Man ska inte jämföra barn jag vet men jag kan inte heller låta bli! Pluttan var bara några månader när vi kom från helvetet. Jag var ensamstående mamma till tre barn som samtliga var under fyra år och jag kände att jag inte visste hur jag skulle klara detta - jag hade panik efter att ha hört i alla år att jag inte klarar mej utan honom och att jag inte skulle klara mej utan honom. Nu står jag här och har upptäckt att jag klarar detta och att det är jag som verkligen har skött allt med barn och hem helt själv och att han var det största och mest krävande barnet.

Nu när Pluttan börjar bli stor men ändå kommer att vara min bebis hela livet så kan jag inte rå för det men hon visar mej hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade varit utsatta för de övergrepp som de har varit med om. Pluttan tar för sej på ett helt annat sätt, hon har en vilja och hon visar mej hur ett friskt barn ska vara. Ett barn som har fått utvecklas till den individ som det var meningen att hon skulle bli. De andra två visar ett beteende som sitter inom dem och som kommer fram vid olika situationer. Om de spiller ut något så skyndar de sej att säja att det gör inget va mamma och ser rädda ut. Det är ett jätteframsteg för innan så gömde de huvudet mellan armarna för detta var förknippat med slag när vi var i helvetet. Jag har aldrig slagit dem under den tiden eller efter och ändå så kommer detta som av reflex. Är skrämmande att se.

Det är så många situationer som vi har fått jobba med och hur många timmar det har tagit fram tills idag an jag inte ens räkna ut och ändå så har vi en lång lång väg att gå. Vissa beteenden kommer att finnas kvar hela livet, andra kommer att bli mindre och mindre med åren och jag hoppas att några försvinner helt.

Det som är jobbigt är att se hur stor skillnad det är mellan Pluttan och de andras utveckling och det ser man mest om man jämför det med Skruttans beteende som levde längst av dem under denna terror.

Pluttan är mitt "friska" barn och samtidigt som det är jobbigt att se skillnaderna så kan jag glädja mej åt att jag hann få iväg ett barn innan skadorna blev för stora för jag tror inte att hon är medveten om vad som hände där utan det kan vara några kroppsminnen och jag hoppas att mina andra barn oxå kommer att komma till det "friska"

PUSS från Häxansurtant   

Denna helg har varit en "pappa-helg"  som jag kallar det och denna gången var det Skruttan som tog på sej den rollen. Fastän BUP säjer att detta är ett sätt för dem att bearbeta det som de har varit med om så är det ändå så jobbigt och jag känner att jag vet inte hur jag ska agera. Det är inte bara det att de har sönder saker, slår de andra syskonen och är som han var mot dem utan det är det att det väcker minnen hos mej och hur det var att leva i helvetet. Jag ser Äcklet så tydligt i det sätt som de använder och det är så mycket känslor bakom agerandet.

Igår såg jag redan på morgonen att Skruttan mådde dåligt men hon valde att inte säja något utan agerade bara. Det brukar annars finnas en varning i ord-form att de är pappa och tänker vara elak men det kom inte denna gång. Det som är värst är att de får hans kroppsspråk och ögonen är döda - de har inte deras gnista som de har de andra dagarna och allt detta får mej att gråta invärtes. Jag kan inte låta bli att undra över hur skadade de är på insidan egentligen och med den tanken kommer hur mycket skador har jag på insidan som han har orsakat. Jag tror att det är mer än vad vi någonsin kommer att inse och vi kommer att påverkas av dem hela livet mer eller mindre men periodvis tror jag att det kommer att vara jobbigare än andra.

När vi flyttade hit för över ett år sedan så tänkte jag när jag och barnen reagerade på ljud att detta kommer att försvinna med tiden, vi kommer att lära oss de ljud som hör till våran vardag men jag inser att vi kommer inte att göra det så nu är jag på jakt efter en ny bostad. Ikväll när jag skulle natta barnen så blev det ännu mer uppenbart för mej. Grannen som bor ovanpå brukar ha ljud för sej och vissa dagar låter det som om de möblerar om hela lägenheten. Jag vet att jag reagerar på detta med flykt men har med tiden lärt mej att det inte är fara så jag behöver fly men en reaktion kommer iallafall.

Ikväll lät det en gång när jag låg hos barnen och på en gång hör jag Smulan få panik och fråga vad det är. Jag berättade precis som det är att det är de som har vårat tak som golv som låter och detta brukar lugna henne men inte ikväll. Paniken var fakta och det spelade ingen roll vad jag sa för det var pappa som kom och slog på dörren. Jag tog med henne till dörren och visade att det inte lät något där och hon förstod att inte pappa var här - han hade inte hittat oss.

Åter i sängen hlrde hon ljuden igen och frågade vad det var. Hon fick samma svar men denna gång ville hon inte gå och titta att det inte lät från dörren utan hon skulle gömma sej hos mej för hon vet att jag skyddar henne. Där låg hon nära. nära mej och jag kände rädslan i hennes kropp och då kunde jag inte längre hindra tårarna utan de rann nerför min kind.

Att en person har vållat oss allt detta och att han har gjort det med avsikt att skada oss och att kuva oss så att han kan styra oss som marionettdockor. Att vi inte ens ska kunna ha ett vanligt liv där barnen kan vara glada och vara just barn och inte ha dessa tankar och bekymmer - det är vad jag önskar mej. Jag tycker att barnen förtjänar det. De ska inte behöva se att mamma sätter i säkerhetskedjan för att känna sej lugn i sitt eget hem de ska inte behöva ha dessa tankar men nu har de det och jag måste vara stark och stötta dem och inte visa vad som virvlar upp inom mej vid deras utbrott och tankar och allt som har med detta att göra! Jag måste............. och jag tycker att det borde inte behövas dessa säkerhetsgrejer som vi har byggt upp och tvingats för att skydda oss från honom som ska kallas deras pappa!

PUSS från Häxansurtant som nu ska torka tårarna   

Bilden är lånad från Google

Idag var det strålande sol ute så jag och barnen gick till pulkabacken och bara hade det roligt. Har märkt att nu när jag inte har någon som trycker ner mej och kritiserar det som jag gör så har jag mer energi än vad jag tidigare har haft när det gäller att hitta på saker med barnen. När jag försökte med det när jag levde tillsammans med Äcklet så mådde jag alltid dåligt när jag gjorde såna saker för jag visste att jag skulle få skit för att jag inte hade gjort de saker som krävdes när jag kom hem. Att barnen var nöjda och glada det var inget som han såg som positivt men jag inser idag att det bara var han och hans intressen som fanns i hans hjärna och som skulle prioriteras.

Var helt slut när vi kom hem för det är jobbigt att springa upp och ner i backar och bubba och dra men jag njuter när jag gör såna här saker tillsammans med barnen för värken blir mindre eller rättare sagt känns mindre när man har tre nöjda och glada barn här hemma. Nu när jag ska somna så har jag samma panik som jag alltid har när jag kommer till detta stadiet - jag vågar inte soman för jag vet inte om drömmen som är en ren mardröm kommer tillbaka igen i natt och den är så vidrig. Min terapeut sa att jag skulle försöka att måla ner den men det är så svårt. Har provat flera gånger men jag får inte ner hur den ser ut så nu skulle jag behöva ha hjälp av K för jag ser ju på tavlan du gjort och jag vet att du skulle kunna hjälpa mej med det. Tanken med att måla ner denna var att jag kanske skulle kunna lämna den då på samma sätt som jag kan lämna hemska saker som jag skriver ner här - jag har lagt dem till ett annat ställe.

Drömmenser lika ut natt efter natt och jag vaknar alltid av mina egna skrik, att jag är livrädd och har panik och att det bara rinner svett. Det tar en stund innan jag kan lugna mej och orientera mej vart jag befinner mej och det är en sån där dröm som sitter i hela dagen efter. Känslan av panik och rädsla sitter kvar i kroppen. Nu har jag kommit på att jag ska prova med lösningen att skriva ner den här så kanske den kan försvinna eller i alla fall bli mindre stark.

Drömmen börjar alltid med att jag står på ett mörkt skepp. Det är metall, halt och det finns ingen reling eller någre detaljer förutom en lucka som jag vet att jag måste hinna fram till och krypa ner i innan det som jagar mej kommer ifatt. Denna som jagar mej är Äcklet men jag ser aldrig honomutan jag bara vet det och om han kommer ifatt mej så vet jag att jag kommer att dö - och att jag kommer att pinas till döds.

När jag kommer in genom denna lucka så är det långa metallsnurrtrappor som det är galler på varje trappsteg så man ser längdt ner om man tittar neråt och det enda jag vet är att jag  måste fly från denne som jagar mej och att jag måste hitta barnen för jag måste skydda dem. Jag springer och springer och varje gång som jag kommer till en ny våning så finns det gångar åt två håll så jag måste välja och den som jagar mej kommer närmare och närmare. Jag känner skräcken och jag känner paniken över att jag inte kommer att överleva detta - jag kommer inte att klara det och jag måste hitta barnen så att de överlever.

Det är så svårt att förklara vad det gör att det är så skrämmande men det är verkligen en riktig mardröm som gör att jag får panik i helakroppen. Allt är mörkt, kallt och otäckt. Allt är av metell så varje steg ekar och det finns inget ljus det är bara mörkt. Det enda som är av färg är dörrkarmarna som är röda och det finns inga detaljer - det är bara mörka sterila väggar och korridorer vart jag än går. När jag hittar barnen en och en på olika ställen så för jag dem till en bur där jag låser in dem för att han inte ska kunna skada dem. Jag vill inte heller att de ska se när han skadar mej så därför är jag alltid snabb därifrån så att de ska slippa att lida mer än vad de redan gör.

Överallt är det fullt med ljud. Det är metalldörrar som slår och det droppar och blåser och jag är livrädd för allt och man ser inte så långt fram som man skulle behöva för att kunna vara på sin vakt. När jaghar hittat alla mina tre barn så fortsätter jag att leta efter det fjärde som jag i verkligheten inte har. Jag känner panik för att jag måste hitta detta barn och jag måste göra det snabbt.

Samtidigt så känner jag att kroppen är rädd för detta fjärde som ska hittas för den vet inte vad det är som den letar efter. Kanske inte låter otäckt när man läser det jag skriver men det är verkligen en vidrig mardröm och att känna denna pressen att jag måste rädda dessa barn.

Min terapeut tror att det är så att alla drömmar handlar om mej som person och att det jag söker efter som i drömmen är barn egentligen är en del av mej som jag letar efter. Den fjärde har jag inte hittat än och inte bearbetat. Jag vet inte vad jag ska tro men den lämnar inte en muskel oberörd när jag drömmer den. När jag vaknar så känns det som om jag skulle ha sprungit ett helt maraton och att musklerna är helt slut. Tar en lång stund innan jag kan orientera mej vart jag är och att jag är vaken och ligger i min säng igen.

Jag minns att när jag bodde på skyddade boendet precis efter misshandeln hade jag en liknande dröm som följetong natt efter natt men här fanns inga detaljer eller en speciell plats som jag sprang på. Det var samma känsla att den som jagade mej skulle döda och tortera mej så jag var tvungen att springa men då var det bara mörkt och ingenting fanns runt mej. Kanske är det så att drömmen vill säja mej något men jag känner att mitt huvud säjer att jag kan sova och att det bara är en dröm medans kroppen jobbar till max för att motverka att jag inte ska komma ner till den djupsömnen när man drömmer. Och sedan undrar jag varför jag är trött´.

Nu ska jag försöka sova och jag hoppas att jag ska slippa drömma den inatt för jag har sprungit maraton för många nätter nu och jag hatar att vakna av att jag skriker och gråter och känner det som om jag har duschat för så blöt i svett är jag!

PUSS från Häxansurtant   som hoppas att alla sover sött nu och drömmer ljuva drömmar

Idag läste jag en artikel om föräldrar som hade skrivit ett kontrakt hos socialtjänst och familjerätten och de hade fått förklarat för sej att detta hade samma kraft som om de gick till tingsrätten och fick en dom. De hade skrivit detta tillsammans att de skulle ha delad vårdnad och varannan veckas skulle de ha barnen. Barnbidraget skulle splittas mellan dem!

När jag hamnade i situationen att träffa socialen och familjerätten kring detta med vårdnaden hade jag redan ansökt genom advokat om ensamvårdnad utan umgänge eftersom de skadas istället för att de byggs upp om det skulle vara så när man ser tillbaka på de övergrepp som har varit mot dem. När jag kom till familjerätten så berättade de att de brukar ge som förslag att man skulle skriva detta kontrakt hos dem och även att det hade samma kraft som om man hade en dom men att de i vårat fall inte såg en anledning till att inte ta det till rätten på en gång eftersom situationen var som den var. Jag slapp med andra ord att ta ställning i just denna fråga om jag ville ta det genom rätten och beslutet tog längre tid eller om jag ville ta deras lösning. Hade jag haft möjligheten att välja hade jag valt att ta det till rätten eftersom jag en gång "skrivit kontrakt med djävulen" och tänker inte göra det en gång till för det följs inte iallafall.

I denna arttikel som jag läste stod det om mammans  kamp för att ha sina barn de veckor som hon var lovad. Pappan till barnen åkte och hämtade dem i skolan och dagis även fast det var hennes veckor, han hade fått Försäkringskassan till att bara betala ut barnbidrag till dem genom att vid ett flertal tillfällen ringa dem och påvisa att han hade barnen där fast det var hennes veckor. Han hade fått intyg från skolan och dagis att han var den som hämtade barnen varje dag. Mamman hade kontaktat socialtjänsten och polisen men de kunde inte göra något för att de hade gjort upp detta i godo och de ingrep bara om det fanns en dom.

Detta gör mej bara så arg och frustrerad för jag förstår inte vart barnperspektivet finns i denna tanke? Detta leder ju till att det är barnen som hamnar mitt emellan föräldrarna och att de hamnar mellan i bråk och konflikter som rör dem och som de kanske lägger skulden på sej själva för att föräldrarna bråkar. De kanske lägger skulden på sej för att de följde med pappa trots att det var mamma som skulle hämta och genom detta så anser de att det är deras fel att de bråkar.

En klok person sa en gång till mej att det inte barn förstår av vad de vuxna gör och varför de gör det - hamnar skulden hos barnet för det lägger alltid skulden på sej själv för det som de inte förstår! Och då blir jag så arg när jag läser detta för varför är inte samhället uppbyggt så att man skyddar barnen mer än vad man gör? Jag blev även arg på den som har skrivit artikeln för all vikt lades vid hur jobbigt det var för föräldrarna och jag förstår att det är det men hur känns det för dessa barn som lever så här?

Jag ser i min omgivning hur föräldrar bråkar om barnen och allt som har med dem att göra! Det är bråk om när man ska hämta, lämna vad som ska köpas och Gudvet allt och jag känner att i dessa situationer vill jag bara öppna munnen och säja att titta på er själv hur ni beter er! Känns ibland som om barnen blir ett verktyg för att såra och göra den andra föräldern illa och då tycker inte jag att man är en förälder och man tar absolut inte ett föräldraansvar!

Det känns ibland som att det är mer koll om man ska köpa ett djur än vad det är innan man ska skaffa ett barn och jag kan ifrågasätta det iblan. Alla har rätt att skaffa barn men innan man skaffar dem tycker jag att vissa personer behöver ta sej en funderare över om man verkligen är mogen att ta det steget för om man inte är vuxen själv och kan ta ansvar över det man gör hur ska man då kunna ta ansvar för ett barn som behöver en till 110 procent. En sak som vissa föräldrar glömmer är att barn gör lika som en förälder gör själv inte som den säjer att barnen ska göra!

Skulle du vilja vara barnet som hade dej som förälder med de metoder som du använder i uppfostran? Det kanske är frågan som man ska ställa sej själv innan man skaffar barn speciellt men kanske även någon gång under tidens gång! Alla har fel och ingen är perfekt men man måste vara vuxen nog att ta ett ansvar för sej själv först och sedan även ett barn innan man sätter det till världen!

PUSS från Häxansurtant    

Idag var den "stora" dagen här när den envisaste av alla barn som går på denna jord nämligen Pluttan skulle till tandläkaren. Jaf visste redan innan att hon troligen inte skulle gapa utan att risken var större att hon skulle knipa igen munnen som aldrig förr när de ville titta. Tyvärr så fick jag rätt och det slutade med att vi åkte därifrån utan att hon hade visat en enda av sina tänder. Det är som det är och som tur var behövde vi inte komma tillbake heller utan det skulle vi titta på nästa års-kontroll. Nu har jag ett år på mej att "hjärntvätta" henne att när man är hos tandläkaren och de säjer gapa så ska man göra det och inte knipa men jag förmodar att om jag tjatar om detta så kommer hon absolut att knipa igen vilket inte känns så bra. Fast man kommer långt med envishet har jag konstaterat.

I tisdags var jag och träffade överläkaren som har hand om habiliteringen och det var ett känslofyllt möte. Jag hade förberett mej att det skulle kännas att prata med henne men detta var jag inte beredd på. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mej att andra ska vara det tillbaka till mej och därför uppskattade jag henne för det men samtidigt så blir det så definitivt. Hon konstaterade att jag har dessa hjärnskador som tidigare har utretts men även vad det kommer innebära för mej. Jag hade sjukoenning beviljat till februari 2012 och för mej som är tidsoptimitst så känns detta som en evighet men hon sa att hon inte ens vetom jag är färdigutredd och habiliterad då så hon skulle ta kontakt med Försäkringskassan och prata med dem om detta. 

I mina tidigare kontakter med olika läkare så har de sagt att det inte går att säja i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv men att de ser svårigheter och att det lutar åt att jag inte kommer att återvända. Denna läkare sa som det var att hon inte ser det möjligt att jag kommer att återvända om man ser till hjärnskadorna för att hjärnan inte ska utsättas för stress och att det gör ju den även när jag inte jobbar och att mina svårigheter blir större om det blir ytterligare saker som ska komma till.

Känns jättejobbigt att höra men samtidigt så kan jag erkänna att detta har funnits som en känsla inom mej att det var så det skulle bli men att de inte kunde säja definitivt det gav mej en gnutta av hopp även om den inte var stor.

När jag hade varit hos henne i 1 timme och 45 minuter kände jag bara att jag var så ledsen att jag bara ville ge upp allt och säja att jag orkar inte längre - jag ger upp här och nu! Sen känner jag att det finns en liten gnutta av ork kvar längst där inne och att jag kan kämpa vidare lite till. Något som denna resa har gett mej det är detta att ta dag för dag inte år för år som jag tidigare har planerat i. 

Idag kände jag att jag hade landat med allt detta och speciellt efter att ha stött och blött med min terapeut idag. Vad händer då om inte attt sjukintyget dimper ner i min brevlåda och trycker ner mej igen genom att orsaken till sjukskrivningen är ändrad från misshandelssyndrom till hjärnskada och kronisk huvudvärk. Känner att det har så mycket större effekt det som står skrivet man kan inte blunda för det på samma sätt som när man bara hör det.

Jobbigast med allt detta är att jag ännu inte har erkänt för mej själv vilka funktioner som är nedsatta efter skadorna och det gör att jag inte heller har accepterat skadorna. För mej så känns det som att den dagen jag accepterar dem den dagen kommer jag inte att klara av de saker som jag klara av idag. Jag har fått lära mej att allt tar längre tid än tidigare och det krävs mer planering men samtidigt så är jag glad över att jag klarar det som jag gör trots att vissa saker skulle vara omöjliga pga skadorna. Den dagen som jag erkänner detta för de runt mej den dagen rasar mycket.

PUSS från Häxansurtant    

När jag var liten sa min morfar till mej att om man har ett öppet hjärta så kommer rätt peson in i ens liv vid rätt tillfälle - och idag kom en "syster" eller kanske ska man kalla ehnne för min tvillingsjäl in vid precis rätt tillfälle. Det skrämmer mej för vi är så olika så det är otäckt. När hon berättar om sitt liv så känner jag det som om hon berättar det som jag har varit med om. Inte bara saker utan alldagliga saker och jag trodde inte att man kunde komma en person så nära som man har "känt"så kort tid och inte träffat fysiskt - men nu är jag den första att erkänna att man kan göra det och jag har gjort det och hon ger mej styrka och energi att gå vidare och framförallt hoppet att man kan gå vidare. Att man kan få ett liv igen. Känns som jag känt henne i hela mitt liv!

Idag var det åter terapi och jag tror att jag gav min terapeut en chock idag för jag började mötet med att hon skulle bestämma vad vi skulle prata om och det blev bra så jag känner att jag ska göra det fler gånger. Vi började prata om vad som hände igår när jag träffade habiliteringsläkaren (tänker inte skriva om det nu för jag måste smälta och acceptera det som hon sa först men sedan började vi prata om mina mardrömmar och det att jag inte vågar somna riktigt för att jag är rädd för att denna drömmen  ska komma tillbaka och den gör det. Det är samma dröm som kommer gång på gång och jag vaknar alltid i panik, gråter och är helt genomblöt i svett. Och när vi bärjade prata om den och jag fick gå in på detaljer så känns det som ett lättnad. Hon tolkade den som att mitt omedvetna vill berätta något för mej men även att jag skulle rita "av mej drömmen" och det kände jag direkt att det kunde vara något som passade mej för det blir på samma sätt som denna blogg - jag skriver ner det och sedan har jag lättare att lämna det.

Jag har bestämt att jag ska lägga mej nu och inatt ska jag inte vara rädd att falla ner i drömmen jag ska se den som en hjälp istället och att den hjälper mej även om den är jobbig. Den har ju inte dödat mej hittills så jag tror inte att den gör det i fortsättningen heller men imorgon ska jag måla och skriva mer i detaljer kring detta. Nu ska jag försöka få lite sömn och bearbeta saker och njuta av att jag har hittat en till av mej!

PUSS från Häxan surtant   

Jag känner mej så maktlös när barnen mår dåligt över det som de har varit med om. Idag hade vi en helt underbar vinterdag i stugan. Solen sken och isen låg så man kunde gå hur långt man ville. Skruttan övade på skridskorna och Smulan med skidor medans Pluttan mest sprang och bara njöt. I mitt stilla sinne tänkte jag att detta kommer att innebära en lugn kväll för mej och efter att vi hade grillat korv över öppen eld var jag ännu mer övertygad för då märktes det hur trött de verkligen var. Egentligen förstår jag inte varför jag ens tror att det ska bli så längre.

Stugan är en fristad för dem men samtidigt så påminner det dem om tiden som var när de bodde där innan de kom till mej på skyddade boendet. Barnen bodde då hos mina föräldrar och jag vägrade att de skulle tillbaka till det bilogiska ursprunget för det började komma fram vad han hade gjort mot dem men även hur de mådde och vad de hade bevittnat. Detta var en kamp i sej att övertyga de olika myndigheterna varför jag ansåg det och de sa hela tiden till mina föräldrar att om han kom och ville ha barnen så var de tvugna att ge dem till honom medans jag bara skrek rakt ut och förbjöd dem. Till slut så fick jag myndigheterna med mej men det tog en evighet. Jag tror att poletten trillade ner när en från soc frågade Skruttan som då var tre år om hon ville träffa sin pappa och hon tittar honom i ögonen och säjer Nej! Aldrig! Jag undrade varför de inte hade frågat henne tidigare.

Ikväll när de skulle somna och vi läg i min säng så vänder sej Skruttan mot mej och säjer: Mamma! Jag ligger nära dej för då kan inte pappa komma och ta mej. För om han kommer så slår du honom och då springer jag och gömmer mej och tar Smulan och Pluttan med mej och så hittar han oss inte. Jag vet att du skyddar oss!

Redan här började mitt hjärta att gråta för jag har lovat dem att jag ska göra allt jag kan för att de inte ska behöva återvända till helvetet (använder inte det ordet till dem) men jag är tyvärr inte gud och kan avgöra det själv utan måste förlita mej på att det finns någon rättvisa och barnperspektiv i samhället. På en gång när de säjer så känner jag att hur kommer de någonsin att kunna lita på mej igen om det skulle bli så att de måste återvända? De är ju så små så till dem har jag bara förklarat att det var ett långt tag som de inte skulle behöva träffa det biologiska ursprunget men att det är tanter och farbröder som bestämmer detta. Ändå så känner de sej lugna i att jag har lovat dem att göra allt jag kan för att de ska slippa åka tillbaka.

Samtalet kring detta gick vidare och de berättade vad de skulle göra mer om han dök upp. Jag fick åter påminna dem om att vi bor på ett hemligt ställe och att han inte vet vart vi är. Detta lugnade dem till en början men de har alltid haft en plan vad de ska göra om han kommer. Jag har sagt till dem att om de ser honom så måste de komma till mej eller en fröken om de är på dagis men de har själva kommit på att de ska springa ut i skogen och gömma sej för att inte pappa ska hitta dem. Det gör så ont att höra detta för jag vet att eftersom de har en plan så är detta något som de tänker på och som oroar dem. Barn ska inte behöva känna så här och jag vill inte att mina ska behöva ha dessa planer. De ska planera vad de ska göra dagen efter och vilka leksaker som de vill ha men inte hur de ska kunna gömma sej för en av de som egentligen ska se till deras bästa, vilket han aldrig har gjort.

Samtidigt gråter mitt hjärta för att de ska få leva i denna övisshet så länge om de kommer att behöva återvända eller inte. Känns som om samhället gör na ävergrepp på dem genom att det aldrig blir avgjort. Samtidigt så får jag lita på dem som har mer erfarenhet än mej inom detta omräde som säjer att om de har tänkt att barnen ska tillbaka så hade det gått fortare eftersom de är så små men jag vågar inte lita på det förän jag har en dom . svart på vitt för jag orkar inte bli besviken. Min advokat brukar säja att jag måste tänka positivt men om jag tänker att de inte ska komma tillbaka ja då kommer jag att sjunka så långt ner om de skulle behöva göra det så därför är det bättre att tänka att den möjligheten finns även om jag vägrar att skicka tillbaka dem för jag vet inte om jag får tillbaka dem levande.

Jag undrar om det finns ett plåster som man kan sätta på hjärtat så att det blir helt igen. Troligen så finns det inte men man skulle ju kunna hoppas. Jag skulle oxå vilja ha en trasa som man kunde ta bort alla hemska minnen med men om inte de fanns så skulle vi inte vara de som vi är idag så man får väll se att det har fört med sej något positivt iallafall.

Ibland kan jag bara känna mej så lurad och så bedragen på livet. Det var inte så här min småbarnsperiod skulle vara. Jag skulle njuta av mina barn och kunna göra vad jag ville. Jag njuter av mina barn men det finns skuggor som förföljer oss och gör det svårare än vad det borde vara. Jag försöker att njuta av livet och göra saker men det är inte det lättaste när situationen ser ut som den gör. Man ska fösöka leva i nuet samtidigt som man ska vara "hemlig" och det är inte det lättaste att få ihop. Det känns lite med vardagligt när man börjar få rutiner och vi ser att det finns saker som vi kan göra för att förgylla tillvaron. Andra skulle kanske inte tycka att det är en förgyllning att kunna gå till badhuset, biblioteket, kunna köpa glass när vi vill men för oss är det en stor förgyllning för vi kunde inte göra dessa saker förut för antingen så förbjöd Äcklet oss eller så var det surt och bestraffningar när vi kom hem för att jag inte hade gjort det som behövdes hemma utan varit ute och roat mej istället eller så hade jag varit otrogen trots att jag alltid hade haft barnen med mej. Köpa glass och godis och frukt det var det inte tal om för jag hade inga egna pengar och fick be honom  om pengar. Nu odag har vi betydligt mindre pengar än vad jag fick när jag bodde med honom men de räcker på ett helt annat sätt och jag bestämmer äver dem själv. Detta bevisar för mej att han hade fel när han beskyllde mej för att inte kunna hushålla och sköta en ekonomi fastän det var han som bestämde över alla pengar som kom in vare sej det var på mitt eller hans konto.

Nu ska jag ta och krypa ner till mina små gull-hjärtan och hoppas att det blir en lugn natt. Kanske har mitt hjärta slutat att gråta imorgon så att jag kan må bättre och se att barnen är glada. 

PUSS från Häxansurtant     

Idag blev jag bara så full i skratt åt Skruttan. Igår var det två-årskalas för Liten här hemma och detta sätter igång många tankar hos speciellt Skruttan vart man är innan man föds. Eftersom detta är ett mysterium som jag blir förundrad över varje gång hur detta kan gå till (jag vet allt om blommor och bin har har gått igenom graviditeter och födslar) men jag när ett barn föds att det kan komma ut en liten individ som är så perfekt. De små naglarna och just allt som är så smått och ändå fungerar. Att det kan bli så det förundrar mej.

Idag var det mormor som ringde och frågade om vi ville komma dit och äta och det kändes som lyx efter att ha stått och lagat mat och bakat tårta igår trots att energin inte fanns och jag hade hellre latat mej på soffan än att göra detta plus att jag var tvungen mitt i allt att "besikta" Liten och få ett intyg innan hon fick gå på dagis igen och det kom oxå naturligtvis denna dag. Hur många föräldrar kan säja att de har ett skriftligt intyg från en läkare att deras barn kan gå på dagis?! Jo jag och jag är nog den ende som råkar ut för detta. Trots att rektorn sa att jag inte behövde det för att få lämna så skulle jag ha det för att motbevisa Litens fröken SÅ DET SÅ! Är man i trotsåldern så är man.

Åter till idag. Vi skulle under vägen köpa med Grädde till mormor och vi går in i affären och tar denna och ska gå till kassan. Då kommer mina barn på att det är ju lördag och det innebär godis alltså ska vi köpa godis. Jag säjer bara så här på skoj till dem att tror ni att mamma har hur mycket pengar som helst så ni får köpa det då? Då vänder sej Skruttan mot mej och säjer: Men mamma! Du får ju nya här i affären när du betalar så vi kan handla en gång till!

Tog ett tag innan poletten trillade ner men sen kom jag på att hon måste mena när vi får tillbaka växel. När vi kommer fram till kassan och betalar så säjer hon högt: Titta mamma! Nu var hon snäll för nu gav hon dej nya pengar så vi kan köpa mat en annan dag oxå.

Så nu vet ni hur jag tjänar pengar - jag får dem av affären!

Kan även erkänna att jag inte är svensk heller enligt Skruttan för ikväll så berättade hon för mej att hennes mor bor i Afrika och att hon föddes där. När jag lite psykologiskt tittar på henne och försöker att förklara att de är mörkare än vi nere i Afrika och berättar att en pojk på dagis är från Afrika då tittar hon bara på mej som om jag är helt dum och säjer : Ja men jag blir ju brun på sommaren!

Ibland önskar jag att jag kunde ta mer saker i livet som ett barn att se det positiva oc det enkla istället för att se till det krängliga som ligger bakom. Hur många gånger analyserar jag inte varför vissa människor beter sej på ett speciellt sätt som jag inte tycker är så som de brukar vara. Naturligtvis lägger jag alltid skulden på mej själv för det är ju därför de inte är som vanligt för att jag har gjort något. Varför skulle jag inte tänka så när jag är så van att ta på mej skulden för allt för att slippa bli bestraffad. Lika när jag hör att någon pratar bakom min rygg så blir jag så ledsen och jag kan tyänka på det i flera dagar. Förr röck jag på axlarna och tänkte att det var de som förlorade mej som kompis och att jag var glad för att jag inte ville ha såna vänner! Jag vill komma tillbaka till det stadiet när jag inte la skulden på mej själv för det som jag kunde påverka och inte påverka för i dagsläget är jag skulden till allt - iallafall när jag ser det från mitt perspektiv!

PUSS från Häxan surtant