Just nu så känns det bara som att jag håller på att bli galen! Det känns som att ingenting någon gång kommer att komma till ett slut och fastän mitt liv fick en nystart efter att domen kom från Hovrätten och även den var fällande och jag kände att jag nu kunde lämna den delen bakom mej så inser jag att inget är förändrat ~ vi lever i samma verklighet som vi gjorde innan! Vi finns men ändå så finns vi inte och det är det som är så himla frustrerande! Jag insåg när jag satt och pratade med min psykolog att på de snart tre åren som jag och barnen bott själva så är det fyra personer utanför familjen som varit in i vårat hem! Hur normalt är det? Inte ett dugg men för oss är det just så livet ser ut för vi kan inte avslöja vart vi lever......................

Idag känner jag bara sån enorm frustration och det är den som håller på att göra mej galen för idag så inser jag hur fyrkantigt samhället är ännu en gång! När jag började denna "resa" så bestämde jag mej för att det som skulle få styra den var barnens bästa och att de inte skulle behöva påverkas mer av situationen än vad de är tvugna till! Jag är livrädd att de ska behöva känna sej utanför och att de är annorlunda de andra och därför har dagis ändrat vissa saker för att de skulle få känna sej som en bland alla andra! När det har varit saker som de inte har kunnat ändra helt så har vi kunnat prata om det så att det blivit så bra som möjligt för mina barn och att det inte påverkat säkerheten för dem men det har varit viktigt för alla parter att de inte skulle känna sej utanför!

Nu är det dags för Skruttan att ha fotografering i skolan! Jag kan minnas än hur jag såg fram mot detta för att jag skulle få ha fina kläder på mej den dagen och mamma fixade håret lite extra och alla var fina när man kom till skolan. Det fanns en spänning i luften och alla var spralliga och spända för hur man skulle bli på kortet! Det var en höjdpunkt även om det inte på den tiden fanns digitalkamera utan man fick vänta tills den dagen kom när man fick korten för att se hur man hade blivit! Så var det även för Skruttan när hon gick på dagis men i år kommer det att bli en annan situation och det gör så ont i mitt mamma hjärta att samhållet ska vara så fyrkantigt att man inte kan anpassa det lite efter oss som inte passa in i mallen eller boxen som de andra gör! Eftersom man i alla år har haft namn med på klasskortet så måste man ju även ha det i år också och därför kan hon i de omständigheter vi lever i inte vara med! Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta när jag hör det för det finns inte ord som kan beskriva det jag känner! Att jag får känna ett utanförskap för att jag inte kan ta kontakt med människor och bygga relationer på det sättet som jag gjorde tidigare det kan jag acceptera för jag valde personen jag levde med och skaffade barn med men det gjorde inte de och jag vill inte att de ska behöva lida mer än de redan har gjort! 

Jag känner sån frustration och maktlöshet för det är inte jag som får svara på frågorna varför hon inte är med på kortet utan det är hon som får göra det och jag tycker att det räcker med att de redan har varit på henne om varför hon inte har någon pappa, och varför hon bara bor hos sin mamma! Jag är dock stolt över henne att hon är så pass stark att hon valde att inte svara på det utan bara sa att hon inte hade någon pappa och sedan inte gick vidare i den diskussionen men det gör ändå ont att höra det som mamma och jag kan bara tänka mej hur ont det gör för henne! Vi har inte valt situationen och minst av allt har de varit delaktig i något av valen och därför gör det så ont att se att de blir lidande! Tanken har funnits att ha henne hemma men samtidigt vet jag att det inte löser något för det kommer fler år som det ska knäppas kort och då är det inte bara hon utan flera som går i skolan! Har inte samhället och skolan sett problemet och gjort något åt det nu varför skulle de ha gjort något åt det nästa år eller året efter??????

Det är inte skolan eller de som bestämmer som får förklara till Skruttan varför hon inte kan få vara med på kortet tillsammans med sina kompisar ~ det är jag! Det är jag som får ta emot hennes besvikelse och hennes reaktioner och det är jag som får se besvikelsen i hennes ögon................

Undra om de som sitter och bestämmer förstår vad som sker och hur allt påverkar oss som inte passar in i mallen eller boxen när det inte bara är en sak eller två saker utan hela tiden saker i våran vardag som påminner oss om att vi INTE har en plats som alla andra i det "vanliga" samhället som tex förövaren har...............................................
.........

  KRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...