De orden skrev Finaste på sin blogg och det är ord som har fastnat i mitt huvud men somjag inte tidigare har känt stämt in på mej och mitt liv förän idag när det kändes att det är ju så det är och det är just hoppet och att jag aldrig gav upp som gör att jag befinner mej där jag befinner mej idag - att jag är i livetoch jag väljer att leva det.

Jag tycker inte att ett liv ska behöva vara som det är för mej och barnen. Vi lever med skyddade uppgifter, vi har traumatiska minnen från den som egentligen skulle ha skyddat oss/dem som vi bearbetar. Många gånger kände jag att jag hade gett upp när jag bodde i Helvetet men idag vet jag att jag aldrig gjorde det för jag hade hoppet kvar att vi skulle komma därifrån och att vi skulle få ett bättre liv och vi har det idag.

Allt blev så självklart för mej idag när jag svarade på ett meddelande där det stod att det inte var så här som livet skulle vara, så som vi hade det. Mitt svar till denna person kom så naturligt och det chackade mej lite för jag svarade helt enkelt att det är inte meningen att det ska vara att man ska behöva leva hemligt men att vi har det bättre idag än när vi levde där och det var då den enkla sanningen slog mej. Jag känner mej friare nu och jag känner mej starkare nu och jag bestämmer över mej själv för att jag aldrig gav upp. Jag hade gjort ett slut på helvetet även om det inte blev slutet som jag ville.

När jag var på semester med barnen och hade en vaken-natt så gick tankarna mellan allt möjligt. Jag funderade mycket vad det var som gjorde att jag trots allt vågade göra slut. Jag kunde minnas hur jag låg i sängen och drömde mej bort hur jag skulle möblera och ha det i mitt och barnens hemoh ur vi skulle sitta och äta i lugn och ro och andra vardagssituationer och på något sätt så visade även detta för mej att jag hade trots allt inte gett upp även om det kändes så.Även om det under perioder har känts som om jag skulle ge upp och skita i allt så är det som en vän sa till mej att jag skulle aldrig tillåta mej själv att göra det och det ligger mängder i de orden. Jag har för mycket att förlora så jag skulle aldrig ge upp och jag skulle aldrig sluta kämpa för det är alltid för tidigt att ge upp.

Hur jobbigt det än har känts och hur höga än hindrena har varit så har hoppet hjälpt mej över dem och jag har haft kämparandan inom mej även om det inte har känts som om den har funnits där. Min styrka har varit att jag hela tiden har sett framåt och nu befinner jag mej där jag en gång bara kunde fantisera om då att befinna mej med barnen. Jag har förverkligat en "dröm" och jag kommer att förverkliga fler om jag bara fortsätter att titta framåt och se till min styrka och minnas orden att det alltid är för tidigt för att ge upp för någonstans inom en finns kraften och viljan att fortsätta framåt och en dag kommer vi att nå målet.

PUSS    till dej från mej   

Idag har jag chockat mej själv med att inte reagera som jag brukar eller trodde att jag skulle göra. Liten var helt slut efter alla äventr som har varit dessa dagar på semestern så jag bestämde mej för att idag var det en dag som hon skulle sova middag för att orka med fler äventyr. Jag lånade en vagn och skulle få henne att somna medans det var trummor (tror det heter bongotrummor men är inte säker så jag gör det inom en parantes) som stod på schemat att man skulle få prova på. När jag står där utanför ser jag Smulan komma ut. Hon är helt avstängd på ögonen och var rädd, hela hennes kroppsspråk visade det och när jag frågade henne vad som hade hät så fick jag svaret: Det lät som när pappa kom upp för trappen och vaarg. Han stampade då!

Det kom som en blixt från en klarblå himmel och jag kunde inte annat än att hålla med henne för när hon sa det så väcktes minnet av hur det lät när han kom uppspringande och var vansinnig uppför dessa trappsteg. Jag kände att i detta läge så brukar jag bli ledsen och känna att jag får dåligt samvete över att de har fått vara med om detta men denna gången så gav det mej energi. Jag bestämde mej för att jag ska kämpa ännu mer för att de ska slippa återvända till helvetet. Vi bestämde oss för att vi skulle gå ner till sjön och bada istället och Skruttan satt forfarande kvar där inne och slog på en trumma. Jag gick in för att säja till henne var vi skulle gå och det ångrar jag at jag gjorde.

När jag kommer in ser jag henne med dessa avstängda ögon och att hela kroppen visar att hon är rädd. Jag går fram till henne och ger henne en kram och då viskar hon i mitt öra: Snälla mamma ta med mej härifrån! Det var verligen en vädjan som kom med en röst som var fylld av skräck. Hon hade inte hört vad Smulan hade sagt men när vi kommerrecis utanför är det samma ord som jag hade fåt höra av Smulan bara en minut innan.

Jag kände att jag blev arg för hur många barn är det inte som älskar att slå på trummor och skulle ge en hel del för att få vara där istället för mina. Jag kände att jag blev arg för att det hela tiden kommer fram mer och fler situationer som inte är laddade med negativa saker men som för dem påminner om det som varit och som vi helst bara skulle vilja glömma allihopa men det går inte.

Förr hada jag bara satt mej och gråtit och känt att jag borde ha skyddat dem mer än vad jag gjorde. Idag insåg jag att jag gjorde vad jag kunde utifrån det jag visste ch insåg då. Då visste jag en tusendel av vad jag vet idag så jag hade inte kunnat skydda dem mer än vad jag gjorde, jag kunde inte veta vad som hände när jag inte var hemma för det var så genomtänkt och skedde när jag inte kunde komma på det och jag kände att jag fick ett lugn och en styrka som jag inte tidigare har känt.

IDag kände jag att jag kunde inte skydda dem då men jag kan det nu. En av dem som är här sa idag atjag hade fina barn och vi kom in just på detta att de håller ihop och de hjälper varandra och då sa hon "Det är tack vare dej". Jag kunde för en gångs skull inse att det låg något i det. Jagkan skydda mina barn nu och jag har gjort det fram till dags datum och jag kommer att göra deti framtiden med. Jag fick mer energi och ork till att orka kämpa för att de inte ska behöva återvända och tryckas ner igen och idag känner jag att jag kommer att klara det. Jag har byggt upp dem från trasor till hela personer en gång med andras hjälp men det är jag som har fått sätta sömn, fritid och intressen åt sidan för at bygga upp dem. Idag känner jag att jag verkligen fick kraften ur situationen att öka ytterligare en växel på att skydda dem.

För en gångs skull tror jag på mej själv och jag vet att jag kan skydda dem för det är det jag har gjort hela tiden - bara det att jag insåg det först idag fullt ut. Jag kan klara mer än vad jag tror och det har jag bevisat för andra men först idag gick detupp för mej själv att det är jag som klarat detta och jag har hållt samma linje hela vägen och jag kommer att hålla den till den dagen då allt har fått ett slutoch domar har fallit.

Jag lärde mej att jag kunde reagera på ett annat sätt än jag tidigare har gjort och jag är solt över mej själv och det jag har åsadkommit och den känslan ska jag bevara för den ger mej en styrka som kommer att klara mej genom det som ligger framför mej och barnen och vi kommer att vinna så länge vi har varann och kämpar tillsammans. 

Det är allid för tidigt att ge upp!

PUSS    till dej från lilla mej   

Så länge har jag varit en sökare och verkligen funderat över vad jag skulle kunna göra för att hitta den inre friden, för at bli lugn inombords och känna att jag kan andas och att bara hjärnan får vila från alla tankarna. Jag har tänkt att det säkert skulle vara en avancerad sak och att jag var tvungen att lära mej meditera på ett invecklat sätt eller att det på något annat sätt skulle vara något som behövde övas och övas igen. Idag har jag dock insett att det inte behöver varaså invecklat eller krångligt utan att man kan hitta det när man gör något som man tycker om, uppskattar och som man tycker är roligt.

Idag fick jag chansen att prova på att tova ull och nyfiken som jag är så var jag ju tvungen att prova på det. Jag har den synen att man kan inte göra mer än misslyckas och om man inte provar så kan man inte veta hur det är och om man tycker att det är kul. Samtidigt kan man aldrig lära sej för mycket utan man kan ta med sej kunskap från allt bara man ger det en chans. Sagt och gjort så tog jag chansen och jag älskade det.

För försa gången på väldigtlång id så kände jag att jag kunde släppa tankarna på det som hör till vardagen. Det var jag och detjag höll på med och jag kände att jag kunde slappna av på ett sätt som jag inte senast visste när jag kände. Jag fick ett inre lugn och jag fick göra något konkret. Jag gjorde ett fodrl som jag ska ha till min mobil och just detta att åter få pyssla som jag alltid har älskat men inte fick var en sån underbar känsla. Jag kommer att leva länge på den!

Att se mina barn våga prova på saker som för dem är obekant och att de vågade ta för sej kändes som en vinst i sej för hade detta varit tidigare så hade de inte ens provat för de hade sagt att de inte kunde och att de inte var bra på det. Jag kände mej stolt och varm över att se dessa framsteg. Bara att de vågade fråga om de fick göra en till gjorde att jag kände att de hade tagit så många kliv framåt mot vad jag tidigare hade sett för jag trodde om jag ska vara ärlig att de inte skulle våga det. De har varit livrädda för att fråga för att få ett nej eller att få en bestraffning. Att se lyckan hos dem när de hade gjort sina fjärilar klara och attdet var de som hade gjort dem själva och valt färgerna och att de sedan fick beröm för dem var en sån glädjande scen att se att tårarna näsn kom. Saker som andra föräldatar förgivet men som för mej gör mej solt för att vi har den erfarenhet som vi har. 

Jag kände när jag fick frågan om jag ville med på denna resa att jag vekade eftersom det kändes som om det blev så mycket jobb med att rea älv med tre små men nu känner jag att jag är så glad att jag tog det exra jobbet för det ger mej så mycket kraft och så mycket energi att fortsätta att kämpa för jag ser alla framstegen som vi alla fyra har gjort på ett helt annat sätt när vi inte är i vardagen, i det som vi lever i varje dag och det gör mej glad. Jag står inte och stampar på samma ställe som jag under visa perioder tycker att jag och barnen gör. Bara att se att barnen vågar ta kontakt med andra, att de vågar låta andra hjälpa dem och att de låter andra människor komma nära dem ger mej en enorm styrka som inte går att förklara med ord. Jag är en enormt stolt mamma och jag är stolt över mej själv för jag har tagit sg framåt men jag har tillsammans med andra människor kunnat stötta och hjälpa mina barn att komma framåt och den stoltheten kommer jag att tillåta mej att känna efter allt vi gått igenom och kämpat med.

Jag ska tillåta mej att känna att jag mår bra en jag ska ändå tillåta mej att känna mej nere de dagar som är jobbiga för båda känslorna ingår i livet och ingen av dem är farlig - det gäller bara att kunna bemästra dem båda och jag ska lära mej det men nu ska jag bara njuta av livet för det förtjänar jag och barnen

PUSS   till dej från mej    

Kan inte låta bli att undra över varför det är så lätt att sakna det som man inte har och önska att man hade det när det inte är lika lätt att vara tacksam över det man har här och nu! Är det för att den som redan har vill ha mer eller är det helt enkelt för att man är människa?

Ikväll när jag sat och tittade på dumburken och bara var en stund så tänkte jag på att egentligen så borde jag vara så tacksam för allt som jag har presterat, byggt upp och framför allt det som jag har. Tyvärr så känns det som om jag så ofta fastnar i ett hjulspår som jag mer känner igen - nämligen att se allt som har försvunnit och allt jag inte har.

Ofta kan jag sörja alla skador som jag fick under misshandeln och just detta alla "funktioner" som jag hade men som antingen försvunnit eller som har försämrats men egentligen så borde jag vara glad över att jag fortfarande klarar av att ta hand om mej och barnen själv, att jag kan gå och röra mej och att jag lever.

Jag har tre helt underbara små änglar som förgyller mitt liv. Vi har perioder som är jobbiga och minnen som påverkar oss negativt men samtidigt gör de att vi kommer närmare varandra och vi har ett band som kommer att hålla oss tillsammans och förstå varandra och att vi kommer att finnas för varandra. Jag har fått en andra chans med mina barn och mitt liv och jag har räddat oss och det är inte alla som får en andra chans!

Jag har fått ett liv som jag styr över och som jag kan bestämma själv vilka jag vill träffa och jag får ha vänner igen. Ingen som går bakom min rygg och pratar skit till dem eller mej och inte heller någon som gör allt för at jag inte ska kunna ha kontakt med andra människor. Jag har fått möjligheten att kunna lära känna ej själv och ta reda på vad jag egnetligen känner och tycker och hur jag är som person utan att jag påverkas om vad andra anser är lämpligt och hur de tycker att jag ska vara.

Jag kan köpa mat till barnen och mej och ställa fram på bordet - det kunde jag inte förr fastän vi hade två inkomster för det var alltid något som Det ville ha som gick före. Jag kan köpa kläder till barnen och behöver inte ringa mina föräldrar och gråta för att jag inte vet vad de ska ha på sej när de kommer till nästa storlek. Jag kan gå till affären och de får välja vad de vill ha och äta och jag behöver inte försvara det inför någon annan.

Jag är åter en individ. Jag har ett hem som är vårat och som vi har byggt upp till det som vi vill ha och det vi tycker att vi vill ha. Vi kan skratta och gråta utan att få skäll. Barnen behöver inte vara rädda för att smutsa ner sej, spilla eller att bli blöta för nu byts det bara kläder förr innebar det bestraffning.

Jag kan göra en enorm lista varför jag skulle vara tacksam men jag ska börja se de sakerna som jag har i mitt liv istället för de sakerna som jag inte har och som har försvunnit. Jag har människor som tycker om mej för den jag är och som stöttar mej och jag borde värdesätta ALLT som jag har mer.Kanske är det så att övning ger färdighet och jag ska börja öva redan idag.

Igår fick jag höra att midsommar är en helg där man börjar om - man ser framåt och inte bakåt och kanske blev det verkligen så för mej detta året. Kanske är detta midsommaren när allt vänder och det blir jag tacksam för om det är!

PUSS   till dej från mej    

Ibland kan jag känna mej så ensam fastän jag idag har mer människor runt mej än vad jag tidigare har haft och fler som jag har kontakt med. Det är en konstig ensamhet som inte kan förklaras med ord och den känns hela tiden. Jag kan sitta mitt bland andra människor men denna känsla finns inom mej och är inget som jag vet varför den infinner sej. Den bara finns där hela tiden och det känns som en tomhet, som en bit inom mej har försvunnit.Jag känner mej som en "sökare" som inte riktigt vet vad den söker efter och troligen kommer jag inte att veta det förän jag har hittat det och fyllt upp tomrummet och fått ett inre lugn.

När jag känner så här så känner jag att jag lätt tar åt mej av det andra säjer. Jag känner att jag inte orkar med mej själv och jag försöker att finnas och stötta dem som jag har kär men jag hittar inte de rätta orden och jag har inte lugnet så det känns som om det bara blir fel. Om någon säjer något som jag annars skulle kunna ta åt mej och känna att det kanske stämde till viss del så blir det nu istället taggarna utåt, mitt gamla tänk att allt är mitt fel kommer tillbaka och jag känner att jag inte kan ta åt mej av saker. Jag hamnar åter i mitt beteende som jag hade när jag levde i Helvetet och jag tynger ner mej själv med förebråelser och lägger skulden på mej själv som jag är så van med.

Troligen spelar det även in att det snart är midsommar för den påminner mej så mycket om den sista sommaren i Helvetet när jag tog med mej barnen när Det jobbade och flydde till mina föräldrar. Jag kände att jag inte kunde andas hemma utan var tvungen att komma därifrån vad priset än för det skulle bli.Jag hade inte näsan över vattenytan en endaste gång under den tiden och jag var tvungen att hitta en fristad - en konstgjord andning för att orka fortsätta att kämpa. När jag kom hem till mina föräldrar brast allt jag bara grät och grät och det är första gången under alla åren som jag berättat det närmaste sanningen jag vågade om hur mitt liv egentligen var. Jag kan fortfarande se deras ansikten framför mej hur chockade de var. När jag skulle åka tillbaka till Helvetet så fanns en klump i magen som egentligen inte skulle få plats och det har aldrig känts som om vägen varit så kort tidigare. Tanken som fanns i mitt huvud var att jag kommer inte att överleva detta! Under resan så frågade mamma mej flera gånger om jag ville att hon skulle följa med hela vägen och stolt som jag var sa jag nej. Jag ville inte visa mer av Helvetet än jag redan hade berättat för jag visste att jag inte skulle överleva om det kom fram att jag hade avslöjat en del av hemligheten. Jag kan inte låta bli att undra vem det egentligen var som jag ljög för mest under dessa år, fast innerst inne vet jag svaret och det är att jag ljög mest för mej själv och den jag sårade mest var mej själv för jag svek mej själv och jag svek barnen. 

Dagarna som kom efter att vi hade kommit hem var vidriga! Inte ett ord uttalades hemma och inte en blick fick jag. Jag var en förädare som hade svikit min plikt som den perfekta sambon och mamman genom att bara ha stuckit därifrån. När det kom ett ord så var det något nedvärderande som tryckte ner mej i skorna på en gång. Hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte hur länge jag hade orkat och egentigen var det ett under att jag klarade av att jobba eftersom han inte tillät att jag sov eller vilade. När jag kom hem efter att ha jobbat natt var barnen mitt ansvar och allt som hörde till. 

"Årsdagen" för misshandeln faller oxå under sommaren och det är säkert allt det som gör sej påmint genom känslan av ensamhet och att det fattas något inombords tillsammans med allt annat som händer runt mej. Bara att se barnen när sommaren kommer är så jobbigt för det kommer funderingar om pappa kommer och tar dem, om han är utanför när vi kommer ut och allt känns som om det rins upp igen. Den årstid som alla andra längtar efter för att det är höjdpunkten på året längtar vi med efter men när vi kommer dit så är det så många sår som rivs upp. Jag vill fylla sommaren med många bra minnen för oss alla fyra men det känns som om den fortfarande är så laddad och som om den påverar oss mer än vad vi vill. Jag tänker inte i dessa barnor medvetet utan det ligger så omedvetet men det påverkar dessto mer. Det känns som om det är så många ärr som rivs upp under denna tid och åter börjar blöda. Känns som om alla minnen blir så starka. Det finns blommor och lukter med sommaren som jag fortfarande inte klara av för de river upp ännu mer sår än vad som redan finns.

Jag önskar att jag kunde fylla denna sommar med mängder av bra och lyckliga minnen så att när vi kommer till nästa sommar kan vi njuta på ett sätt som vi tidigare inte har kunnat. Jag hoppas att det kommer att bli så och jag hoppas att när jag kommer till nästa sommar kommer det att vara ett avslut när det gäller rättegången och vårdnaden. Jag trodde att rättegången skulle ha varit avklarad till denna sommar men det är den inte och därför får jag hoppas att det är ett avslutat kapitel nästa sommar och att jag har många glada minnen från denna sommar när jag möter den om ett år!

Puss    till dej från mej    

Idag var åter en sån här dag när en helt vardaglig sak som jag gjort mängder av gånger får mej att reagera över hur mycket mitt förflutna påverkar mej som jag inte tänker på eller är medveten om förän jag befinner mej i den situationen. Idag hade jag ett besök hos barnmorskan och eftersom jag inte längre bor kvar i samma landsting så blev det ytterligare en ny kontakt som jag fick ta. Jag kom till henne och hon var jättesnäll och go även om ingen kommer att kunna mäta sej med henne jag hade tidigare.

Det kom fram mer och mer under detta att hon ställde dessa allmänna frågor som de frågar alla som kommer dit hur mitt "tidigare" liv hade sett ut. Bara att svara på frågan om jag är frisk annars är ju ett helt mysterium att svara på för hur ska man säja Ja jag var det tidigare men nu har jag och dra hela listan eller? Jag valde att vara ärlig även dennna gången och drog min lista. Vi pratade om massor mellan himmel och jord och hon frågade om allt det som hade hänt på ett bra sätt. Jag kände att hon frågade för att lära sej inte för att hon var nyfiken. Jag svarade så gott jag kunde och det var som att jag för första gången insåg hur sjukt mitt förflutna var - och att det inte var mej det berodde på att det var så. Tänk att en sån vadagshändelse kan få en att inse så mycket!

Allt kändes som om det flöt på tills vi kom till detta att prata om cellproverna. Som tur var det inte dags för dem idag och inte på länge än men just detta som hon frågade: Tror du at du klarar av att sita i en gnsol och bli undersökt. Kände att lufen bara gick ur mej för jag kan inte svara på det. Kan intevetahur jag kommer att känna det den dagen för i den stolen är man både utelämnad och man sitter fast. Jag kände att jag fick panik bara att tänka på det men hon lugnade mej med att säja att den dagen som den kallelsen kom skulle jag kontakta dem för att få en egen och extra lång tid där man kunde ta det lugnt och ge mej den tiden som jag troligen kommer att behöva.

När jag klev utanför dörren var det som att en hink med kallvatten kom över mej. Kände att tankarna och känslorna började komma över det som jag hade berättat och de känslor som det hade tgit fram. Kände att jag blev alldeles tm inom mej och det kändes som om det bara ekade. Sen kom funderingen: Varför ställde hon frågan för jag berättade inte för henne om den störst hemligheten om de sexuella övergrpen som jag var utsatt för under alla dessa år. Jag vet inte varför men det kanske syntes på mej under vissa delar i det som vi pratade om eller så var det bara en känsla som hon fick.

Kände att hon läste mej för bra när vi pratade för hon frågade saker som jag inte sa men som hon ändå läste av mej. Kände mej som en öppen bok och jag tycker inte om den känslan. Jag vill berätta det jag vill och jag vill berätta vad jag tycker att den personen behöver veta för att kunna hjälpa mej. Kanske är det just dessa vardagssituaioner som jag behöver när jag verkligen ser hur mycket allt det som har vari påverkar mej och hurjag påveras av min bakgrund. Jg har många ankar och funderingar över saker ch ting men nu inser jag att man vet inte hur man reagerar förän man är där och man vet inte heller vad det är som får en att reagera förän man ställs mot just den saken

Kaske är det vardagen som får mej att inse nya saker och lära mej att jag är starkare än vad jag tror och jag klarar och kan mer än jag tidigare trodde. Att något så bekant kunde väcka så många känslor och tankar det trodde jag inte men nu vet jag!

PUSS   från mej till dej    

Blir så irriterad för det känns som om det är så lite som får mej att bli så arg, ledsen eller irriterad och jag tycker inte om när det är så. Jag tycker inte om att känna det för att jag känner mej så sårbar och det är det sista som jag behöver just nu. Känns som att det bara behövs en kommentar eller ett ord som enligt mej är fel så kommer tårarna. Varför? Jag vet inte för nu kan jag inte skylla på att jag är gravid iallafall och hormonerna som följer med den.

Inatt kändes det som en "vanlig" natt när jag la mej men på en gång som huvudet landade på kudden så kom tårarna och jag vet inte vad det var som utlöste detta vatefall av tårar - och det fanns inget slut. Jag känner ibland att jag vet inte hur jag ska orka ta nästa steg, hur jag ska orka att ens räta på mej och det skrämmer mej något helt enormt för om intejag finns där vem tar då över? Jag måste orka och jag måste klara det och det ger mej en sån press.

Samtidigt känner jag att jag sätter högre kav på mej själv än vad jag sätter på andra. Jag ska klara det och gärna samtidigt som jag gör det och samtidigt så ska hundra andra saker lösa sej. Jag ska vara glad samtidigt som det känns som ett öppet sår på insidan och jag tillåter mej mer idag att visa vad jag känner inom mej än jag tidigare har gjort men samtidigt kanske det är dags för mej att acceptera att jag inte är mer än människa! Varför ställer jag högre krav på mej själv än jag gör på alla andra?

Jag vet att vissa saker av det somhar hänt är ett "pris" som jag har fått betala för att kunna bli fri och för att överleva men ibland så känns det bara så orättvist för det är ett så högt pris jag har fått betala- jag har fått betala med min helt fungerande kropp som fungerade att jobba och agera på ett helt annat sätt än vad jag kan idag. Jag har fått betala med min psykiska hälsa och även barnen har fått betala ett högt pris men ännu är det inte klart om de ska få leva i trygghet eller om de ska behöva återvända.

Jag har kämpat under snart x år och egentligen är det kanske inte konstigt att jag reagerar som jag gör för jag skulle inte tycka det om det var någon i min närhet men när det gäller mej själv så kan jag inte se det. Jag har klarat av min berg-och-dalbana hittills och troligen kommer jag att göra det även denna gången för att jag måste och jag har redan betalat det mesta av priset för att få ett liv. Kanske vore det lättare om jag bara tillät mej själv att vara människa med fel och brister och döma mej själv efter den mallen som jag använder till den som jag använder till människor runt mej istället för att ta fram superhjältemallen när det gäller mej.

Kanske ger det mej en styrka att acceptera mina svagheter och mina begränsningar och att älska mej själv trots allt!

Puss  till dej från lilla mej   

Jag är så arg!!!!! Och jag tycker inte om att ha såna här dagar för det behövs så lite för att bägaren ska rinna över och jag känner att det är jobbigt och jag vill inte. Vill inte känna att paniken kommer av olika situationer som andra tycker hör till vardagen och som andra baa tycker är bra. Jag kanfå panik över att någon ens visar att de tycker om mej för hur ska någon kunna tycka om mej. 

Jag känner att jag blir arg över att en person har kunnat orsaka mej alla dessa skadorna. Det känns så fruktansvärt orättvist och vissa dagar när jag känner mej svagare så påverkar detta mej så mycket. Jag känner att jag blir arg över att det är så mycketsom jag har förlorat och att jg bara ska acceptera det och gå vidare. Jag känner att jag kan inte det!!!!!!! 

Samtidigt så känner jag en sorg över alt som jag har förlorat. Inte Det men allt annat. Jag förlorade min dröm om en kärnfamilj, ett kommande arbetsliv och just detta som man drömmer om när man är småbarnsförälder. Det är så mycket som jag har förlorat och idag när jag åkte för att hämta barnen så insåg jag att detta är ett sorgearbete. Det är e sorg att ha förlorat en fungerande kropp både fysiskt och psykist till detta. Är en sorg att acceptera att det finns skador som kommer att följa mej genom livet och påverka mej på olika sätt. Har inte sett det så tidigare men jag har verkligen förlorat mycket i mitt liv och min kropp.

Jag har verkligen förlorat massor av saker - min frihet som begränsas av både situationen och det fysiska men även det jag känner fysiskt. Tidigare kunde jag pressa min kropp på ett helt annat sätt än vad jag kan idag pga de psykiska och fysiska skadorna som jag har. Jag har förlorat chansen att söka de jobb som jag är utbildad til. Jag har förlorat förtroende för människor som jag möter och jag analyserar varje ord och kroppsspråk för att jag ska förstå vad de egentligen menar. Jag har fått ett liv som hr begränsningar men även andra möjligheter än vad jag hade när jag levde i helvetet men det är ädå en förlust.

När jag insåg detta och jag såg att jag hade tid på mej innan jag skulle hämta barnen så valde jag att ta en sväng till biblioteket. Jag lånade där en bok och sorbearbetning för nu idag flera år senare så inser jag att det är en del av bearbetningen som jag har missat helt. Jag har hela tiden riktat in mej på alla saker som jag måste klara av och som måste utföras att jag har glömt att man kan känna sorg över mer saker än att någon dör eller försvinner. Jag har ännu en gång inte lyssnat på mitt inre och jag insåg inte att det var en sorg som fanns inom mej för jag har bara skyllt allt på situationen. Jag känner att jag har inte tillåtit mej att känna detta eftersom det är det bästa som hänt mej egentligen att jag och barnen kom därifrån men priset som jag fick betala var högt och det hade sina konsekvenser. Kanske kan jag hitta min inre frid genom detta accepterande och att jag kan tillåta mej själv att känna sorg och saknad efter de egenskaper och kunskaper som försvann med skadorna. Kanske kan jag lära mej att älska mej själv när jag har accepterat att det är så jag är idag och det är de förutsättningarna som finns nu som jag har och att jag har vågat sörja det som jag har förlorat.

PUSS   från arga mej till dej