att utvecklas fullt ut!

Jag vet att jag vågar se och ta ställning och jag står på Matildas sida!

Jag tycker att hon är värd det bästa för hon är en helt underbar person och har en helt otrolig personlighet som inte går att beskriva i ord!

Vart står du?

Puss från Häxansurtant   

 Jag blir illa berörd när jag läsesr om denna kvinna (har fått tillåtelse att skriva detta) som fpr kämpa för att hennes dotter ska ha rätt ill hjälp på natten. Jag blir irriterad över hur samhället ser ut för det känns för mej som att så länge du klarar dej själv då är det bra men när du behöver hjälp och kämpar för att dina barn eller du själv ska få hjälp och kunna leva ett bra och tryggt liv - då är man besvärlig. Jag tycker att det är bra att det hålls galor för barnen ute i världen men kanske borde vi titta närmare och säkra upp livet för många barn här hemma i Sverige först eller vill inte samhället se att dessa barn finns och att inte alla har det bra. Jag skulle vilja uppmana alla att sluta blunda!

Jag blir både arg och ledsen när jag läser denna artikel för det har visat sej att denna tjejen har rätt till assistans på nätterna och plötsligt så beviljar inte Försäkringskassan det längre. Jag tänker då att vad är det som har förändrats sedan de beviljade att hon skulle ha rätt till dessa timmar? Har on blivit frisk huxflux utan att personerna i hennes närsta omgivning har sett det utan att det bara är en iakttagelse som Försäkringskassan har gjort? Jag förstår att de har regler att gå efter och inte kan bevilja allt men när det en gång har funnits hur kan man då bara dra in det? Gör man det för barnets bästa eller är det för att det kostar pengar? Jag ser inte att det skulle vara det första alternativet och  jag ser inte att det främjar tryggheten eller säkerheten för familjen.

Jag blir ledsen för mammans skull för jag tycker att det känns som om man här ser henne som en gratis arbetskraft. Ja man har ansvar som förälder för sina barn men ska man inte ha utrymme för att få vara en person också samtidigt som man är en förälder. Jag vet hur det är att hela tiden vara på helspänn och samtidigt försöka att sova - man är aldrig utvilad, kroppen slappnar inte av och man känner att man inte orkar med dagen som man önskar. Man behöver även som förälder en tid när man kan andas ut och som man kan slappna av. Som småbarnsförälder längtar man till nätterna när man ska sluta amma och KANSKE få sova hela natten utan avbrott. Fyller inte mamman en nog viktig roll som just mamma utan ska behöva vara assistent varje natt också? Det låter kanske elakt men jag känner så och jag är rak och ärlig när jag skriver det men det är inte en lätt roll heller att vara just förälder.

Jag vet hur mycket kraft det tar från en att hela tiden kämpa för att barnen ska ha det bra. När mina barn blev placerade under viss tid som jag bodde på skyddat boende hos mina föräldrar så kände jag att jag ville inte att de skulle behöva ha det ansvaret också - jag ville att de skulle vara just mormor och morfar och att det räckte långt. Samma sak känner jag med denna mammma - varför kan hon inte få den hjälpen som de är berättigad till och finnas för sin dotter som just mamma? Är det för mycket kräft att man ska få det man har rätt till och genom det få ett värdigt liv? Jag säjer inte att detta inte är ett värdigt liv men frågan är hur många föräldrar som kan på frågan hur de tänker sej framtiden när de befinner sej i perioden med sömnlösa nätter och när man sover i perioder säja att det är så här jag tänker mej att det ska se ut hela livet!

Som småbarnsförälder får man ork och energi att överleva alla dessa vakna nätter genom att tänka att det kommer en period senare när man kan sova utan att behöva bli väckt. Är det då inte lika i detta fallet????

Våga se och våga ta ställning!

PUSS från Häxansurtant   

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det kommer att komma en dag i mitt och barnens liv där vi inte ser nya konsekvenser av det som vi har varit med om! Svaret lär jag ha den dagen somm jag dör men jag kan ändå inte hindra tanken. Helgen har varit helt underbar om man bortser från "konsekvenser" och denna helg har vi bara gjort roliga saker och låtit alla måsten och krav varit. Det är såna här helger jag önskar att det var hela tiden fast utan konsekvenserna.

I fredags fick barnen för första gången se vårt nya hem och jag var lite nervös inför detta för vad skulle hända om de sa att de absolut inte ville bo här. De älskade det och en stor sten föll från mitt hjärta. Skruttan var sjövild och lyssnade inte ett dugg på det vi sa till henne så till slut sa mormor till henne på skarpen och i vårat nya hem finns en trapp som påminner om den som fanns i helvetet och på en gång som mormor sa till så gömde sej Skruttan på samma ställe som hon gömde sej med hunden i helvetet när Äcklet fick sina utbrott. Det blev den avstängda blicken och det gamla kroppsspråket på en gång. Det gick dock rätt fort att få bort det men det är skrämmande att se att det kom tillbaka efter så lång tid. Det som är en underbar förändring är att hon nu kan prata om det och inte bara stänga in det som hon gjort tidigare.

På lördagen var det en tur till badhuset som var inplanerat och här har barnen gjort såna framsteg så det går inte att beskriva och jag blir så glad när jag ser dem. Speciellt Smulan som vågar lägga sej ner i vattnet och slappna av, hon får inte längre panik när det kommer vatten i ansiktet och är inte rädd för att pappa ska komma och trycka ner henne i vattnet som han gjort. Det är en sån glädje att se att de kan leka i vattnet som "vanliga" barn och man känner att man får lön för alla timmar som man lagt ner på dem för att bearbeta saker och ting.

När vi var på badhuset kände jag igen ett par bröder som jag har känt sen tidigare men jag tänkte att om inte de känner igen mej så lätsas jag att jag inte känner igen dem. Fegt - jag vet men det är så förbannat jobbigt att inte kunna svara på de naturliga frågorna om vart man bor och vad man gör och det leder till att jag hellre undviker den kontakten som kan innebära att jag måste slingra mej. Det gick bra tills vi skulle ta av oss skoskydden när vi var färdiga och skulle gå för då satt den yngre brodern där med sina barn och säjer när vi kommer: Visst är du ...........................?

Vad svarar man? Jag kan ju inte ljuga och säja nä det är inte jag utan det var bara att erkänna och åter en gång låtsas att jag var tvungen att tänka efter vem har var. Det är ändå många, många år sedan jag träffade dem så det var bara att spela.

Hans äldre bror kom bakom mej och gav mej bara en stor kram och jag känner att jag får panik. Jag vill inte kramas jag vill inte att människor ska ta i mej utan att jag ger dem tillåtelse och ändå skulle det vara den mest naturliga sak att krama en gammal vän som man har stått nära. Jag känner att jag bara får panik av hela situationen och samtidigt ska man försöka att avbryta kramen på ett naturligt sätt som inte ska märkas och verka konstigt och sedan ska man försöka att slippa svara på alla frågorna som är helt naturliga att ställa men som jag inte kan svar på eftersom omständigheterna är som de är.

Det värsta var att se Skruttan när han gav mej en kram. Hon blev svart och frånvarande på ögonen och hade blickar kunna dödat så hade han inte levt. Det hjälpte inte att jag förklarade efteråt att det var en kompis till mej. När vi var ensamma igen så säjer hon bara samtidigt som hon tar min hand: Mamma jag trodde att han skulle göra dej illa. Så gjorde pappa jämt innan han gjorde dej illa!

Det skär i mitt hjärta när hon säjer så för jag önskar att hon inte skulle ha sett det de gånger som han kramade mej innan slagen kom. Hon var för liten och hon skulle inte ha förstått inte behövt veta att det hände. Nu har de sett och de har bearbetat men vissa konsekvenser från helvetet ser man efter väldigt lång tid fastän man har varit medveten om att de kanske fanns.

Igår upplevde jag min barndom igen genom att vara på konsert med barnen. Vi var på Moraträsk trots att det var en bit att åka. När jag såg att de hade 40-års jubileum så kunde jag inte låta bli att köpa biljettter och resa den bit som krävdes. Det var en fröjd att se hur de kunde trollbinda mina och andras barn och få dem att hänga med på alla sånger och rörelser så det var trötta och svettiga barn som lämnde salen. Jag var helt slut efter att ha varit på min vakt hela tiden omedvetet och det är först när man kommer ut och känner i varje muskel hur spänningen släpper som man inser hur på sin vakt man är - helt omedvetet. Jag var helt slut och kroppen och tom i huvudet men det var lön för mödan att se hur lyckliga mina barn var efter detta.

Nu ska jag se till att få lite gjort här hemma som kan hjälpa till och gå lite fortare när jag ska vara ur detta hem och bestiga det nya.

PUSS från Häxansurtant    

Ibland när jag vaknar kan jag känna att det tar en stund innan jag förstår vart jag befinner mej och hur situationen ser ut runt mej och sedan kommer tanken; Är det här mitt liv? Är det verkligen så här det ser ut eller kommer jag att vakna snart och inse att det bara är en dröm? Jag har inte vaknat än så jag förmodar att svaret är Ja detta är mitt liv och varsågod å gör det bästa av det!

Idag hade jag bestämt mej för att jag bara skulle ta ett avbrott från alla måsten och alla skall och bara åka och titta på de saker som jag vet att jag kommer att behöva när jag flyttar.  Inte så smart när jag redan har full panik över allt jag ska packa men för att det ska bli lite extra match så måste jag ju köpa lite mer saker också. Det känns jättebra att flytta samtidigt som jag har lite ångest över flytten. Detta hem är ju min och barnens första fristad på lång tid. Det var ju här vi hamnade när vi rymde från helvetet och fick en plats som vi kunde känna oss något så när trygga.

Idag ringde Försäkringskassan när jag var ute på min handling och bara jag hörde att det var de för jag har haft ett antal strider med dem om allt mellan himmel och jord men idag så överraskade de mej. Jag hör till dem som räknas som ”utförsäkrade” men att försäkringskassan har sett till mina skador och bedömt att de är så stora att de har beviljat fortsatt sjukpenning till 2012. Min första tanke idag var att trots att det hade gått flera månader sedan beslutet kom så var det något som hade tillkommit så att de skulle dra in det. Döm om min förvåning när hon berättar att hon bara ringer för att fråga hur det går för mej och vad som har hänt sedan vi pratade sist.

Naturligtvis så trodde jag i alla fall att det skulle komma något som inte var bra men det kom aldrig. Sen hör jag hur jag själv frågar om det är dags för mötet som skulle ha varit för X månader sedan som det skulle ha varit egentligen. Då hör jag bara ett svar i andra änden som förvånade mej: Har du inte mycket ändå så det räcker! Då känner jag att det verkligen finns människor som jobbar på Försäkringskassan som har känslor.

När jag hade kommit hem så ringde de från hjärnskadeteamet och att de skulle komma på hembesök nu och att de hade prioriterat mitt ärende. Det känns jättebra att jag ska få hjälp men samtidit så undrar jag hur jag ska kunna ta emot den när jag inte ens har accepterat fullt ut att jag har fått dessa hjärnskador?! Det var iallafall en kurator och en psykolog som skulle komma och mötet skulle ta två timmar. Jag hade i min egna lilla värld trott att de skulle komma och vara här typ en kvart och sedan skulle de försvinna. De skulle även skicka ett brev med frågor som de ville att man skulle fundera över innan de kommer. Tur att jag har såååååååååååå mycket tid att jag kommer att kunna göra ett bra arbete med dessa frågor - not!

Samtidigt känner jag att jag har mer energi än jag har haft på länge trots att det är en miljon saker som ska göras och att jag skjuter upp dem till imorgon. Jag är ju tidsoptimist och har för länge sedan konstaterat att jag jobbar bäst under press så det kan bara bli bra. Bara jag accepterar att detta är mitt liv och det blev inte som jag hae tänkt, planerat eller drömt men jag ska göra det bästa av det!!!!!!

PUSS från Häxansurtant   

............. att be om förlåtelse

............ att börja om från början

........... att beakta rådet

........... att börja om från början

........... att vara hänsynsfull

.......... att tänka först och handlasen

.......... att ta nytta av felet

.......... att glämma och förlåta

Hittade detta på ett gammalt vykort jag har fått och insåg inte då hur mycket det ligger i de orden! Jag ska försöka och jag ska lyckas

PUSS från Häxansurtant    

Man ska inte jämföra barn jag vet men jag kan inte heller låta bli! Pluttan var bara några månader när vi kom från helvetet. Jag var ensamstående mamma till tre barn som samtliga var under fyra år och jag kände att jag inte visste hur jag skulle klara detta - jag hade panik efter att ha hört i alla år att jag inte klarar mej utan honom och att jag inte skulle klara mej utan honom. Nu står jag här och har upptäckt att jag klarar detta och att det är jag som verkligen har skött allt med barn och hem helt själv och att han var det största och mest krävande barnet.

Nu när Pluttan börjar bli stor men ändå kommer att vara min bebis hela livet så kan jag inte rå för det men hon visar mej hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade varit utsatta för de övergrepp som de har varit med om. Pluttan tar för sej på ett helt annat sätt, hon har en vilja och hon visar mej hur ett friskt barn ska vara. Ett barn som har fått utvecklas till den individ som det var meningen att hon skulle bli. De andra två visar ett beteende som sitter inom dem och som kommer fram vid olika situationer. Om de spiller ut något så skyndar de sej att säja att det gör inget va mamma och ser rädda ut. Det är ett jätteframsteg för innan så gömde de huvudet mellan armarna för detta var förknippat med slag när vi var i helvetet. Jag har aldrig slagit dem under den tiden eller efter och ändå så kommer detta som av reflex. Är skrämmande att se.

Det är så många situationer som vi har fått jobba med och hur många timmar det har tagit fram tills idag an jag inte ens räkna ut och ändå så har vi en lång lång väg att gå. Vissa beteenden kommer att finnas kvar hela livet, andra kommer att bli mindre och mindre med åren och jag hoppas att några försvinner helt.

Det som är jobbigt är att se hur stor skillnad det är mellan Pluttan och de andras utveckling och det ser man mest om man jämför det med Skruttans beteende som levde längst av dem under denna terror.

Pluttan är mitt "friska" barn och samtidigt som det är jobbigt att se skillnaderna så kan jag glädja mej åt att jag hann få iväg ett barn innan skadorna blev för stora för jag tror inte att hon är medveten om vad som hände där utan det kan vara några kroppsminnen och jag hoppas att mina andra barn oxå kommer att komma till det "friska"

PUSS från Häxansurtant   

Idag var det strålande sol ute så jag och barnen gick till pulkabacken och bara hade det roligt. Har märkt att nu när jag inte har någon som trycker ner mej och kritiserar det som jag gör så har jag mer energi än vad jag tidigare har haft när det gäller att hitta på saker med barnen. När jag försökte med det när jag levde tillsammans med Äcklet så mådde jag alltid dåligt när jag gjorde såna saker för jag visste att jag skulle få skit för att jag inte hade gjort de saker som krävdes när jag kom hem. Att barnen var nöjda och glada det var inget som han såg som positivt men jag inser idag att det bara var han och hans intressen som fanns i hans hjärna och som skulle prioriteras.

Var helt slut när vi kom hem för det är jobbigt att springa upp och ner i backar och bubba och dra men jag njuter när jag gör såna här saker tillsammans med barnen för värken blir mindre eller rättare sagt känns mindre när man har tre nöjda och glada barn här hemma. Nu när jag ska somna så har jag samma panik som jag alltid har när jag kommer till detta stadiet - jag vågar inte soman för jag vet inte om drömmen som är en ren mardröm kommer tillbaka igen i natt och den är så vidrig. Min terapeut sa att jag skulle försöka att måla ner den men det är så svårt. Har provat flera gånger men jag får inte ner hur den ser ut så nu skulle jag behöva ha hjälp av K för jag ser ju på tavlan du gjort och jag vet att du skulle kunna hjälpa mej med det. Tanken med att måla ner denna var att jag kanske skulle kunna lämna den då på samma sätt som jag kan lämna hemska saker som jag skriver ner här - jag har lagt dem till ett annat ställe.

Drömmenser lika ut natt efter natt och jag vaknar alltid av mina egna skrik, att jag är livrädd och har panik och att det bara rinner svett. Det tar en stund innan jag kan lugna mej och orientera mej vart jag befinner mej och det är en sån där dröm som sitter i hela dagen efter. Känslan av panik och rädsla sitter kvar i kroppen. Nu har jag kommit på att jag ska prova med lösningen att skriva ner den här så kanske den kan försvinna eller i alla fall bli mindre stark.

Drömmen börjar alltid med att jag står på ett mörkt skepp. Det är metall, halt och det finns ingen reling eller någre detaljer förutom en lucka som jag vet att jag måste hinna fram till och krypa ner i innan det som jagar mej kommer ifatt. Denna som jagar mej är Äcklet men jag ser aldrig honomutan jag bara vet det och om han kommer ifatt mej så vet jag att jag kommer att dö - och att jag kommer att pinas till döds.

När jag kommer in genom denna lucka så är det långa metallsnurrtrappor som det är galler på varje trappsteg så man ser längdt ner om man tittar neråt och det enda jag vet är att jag  måste fly från denne som jagar mej och att jag måste hitta barnen för jag måste skydda dem. Jag springer och springer och varje gång som jag kommer till en ny våning så finns det gångar åt två håll så jag måste välja och den som jagar mej kommer närmare och närmare. Jag känner skräcken och jag känner paniken över att jag inte kommer att överleva detta - jag kommer inte att klara det och jag måste hitta barnen så att de överlever.

Det är så svårt att förklara vad det gör att det är så skrämmande men det är verkligen en riktig mardröm som gör att jag får panik i helakroppen. Allt är mörkt, kallt och otäckt. Allt är av metell så varje steg ekar och det finns inget ljus det är bara mörkt. Det enda som är av färg är dörrkarmarna som är röda och det finns inga detaljer - det är bara mörka sterila väggar och korridorer vart jag än går. När jag hittar barnen en och en på olika ställen så för jag dem till en bur där jag låser in dem för att han inte ska kunna skada dem. Jag vill inte heller att de ska se när han skadar mej så därför är jag alltid snabb därifrån så att de ska slippa att lida mer än vad de redan gör.

Överallt är det fullt med ljud. Det är metalldörrar som slår och det droppar och blåser och jag är livrädd för allt och man ser inte så långt fram som man skulle behöva för att kunna vara på sin vakt. När jaghar hittat alla mina tre barn så fortsätter jag att leta efter det fjärde som jag i verkligheten inte har. Jag känner panik för att jag måste hitta detta barn och jag måste göra det snabbt.

Samtidigt så känner jag att kroppen är rädd för detta fjärde som ska hittas för den vet inte vad det är som den letar efter. Kanske inte låter otäckt när man läser det jag skriver men det är verkligen en vidrig mardröm och att känna denna pressen att jag måste rädda dessa barn.

Min terapeut tror att det är så att alla drömmar handlar om mej som person och att det jag söker efter som i drömmen är barn egentligen är en del av mej som jag letar efter. Den fjärde har jag inte hittat än och inte bearbetat. Jag vet inte vad jag ska tro men den lämnar inte en muskel oberörd när jag drömmer den. När jag vaknar så känns det som om jag skulle ha sprungit ett helt maraton och att musklerna är helt slut. Tar en lång stund innan jag kan orientera mej vart jag är och att jag är vaken och ligger i min säng igen.

Jag minns att när jag bodde på skyddade boendet precis efter misshandeln hade jag en liknande dröm som följetong natt efter natt men här fanns inga detaljer eller en speciell plats som jag sprang på. Det var samma känsla att den som jagade mej skulle döda och tortera mej så jag var tvungen att springa men då var det bara mörkt och ingenting fanns runt mej. Kanske är det så att drömmen vill säja mej något men jag känner att mitt huvud säjer att jag kan sova och att det bara är en dröm medans kroppen jobbar till max för att motverka att jag inte ska komma ner till den djupsömnen när man drömmer. Och sedan undrar jag varför jag är trött´.

Nu ska jag försöka sova och jag hoppas att jag ska slippa drömma den inatt för jag har sprungit maraton för många nätter nu och jag hatar att vakna av att jag skriker och gråter och känner det som om jag har duschat för så blöt i svett är jag!

PUSS från Häxansurtant   som hoppas att alla sover sött nu och drömmer ljuva drömmar

Idag läste jag en artikel om föräldrar som hade skrivit ett kontrakt hos socialtjänst och familjerätten och de hade fått förklarat för sej att detta hade samma kraft som om de gick till tingsrätten och fick en dom. De hade skrivit detta tillsammans att de skulle ha delad vårdnad och varannan veckas skulle de ha barnen. Barnbidraget skulle splittas mellan dem!

När jag hamnade i situationen att träffa socialen och familjerätten kring detta med vårdnaden hade jag redan ansökt genom advokat om ensamvårdnad utan umgänge eftersom de skadas istället för att de byggs upp om det skulle vara så när man ser tillbaka på de övergrepp som har varit mot dem. När jag kom till familjerätten så berättade de att de brukar ge som förslag att man skulle skriva detta kontrakt hos dem och även att det hade samma kraft som om man hade en dom men att de i vårat fall inte såg en anledning till att inte ta det till rätten på en gång eftersom situationen var som den var. Jag slapp med andra ord att ta ställning i just denna fråga om jag ville ta det genom rätten och beslutet tog längre tid eller om jag ville ta deras lösning. Hade jag haft möjligheten att välja hade jag valt att ta det till rätten eftersom jag en gång "skrivit kontrakt med djävulen" och tänker inte göra det en gång till för det följs inte iallafall.

I denna arttikel som jag läste stod det om mammans  kamp för att ha sina barn de veckor som hon var lovad. Pappan till barnen åkte och hämtade dem i skolan och dagis även fast det var hennes veckor, han hade fått Försäkringskassan till att bara betala ut barnbidrag till dem genom att vid ett flertal tillfällen ringa dem och påvisa att han hade barnen där fast det var hennes veckor. Han hade fått intyg från skolan och dagis att han var den som hämtade barnen varje dag. Mamman hade kontaktat socialtjänsten och polisen men de kunde inte göra något för att de hade gjort upp detta i godo och de ingrep bara om det fanns en dom.

Detta gör mej bara så arg och frustrerad för jag förstår inte vart barnperspektivet finns i denna tanke? Detta leder ju till att det är barnen som hamnar mitt emellan föräldrarna och att de hamnar mellan i bråk och konflikter som rör dem och som de kanske lägger skulden på sej själva för att föräldrarna bråkar. De kanske lägger skulden på sej för att de följde med pappa trots att det var mamma som skulle hämta och genom detta så anser de att det är deras fel att de bråkar.

En klok person sa en gång till mej att det inte barn förstår av vad de vuxna gör och varför de gör det - hamnar skulden hos barnet för det lägger alltid skulden på sej själv för det som de inte förstår! Och då blir jag så arg när jag läser detta för varför är inte samhället uppbyggt så att man skyddar barnen mer än vad man gör? Jag blev även arg på den som har skrivit artikeln för all vikt lades vid hur jobbigt det var för föräldrarna och jag förstår att det är det men hur känns det för dessa barn som lever så här?

Jag ser i min omgivning hur föräldrar bråkar om barnen och allt som har med dem att göra! Det är bråk om när man ska hämta, lämna vad som ska köpas och Gudvet allt och jag känner att i dessa situationer vill jag bara öppna munnen och säja att titta på er själv hur ni beter er! Känns ibland som om barnen blir ett verktyg för att såra och göra den andra föräldern illa och då tycker inte jag att man är en förälder och man tar absolut inte ett föräldraansvar!

Det känns ibland som att det är mer koll om man ska köpa ett djur än vad det är innan man ska skaffa ett barn och jag kan ifrågasätta det iblan. Alla har rätt att skaffa barn men innan man skaffar dem tycker jag att vissa personer behöver ta sej en funderare över om man verkligen är mogen att ta det steget för om man inte är vuxen själv och kan ta ansvar över det man gör hur ska man då kunna ta ansvar för ett barn som behöver en till 110 procent. En sak som vissa föräldrar glömmer är att barn gör lika som en förälder gör själv inte som den säjer att barnen ska göra!

Skulle du vilja vara barnet som hade dej som förälder med de metoder som du använder i uppfostran? Det kanske är frågan som man ska ställa sej själv innan man skaffar barn speciellt men kanske även någon gång under tidens gång! Alla har fel och ingen är perfekt men man måste vara vuxen nog att ta ett ansvar för sej själv först och sedan även ett barn innan man sätter det till världen!

PUSS från Häxansurtant