Härom dagen när jag hade lämnat på dagis fick jag sällskap av en mamma ut när jag skulle gå (jag väljer att kalla hennes dotter tjejen)! Bara vi hade kommit utanför dörren kom kommentaren: - Jag har en fråga till dig..........

Jag blev stel i hela kroppen för jag tycker inte om den kommentaren längre för jag vet inte vad jag ska vänta mig längre! Jag är rak och ärlig som person men kan inte vara det i mitt vanliga liv helt och hållet eftersom jag inte kan svara på de vanligaste frågorna för att då sätter jag oss i en sits som inte är säker och det värsta jag vet är att säga att "jag kan inte svara på det" när någon frågar något så vardagligt som vart vi bor eller något annat som hör vardagen till! 

"............. Tjejen fyller år nästa vecka och vill bjuda Liten och Smulan på kalas! Går det bra och passar det dig?"

Mitt hjärta hoppar till i kroppen! Mina små troll ska få känna på hur det är att leva ett "normalt liv" och de ska få vara med på sitt första barnkalas där det är som det ska vara! Inte bara de närmaste för att inte röja säkerhet och allt det andra som vi måste tänka på! Jag känner en sån enorm lättnad så det finns inte ord och jag behövde bara säga ett Ja det går bra! Samtidigt infinner sig hopplösheten ~ Mina troll kommer att få "lukta" på något som inte är möjligt i deras värld ~ att få bjuda in de som de vill på sina kalas, för det är förenat med fara för då får för många reda på för mycket och det gör för ont att tänka på så jag slår bort den tanken! Vill inte tänka på det här och nu jag vill bara njuta över att de ska få gå till Tjejen på kalas och vara vanliga tjejer som grattar en kompis som de tycker om och leker med varje dag och vara bland människor som inte vet hur deras situation ser ut! 

Igår sitter Smulan vid köksbordet och pysslar för hon har bestämt att hon ska göra en fin teckning och ge tillsammans med de andra presenterna till Tjejen när vi åker till kalaset nästa vecka! Detta har varit den stora händelsen sen de fått inbjudan på morgonen och de ser fram mot det! De ska få gå på kalas, äta tårta och leka med kompisarna från dagis hemma hos Tjejen och de ska ha fina kläder på sig och de har frågat om de kan få ha glittrig ögonskugga på sig och läppglans för det har man när det är kalas så det så! Lyckan strålar kring dem och det är en glädje att se men plötsligt är det som att dra ner en rullgardin på Smulan och hon tittar på mig och säger att Tjejen hon har en mamma och en pappa! Jag tittar på henne och förtår inte vad det är hon menar! Tycker hon att det är jobbigt att gå dit för att hon har det eller vad är det? Jag vet ju att hon tycker om Tjejens pappa och brukar prata och skratta med honom när han hämtar och lämnar så jag får inte ihop det! Jag hinner bara tänka tanken innan svaret kommer:

"Mamma! Vad gör jag om jag måste bajsa när jag är där? Jag vill INTE att de ska torka mig för tänk om de gör illa mig i stjärten................!!!!!!!!"

Tårarna bränner innanför ögonen och paniken kommer inom mig! Jag vill bara skrika och jag skulle kunna göra mig olycklig i denna stunden och ändå så vet jag att jag måste stå där och hålla mig lugn för hennes skull och för min egen skull! Jag måste hjälpa henne att ta detta steget och komma över att inte alla vill henne illa som den personen som egentligen skulle ha skyddat henne och ändå är hela jag i uppror! Jag går sönder inom mig igen, bit för bit rasar jag, sår för sår rivs upp och inom mig rinner tårarna medan jag sätter upp min rustning på utsidan! 

Jag sätter mig bredvid henne och säger lugnt att jag vet att inte de kommer att göra illa henne samtidigt som jag tänker att kan man lova att ingen kommer att göra det........ Nä det kan man aldrig men jag vet att jag inte skulle släppa iväg henne till människor som jag trodde skulle göra det! Hon tittar på mig och säger bara att hon tänker inte gå för hon vill INTE att de ska torka henne! Att jag säger att det inte är säkert att hon behöver gå på toa och allt det andra hjälper inte och jag vet att detta är ett steg som hon måste ta för att komma ytterligare ett steg på vägen och samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur ont stegen gör att ta! Jag tittar på henne och säger att hon kan torka sig helt själv så ordnar vi det när hon kommer hem om det är så! Lättnaden som jag ser på henne finns det inga ord som kan beskriva! Hon slänger sig runt min hals och säger tack hundra gånger och att jag är världens bästa mamma! Sen fortsätter hon med sin teckning till Tjejen och lättnaden finns kvar Hon ska få gå på sitt första barnkalas!

Hos mig finns bara bitar kvar av det som varit lagat och som jag trodde att jag hade byggt upp och jag känner bara smärta! Hur kan man skada en familj så mycket som man själv har varit med och byggt upp och sedan fortsätta att leva sitt liv medans vi har förändrats och vårat liv har förändrats totalt? Jag förstår det inte och jag kommer inte att förstå det hur jag än tänker och vänder och vrider på det så det är ingen vits att ens lägga energi på det ändå kommer tanken! Varje gång som minnena gör sig påmind hos barnen så gör det så ont för jag inser hur mycket skada de tagit trots att de var så små och jag är tacksam att jag lyckades ta mig därifrån så tidigt som jag gjorde även om jag önskar att jag hade kunnat skona dem från allt detta men det går inte att få saker ogjorda! Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hitta "plåster" som kan stoppa deras sår så att de ska kunna läka! Mina sår kommer att finnas där men jag gjorde en gång ett val men de valde inte sina föräldrar och de har förtjänat så mycket mer än detta! Kärlek läker mycket men räcker det till att läka detta?????? Jag får se när de har blivit större jag vet iallafall att alla deras minnen väcker massor hos mig och det river upp massor av sår och det går sönder massor inom mig så det känns som om det rasar små små bitar i mig men en sak rasar inte och det är min kämparanda för att de ska slippa återvända till Helvetet och den personen som är orsaken till alla hemska minnen och som orsakat dem all denna smärta! Den dagen de säger att de längtar till honom och att han gjort dem något positivt den dagen ska jag sluta kämpa men än har den dagen inte kommit och jag tror tyvärr inte att den kommer att komma heller även om de hade förtjänat en pappa som hade älskat och värnat om dem istället för att orsaka dem smärta och plågor!!!!!

  KRAMAR    

 

Marielle

7 november 2012 23:22

Fina fina vännen.. <3 Jag har inte vart inne på din blogg på ett tag men nu när jag läser gör det så ont i mig och i endel känner jag ju igen mig och det gör ännu ondare. :( DU är en stark tjej, du har fina barn som älskar dig över allt annat. DU ÄR en underbar mamma, allt jag läser är underbart med dig. Du är vacker på både in och utsidan. Starka du.. <3 Jag vet att det kan vara svårt att höra att man e stark ibland när man känner sig som svagast.. Men både du och jag som tagit oss ur all skit vi vart med om ÄR starka.. De som säger att vi inte är det har inte varit i våra skor och kommer aldrig att förstå.. Vi kommer nog alltid att få kämpa med våra minnen men vi blir ändå på något sätt starkare än vi varit. Massa kramar /Marielle

http://www.mondoblog.se/marielle

ensammalejonmamman

9 november 2012 16:32

Vi kommer att kämpa älskade vännen men samtidigt är vi så starka så vi kommer att klara det och vi förtjänar lyckan och en dag kommer vi nå fram till den!
BAMSEKRAMAR fyllda med kärlek och omtanke till dig ???

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...