.........under nageln kan det finnas lika mycket bakterier som invånare i Sverige? Eller att det vid en nysning skickas ut mellan 3000-5000 små droppar i luften med en hastighet av 120 km/tim? Vilket motsvarar orkanstyrka!! Jamen det här var väl lite trevlig läsning?!

Trevlig fredag och tvätta händerna noga i förkylning och magsjuketider   

Cramar från Lilla mej   

......ärligt mot sig själv! Men hur gör man det när det känns som om man hela tiden måste kompromissa med att antingen svika sig själv eller andra i de val man gör i livet och jag i min natur är en sån som avskyr att såra andra. Samtidigt vill jag inte att det ska vara så lätt som det är att svika mig själv och det som känns rätt innerst inne för mig. 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av min älskade H att jag är "brutalt ärlig" och att det är det som hon uppskattar med mig att jag inte lindar in saker, att jag säger vad jag tycker, tänker och känner dessa timmar när vi suttit och nött och blött saker ut och in och sett problemen ur alla vinklar som går att se dem ur men ändå är det så "lätt" att vara det mot andra men så svårt att vara det mot mig själv. Jag som avskyr falska människor och inte är falsk mot någon är det mot mig själv ~ hur illa rimmar inte det....... jag som inte sviker dem jag älskar och ändå gör jag det gång på gång mot mig själv är det ett bevis på att jag än idag inte har lärt mig att älska mig själv? Det vore så enkelt att bara skylla det på mitt förflutna och en del av skulden ligger nog där med men samtidigt så ligger nog största delen i att jag är så rädd i att såra andra men så van att inte se till mig själv att detta är det lättaste att göra. Gamla hjulspår är alltid de lättaste att följa för de följer den vägen som man vet vart den redan leder medan man måste jobba för att få nya hjulspår och det är en ovisshet att inte veta vart de leder. 

Under min terapi har jag så många gånger tagit upp detta ur olika synvinklar att jag sviker mig själv men jag har nog aldrig förr satt orden på dem som jag gör nu denna gången som jag analyserar detta. Min första terapeut som jag hade efter den sista misshandeln sa till mig att jag skulle minnas en sak från henne: Livet och minnena är som ett hjul och de kommer tillbaka gång på gång. Varje gång som de dyker upp så behöver de bearbetas en gång till men det är inte i samma vinkel eller på samma sätt som man gjorde det gången innan utan man måste vara öppen för att se dem ur nya vinklar med nya ögon och möta dem med den nya erfarenheten som livet gett en.. Jag inser att hon hade så mycket insikt i dessa ord men det krävs så mycket mod för att göra detta. Hon skrapade upp mig från ingenting och vågade tro på mig igen och ge mig tron på att jag skulle klara det som låg framför mig och jag gjorde det nu måste jag tro att jag klarar av det som ligger i dessa ord med. 

Min terapi som jag går på nu har lärt mig i de utmaningar som jag får vecka efter vecka att det är så otäckt lätt att falla tillbaka i de olika mönster och beteenden som jag hade för att överleva när jag befann mig i Helvetet. Utan dem hade jag inte överlevt då och det lärde sig kroppen fort nu måste jag lära mig att jag behöver inte dessa beteenden längre för de stjälper mig istället för att hjälpa mig. Jag vet att jag måste och borde lyssna på den rösten som jag har inom mig för den säger mig vad som är rätt för mig och vad jag behöver ändå så tystar jag ner den. försöker rusa i från den och tänka på vad alla andra behöver, känner eller kommer att känna om jag lyssnar på mitt innersta. Varför tänker jag inte istället på vad jag skulle känna om jag lyssnar på denna rösten och gör som den säger........ jag vet att jag skulle känna lättnad och frihet för den vet vad jag behöver för det är mitt jag som är den rösten. Det som alla lyssnar till när de ska ta beslut och veta vad som är rätt för dem eller vad som inte är rätt. vad de känner eller tycker men istället väljer jag att lyssna på det som berättar för mig vad alla andra kommer att tycka, tänka och känna om jag lyssnar och gör det som känns och är rätt för mig. Ändå vet jag att de gånger som jag gått efter mitt innersta så har det blivit helt rätt och jag har känt en frihet som inte kan förklaras med ord. 

Min psykolog brukar många gånger säga till mig "Om det var din bästa vän som hade det så här/ kände så här/ berättade det här......... eller att du såg att hon kände så här och mådde så här vad skulle du säga, göra och tycka?"

Jag behöver inte ens tänka efter de gångerna för jag vet att jag skulle inte döma henne så hårt som jag dömer mig själv, jag skulle berätta för henne att hon skulle lyssna på sig själv utan att bry sig om vad alla andra skulle tycka eller tänka för hennes känslor är det som är viktigast och att det blir bäst för henne och de som är närmast henne. Jag skulle berätta för henne hur duktig hon är som klarar av allt det hon gör och samtidigt klarar av att stå på sig utan att hon ens ska känna den minsta lilla gnutta skuld för att det kan såra någon för hon måste för det första tänka på vad som är bäst för henne och hennes familj. Jag skulle finnas där för att visa henne att det hon känner där inne är rätt och att hon inte är ensam och att hon ska lita på de där känslorna som säger henne vad hon ska välja/göra. 

Det är precis det jag har gjort de där timmarna som vi blött och nött och jag varit "brutalt ärlig" och ja det är lätt att vara det mot andra men det är så förbannat svår att vända dessa ord tillbaka till sig själv även om det är vad jag vet är det rätta just nu. Jag vet vad som är det rätta när jag måste kriga för mina barn för då blir andra lidande än jag och de som är de viktigaste för mig men det är ännu alldeles för lätt för mig att sätta mig själv i ett "rum bakom alla andra" 

  CRAMAR   

Efter allt som varit de dagar som gått nu när min dotter börjat minnas mer och mer av det som hon utsattes för när hon var liten så har det blivit att vi andra också fått våra hemska minnen att komma fram. Minnen som vi alla bara velat lägga locket på och lägga i en plats som inte skulle öppnas mer på väldigt, väldigt länge för att det gör för ont för att minnas men även för att jag tror att vi omedevetet tänkt att han som gjorde allt detta mot oss redan tagit så mycket från oss att vi inte vill att han ska ta ännu mer än han redan gjort. Jag fick frågan när jag satt hos min psykolog som jag fick komma till akut för att klara av att finnas dör och stötta henne varför jag inte hade gett upp alla dessa gånger som det kändes som att jag inte orkade mer. Jag var tvungen att tänka efter för det är så lätt att tänka att jag har gjort det för att jag är mamma och en mamma gör det inte för att hon sätter sina barn först men det är inte alltid så, det finns mammor som bara har lagt sig ner och inte orkat mer trots att de har haft barn! Det är också så lätt att säga att jag har haft stöttning men jag har insett när jag sett med de ögon som är "friska" och som bland annat är en av de lärares som trollen har att vi har inte haft det utan att det mer än i 75% har brustit och att det har varit en kamp som inte skulle ha varit där! Efter att jag gått in i mig själv och känt efter vad det är som fått mig att inte ge upp så kände jag att jag äntligen hade hittat det äkta svaret för att jag hade vågat känna efter och jag kunde med stolthet säga: Det är för att jag känner att han inte ska få ta ifrån oss mer än han redan har gjort, inte skada mer än som redan är skadat utan jag vill ge mig och barnen en framtid!  

Dagarna har gått medan vi har väntat på att remissvaret ska komma om min dotter ska få hjälp att bearbeta de minnen som just nu bara väller fram och som jag känner att jag som mamma inte kan hjälpa henne att bearbeta så att det räcker. Jag vet att när jag började min terapi när jag fortfarande var i min första traumafas om man nu kan dela in dem i olika faser så sa min terapeut till mig att man måste våga minnas för att kunna glömma. Jag kan hålla med i detta till en viss del för glömma det tror jag inte att vi någonsin kommer att göra för det har satt såna märken, både fysiskt och psykiskt, men kanske är det så att om vi vågar minnas så kan de få en mindre roll i våra liv som inte påverkar oss på samma sätt. Det som är det jobbigaste är att när jag vågar släppa fram ett minne så tar det med sig ett annat och så är karusellen igång och jag kan inte stoppa den förän min kropp skriker STOPP den orkar inte mer och jag är som en vandrande zombi i flera dagar som man bara behöver peta på för att jag ska hoppa högt, man behöver bara höja handen för att vinka till mig så tror jag att det kommer att komma ett slag. Hur gör man då för att våga minnas även om man vet att det kan leda till att det kommer att påverka en mindre längre fram? Det är inte ett aktiv val man gör för att lägga locket på ~ det görs av sig själv känns det som! Skuld och skam kommer in som "kompisar" till minnena och gör att allt känns jobbigare och att man lägger större tyngd på sig själv och när man som mamma ser sitt barn bära på minnen och man vet att man inte såg, inte kunde skydda trots att man inte visste så kommer den största skulden som finns och man förvandlas till en liten, liten, liten del som inte känner att det finns mycket kraft kvar! Det är då man måste hitta det inom sig som gör att man orkar ta det där nästa steget för att orka kämpa vidare

Jag trodde en gång  på Karma, att det jag gjorde och det jag gav någon gång skulle komma tillbaka, men idag inser jag att det kan inte finnas något sådant i världen eller om det finns det så glömde den mig. Om man kämpat i motvind och motgång i år och ändå försökt att finnas för dem som behöver hjälp, att kunna glädja, stötta dem som behöver det just då men att det aldrig är något som blir eller händer lätt ~ vad är då felet i Karman? Nej jag tycker inte synd om mig själv för jag valde fel livskamrat men mina barn valde inte sina föräldrar! Jag borde någon gång ha "sonat mina brott" för han gjorde det med en dom och fängelse och fick "lindring" på straffet för att han skötte sig men hur får jag och barnen lindring på våra minnen och det som är våran vardag? Jag har inte svaret här och nu och jag vet inte om jag kommer att få det någon gång ~ jag kan bara hoppas och fortsätta bearbeta, kämpa och hoppas att jag en dag får tillbaka min tro på att det en dag ska komma tillbaka något gott av det jag gör! En sak vet jag i alla fall ~ jag kommer aldrig sluta kämpa för att vi ska få en framtid som är bra för den dagen har han lyckats ta ifrån oss allt ~ kosta vad det kosta vill! 

Idag har jag fått en sån där "magisk" AHA-upplevelse (nä jag har inte blivit träffad av kärleksblixten även om jag önskar att det skulle hända ibland och alla misstankar och funderingar skulle försvinna ;0)

När jag pratar med mina små troll tänker jag ofta på vilka ord jag använder för att jag inte ska lägga tyngd på dem, skam eller andra negativa känslor eller upplevelse och plötsligt insåg jag att jag kan göra samma sak för att påverka mig själv! Det är egentligen inte mer komplicerat än att jag byter ut de orden jag brukar tänka mot mer neutrala ord! Lätt som en plätt när man inser det men det kommer att innebära massor av tid och träning innan jag kommit till ett resultat men insikten är ett steg på vägen och jag känner att det lättar att jag ser den! Bara att byta ut vad jag måste göra mot vad jag vill göra ~ hur mycket förändrar inte det! Ja det kommer alltid att finnas måsten i livet men det finnas vissa av dem som jag vill göra vissa dagar och andra som jag inte vill göra den dagen och de kan faktiskt vänta till en annan dag så varför ska jag lägga skuld på mig själv för att jag inte har gjort dem eller för att jag inte vill göra dem. Världen går inte under för att jag låter dem vänta till jag "vill" göra dem eller att det passar bättre

Varför lägger jag skuld på mig själv när jag inte gjort alla de mål jag satt upp att jag ska göra på en dag? Jo för att jag har "sagt" att jag måste göra dem inte att jag vill göra dem för om jag hade gjort det så hade de blivit gjorda. Samtdidigt berömmer vi våra barn ~ men hur ofta berömmer vi oss själva om vi ska vara ärliga? Är det egentligen så farligt att tänka att idag har jag varit duktig som gjort det och det eller varför inte "idag har jag varit duktig som klarat av att vila för att jag kände att jag behövde det trots att det fanns saker som jag hade tänkt att göra"! Vad är det vi tror ska hända om vi inte dammsuger när det är sand innanför dörren eller diskar när det blivit en hög på diskbänken, plockar ur diskmaskinen när den är färdig ~ allt det där finns faktiskt kvar lite senare med och jag kanske är en bättre människa om jag låtit det vara och sett till mitt eget bästa istället. Jag kan ju göra det när det gäller andra.........

Ja jag tror att det kan vara lite bundet till könsrollerna men samtidigt är det väll dags att rubba på det nu! Jag kan minnas än när jag var liten och var och hälsade på hos mormor och morfar. Jag hann knappt svälja sista tuggan innan mormor skulle börja duka av och diska, morfar satt kvar och pratade med mig och frågade vad vi skulle hitta på. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bli som henne när jag blev stor men ibland känner jag att jag är på väg att vara där, för det är så många gånger som jag ska bara för att jag har gett mig själv så många "måsten" och jag har gett mig själv så många "negativa" ord inför dagen vad jag ska klara av att jag hinner inte känna av vad jag egentligen vill, behöver och vad de runt mig behöver. Egentligen mådde jag bättre när jag stannade upp varje morgon medan jag bodde på skyddade boendet och kände in vart jag befann mig i livet och inombords och vad det var som behövdes för att jag skulle komma vidare med mig själv. Varför var det så svårt att ta med sig ut i det verkliga livet?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är jag eller samhället som sätter måstena på mig! Ett tag var jag rädd att jag inte skulle få behålla barnen om jag inte visade upp det "perfekta hemmet och mamman" eftersom jag hade alla skadorna! Nu inser jag hur sjukt det var ~ jag bad inte om situationen, att bli skadad och det finns ingen perfekt förälder eller hem. Vad är jag rädd för nu? Att det som inte är normalt ska bli ännu mer onormalt om jag inte följer "mallen" av vad en mamma, kvinna ska göra? Kanske är det just det som är nästa fundering som jag ska komma till en lösning på för att kunna ta nästa steg på min resa mot mitt "fria liv" och inte känna måsten utan det jag vill och känna mig till freds med det   

Det som skiljer den optimistiska 
(¯`•.•´¯) (¯`•.•´¯) och glada människor från
*`•.¸ (¯`•.•´¯)¸.•´ ❤ de som är ständigt olyckliga
☆ º❤ `•.¸.•´ ❤ º ☆.¸¸.•´¯`❤Är hur man tolkar sina levnadsvillkor!..♥

Håll inte på att leta efter problem ~

de letar redan efter dig 

Så nu ska jag bara leva mitt liv som är en berg~och~dalbana för det den är och bara ta dagen som den kommer för problemen kommer att söka upp mig iallafall. Usch så klok jag har blivit (hi hi hi hi hi hi hi hi) Jag har insett att varje dag har nog av det som den innehåller och jag orkar inte oroa mig över vad som händer imorgon för det kommer att hände ändå vare sig jag vill eller inte och jag behöver inte söka upp det för det som sker det sker  

  CRAMAR