....... skit prat, när människor går bakom ryggen på andra, när man inte accepterar de andra människorna som går på samma jord och allt som påminner om detta och jag känner att nu är min kvot av detta fyllt! Jag förstår inte varför man inte kan få en chans att bilda sej en egen uppfattning om andra människor och vilka man tycer om utan att det ska påverkas av andra som bara pratar. Om du är vän med en narkoman - blir du automatiskt då det med bara för atni umgås? Jag svarar nej och jag tror att du oxå gör så men ser det så ut i vardagen?????

Jag ar den teorin att man ska ge alla människor en ärlig chans att visa vilka de är! Antingen så tar de den eller så tar de den inte. En sak har livets hårda skola lärt mej och det är att ett förtroende tar en sekund at förstöra men det tar en evighet att bygga upp det igen.

Livets hårda skola har även lärt mej en till sak och det är att man inte måste älska, tycka om och umgås med alla för man har en fri vilja. Jag tänker utnyttja den viljan och umgås med dem som "ger" mej något och inte bara "tar" för jag behöver den lilla energi jag har. Jag resperar människor som inte vill umgås med mej för jag kräve inte att lla ska älska mej för jag är den jag är och jag kommer inte att ändra mej för att bli respekterad eller omtyckt. Ta mej som jag är eller skit i det! Respektera bara det jag säjer och visar!!!!

Vissa gånger känns det som att jag skulle kunna skrika mej hes utan att vissa människor skulle lyssna och förstå och därför får jag prova att skriva det istället! Hoppas att det finns en större lyhördhet då!

Kom ihåg en sak och det är de orden jag lever med i mitt huvud "stå på dej för annars gör andra det" och "Man måste inte älska alla". Ärlighet och att vara rak och stå för det man säjer varar längst - jag lovar!!!!

PUSS från en arg mej till dej     

Igår pratade jag åter igen med min advokat på telefonen och efter det finns det en tanke som snurrar varv på varv på varv på varv i mitt huvud: Kan man värdera ett liv? Låter luddigt jag vet men mina tankar är ofta luddiga och flummiga men jag är stolt över det för förr vågade jag inte se att jag hade den sidan för den var svag hos mej.

Igår i tidningen stod det om en man som hade serverat alkohol utan tillstånd och blev dömd för detta. Han fick fyra månaders fängelse och det hade inte hänt något annat än att han hade sålt alkohol på sin pub. Sedan stod det om en kvinna som hade lånat en vattenskoter när hon hade över 2 promille i blodet och hade kört som en galning på en badplats och hade kört ihjäl en person. Hon fick sex månaders fängelse. Detta får mej att reagera för jag tycker inte att det är rätt att servera alkohol utan tillstånd men jag tycker att det var värre att köra ihjäl en person och riskera flera andra personers liv på denna badstrand och allt som skiljer är 2 månader i straff.

Jag tänker på min egen rättegång! Det känns som om vilket straff Det än får så kommer det inte att väga upp det som vi har varit med om och hur vi mått och haft det efteråt. Inga pengar eller straff kan få det som har hänt ogjort och det kan inte heller göra så att vi inte har skadorna och minnena kvar. Jag känner att straffsystemet i Sverige är så fel. Man får mer straff för att döda en varg än att döda en människa.

Känslor är något som inte kan värderas materiellt och ska inte göras det heller för det har sitt "eget vårde och pris" men ibland känner jag att som offer och anhörig så skulle det vara lättare att kunna gå vidare om man såg att samhället visade att det var fel, och att det inte är accepterat på ett annat sätt än det gör idag. Många gånger kan jag känna att de straff som det står om är ett hån för de som är drabbade är drabbade av det som hänt hela livet om det inte handlar om tex ett snatteri.

Igår försvann Skruttan när vi var ute och lekte och jag kunde inte hitta henne. Jag letade på alla de ställen som vi brukar vara på men hon fanns inte. Jag började ringa till grannar som hon ev kunde ha gått till men hon var inte där heller. Jag kände att paniken kom och min enda tanke var att nu har han hittat oss och tagit henne för att hon enligt honom har "förått" våran familj. Man berättar inte det som hände i Helvetet för man vet straffet. Efter letande och miljoner tankar som jag inte ens vill skriva ner så visade det sej att hon tagit en helt annan väg än mej till lekparken som ligger en bit bort och att hon var där men hade glömt att berätta vart hon gick. Då känner jag att jag kan bli så arg över att vi ska behöva leva så här och känna så här. Varför är det offrena som ska gömma sej, ha reservplaner och vara rädda - borde inte samhället ha jobbat fram en bättre strategi för detta?

En annan sak som jag känner kan reta gallfeber är just detta med skadestånd för det är så läga summor så det känns som ett hån. Pengar kan inte göra så att skador, minnen eller måendet blir bättre men det styr mycket. Mina barn såg den sista misshandeln, de har sett hur Det har behandlat mej och de har varit utsatta själva under flera år. Det de kan få i sadestånd för att ha sett när jag misshandlades är 5000 kr och då känner jag att va räcker det till? Hade jag behövt betala för terapin som de går på så hade summan varit mer än det och jag känner att detta gör att man tycker att lagen inte räcker till

Jag känner att det som gör mej frustrerad är att lagen ser ut så att man får två månader mer för att köra en vattenskoter full och ha ihjäl en människa än att servera alkohol utan lov! Hur värderas då liv egentligen?

PUSS    från T 

Visst är min nya header fin!!!!!! Jag ryser när jag ser den! Tack älskade vän!!!

När jag kom till skyddade boendet var det en helt underbar person som har fått en speciell plats i mitt och barnens hjärta som hade samtal ed Skruttan. Redan då visade det sej att hon hade en tydlig bild av pappa som inte det gick att göra så mycket åt - den var mörk och det fanns inget positivt. Någonstans så trodde jag nog inom mej att detta var en chock hos henne efter att ha sett den sista misshandeln som jag utsattes för men nu x år och månader efter kan jag inte blunda för att det är den bilden de kommer att bära med sej resten av livet trots alla samtal och terapi de har gått igenom. Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete som har gjort att jag har "hoppats" på det trots att inte jag har positiva minnen men honom och barnen tillsammans med mej.

Jag fick för ett tag seda reda på av barnens terapeut att Smulan hade lämnat att hon hade en pappa och gått vidare med att hon hade en familj som bestod av mamma och systrar. Terapeuten hade upplevt att hon var helt nöjd med detta och att pappa bara hade varit en börda, något negativt som hon hade frigjort sej ifrån. Kan erkänna att jag inte skänkte detta så många tankar då utan det kändes som ett steg i bearbetningen.

Senare har Skruttan flera gånger sagt till mej att hon inte har någon pappa men när hon har sagt detta så har hon varit lugn och jag har känt det som att hon har testat om hon skulle få en reaktion från mej och hur den skulle vara. Jag har fått "expertråd" och de har varit att jag inte ska förstora men inte heller förminska det som barnen har sagt eller tyckt och dessa följde jag även i detta fallet. Det har varit händelser som jag har fått höra om när hon verkligen har förklarat för människor i hennes närhet att hon inte har någon pappa men jag har tolkat dem till det som hon har berättat för mej men nu vet jag hur viktigt det är för henne att folk accepterar att det inte är någon pappa med i bilden och det var en smärtsam insikt.

Idag har varit en jättefin dag med sol och värme mestadels och vi har varit ute nästan all vår vakna tid. Ikväll när vi skulle gå in så följde ett grannbarn med oss in på "gården" och ställde den helt naturliga frågan vart barnens pappa var. Skruttan tände på alla cylindrar och sa att de hade ingen pappa. Jag reagerade på att det var ett så laddat ämne eftersom hon alltid varit så lugn när hon sagt detta till mej. När sedan följdfrågan kom till mej om de inte hade någon pappa så kom tårarna och hon blev helt hysterisk och skrek: Hör du inte vad jag säjer VI HAR INGEN PAPPA! Jag kände hur smärtsamt det var och det högg till i mitt hjärta. Jag vill inte att de ska behöva känna så här, jag vill inte att det ska finnas en pappa som jag har "valt ut" som ska ha gjort dem så ont och jag skulle bara vilja skona dem från allt detta. Smulan sa helt lugnt att vi har ingen pappa för han är dum.

Hur förklarar man för ett barn som inte har varit utsatt för allt som mina har varit med om att mina har valt bort sin pappa för att han skadade dem fysiskt och psykiskt? Barn föds i en beroendeställning till sina föräldrar och de vet inte vad ondska är när de kommer till jorden och jag önskar att inget barn skulle behöva bli medveten om det men tyvärr så blev mina medveten om att det fanns för tidigt och av en person som egentligen skulle ha varit beredd att ge sitt liv för att skydda dem.

 Jag kan inte göra det ogjort och jag kan inte försöka sudda det som hänt ur deras minnen men jag kan försöka ge dem glada, fina minnen och jag skulle kunna ge mitt liv för att skydda dem från allt. Tyvärr är jag inte mer än människa även om jag skulle önska ibland att jag kunde göra allt som sårar ogjort. En sak kan jag dock lova dem och alla andra att jag ska göra allt i min makt för att de ska slippa återvända till Helvetet för de förtjänar så mycket mer och jag älskar dem av hela mitt hjärta och ska skydda dem.

Var rädda om era nära och kära för man kan aldrig reparera det som en gång försvunnit eller förstörts när det gäller känslor och förtroenden!

PUSS från Häxansurtant   

Jag kan inte låtabli att fundera om det finns personer i min omgivning som ser detta med min rättegång som ett jippo. Och det känns jättehemskt att den tanken och känslan ska finnas för jag har sorterat bland mina vänner redan och gjort slut med dem som jag känner att de inte ger mej något utan att jag bara är en nyhet för dem. Sedan finns det vänner som jag trodde fanns där för mej som skulle stötta mej men som det känns som om de har så fullt upp med sej själv och att min kommande rättegång bara är en häftig händelse och att det är häftigt att känna en som ska befinna sej i den siruarionen och då väljer man att bjuda in alla möjliga ocj prata om det brett och vitt. Jag vill inte kalla dessa personer för vänner men jag har trott att de skulle vara det men det visar sej nu att det inte är så och det sårar.

Min älskade sis är hel annorlunda för hon stöttar mej verkligen och jag känner att hon är en av dem som kommer att finnas där av rätt anledning. Det känns som om detta är den största utmaningen i mitt liv och jag är livrädd. Är det inte meningen att de som ska vara mina sk vänner ska fråga om jag vill ha dem där utan att de bara kräver att de ska få vara med. Jag känner att jag blir både arg och ledsen över detta.

Jag har inga känslor kvar för mannen som jag ska möta i rätten men han har funnits i mitt liv och han är ändå en sk pappa till mina barn. Det känns som om det inte finns något som är hemligt längre och jag kan stå ut med det - jag har förlikat mej med det men jag kan inte förlika mej med dessa personer som absolut ska vara där och jag känner att orsaken är för att de är nfikna och att det i deras ögon är en häftig grej och jag kan inte förstå det. Dethandlar om mitt liv och detta är mina svarta minnen och upplevelser som ska komma fram. Känner mej såradeöver att dessa personer gör detta mot mej. Varför ska det pratas om och säjas till personer som jag inte har en realation till och som jag inte känner stöttning ifrån att de ska befinna sej där. Är det av skadeglädje eller nyfikenhet? Jag vet inte svaret jag vet bara att jag inte kan förstå det.

Mitt i allt annat så befin ner jag mej mitt i en utredning om minahjärnskador och vad som kan göras för att lätta min vardag men där märker jag att jag inte kan vara så öppen som jag önskar att jag kunde vara men det är kanske så det känns. Jag vill inte acceptera att det är så illa som det är och testeran visar ju att det är så och då kan jag inte längreblunda. Jag vill inte ha detta liv och jag vill inte ha det nu. Jag vill ha ett annat liv ochjag önskar att jag hade mina barn men att jag hade valt en annan pappa till dem - men det är lätt att vara efterklok.

PUSS från Häxansurtant   

Just nu känner jag att det är för mycket och jag känner att jag vet inte hur jag ska klara av att hålla ihop. Känns som om jag håller på å rasar samman cell för cell och den enda tanken som finns är att jag måste hålla ihop.

Nu bor vi iallafall i vårat nya hem och jag känner att detta är vårat och jag känner att jag har ett lugn som jag inte känt tidigare för här känner jag mej hemma vilket jag inte har känt på två år när det känns som om det bara har varit en landning för att ha någonstans att bo men denna gång hr jag kommit hem - ett gammalt uttryck men för mej är det viktigt. Jag känner att detta är vårat hem och bara allt är upplockat så kan jag bara njuta.

Just nu känns det som om mitt liv går i 170 och som vanligt har jag kommit in i min ketchupeffekt - allt händer på en och samma gång. Jag har börjat bli utredd för mina hjärnskador för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt. Jag bävar för vad resultatet på alla testerna ska bli men jag kan inte göra mer än det jag kan och som min morfar alltid sa till mej medans han levde att om man har gjort sitt bästa så kan man inte göra mer.

Förra veckan var min första utredningsdel och när den var färdig så bara tittade hon på mej och sa att jag tror inte att det kommer att bli att du kommer att kunna jobba igen för skadorna är de som ställer till mest när det gäller det som har med jobb att göra. Får panik av att höra det för jag vill återvända till ett arbetsliv men jag kan inte trolla så jag måste ju lita på det de säjer. Imorgon ska jag på läkarbesök för ännu en ny läkare och jag ser inte fram emot det. Har med en hel lista som min advokat vill att de ska skriva intyg om. Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Min advokat kom till mej förra veckan och vi gick igenom allt som hade med rättegången och förundersökningen att göra. Det var inte roligt att läsa men det var nyttigt. Jag såg för första gången  bilderna som togs på mej när jag kom till sjukhuset och de var inte en vacker syn. Jag bara brt ihop samtidigt som det var nyttigt för mej att se dem. Jag har förträngt detta och efter att ha levt med en psykopat så är man en mästare på att lura och ljuga för sej själv så detta var ett uppvaknade för mej. Jag hade inte en fläck på hela kroppen som det inte fanns märken på och detta fick mej att inse att jag verkligen hade dödsångest - det var inget jag förstorat.

Jag upptäcker för varje steg jag tar inom rättsväsendet att det inte finns något som är rimligt eller logiskt när det gäller lagar och regler för det visade sej att han har fått läsa och kemmentera mina förhör men jag fick inte se hans förän nu. Känns skrämmande för det är ju detta som jag har fått dödshot på tidigare att om jag berättade så skulle han döda mej. Det skrämmer mej men samtidigt är det försent att vända igen. Jag fick även mina förhör för att jag skulle kunna färska upp minnet men jag vet inte hur jag ska orka läsa dem för de väcker så mycket inom mej men jag har kommit en sida iallafall på fyra dagar och jag har bara typ 40 kvar. Jag gruvar mej för den dagen då jag ska möta det förflutna och jag gruvar mej för att jag ännu en gång ska bli liten och ifrågasatt. Nu ska man inte ta ut sorgen och farhågorna i förtid men jag kan inte låta bli.

Nu ska jag försöka få lite sömn för annars håller jag inte ihop.Vill baa säja ett TACK till min prenumerant - du vet vem du är- och säja at du ska veta att dina kommentarer ger mej kraft och energi att fortsätta framåt. Tack!

Känner att det är frustrerande när man tror att vissa ska ha en förståelse för att det är för mycket just nu och att jag inte orkar så mycket mer men att den inte finns. Men samtidigt börjar jag bli van att få knivar i ryggen men de gör mer ont när det är människor som man håller av som ger dem men det är väll livet antar jag. Nä nu ska här sovas så jag orkar få iväg barnen till dagis och slutföra min lista till läkaren som jag ska träffa imorgon för den fortsatta utredningen på mina hjärnskador!

Livet är roligt jämt!

PUSS från Häxansurtant   

Varje dag som vi går till dagis står det en gammal tant i fönstret i ett hus somvi går förbi. Hon är verrkligen en tant för hon är rynkig, har en "klut" på huvudet och ser så där "tant-mysig" som bara gamla tanter kan göra. När barnen kommer förbi så reser hon sej upp så att barnen kan se henne och vinkar till dem. Det är äkta glädje varje gång och det bara lyser om tanten när hon ser de tre små trollen gå förbi och stannar och vinkar till henne. Om de inte ser henne från början så står de där en stund för att se om hon sitter där även den gången. Och hon gör det dag efter dag och det är samma glädje på morgonen som på eftermiddagen när jag hämtar dem.

Imorse var det inte något undantag fastän vi inte har gått till dagis på nio dagar - tanten satt där och väntade och glädjen var ännu större idag. Jag tänkte inom mej att när vi har flyttat så måste vi ta omvägen för att vinka till henne och bestämde mej på stående fot att det kommer att bli så. Efter vinkande och lite mer vinkande så kan vi äntligen gå vidare. När vi har kommit en bit så vänder sej Skruttan till mej och säjer så där lill-gammalt som bara hon kan: Mamma! Tanten kommer att bli ledsen när vi flyttar och inte vi vinkar till henne mer. Kan vi inte gå den här vägen bara så att hon får vinka till oss och bli glad!

Det är såna gånger jag känner jag blir en stolt mamma och att all tid som jag lägger ner på dem och att de ska få bearbeta det som de har varit "lönande". Bara att se att de tänker på andra och att de vill göra dem glada det ger mej ett hopp. Det ger mej ett hopp om att alla skador som de har fått av det biologiska ursprunget kommer att blekna och det beteende som han lärde dem att bara tänka på sej själv försvinner.

Jag har fått ny energi att kämpa vidare med mej själv och barnen för bara att se deras glädje när jag säjer att vi ska ta den vägen så de kan göra tanten glad det gav mej energin att gå upp de extra minuterna på morgonen och det ger mej hopp om en bättre framtid! Naivt? Ja kanske men jag tänker inte tänka längre än så idag för nu har jag ett ljus som ger mej energi!

PUSS från Häxansurtant    

Jag blir så himla frustrerad när jag ser att barn används som "vapen" mellan föräldrar som har separerat och att detta bara godtas av myndigheter att föräldrarna bråkar på en "sandlådenivå" om barnen. Det söks ensamvårdnad och att umgänge inte ska finnas men vad grundas det på i de flesta fallen? Jo att barnen blir de vuxnas vapen för att såra varandra och jag hatar när detta händer.

Jag minns när jag första gången kom till min advokat för att anlita honom. Han lyssnade på mej och vad jag hade att berätta om hur helvetet hade varit och vad barnen  hade varit med om. Då visste jag inte ens en tiondel mot vad jag vet idag men det räckte för mej för att jag skulle söka enamvårdnad utan umgänge. Jag visste inte redan då om jag skulle få tillbaka barnen levande. Han tittade på mej och sa: Detta kommer att bli en kamp för dej. Alltför många föräldrar använder barnen för att såra varandra och de hittar på saker som den andra har gjort. När de kommer som har skäl att ansöka om detta får de kämpa för att bevisa att det finns grunder för det deslker för.

Jag trodde vare sej på han eller de på mitt skyddade boende som sa att man just använder barnen för att såra den andra och att man skyller än det ena än det andra på den andra parten för att man skulle vinna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte nu för jag tycker att det är fel. Nu kan jag dock inte blunda för detta längre för det finns för många som finns runt mej som använder just denna taktiken och jag avskyr det lika mycket ändå.

Jag har många gånger haft dåligt samvete för att jag tar ifrån barnen deras biologiska ursprung men jag har gjort det för deras skull för att Smulan och Skruttan ber mej gång på gång att jag ska göra allt för att de inte ska behöva återvända till helvetet. Jag gör det för att de inte ska bli förstörda fysiskt och psykist och ändå har skuldkänslan infunnit sej. Vad är då felet på dessa föräldrar som gör det bara för egen vinningsskull och för att såra den andra? Tänker de inte på att det är barnet som blir mest lidande?

Är de lämpliga föräldrar när man ser mer till sin egen vinning och sin egen tillfredsställelse än på barnets rättigheter och behov. Mitt svar är nej! Jag har under hela resan tänkt att kan jag förklara detta beslut för barnen när de blir större och kan jag stå för detta beslut även senare i livet. Jag har tagit mina beslut med de normerna i tankarna och jag kan säja att jag känner idag att jag har gjort rätt och hoppas att jag känner så längre fram i livet också. Jag kan stå för mina beslut för jag har satt barnen och deras behov först och jag har inte pratat skit utan grundat allt på händelser från helvetet. Det ska jag minnas de dagar som samvetet och skuld kommer vandrande hand i hand.

PUSS från Häxansurtant