Jag är en person med stort kontrollbehov det kan jag erkänna men det känns som om jag inte har kunnat ha kontroll över mycket sedan jag kom från Helvetet utan mycket av mitt och barnens liv har legat i händerna på olika myndigheter eller personer men jag har aldrig känt mej så här lirädd för ett beslut eller att jag inte kan påverka som jag känner inför domen som kommer imorgon för det känns att vad än denna blir så kommer det att få konsekvenser som känns som att välja mellan pest och kolera. Denna domen är ett avslut på det som varit fast ändå så ligger den till grund för så många beslut som kommer att fattas längre fram och när jag tänker i dessa banor så får jag bara panik och känner att jag blir livrädd.

Det har gått bra fram tills idag att inte tänka på domen eller vad det kommer att innebära men jag är fullt medveten om att det har legat omedvetet och gnagt inom mej att den kommer att komma. När jag visste att rättegången skulle bli av så kände jag att när domen kommer så kommer det att vara ett slut på detta - idag inser jag att så tänkte jag för att klara av att överleva för idag ser jag att det finns en tid efter att domen har kommit.

Vilket straff han än får så känner jag att det kommer att kännas som ett hån mot hur det han har gjort påverkar våran vardag och vårat liv men det största hånet skulle vara att han går fri. Denna domen har en viktig roll i kommande vårdnadstvist och det kommer att ha en roll för mej - den kommer att bevisa att det fanns de som trodde på sanningen och som vågade se den. Jag känner at jag vet inte vilket besked jag vill ha när det gäller domen.

Går han fri då kommer tankarna att komma att det var ju som han sa att ingen skulle tro mej. Ja jag fick gå på rättegången och jag kände det som en seger att det gick till åtal och att jag klarade den men jag vet att när den tanken har försvunnit så kommer jag åter att lägga skulden på mej själv - jag borde ha förstått att ingen skulle tro på mej! De kanske tycker att allt var mitt fel och att det är därför som detta kom som dom!

Samtidigt så vet jag att i det läget har vi en lugnare vardag för han har vunnit över mej - han går fri och han kan berätta åt höger och vänster vilken idiot jag är som trodde att någon skulle gå på "lögnerna" som jag drog!

Om han får ett straff så känns det som att det inte finns ett straff som kan mätas med det som han gjort mot mej och barnen för vi får lida för det resten av våra liv både fysiskt och psykist för även om det kommer att bli bättre så tror jag inte att det kommer att försvinna. Jag kommer att påminnas mindre och mindre av situationer i vardagen och ord men det kommer alltid att finnas i mej för det är en del av mej, av min historia! Blir han fälld så är det en viktig del i vårdnadstvisten och det ger mej större möjlighet att kunna rädda barnen från Helvetet men samtidigt är jag livrädd att Helvetet ska komma till oss i våran "trygga värld"

Han har en sjuk hjärna och jag kan inte förstå hur han tänker men samtidigt är det som min advokat sagt mängder med gånger att den gången som jag förstår det är jag lika sjuk som han. Det känns bara som att om han blir fälld så skulle han kunna tänka att om han ska straffas för något som han "inte gjort" så kan han lika gärna göra det. Jag kan se framför mej de gånger han berättat för mej och barnen att OM vi berättade för någon så skulle de inte tro oss men OM vi berättade så skulle vi dö. Jag kan se blicken och jag kan höra det bestämda tonläget när han sa det! Han har lovat mej många saker och aldrig hållt dem men han har inte sagt något av de andra löftena med denna rösten, bestämdheten och kraften. Han har visat och berättat hur han ska göra för att vi inte ska leva mer om vi "sviker" honom - och det är ju det speciellt jag har gjort för jag har berättat i förhör men jag har även berättat det så att han hört det själv.

Jag är livrädd för hela denna situationen för jag har inte kontrollen och jag kan inte påverka något. Det känns idag som att jag inser att den säkerheten som jag byggtupp kring mej och barnen den är full med hål som jag inte sett tdigare! Det känns som om jag idag skulle vilja vara liten igen och krypa in i en trygg famn där någon säjer till mej att jag är trygg, att inget kan hända mej och jag skulle vilja ta med barnen i denna famnen! Jag skulle bara vilja känna att vi var trygga att det inte fanns några hot runt oss men det är bara en dröm som försvinner lika fort som jag hinner tänka den för sanningen och verkligheten finns och den knackar på hela tiden.

Jag vill kunna känna att jag är lugn att nu har rättegången varit och jag kommer att få ett slut - och ja jag får ett slut men samtidigt är det en start på något nytt som jag inte vet hur det startar och när jag inte vet det så kan jag inte förbereda mej eller säkerheten kring barnen. Jag känner mej ännu mer otrygg och ännu mer osäker än jag känner mej varje dag! Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte fundera på hur framtiden är och om det ens finns en framtid. Jag vill inte att andra människor ska avgöra min morgondag och ändå är det just där vi hamnar åter och åter igen för att en annan människa gjorde sitt val!

En person gjorde  ett val och flera människor blev lidande av konsekvenserna. Flera personers liv blev totalt förändrat den kvällen/natten! Det säjs att ödet styr mycket i vårat liv men jag känner att detta var inte vad ödet hade planerat åt oss! Någonstans blev det fel och det är många personer som blev drabbad av det felet! Man kan sammanfatta allt med att ett öde gav många konsekvenser och påverkade många människor i en riktning som ingen trodde att vi skulle hamna!

Jag och barnen hamnade i en värld där vi finns samtidigt som vi inte finns, där man tänker på säkerhet innan det som är roligt eller bra, där personer som står oss nära får försöka dölja saker som för andra är så naturligt som tex vart man bor, går på dagis/skola och sånt som tillhör det vanliga livet! Den sista misshandeln påverkade mycket av det som hände efteråt och jag tappade kontrollen även då men någonstans under vägen kom jag tillbaka till kontrollpanelen - inte helt med delvis och bara jag vågar hoppas och tro så vet jag att jag kommer att komma tillbaka till den ytterligare en gång ~ det är bara så jobbigt att inte veta hur vägen dit ser ut men kanske orkar jag om jag tar små, små steg för de tar mej iallafall framåt än om jag står och inte vågar ta det stora steget på en gång!

PUSS    till dej från Lilla mej    

............... gjorde tanken att de skulle spela upp ett förhör med en av mina änglar ont för att jag visste att hon var så liten vid den tiden och att hon hade det ansvaret på sina axlar. Nu när rättegången är över är det bilden av henne när hon sitter ensam med en polis i ett rum, tre år och med tårarna rinnande nerför sina kinder som gör ont och bara jag blundar så ser jag det framför mej. Mitt "mamma~hjärta" gick i tusen bitar när jag satt där och jag klarade inte av att titta på hela för att det gjorde för ont att se henne och ingen tröstade henne. Det kom bara nya frågor.................................

Jag kan minnas dagen än när hon och hennes M skulle åka till barnens hus för att göra detta förhöret! Skruttan var inte medveten vad det innebar att prata med poliser, och det ska man väll inte veta heller när man är tre år men hon fick lära sej det den dagen. Hon var jättespänd och när de skulle åka så vägrade hon att släppa mej. Jag fick säja att jag skulle följa med till dörren som gick ut och hon lugnade sej ett tag tills det åter var dags för henne att släppa mej. Då kom paniken och skräcken för det okända, det som hon inte visste vad det innebar. Jag hade fått "order" att det jag skulle berätta för henne var att hon skulle prata med en polis som ville veta vad pappa hade gjort! Vare sej mer eller mindre skulle jag säja och ändå så var det en så enorm skräck när hon skulle iväg. Det skar i mitt hjärta och jag hade bara velat ta henne i min famn och aldrig mera släppa henne, skydda henne från  allt som gjorde att hon blev stor för fort men jag kunde inte det för på det sättet skyddade jag dem inte från risken att behöva återvända till Helvetet!  M fick dra henne från min famn för Skruttan ville inte släppa och jag hade rivmärken på halsen efteråt. Jag kunde höra hennes skrik att hon ville stanna hos mamma men hon kunde inte det. Benen bar mej till dörrmattan där vek de sej och tårarna och skräcken kom! Jag har undrat många gånger hur man kan göra barn men speciellt sina egna så illa - men jag kommer inte att förstå det hur mycket jag än funderar så jag har lagt den tanken på hyllan men ibland så kommer den ner i mitt huvud iallafall. Jag har förlikat mej med kommentaren som min advokat ger mej varje gång jag säjer att jag inte förstår "Du kommer ALDRIG förstå för du har ett för stort hjärta för det och skulle du förstå så skulle du vara lika sjuk som honom!"

När jag satt på rättegången och såg förhöret flyttades jag tillbaka i tiden. Jag kände att jag bara hade velat lyfta henne ur filmen och tröstat henne, jag önskade att jag hade kunnat skydda henne och framför allt så önskar jag att han inte hade fått sett henne. Jag vill inte att det ska finnas en bild på henne eller någon av mina änglar på hans ögon men reaktionen från honom när han såg filmen var ett hånleende. För mej bekräftade det jag redan visste att han inte bryr sej om vad han gjort mot dem och att han skadat dem och ändå så ska han kallas deras pappa. Jag fick ännu en gång bekräftat att han inte har empati och att det bara är plats för just honom i hans värld ~ alla andra är bara spelpjäser för att han ska må bra!

Jag klarade inte av förhöret och jag kände att jag gick sönder i miljoner delar. Jag önskar idag och även då att jag hade rest mej på en gång när det började men det kändes som att jag svek henne då. Jag ville skydda henne men ibland är det som min advokat säjer att man kan inte skydda dem till 100 procent utan de måste utsättas för vissa saker innan man kan rädda dem från det stora helvetet och det är nog en sak som jag skulle må bra av att lära mej. Tyvärr är mitt mammahjärta för stort! Jag önskar att jag inte hade sett bilden av henne i samma kläder som Liten har nu, sitta där med stora tårar rinnande på kinderna och berätta att vi inte bodde med pappa mer och att hon tyckte att det var skönt för hon behövde inte vara rädd att han skulle göra illa henne. 

När jag efter lov från domaren rusade ut så trodde jag inte benen skulle bära mej! Jag såg henne framför mej med de stora tårarna rinnande ner för kinderna och jag kände att jag var tvungen att komma fram till toaletten innan jag skulle kräkas men benen bar mej inte hela vägen. Det är flera dagar sedan detta utspelade sej men jag ser det framför mej än när jag försöker att sova och det gör att det är omöjligt att komma till ro och somna. Jag kan se mina föräldrar när de sitter där och ska berätta om natten då våra liv aldrig mer skulle komma tillbaka till det normala! Jag kan se deras vånda när de skulle berätta och det var som att känslorna inte längre fanns inom dem utan fanns i luften. Och jag kommer hela tiden till samma tanke som jag försöker att inte tänka ~ OM jag inte hade valt att bli tillsammans med honom och bilda familj med honom så hade ingen av oss suttit i denna sitsen nu!!! Jag vet att den tanken inte ger mej något och den är inte bra men den kommer som ett brev på posten!

Samtidigt så ser jag ju precis som de som lever tillsammans med en missbrukare att det kom så smygande och blev så fort min vardag, mitt liv. Den första örfilen gjorde inte ont på utsidan men dessto mer på insidan men jag accepterade den och accepterade ursäkten som kom efter, löftet att det aldrig mer skulle hända och sedan var det igång. Jag var med om det som kallas normaliseringen ~ alla slagen och kränkningarna blev min vardag!

Om OM inte fanns var det många tankar och känslor som jag inte skulle ha men det är bara att inse att det ordet finns och allt som hänt har gjort mej till den jag är! Jag vet att tankarna och reaktionerna som kommer är jobbiga men samidigt så vet jag att de inte dödar mej ~ de är pusselbitar som jag måste lägga för att komma vidare och för att jag ska kunna sluta fred med mej själv och inse att ordet OM inte har betydelse i det som hänt för det har hänt och går inte att göra ogjort och IDAG så skyddar jag mina barn och har klarat av det ~ med andra ord kommer jag att klara det även i framtiden om jag inte slutar tro på mej själv!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Jag har stött och blött mina tankar, känslor och reaktioner sedan jag kom från Helvetet och ändå så känns det som att de aldrig tar slut för det kommer upp nya reaktioner, nya sätt att se på saker och nya känslor som kommer med på köpet. Jag känner det precis som att jag är en flaska med kolsyrad läsk i för när man väl har öppnat den så kommer det en bubbla och sedan bara väller det upp fler bubblor och det är så det känns med mina tankar och känslor ~ kommer en upp till ytan så kommer det flera med och det blir en "kolsyre~effekt" (inte alla som har egna namn på "diagnoser") 

Igår när jag la mej så var det just det som hände ~ ett minne från rätegången poppade upp och sedan kom det massor med känslor och tankar upp! Jag kände att det var lönlöst att försöka sova så jag tänkte att jag skulle läsa istället eftersom jag fått böcker av min gulliga E och hade börjat läsa denna boken på tåget på vägen hem. På en gång när jag började läsa boken så kändes det så, precis som att jag läst boken förut fastän jag visste att jag inte hade det. Igår när jag fortsatte att läsa så kände jag den känslan igen. Jag fortsatte att läsa i boken som handlar om en kvinna som lever tillsammans med en man som är alkolist och allt som jag läste kändes så bekant! Plötsligt insåg jag vad det var som var bekant ~ det var inte boken utan situationen som hon levde i som jag kände igen! 

Jag insåg helt plötsligt att jag har levt tillsammans och har barn med en "missbrukare" men han har inte missbrukatdroger utan makten över oss. Han tryckte ner oss och på det sättet kände han sej stor och han hade verkligen makten över oss rent ekonomiskt eftersom det aldrig fick finnas pengar kvar på mitt konto men han hade även makt över oss eftersom vi var livrädda för honom. 

Jag kände igen mej i detta att man lyssnade på stegen för att veta vilket humör han var på även om hon som skrivit boken gjorde det för att få reda på hur full han var. Jag kände även igen mej i detta att man är "medberoende" och på ett sätt hjälper personen för att man inte vill eller kan berätta det för någon. Det var just det som jag gjorde - jag höll tyst och på det sättet så tillät jag att det fortsatte. Jag visste att det inte var någon ide att ta upp detta med honom för han skulle ändå säja att det var inte så det var utan att det var bara så som jag kände det. De gånger som jag tog upp det så blev det bara nedtystat och han fick ännu mera makt över mej!

På något sätt känns det som en lättnad att jag kan se på det som ett missbruk för det gör det lättare att tänka att det som han gjorde mot oss var inte mitt fel som jag känt det som i så många år utan det är ett behov som han har att känna att det är han som har makten och att vi är de små som han kan styra och ställa över. Nu förstår jag mer den känslan att vi var spelpjäser för honom och att jag kände mej utnyttjad. Han hade ett behov av att ha makt och det en sjuk makt över oss. Det var därför som han inte var den stora som jag levde tillsammans med i Tingsrätten för han hade inte makten över situationen utan nu var han en "spelpjäs" som skulle följa rättens regler!

Känske är det så att för att jag ska klara av att bearbeta del eferdel så behöver jag kunna draliknelser för jag är en sån som måste förstå, en sån som letar orsakerna och i så många år så hamnade skulden på mej själv så kanske är det denna pusselbiten som jag behöver för att kunna lägga över skulden där den hör hemma! Jag kan inte bara tänka att det är så utan jag måste förstå och just denna liknelsen mellan någon som är beroende av droger jag mej svaret på vad han var beroende av det skulle bara ha kommit tidigare men troligen var inte meningen att det skulle komma innan rättegången. För mej är det nyttigt att se hur hon som medberoende tystar ner och försöker at släta över för att inte de i omgivningen ska förstå och den enda som man sviker när man gör det är sej själv och jag gjorde det i så många år!

Jag har gått igenom mycket men samtidigt så har det gjort att jag är den jag är idag. Jag behöver vissa pusselbitar för att komma längre i mitt livspussel men jag tänker inte ge mej förän jag har fått dem och jag kommer att kämpa för att få dem. Jag kommer till insikter och det är de som gör att jag kommer framåt. 

Livet är här och nu och jag har hittat ytterligare en pusselbit och jag kommer att hitta fler. Jag vet att jag kommer aldrig mer att hamna i denna sitsen för nu upptäckte jag mönstret som fanns i Helvetet bara genom att läsa i en bok och jag vet att jag kommer att lägga märke till det i vanliga livet med ~ FÖR NU VÅGAR JAG SE det som jag tidigare blundade för

PUSS    till dej från Lilla mej   

Och jag överlevde den och bara det gör att jag känner mej som en vinnare! Jag klarade att berätta det som jag under så många år höll hemligt fastän den personen som jag är livrädd för satt i samma rum! Jag vågade stå upp för mej och barnen och jag känner att jag för en gångs skull kan se att jag är stark även om jag efteråt kan komma på saker som jag borde sagt eller gjort annorlunda - jag svek ALDRIG mej själv, jag pratade från hjärtat   och jag höll mej till sanningen - mer kan jag integöra för nu ligger avgörandet i andras händer!

Jag kan känna hur det kändes när jag åkte dit för det kändes verkligen som jag skulle till min egen avrättning men att mötas av en öppen famn när jag kom fram som gav så mycket trygghet gjorde att jag kände - Jag kommer att klara detta! Det kommer att vara tufft men jag kommer att klara det för att det finns de som tror på mej och som står bakom mej!

På dagen D så kändes varje trappsteg som att det var ett berg jag måste komma över. Fötterna var inte fötter utan betongklumpar men när jag hade klarat dem så kände jag att det fanns inget alternativ - hur jobbigt det än kändes så fanns det ingen återvändo för jag var tvungen att ta mej igenom detta för att komma vidare. Jag var tvungen att sitta i samma sal som Djävulen och jag var tvungen att våga säja det som jag visste var sant hur jobbigt det än kändes. Jag stod upp för mej och jag stod upp för barnen och det var det som gav mej styrkan - samtidigt som det fanns de som jag vet trodde på mej och gav mej energi! Jag kände att jag måste visa att det han gjorde var fel - och detta var min chans!

Jag känner att jag har kommit till en gräns där jag är less på att gömma mej, att inte kunna svara på frågor om saker och ting och jag är less på att bli behandlad som skit. Nu var det min chans att stå upp för mej själv och det jag tror på! Jag vet att vad än domen kommer att bli så känns det som att det är ett hån mot straffet som vi får för att vi har levt med honom men samtidigt så känner jag att jag ska se det som att samhället iallafall reagerat på det han gjort mot oss. De trodde på mej för annars hade de inte tagit upp det till åtal så bara det att jag befann mej där är en seger i sej!

Jag valde inte att bli misshandad och utsatt för övergrepp och det valde inte barnen heller så varför ska jag skämmas för det när det är han som ska göra det?!?! Jag kände att den tanken gav mej styrka att klara att berätta det jobbiga. Det kändes som att alla sår som jag haft på insidan öppnades och tårarna rann men med dem så rann även orden ur mej. Jag kunde få ur mej de sakerna som hade gått till åtal och fastän jag var helt tom efteråt så kände jag att de gav plats som jag kan fylla med positiva saker när jag kommit en bit till. Jag lämnade dem där och nu är det andras ansvar att ta dem till sej och döma!

Jag var som en urvriden trasa efteråt och jag känner mej inte full av energi än men jag känner mej lättad. Jag klarade det och jag har människor runt mej som bryr sej om mej och som ger mej styrka. Jag har bevisat för mej själv att jag är en överlevare, att jag orkar kämpa och att jag kan hitta styrkan när den behövs och det är en vinst bara det. Jag vågar se sanningen i vitögat hur mitt liv har sett ut och jag inser idag att jag är såååååååååå mycket starkare än vad han någonsin varit eller kommer att bli! Det gör ont att se vad han gjort Skruttan men samtidigt kan jag idag se att det ger mej styrka att fortsätta att kämpa för att de aldrig mer ska behöva återvända till Helvetet och Djävulen"

Genom denna rättegång fick vi chansen att vända ett blad i våran "bok och liv" och jag kommer att ta den chansen. Jag har fått tömma ur mej dessa händelser och den plats som de tagit innan kan jag nu fylla med annat och det ska jag göra! Jag ska kämpa och jag kommer att kämpa för ingen ska behöva ha det livet som vi har haft men samtidigt ser jag att det finns en framtid efter så lång tid!

Jag kan se att det finns en mening med allt som sker hur tungt det än är och om inte allt detta hade hänt mej så är det människor som idag har en stor plats i mitt hjärta som jag ALDRIG skulle ha träffat om inte allt detta hade hänt och jag skulle inte kunna tänka mej att leva utan dem i mitt liv. Jag kan önska att skadorna inte hade blivit så stora och så många och att minnena inte hade varit så hemska men kanske kommer jag att se meningen med allt en dag bara jag vågar fortsätta att tro och bara jag vågar se på mej själv som den jag är! Bara jag vågar erkänna för mej själv att jag är en överlevare och är starkare än jag tror!

TACK alla som finns för mej - ni vet själv vilka ni är! Skulle inte vilja vara utan er en endaste dag för ni har för stor betydelse för mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    som börjar känna mej lite större   

Eftersom jag inte kommer igenom förhören så var min tanke idag att jag skulle göra något annat som kunde hjälpa mej under rättegången. Under ännu en sömnlös natt så bestämde jag mej för att jag idag skulle försöka att göra en bild för mej vem Djävulen är/var och vilken person jag levde med under dessa åren - något som jag ångrar nu att jag gav mej in på för den enda känsla jag har är att jag blivit lurad under alla dessa åren men även att jag inte vet vem jag levt tillsammans med och skaffat barn med. Jag kommer inte att kunna svara på frågan om den någon gång kommer av Liten hur hennes pappa var!

Den sanningen gör ont - fruktansvärt ont att jag levt tillsammans med en person som gjort allt detta mot mej och mot barnen och jag vet inte vem han är. Någon av alla dessa personligheter och humör som han har visat under åren är ju "han" men vilken. Jag har förstått att den omtänksamma och kärleksfulla personen som jag föll för - den finns inte för det var en spelad roll som uppfyllde sitt syfte med att få mej på fall och att längta efter den personen under alla åren. Det var den personen som fyllde syftet som fick mej att tänka "att om jag inte säjer emot så gör han inte si eller så utan då blir det "han" igen"

Idag inser jag hur naiv jag var men det är lätt att vara efterklok när man har fler pusselbitar och börjar se motivet. 

En person var så känslokall så att hela rummet blev kallt. Den personen kunde säja och göra vad som helst eller så brydde den sej inte över huvudtaget vad som hände runt den. Jag tror att det hade kunnat komma hundra elefanter och springa förbi utan att han skulle reagera om det var den "avstängda" dagen annars skulle jag ha blivit bestraffad för att elefanterna sprang förbi oss för det var naturligtvis jag som hade gjort så att de gjorde det. Denna personen visste man aldrig vart man hade eller vad som skulle komma efteråt! Det kunde vända på en hundradelssekund!

Det fanns en person som visades utåt och det var den "perfekta" personen som alla skulle tycka om som berättade hur bra vi hade det hemma, som berättade hur duktig barnen var och som var en riktig "Svensson" utåt. Denna personen kunde lura alla utom oss som den levde tillsammans med för han kunde inte dölja ögonen och av dem kunde man utläsa om man skulle bli bestraffad för något som någon annan gjorde när vi skulle komma hem eller om han lät det flyga förbi denna gången. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och bett tyst för sej själv att man skulle ha läst fel att jag inte skulle bli slagen när jag kom hem men det stämde oftast till 99%

Den personen som jag oftast levde tillsammans med var det okonsekventa personen som man aldrig visste vad det var som retade upp! Ena dagen var det guld och gröna skogar att jag städade och andra dagar var det just detta som gjorde att han bestraffade mej! Ena gången var det bra att barnen hade skor men gången efter kunde jag få en spark för att jag hade satt på dem fel skor. Det behövdes bara att jag hade fel tröja, byxa eller sa fel ord eller hade fel uttryck i ansiktet så blev jag bestraffad. Stod jag och skalade potatis när han kom in i köket och jag inte vred på huvudet för att titta på honom när han kom in så kunde han slita tag i mitt hår och vrida huvudet mot honom vred jag på huvudet nästa gång så slog han mej för jag skulle inte glo på honom 

Det enda draget som alla personerna hade gemensamt var att man kunde känna och se att han njöt av att skada oss, se oss svaga och rädda, Att han njöt av att vara "den stora" medans vi var de små som var rädd för varje rörelse eller ord han sa. Denna personen kunde vara den som grät efteråt när jag sa att jag skulle lämna honom i början för att han var så ångerfull! Jag gick på det då menju längre tid jag var tillsammans med honom och ju mer jag blev utsatt för dessto mer insåg jag att det fanns inga känslor - det var också ett spel för att få mej att stanna och för att få mej att tro att han kände ånger och att han skulle förändras och det funkade för jag trodde på honom. 

Lättlurad - ja idag kan jag tycka det men då var det en överlevnadsinstinkt som infann sej! Jag vågade inte erkänna för mej själv det jag visste inombords att den elaka personen var den som var hans rätta sida. Jag hade inte klarat det då att inse det och speciellt inte efter att jag hade fått barnen. Det låter hemskt att säja men idag inser jag att han inte brytt sej om dem utan att det var ytterligare ett spel för att ha mej i sitt våld att kunna styra mej. Det var en hållhake för när jag sa att jag skulle lämna honom och hade samlat modet till att uttala de orden så fick jag alltid svaret att då förlorade jag barnen. Jag fick gå men barnen stannade där! Vilken mamma lämnar det som hon älskar mest och vill skydda mest i helvetet som hon själv flyr??!!?? Inte jag iallafall så jag stannade!

Idag känner jag mej lurad på massor av saker! Jag vet inte vem jag levt tillsammans med för det finns för många sidor och ändå så är alla dessa sidor mannen jag levde ihop med och min vardag då! Jag känner mej lurad för jag vet inte hur det är att ha en graviditet där inte våldet och övergreppen blivit värre! Jag vet inte hur det känns att vara lycklig och njuta av att man har en bebis och är nybliven mamma ~ jag fick lukta på den spelade lyckan när vi hade besök som skulle gratta men den försvann på en gång när gästerna gick och stängde dörren!

Jag känner mej lurad för att jag blivit snuvad på mycket som jag inte kan ta igen men det som jag kan uppleva igen och få nya minnen från det ska jag även ta chansen att göra! Jag har fått en andra chans i mitt liv som jag inte trodde var möjligt när jag befann mej i helvetet för då visst jag inte ens om det skulle komma en timmer efter denna eller om det fanns en morgondag. Man är aldrig lovad en morgondag men nu är chansen större att jag får det och jag vill inte dö och känna mej lurad så jag ska ta chanserna som ges och jag ska vara stolt över att jag vågar ta dem och att jag vågar leva trots allt som hänt!

PUSS    till dej från Lilla mej   

.......................att minnas och att resa tillbaka i tiden och ändå vet jag att det är just det som jag måste för att få ett avslut för att komma vidare! Varje liten cell i min kropp minns hur den mådde och hur det kändes varje gång som ett slag, spark eller nedvärderande ord kom, varje del av mej minns hur ont allt gjorde och jag vill inte känna det men det är vad jag gör just nu och det gör så ont för det är inte en del av mitt liv längre och därför gör det ännu ondrare! Då var det vardag och det var en överraskning de få gångerna som det inte kom på en dag!

Jag fick leta efter de förhören som jag helst inte skulle se något mer i mitt liv för mina ord bränner när jag ska läsa dem och de gör så ont för jag vill inte att de ska vara mina. Jag vill inte att det ska vara en del av mitt liv och ändå så är det just det som de är - en del av mitt liv och en del av mej! Jag skulle inte vara den jag är idag om inte det hade hänt och samtidigt är jag stoltöver den jag är för jag vet vart mina gränser går idag och vad jag tillåter andra att göra mot mej!

När jag började läsa förhören så trodde jag nog att jag skulle vara mer beredd än jag var för jag kommer 5 rader och sedan är det bara stopp för det river upp sår som jag inte vill ska rivas upp. Jag fryser och skakar och jag vill inte att det ska kännas så! Jag önskar bara att det fanns en knapp som jag skulle kunna trycka på för att stänga av alla känslor och att jag skulle kunna minnas det som jag behöver minnas men det är bara stopp - det går inte! Och ju mer jag försöker så låser det sej ännu mer och jag vet att det är för min egen skull som jag måste komma genom dem för att jag ska slippa få fler frågor än nödvändigt!

Samtidigt kommer tvivlet som en följslagare - hur ska jag kunna berätta när jag känner så här när jag läser det och sitter själv! Jag känner att jag är livrädd samtidigt som jag vet att jag kommer att berätta allt jag bara kan när jag kommer till dagen D för det är min enda chans att slippa det, att få det gjort en gång för alla och kanske slippa att det överklagas. Jag måste klara det och jag ska göra det för min och barnens skull. Jag minns en person som stod mej nära en gång som sa: När du kommer till den gränsen att du inte orkar berätta mer tänk då på barnen och att det är för deras skull som du gör det för inget är större än en mammas kärlek till sina barn!

Och det är så jag ska tänka! Idag insåg jag att jag ska ta med mej kort på barnen och ha framför mej hela rättegången. Varje gång jag känner att jag inte orkar eller vågar säja en sak ska jag titta på dem och få styrka från dem. Jag ska tänka på dem som tror på mej och som står bakom mej och ger mej styrka. Och jag vet att jag kommer att få styrka av det men just detta att läsa förhören hittar jag inte styrkan någonstans - den finns inte. Den är bortblåst med vinden.

Kanske är det så som min terapeut sa till mej att det finns inom mej och det kommer fram när det behöver komma fram även om det inte känns så nu! Kanske är det så att när man känner sej som minst och som mest orkeslös det är då som den extrakraften kommer! Fastän man känner sej tom så finns det massor inom en som bara väntar på rätt tillfälle att komma fram och bara bubbla ur en. 

Egentligen gör jag detta inte bara för min och barnens skull utan även för att jag hoppas att jag dagen då detta är över kan hjälpa andra att inte hamna i denna sitsen som jag hamnat i! Jag önskar att jag hade vetat att det fanns fler som hade det som jag hade det i helvetet för jag trodde att jag var den enda som hade det så och att det var mitt eget fel. Idag inser jag att det är så många som lever/ har levt så här och det gör så ont att det är så. Om jag kan göra något så ska jag göra det och jag vet att jag kommer att göra det för jag är en tckande bomb  och detta är ett steg för att jag ska kunna explodera och jag måste ta den! Om jag kan hjälpa en enda kvinna så är det värt all smärta bara jag hittar kraften till att komma igenom förhören!

En dag är detta över och jag kan se ljuset som finns i slutet av tunneln! En dag kommer jag att känna lättnad över att det fick ett slut och det är den tanken och känslan jag måste fokusera på för att orka mej igenom denna prövning! Jag är en fighter ~ det har jag bevisat gång på gång genom att resa mej igen och det är som min advokat sagt mängder av gånger "Du har satt ett mål den första gången som jag träffade dej och efter det har du inte ändrat eller bytt riktining utan du har hållt det hela vägen och det beundrar jag dej för! Har aldrig förr träffat någon som kan hålla den så rak utan att tvivla eller ångra sej" Och det är så det är - jag bestämde mej för vissa saker under sista misshandeln och de står jag för än idag och ska göra allt för att nå målet! Och kanske väntar lyckan där på mej när jag har nått målsnöret för innerst inne vet jag att jag kommer att nå det! 

Jag är en vinnare vad som än händer för jag har inte svikit mej själv eller barnen under denna resa utan gjort det som känts rätt för mej och barnen och aldrig tvekat på att fortsätta kampen för att vi ska få känna oss trygga och för att ingen av oss ska behöva återvända till Helvetet och detta är ett steg på denna resan och jag ska KLARA det även om jag tvivlar ibland!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag hade jag en tanke när jag vaknade att efter att jag hade lämnat barnen på dagis så skulle jag hem och leta reda på polisförhören och läsa igenom dem så att det hann smälta lite men naturligtvis kom jag på massor med saker som var mycket roligare! En av de sakerna var att göra en ny header och för att göra den var jag ju tvungen att ringa min älskade Sis för att få hjälp och snäll som hon är så förklarade hon så jag kunde göra en. Sen kom jag ju på att det snart är advent så då var det ju roligare att fixa till i fönster och sånt MEN imorgon ska jag göra det - så det så! Hoppas att jag hittar dem fort för det är så att jag ville inte se dem efter förra gången som jag läste igenom dem så som vanligt har jag ju lagt dem på något braibraigt ställe men men de kommer nog fram om jag lägger ner mej lite!

En sak är jag medveten om ~ jag behövde denna dagen för att förhandla med mej själv samtidigt som jag höll på med annat för jag känner mej så mycket klokare nu! Jag känner att det börjar komma en nervös känsla över att det snart är dags att få ett avslut men på samma gång så känner jag mej lugn för det känns som om jag är så mycket starkare nu men även att jag har hunnit lägga ytterligare pusselbitar på plats. Jag känner att jag idag kan lita på mej själv på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare och jag vågar visa "Mej" på ett annat sätt och mina känslor. Jag vet vem jag är och jag tänker inte ändra på mej för någon annans skull längre, Jag känner mej själv igen ~ inte helt och hållet men mer än vad jag tidigare gjort!

Idag när jag stod och strök julgardiner så kom jag och tänka på vad jag själv satt upp för regler för vad jag ska säja och inte säja under rättegången och jag inser nu att jag måste ha träffats av blixten idag med utan att jag märkte det ~ för nu är jag beredd att säja allt som jag tidigare bestämt mej för att jag inte skulle säja. Det kommer att vara svårt och jag kommer att få samla kraft och mod för att säja det men detta tillfälle kommer inte tillbaka och jag måste påverka och berätta så mycket som jag bara kan!

Jag har tidigare kännt att det kan jag inte säja för det kommer att trigga upp honom, säjer jag så kommer han att förstå hur han sårat mej och vilka konsekvenser allt har fått för mej och barnen och då känns det som att han ser det som en seger - att han är den starkaste av oss! Idag slog det mej bara när jag strök att jag är och har varit den starkaste av oss hela tiden för jag överlevde detta helvete, jag har räddat mej och barnen och vi har byggt upp ett nytt liv som inte är normalt eller som är perfekt men vi lever och har det så bra som vi bara kan. Jag är den starka som gjorde anmälan, visade att jag accepterade inte det som hände och jag fick en andra chans ~ och jag tog den för det var bara själklart att jag skulle ta.

Varför är det inte lika självklart att jag ska ta denna chans? För att han och jag kommer att sitta i samma sal och jag är rädd att han ska få makten över mej igen om jag får höra hans kommentarer. När jag tänkte det så kom en annan tanke så starkt och det är den att jag känner att jag måste berätta allt hur jobbigt det än kommer att vara för jag får inte chansen igen. Jag tänker inte sitta efteråt och ångra att jag inte sa si eller så. Detta är min "show" och min enda chans att få fram det som jag vill ha fram och som hände under dessa år. Jag kan inte säja när förhandlingen är klar att jag har kommit på att det är mer som jag vill ska komma fram. Jag får en chans och det är nu och antingen så tar jag den och berättar det jag har upplevt och som jag och barnen har varit utsatta för ~ chansen kommer inte att komma tillbaka så den enda som kan utnyttja den är jag och valet är mitt och idag känner jag att hur jobbigt det än kommer att vara att säja det som varit så förbjudet och tabu under åren så måste jag göra det- för jag vill inte sitta sen och ångra mej att jag inte sa vissa saker!

Jag vill inte sitta och fundera att om jag hade sagt det med hade han blivit fälld då för jag får denna chansen och sen kommer inte den tillbaka och idag känner jag att detta finns så djupt i mej så jag kommer att klara det bara jag behåller tanken, känslan och beslutsamheten som jag känner nu. Det är inte mitt fel att vi utsattes för detta så varför ska jag skämmad för att berätta det? Min morfar sa ofta till mej att hade man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer och det är tanken som ska få vara i mitt huvud när jag sitter där ~ chansen kommer inte tillbaka och jag måste ta den för att kunna skydda mej och barnen. Om han får reda på att jag är livrädd för vad han skulle göra om han hittade oss den känslan lever jag med varje dag och natt. Han kommer att säja att det inte är så för att han inte är farlig men han har bevisat att han är det och jag tänker inte skydda honom igen för det har jag gjort hela tiden sedan vi blev ett par

Det är slut på det nu och när jag sitter på rättegången ska jag tänka när det blir jobbigt att jag gör detta för min skull för att jag ska bli fri och kunna utvecklas och lära känna mej själv mer men jag kan inte föra det om jag inte tar chansen. När det blir jobbigt och orden låser sej och inte kan komma över mina läppar ska jag tänka att jag gör detta för att barnen ska slippa återvända till helvetet men även för att de en dag ska se att jag gjorde det och stod upp för oss och våran rätt

Jag är starkare idag än jag varit på länge och även om jag kommer att känna mej som en urvriden trasa när jag befinner mej där så vet jag att jag har styrkan bara jag vågar lita på mej själv och lyssna på vad som är rätt och fel för mej. Jag kan lita på att jag har vänner där som tar emot när jag faller!

Jag är inte ensam och jag kommer att överleva detta men om jag berättar allt så kanske det är en längre tid i mitt liv som jag inte behöver vara rädd på samma sätt att han ska hitta oss och göra oss illa igen och varför ska jag inte ta den även om det är jobbigt

Jag gör allt jag bara kan för mina barn och detta är en av sakerna jag ska göra för att kunna säja ärligt till dem att jag gjorde det för deras skull och för att de ska kunna vara stolt över en mamma som vågade leta reda på sej själv och stå och säja det som hade varit. Jag ska spara den känslan i mitt hjärta tills jag är där och så ska jag säja det som jag känner att jag ska säja och måste säja för att rättvisan ska segra - men först ska det letas reda på förhör imorgon!

PUSS till dej från Lilla mej   som passar på att önska alla en trevlig helg och var rädda om varann 

För första gången i mitt liv, iallafall så långt som jag kan minnas är jag stolt över att vara just jag! Vet inte om jag har träffats av blixten idag eller vad som fick mej att inse allt men något har verkligen hänt för jag tänker inte längre be om ursäkt för att jag finns till och för att jag tar min plats i livet för jag har rätt till den - den är min och ingen annans och det finns en orsak till varför jag fick den ~ nämligen att "livet" visste att jag skulle kunna axla det ansvaret som följde med min plats.

Jag befinner mej på en plats mitt i livet som jag inte hade drömt om att jag skulle ha befunnit mej om man hade frågat mej för några år sedan men jag inser att det är inte jag som har gjort så att jag hamnat här utan det är en annan persons val som gjorde att jag hamnade här men jag har klarat det och jag har klarat att ta mej och barnen framåt i liver. Idag kan jag se att det är verkligen i motvinden som dakar lyfter och det är det jag har gjort ~ jag har klarat av att överleva alla motgångar och tacklat dem. Jag har haft en drivkraft som har fått mej till den platsen i livet som jag är på nu! Jag är en vinnare vad som än händer i framtiden för jag har vunnit tillbaka makten över mitt eget liv. Från att inte ens komma ihåg vilken mat jag tyckte om så står jag nu med båda fötterna på jorden och vågar stå upp för att jag tycker! Jag vågar säja ifrån när jag känner att en persons behandling av mej inte är okej och jag vågar lita på mej själv! Jag är för en gångs skull i mitt liv rädd om mej själv och mina känslor!

Jag vågar se att jag har brister, svagheter och att jag här känslor som inte alltid gör mej stark men jag accepterar att det är så för jag är inte mer än en människa. Jag vågar erkänna att jag har gjort fel val i livet men jag tar konsekvenserna av dem och står upp för mina egna val. Jag kan se tillbaka och se att det många gånger hade varit lättare att bara ge upp men jag gjorde inte det ~ jag letade reda på kraften som fanns där hela tiden men som inte kändes och jag kom en liten bit längre fram!

Idag kan jag se att det fanns en mening med det jobbiga som hänt! Jag har lärt känna mej själv på ett sätt som är nyttigt för mej och hur jobbig än framtiden kommer att bli så kan jag se i backspegeln att jag hade kraften att återta mitt egna liv och stå upp för mej och barnen! Jag är starkare än jag trott så länge jag vågar lita på mej själv och mina känslor! Jag är jag för att jag har den erfarenheten som jag har och jag hoppas att jag en dag kan hjälpa andra att slippa få den erfarenheten! Jag kan idag känna att jag är stolt över mej själv och jag och barnen är vinnare vad som än händer och kommer att komma som dom för vi har vunnit tillbaka det "fria" livet där vi får vara de som vi är!

KRAMAR till dej från Lilla mej