..är att ALDRIG försöka!

Försöker man ALDRIG någonting så har man ju inte heller en chans att lyckas och sen så spelar ingen roll vad det handlar om!! Att misslyckas Känns för mig farligt men när jag ser i backspegeln ser jag att jag gjort det så många gånger och ändå så har jag överlevt, jag har lärt mig saker av det och jag har blivit starkare även om jag många gånger önskat att det varit ogjort. Jag inser att först när rädslan får dig till att sluta försöka med det som skrämmer mig eller det som känns främmande, att det hindrar mig från att försöka så kan jag ju inte heller lyckas hur skrämmande det än känns att jag kan misslyckas. Och det som får mig att känna så här inser jag är de erfarenheter som jag bär med mig

När jag kommer till vägskälen i mitt liv där jag måste ta ett beslut där hjärtat och magkänslan säger en sak och hjärnan säger en sak för att den har minnena så kommer rädslan som ett brev på posten och det är ingen bra kombination. Ändå vet jag att någon gång i livet måste man våga ta ett beslut som gör att man kommer in på en väg som ger en nya erfarenhet och förhoppningsvis ger en annan erfarenhet än den man redan har. Ändå är det så skrämmande och det är vid dessa tillfällen som jag önskar att jag inte var en känslomänniska som inte kände allt det som jag känner på en och samma gång utan som bara kunde stänga av och ta ett beslut. Istället är jag som en hamster som trampar runt i sitt hjul och funderar och funderar och när jag gått där varv på varv på varv så har oftast hjärnan övertalat mig och jag har blivit feg. Ändå vet jag att det är då jag misslyckas. Är det inte så att man någon gång i livet ska lära av sina misstag? Eller gäller det bara vissa personer och ett visst klientel? Inte mig utan de som lever i den verkliga världen? Hur kan det vara så lätt för vissa att våga och så svårt för andra? Du ska veta Tvillinghjärtat mitt om du läser detta att du är en av dem som jag beundra mest för dit mod och besluten du tar   och de gör att jag älskar och beundrar dig mer för varje steg du tar på den väg de ledde dig! 

Iblande önskar jag att livet var lättare, att man fick en prövoperiod med de utmaningar, beslut man skulle ta och allt som kan få konsekvenser och ändå så vet jag att man måste våga för att vinna ~ så vad är det egentligen som är så svårt. Livet är det som finns här och nu inte det som är om ett år eller tre år och ändå så vill jag ha svaren som finns där. Varför skulle just jag gå igenom det Helvete jag fick och ha de minnen jag fick för det känns just nu som att jag inte orkar bära dem med det som finns runt mig här och nu! Allt jag önskar mig är att få känna och få finnas ~ att få vara som vem som helst om så bara för en dag så kanske jag skulle våga......................................

Just nu känner jag att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där det står på en skylt i neon~bokstäver som blinkar i 190 "FÖRÄNDRING" och det jobbiga är att det verkligen är allt som jag skulle vilja förändra just nu. Jag skulle vilja förändra mig själv, mitt hem och hela min omgivning och det är inte alltid det lättaste har jag upptäckt. Idag gjorde jag en sån där genomtänkt sak som jag har tänkt på länge men som jag egentligen inte fått tummen ur att göra (och som visar hur genomtänkt allt är   ) Jag har ett bra tag nu gått och tänkt att jag vill förändra mitt hår som jag tröttnat på nu när det äntligen har växt ut IGEN och idag lyfte jag eller rättare sagt tryckte på siffrorna på luren och kontaktade en frisör. Jag var dock inte förberedd på alla frågor som skulle komma för att jag ville göra en total make~over och att jag fick tag på världens mest seriösa frisörska hi hi hi hi hi. När jag fick frågan hur mycket jag hade tänkt klippa så hade jag det helt klart för mig men när jag fick frågan hur jag ville ha håret och svarade att hon hade fria händer och frågan sedan kom om jag ville ha en eller flera färger på mitt hår och jag svarade att jag inte visste så kom frågan rätt fort om jag hade tänkt igenom min make over eller om det var något jag hade kommit på idag. Jag kan förstå hennes förvirring för jag lät nog helt bakom flötet men det hela blev helt klart när hon bad mig att komma och träffa henne istället så att vi kunde planera det tillsammans innan hon satte upp en tid så att vi kunde se hur lång tid det tog och jag känner mig verkligen som en prinsessa efter bemötandet jag fick och hon som den lyckligaste frissan i stan som fick helt fria händer efter att jag fick fullt förtroende efter att ha träffat henne och hon hade fullt med idéer som jag gillade så nu ska jag bara vänta några långa dagar innan min make over blir av. 

Samtidigt kan jag inte undra vad det är som har förändrats...... Jag som alltid varit en person som vill ha full koll och gärna att det är som det "alltid varit" känner att det är förändringar som jag vill ha nu i massor i mitt liv. Både på markplan men även inom mig. Jag vill inte känna som jag har gjort nu i flera år, jag vill inte må som jag har gjort och jag känner att jag vill känna att det är ett liv jag lever inte att livet går medan jag är rädd och försöker att överleva! Jag vill känna att jag kan njuta av det som händer och jag vill känna att jag är nöjd av hur det är. Att jag har gjort det bästa av allt som finns och är inte bara det näst bästa. Jag vill känna att jag har en plats och att jag tar den och att jag har rätt att ha den platsen och finnas inte bara ber om ursäkt för att jag finns och det gör jag fortfarande på ett sätt även om jag inte uttalar ursäkten längre ch jag kan inte låta bli att undra varför jag fortfarande gör det. 

Samtidigt inser jag att saker som jag gör när jag förändrar väcker minnen men jag tänker inte låta dem trycka ner mig. För en gångs skull är jag medveten om att de väcks, jag vågar möta dem och se dem och jag vågar bearbeta dem på egen hand och vara ärlig mot mig själv. Jag vågar säga till mig själv att de gånger som jag klippte håret (för att ta ett exempel) under de åren i Helvetet gjorde jag det antingen för att jag skulle slippa släpas/dras i håret och när jag hade gjort det nog med gånger så kapade jag av det men det hette att jag gjorde det för att jag "hade tröttnat på det". Jag var trött på att när jag inte tittade åt rätt håll, på honom, så drogs det i mitt hår för att få ansiktet till "rätt håll" men även denna gången när jag klippte mig så hette det "att jag tröttnat på det". Denna gången klipper jag mig enbart för att JAG vill göra det och för att det är MIN vilja och jag vågar se det som varit och erkänna det för mig själv MEN jag vågar lämna det bakom mig och se det som en erfarenhet som gjort mig till den som jag är idag men det ska inte få påverka mig mer än det redan gjort och jag inser att det är en förändring som är ett steg i rätt riktning. 

Idag kan jag plocka undan saker på ett annat sätt än jag tidigare kunnat men jag vågar låta saker ligga utan att jag väntar mig att någon ska komma och straffa mig men nu känner jag att jag vill förända även här. Jag vill ha ett hem igen som jag kan ta in människor i även om jag inte gör det för att situationen är som den är utan att skämmas för att det är rörigt för att jag inte klarar av att ha det städat här hemma efter Helvetet. 

Jag känner att det är en förändringens tid i mitt liv och jag njuuuuuuuuter. Jag är redo att ta nästa steg i MITT liv och sätta upp mina egna regler och förändra det som jag själv är redo för men jag tänker låta mig själv ha en roll i mitt eget liv igen för jag förtjänar att känna att jag lever inte bara att livet går för det är just det som jag inser att det har gjort de åren som gått. 

Sen får vi se vad förändringarna leder till men även om det bara blir några så har jag kommit en bit till på min väg till det nya livet och varje steg är ett steg till i rätt riktning och även när nästa steg bakåt kommer, för jag vet att de kommer för de hör till livet, så vet jag att jag åter igen har tagit ytterligare några steg framåt på min självständighetsstig och det är värt varje steg 

  CRAMAR   

Undra vart mina steg leder................. den som lever får se   

Ja jag försöker alltid att se glaset som halvfullt men det känns som om det inte alltid är så lätt! Just nu känns det som att det är miljoner med bollar i luften men det är bara fem av dem som det är jag som har slängt upp ~ resten har "ödet" eller vad man nu vill kalla det som händer och sker runt oss och som jag fortfarande funderar VARFÖR det händer som har kastat det. Och JA det känns som om de är där i luften för att testa hur många fler jag klarar av innan jag lägger mig ner och skriker att jag orkar inte mer jag klarar inte mer och med handen på hjärtat så känns det som att den gränsen har varit nära många gånger. Kanske är det så som Smulans lärare säger att jag har en förmåga att gallra vad som är viktigt här och nu och att det är en förmåga som jag har fått under den här resan och i så fall är jag tacksam att jag har fått den. 

En sak som jag aldrig kommer att kunna sluta att förvånas över är vuxna människors falskhet för att kunna rädda sitt eget skinn. Om man säger en sak, hur kan det då vara så svårt att stå för den? Förstår man inte hur det känns för den man sårar eller är det bara så att man är så känslokall och egoistisk att man bara ser till sitt eget bästa och sedan struntar i vad alla andra tycker, känner och tänker?!?!?! För mig har det blivit så "enkelt" att de som inte visar att de står för sina handlingar och ord de har inte en plats i mitt liv. Kanske upplevs jag som känslokall och hård men Det är bara så att en gång i livet får man nog av lögner och svek när man levt med dem som vardagsmat och när man möter dem för ofta. Jag förstår inte varför man inte tänker ett steg längre innan man gör det som man sedan eventuellt kan få stå till svars för ~ kommer jag då att kunna försvara det och kommer det att vara värt det? Svårare är det inte! En tanke och att stanna upp i en sekund innan man låter ordet komma över ens läppar eller man gör det som inte känns helt rätt.

Jag är inte en felfri människa och jag har brister men jag vet att jag kan försvara mina handlingar. Jag bröt mot lagen när jag höll mina barn från sin pappa men jag hade barnens önskan och rädsla bakom mig, jag hade mina egna upplevelser av hot, våld och övergrepp och jag hade mitt samvete. Jag hade myndigheterna med mig när jag berättade och vågade stå för det jag trodde på även om det inte var enkelt men om jag inte hade varit ärlig så hade allt fallit som ett korthus. Ärlighet är det starkaste vapen som man har och oärlighet river sönder allt och även en själv. Jag vet det för jag levde med det under mina år i det förhållandet som gett mig ärr på ut och insidan.

Om glaset är halvfullt eller halvtomt det kan man diskutera länge och det beror på vilken syn man har på allt men så länge man är ärlig med det man ser och känner så är det man ser rätt. Om jag ser att glaset är halvfullt idag så är det rätt för mig nu och jag kan stå för det med de prövningar jag har här och nu men jag vet att de som ljuger för mig kommer inte att finnas i mitt liv vare sig det är halvfullt eller halvtomt för de människorna har förbrukat mitt förtroende och det är bränt i båda ändarna så det går inte att bygga upp igen. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig men det tar bara ett ord av osanning för att rasera det helt och då är det för alltid om man gör det med våra liv som insats!

  CRAMAR    

Ibland känns det som att hur jag än väljer och hur jag än tänker på att det inte ska drabba mig eller barnen så känns det som att det är just det som det gör nu hur jag än väljer. Att jag för tillfället inte är den som ensam tar besluten gör inte det hela lättare heller men jag får tänka att det är för våran säkerhet men jag vet inte om det hjälper så mycket alltid för det känns som det tar på allas krafter att inte "finnas" att inte ha en plats och att inte " få vara som alla andra". Ibland känns det som att det livet som jag bygger upp är ett sandslott men vad händer när nästa våg kommer in, när nästa indikation kommer på vad vi kan förvänta oss från "hotet" och vi får nya direktiv ~ vad är mitt sandslott värt då? Det gör ont att höra att ens dotter använt orden "att hon inte finns" och höra att de förstår att de inte kan ha de som deras klasskompisar men att de önskar att de kunde det och med det så kommer skulden till mig som ett brev på posten 

Jag har haft en dröm som kommit tillbaka natt efter natt efter natt och frustrationen har bara blivit större och större för varje gång som jag drömt den. Jag har drömt att jag vaknat och alla mina fönster har haft galler på sig, dörrarna har förvandlats till fängelsedörrar som varit speciallåst men jag har kunnat öppna dem utan problem men ingen annan som bott runt mig har haft vare sig såna dörrar eller fönster. När jag sett mig runt så har jag sett att mina väggar ser inte ut som de andras utan de ser ut som murar medans de andra ser precis ut som innan jag la mig för att sova. Jag knackade på hos min närmaste granne och när hon öppnade och jag förklarade vad som hänt så följde hon med mig ut för att titta men hon såg inget utan sa bara att jag måste se fel för våra hus såg precis lika ut. Hur jag än försökte visa detta för henne så såg hon det inte. Jag knackade på hos min andra granne och samma sak upprepade sig. Jag gav mig inte utan knackade på hos fler och fler människor och till slut var det massor av människor som stod där med mig och tittade på mitt hus utan att se vad jag såg och jag kände det som att jag var helt sinnessjuk Hur kunde de missa det som var så uppenbart och som jag såg och kunde ta på men ingen annan såg eller kände? Jag satte mig ner helt uppgiven och lät tårarna strömma ner för kinderna för att ingen förstod mig eller ens såg det jag såg 

Jag lärde mig en gång i tiden på min terapi med den terapeut som jag då hade att drömmar alltid har något som de vill säga eller lära oss och speciellt om de kommer tillbaka. Jag inser att denna drömmen berättar mina innersta känslor, de som jag döljer så väl för att de gör för ont att ta fram, för det är så det känns att leva som en i mängden men leva det med skyddade uppgifter för man är inte som alla andra och ingen som inte har det livet kan förstå en. Det finns dagar som jag känner att jag bara vill ge upp det men samtdigt så vet jag vad det andra alternativet är och då inser jag att jag inte kommer att överleva och mina barn förtjänar att ha en mamma som kämpar för dem och gör de val som hon tror är bäst även om det känns som de alltid slår tillbaka till slut. Kanske känns det inte som det bästa valet idag att jag påbörjade barnens terapi igen men kanske ser jag längre fram att det var precis vad de behövde som jag kände den dagen jag valde att börja kämpa för att de skulle få det igen. Jag vet att inget val är lätt att ta om man inte följer strömmen men just nu känns det som att strömmen är för tung att gå mot men kanske kommer den att minska en dag även om den inte gjort det hittills. KansKe inser jag en dag att alla valen jag gjort lönar sig en dag med att de vågar stå upp för sig själva som jag inte vågade och den dagen ska jag känna att jag gjorde rätt för ingen förtjänar det vi/jag har gått igenom och de ärr som alltid kommer att finnas kvar 

  CRAMAR   

Idag har det varit en sån där dag när det har varit jobbigt att andas luften och det har känts som att luften har vägt kilon på mig för det har tagit massor med energi att röra sig och mitt i detta så skulle jag sitta på ett möte som jag verkligen var tvungen att ge av det som jag inte vill minnas och prata om men samtidigt så måste jag det för att få den hjälp som jag behöver och som jag själv har bett om! När jag kom därifrån så kändes det som att det inte fanns något i mitt huvud kvar och det fanns inget inom mig för jag som aldrig bryter ihop inför människor jag aldrig förr har sett bröt ihop och erkände att jag orkar inte mer med allt som ligger på mina axlar! 

När vi kom ut därifrån var det samma kvava, tunga luft som mötte mig och allt jag önskade var att det skulle komma regn och åska om det så behövdes för att detta skulle försvinna men jag var inte beredd på den reaktion och minnen som kom när min önskan gick i uppfyllelse.

Aldrig hade jag trott att jag som är vuxen skulle gömma mig bakom en soffa och bara önska at "filmen" av minnen som spelades upp för mig i tempo av åskan och blixtrarna som kom i snabba intervall utanför mitt fönster så att de kändes i hela huset och bara känna att jag orkar inte se ett enda minnesfragment mer för då går hela jag sönder men en sak vet jag ~ aldrig mer om så luften väger tusen kilo kommer jag att önska mig åska igen 

Jag satt i soffan och utanför fönstret spelades en ljusshow som jag aldrig förr hade sett. Blixt efter blixt kom och lyste upp hela världen kändes det som och det fanns bara jag som såg detta för alla andra såg. Jag kunde låta tårarna rinna ner för mina kinder och jag kunde berätta för vädergudarna precis hur jag kände och hur jag mådde för det var ingen annan än de som kunde höra i detta öronbedövande oväsende vad jag sa. En känsla fyllde mig av en frihet för här kunde jag inte göra fel för ingen skulle se mig eller höra mig för jag var ensam ~ de andra var uppe och sova fortfarande! 

Plötsligt kände jag att jag inte var ensam i rummet  men det var inte något av barnen som hade vaknat av smällarna och kommit ner för då skulle jag känna värme inte denna kyla som fyllde hela köket och jag frös till is, jag vågade inte röra mig. Plötsligt fanns det ingen frihet i det jag tidigare hade känt utan bara en skräck för vem skulle höra mig om jag skrek, vem skulle se mig om jag sprang ut och miljoner med andra tankar. Barnen skulle jag inte kunna ta med mig i detta oväder och utan dem skulle jag inte lämna Helvetet levande. Mina tankar avbröts av att två händer kommer kring min hals, inte löst men inte heller hårt bara så att jag ska förstå att jag inte bestämmer något, jag är en person som bara ska stå där och invänta nästa instruktion för annars så hårdnar greppet och jag kommer inte att kunna andas. Jag känner andetag mot mitt öra och jag ryser i hela kroppen men vet att jag kan inte visa det för då kommer det att bli värre för mig så jag får tänka på barnen och att de kramar mig för det får mig att kunna stå stilla utan att rysa så att han ska kunna känna det ~ det är deras hårda kramar jag känner inte hans hårda händer och andedräkt

-Varje gång det åskar så tänker jag på hur lätt det skulle vara att ta ut dig i skogen och skjuta dig.............................................

Inte ett ord kommer över mina läppar även om jag vet att det gör honom ännu mer förbannad men jag får ta slagen och bestraffningarna, jag får inte ett ljud över mina läppar 

-..................ingen skulle höra dina skrik på hjälp hur länge du än skrek och ingen skulle höra skottet och sen skulle träsket gömma dig och jag spela sörjande och sen kan jag göra vad jag vill!

Jag står där som om jag har frusit till is eller om någon har förvandlat mig till cement för jag inser att han har rätt och jag inser att han är helt kapabel att göra allt det där. Jag ber inom mig att "snälla låt det sluta åska nu! Jag vill kunna säga hejdå till mina barn imorgon, ge dem en sista kram och försöka rädda dem från Helvetet" men inom mig vet jag att det sista är bara för att lugna mig själv ~ ingen av oss kommer härifrån så länge det finns en till i min mage som han inte vet om det är en tjej eller kille och han kommer inte att döda mig i natt för den som finns i mig är för viktig. 

Han lämnar mig och mina ben bär mig inte längre, de förvandlas till gele och jag faller som en hög på golvet som inte kan sluta gråta. Utanför fönstret fortsätter ljus-showen på himlen ~ den som jag en stund tidigare stod och njöt av men nu hatar jag den för den speglar bara rädsla för mig just nu. 

Varje gång som den kom tillbaka på himlen så kände jag händerna mot min hals, andedräkten mot mitt öra och hörde orden och jag visste att detta kunde vara den sista knallen som jag hörde

Ikväll var det precis som att sätta på en film när det börjat dundra och spraka på himlen och minnet som inte funnits där så levande där förut fanns precis som att det hände här och nu. 

Jag undrar om det kommer att komma en dag när det inte kommer ett nytt minne som slår undan fötterna på mig och får hela den "trygga" värld som jag trots allt byggt upp att rasa.......................... det ska jag nog ventilera ut och in med min kloka Goaste när jag åker till henne och ska prata om allt mellan himmel och jord, för det är trots allt så att jag tidigare sökte gemenskap med dem som var lika mig och i samma ålder nu inser jag att den gemenskap jag behöver för att komma framåt är de som har lika många sår som mig i själen för vi kan hjälpa varandra och skratta när det är som mörkast och vi vet vad det är den andra pratar om 

Men en sak vet jag ~ Jag kommer ALDRIG mer att vilja ha åska och blixtrar för de öppnade infekterade sår och minnen jag inte vill öppna igen 

  CRAMAR   

Jag kan inte låta bli att undra om det lilla barnet inom mig finns kvar, det som inte tänker tusen steg framåt, vad som blir konsekvensen om jag gör så eller vad som händer om jag inte gör det! Barnet som vågar säga hur våran vardag och liv ser ut idag utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka eller ännu värre säga till mig för dömande ord ~ för någonstans inser jag att jag fortfarande lägger en del av skulden på mig själv eftersom jag tänker så eller är jag bara rädd för att de som finns runt mig ska göra det?

Min äldsta dotter hade pratat en dag denna vecka om hur deras familjer ser ut i skolan och detta berättar hon för mig när vi sitter och äter mat på kvällen! Hon säger som den naturligaste sak i världen, ungefär som att hon berättade att hon lekt med de andra i klassen, att jag sa bara att min pappa var dum så mamma flyttade med oss så min familj är mina två syskon och min mamma! Jag kände mig paff och min första tanke är att jag skulle ha sagt att min familj är mina barn men jag skulle inte berätta varför inte pappan är med i bilden även om jag många gånger skulle underlätta för mig själv om jag gjorde det! Än idag är det bara en annan förälder på dagis och ingen på skolan som vet varför inte det finns en pappa i deras liv! Nyfiket så frågade jag henne: Vad sa de andra barnen då?

Förvånat tittar hon på mig ungefär som att jag frågar världens dummaste fråga och svarar som om det är den självklaraste saken i världen: -Ingenting! Vi bara fortsatte

Sen denna händelse har jag tänkt och analyserat Varför tar jag det inte på samma sätt som dem för egentligen borde det inte vara så svårt att säga!?! JAG ERKÄNNER att jag många gånger byter samtalsämne när det börjar närma sig detta med om pappan träffar barnen, om att det bara är mitt namn som står vid barnens platser vid dagis och allt sådant. När människor frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag är sjukskriven är jag livrädd att de ska fråga hur länge eller varför eftersom jag antingen måste ljuga eller så måste jag berätta att jag levt tillsammans med en psykopat och allt det som hände dagen jag vill radera ur mitt liv och egentligen åren som jag vill radera ur mitt liv om jag fick behålla mina troll! Varför är det så känsligt att egentligen prata om det för den mamman som jag har haft modet att berätta det för på dagis reagerade inte på något konstigt sätt, hon dömde mig inte eller något negativt utan istället berömde hon mig och sa att jag måste vara en enormt stark människa som klarade av allt som varit och är än idag! Våran relation har blivit mycket mer avslappnad och jag känner inte att jag måste väga varje ord på en silvervåg innan de kommer över mina läppar ~ jag kan vara mig själv och hon accepterar det!

Jag vill inte ha tillbaka så stor del av barnet att jag berättar det för allt och alla men jag vill ha tillbaka så pass att jag inte tror att alla kommer att lägga skulden på mig, att alla kommer att såra mig och att inte alla kommer att såra mig ~ tyvärr gör erfarenheten som jag bär med mig att jag tänker och förväntar mig det och många gånger när jag "öppnar dörren" så visar det sig att jag blir sårad och för varje gång så blir dörren trögare och trögare att få upp. Samtidigt inser jag att det är många som går förbi den som inte skulle göra det mot mig men erfarenheten gör att handen håller den stängd istället för att öppna den och tanken maler samtidigt i huvudet "Vad är det som gör att jag öppnar för dem som sårar mig?" Och eftersom jag inte vet svaret så stannar handen där på handtaget som håller den stängd....................

Under min terapi har jag många gånger sagt att jag kan se att jag på min resa att hitta mig själv, den personen som det var meningen att jag skulle vara inte den han skapade, har sett att jag utvecklas lite i takt med barnen i deras stadier. Jag har gått igenom en ny trotsperiod, testperiod och allt det även om den inte har varit på samma nivå som dem och kanske är det så att det är jag som mamma som får lära dem mycket men kanske just denna del är det de som får lära mig ~ att det inte är de runt mig som dömer mig för att jag hamnade i den situation och med den person som jag gjorde utan att det är jag själv som gör det till största delen och kanske ska jag tänka på de orden som jag fick höra från en personal på skolan att min dotter hade använt när hon berättade om sin familj för klassen:

Min familj är min mamma och mina småsystrar! Min pappa var dum mot oss och MIN mamma räddade oss och tog med oss så nu slipper vi träffa honom mer! 

  CRAMAR   

När blev det tillåtet att rota och snoka i mitt liv och det som är privat bara för att man vill?!? Att ställa frågor till höger och vänster bara för att stilla sin nyfikenhet eller för att tycka synd om sig själv?!? Var det så att efter den dagen som jag undertecknade fullmakten till min advokat så att han hade tillgång och tillåtelse att ta fram all information om mig och göra vad han "vill" så anser vissa att den ger alla rätt att ta del av allt de vill med........................... Det heter privatliv av en orsak ~ att det ska vara privat och att man själv ska kunna välja vad som andra ska veta om en! Nä jag är inte arg ~ jag är FÖRBANNAD OCH KRÄNKT 

Jag fick nog av dessa övertramp och barnsligheter i ett tidigare liv och accepterar dem inte längre. Jag är tacksam att det finns ärliga människor i mitt liv som lär mig att sätta upp mina gränser igen och som framför allt lär mig att våga visa och säga när någon "gått över dem" och att jag inte bara accepterar det längre! Jag är stolt över att jag inte bara längre tar emot och låter andra trycka ner mig och accepterar att jag ska vara mindre värd än andra och framför allt så värdesätter jag de människor som finns i mitt liv som älskar och accepterar mig för den jag är med mina fel och brister och som inser att jag bara är en vanlig människa!

Jag skulle många gånger vilja kunna dela på mig, ha en flaska med energi som jag skulle kunna ta en klunk av precis som Bamse gör med sin Dunder~honung men denna skulle ge mig energi så att alla dessa saker som måste göras och de som jag vill hinna med skulle klaras av, jag skulle vilja ha tid för fler än vad jag har och hinna med alla saker som står på min "att göra lista" men nu finns inget av detta och jag kan inte göra mer än jag redan gör och ändå så känns det inte som att det räcker till för någon! Mitt dåliga samvete det bär jag med mig som en trogen vän som aldrig lämnar min sida och det är ingen trevlig vän att ha men jag börjar bli van ~ tyvärr! Många gånger känner jag att jag inte önskar min värsta ovän att gå i mina skor men det finns stunder i mitt liv som ger mig eneri att fortsätta och det är de gånger som Trollens armar kommer hårt kring halsen och man får en "kärleksförklaring" som kommer från deras hjärta! 

Att det finns människor som är beredd att gå över min gräns över vad jag anser är privat och börja kolla med andra om vad jag anser är privata saker det fanns inte i min värld. Om det hade varit fara för mina barn eller för mitt eget liv så okej men bara för att......... jag vet inte vad jag ska säga att det är pga för jag förstår det inte själv! Det enda jag vet är att det väcker minnen och känslor som jag gjort allt för att inte minnas eller känna för de gör att jag känner mig kränkt och omyndigförklarad ~ att det jag gör ska kontrolleras av någon som inte har med det att göra! Många gånger har jag känt att det känts så även när myndigheter kollat upp saker och frågat om saker som jag inte tyckt att de har med att göra eller att det inte har med utredningen som de gör men samtidigt förstår jag om jag ser till det stora hela att de måste fråga vissa saker för att göra sig en helhetsbild även om det inte känns så när den frågan ställs och jag sitter där! Men detta finner jag inte ord för att förklara känslan för och samtidigt som jag blir så förbannad så jag kokar så känns det som att det är sådan låg sandlådenivå att göra så att det kanske helt enkelt är därför som jag inte hittar orden för jag sitter inte kvar i sandlådan! 

Jag har rest mig många gånger från att ha blivit kränkt och jag vet att varje gång som jag har blivit det så har det gjort ont men jag har blivit starkare för varje gång som jag har rest mig! Jag inser att uttrycket "Ensam är stark" inte är rätt men för varje gång som jag reser mig så inser jag att mitt motto att man måste vara stark för att klara av att vara ensam är mer rätt! Samtidigt inser jag hur värdefull de personerna är som finns i mitt liv som ser mig för den jag är och som accepterar mig även de dagar när energin inte finns och jag är en "urvriden trasa" som knappt orkar få ett hej över läpparna, som ändå vet att jag finns där och de finns i mitt hjärta och tanke även om jag inte alltid har den energi som en gång fanns! TACK   

Kom ihåg i livet att värdesätt de personerna som ser ditt inre och som vet vem du är för de är inte många ~ jag vet av egen erfarenhet och de diamanterna ska man hålla hårt i! Jag har även lärt mig att säga vad jag tycker och tänker och när man gjort det så blir man starkare även om man inte får ett svar som man förväntat sig! TACK Tvillinghjärtat mitt om du läser detta, att du lärde mig stå upp för mig själv   

  CRAMAR   

Så lätt att skriva, tänka och bestämma sig för att man ska göra och ändå så svårt att göra för det är så lätt för mig att hamna i gamla hjulspår igen och sätta mig själv i sista rummet och tänka på andra först och inte vara helt rak och ärlig mot mig själv. Det är då jag märker hur mäktig vanan är och hur svårt det är att komma från den......

Just nu så befinner jag mig i ett skede i livet och min bearbetning för att hitta mig själv, mitt sanna jag där jag analyserar mycket som hänt efter att jag kom från Helvetet och när jag trodde att alla som sträckte ut en hand mot mig ville hjälpa mig. Idag inser jag hur naiv jag var och att det är samma sak här att inte någon titel eller plats på ett ställe kan göra att de är rätt man/kvinna för den rollen och jag inser att vissa har fått mig att tvivla på mig själv och det jag kände, att skämmas för det när det egentligen är helt normalt att jag känner så. Idag inser jag att jag får känna så för det var min "dröm och tro" som krossades och det kan ingen ta ifrån mig

Jag minns ett samtal som jag hade med en av personalen på det skyddade boendet som jag bodde på direkt efter min sjukhusvistelse och detta samtal har snurrat varv på varv i mitt huvud och jag inser att jag borde ha stått på mig eller helt enkelt bara lagt på luren inte bett om ursäkt den gången för vad jag kände och berättade men jag gjorde inte det! Jag känner därför att jag ska "bikta" mig nu på min egen blogg med mina egna ord och det är mina egna känslor som jag står för och jag kan erkänna att jag kan känna dem än idag! Innan jag biktar mig vill jag dock göra ett förtydligande eller snarare förklara vad jag menar med avundsjuka. Jag menar absolut inte den sjukliga svartsjukan som jag inte har ett uns tendens till att känna och som jag anser är sjuklig och att det är en känsla som man har som är negativ och som förstör för den personen som känner den men även att den är avsedd för att förstöra för den som den är riktad mot eller det som den personen har. Med avundsjuka menar jag att se något som man också skulle vilja ha och man kan känna en "sorg" inom sig för att man inte fick det men samtidigt är man glad att den som man ser har det får ha det, känna det, uppleva det och det är en ärlig glädje. Jag hoppas att ni forstår vad jag menar och jag tror att ingen kan säga att de aldrig känt avundsjuka på någon eller något för jag anser att det är en normal och frisk känsla och den har man om man kan känna känslor! 

Jag hade ett tag bott själv efter att ha flyttat från mitt skyddade boende men hade fortfarande kontakt med dem via telefonen genom att de ringde för att höra hur det gick med allting men även att jag hörde av mig när det var något som jag funderade över eller kände att jag behövde ventilera.

Denna dagen hade jag och trollen tidigare varit i lekparken och det var en sån här dag när man inte kunde låta bli att le för fåglarna kvittrade, det luktade vår i luften och ljuset som kom från vårsolen sken på sitt underbara sätt. Vi var inte ensamma i lekparken utan den var full av barn och föräldrar och trollen lekte men som vanligt hade de uppsikt vart jag var men även vilka som kom och gick förbi. Ett stick i hjärtat kom för att de skulle behöva vara så observanta och inte ens kunde släppa detta när de lekte men samtidigt kände jag ett stick när jag såg alla dessa underbara pappor som lekte med sina barn. Jag kunde inte låta bli att önska att jag hade skaffat barn med en pappa som var snäll mot sina barn istället för att göra allt för att såra, skada och trycka ner dem och den tanken gjorde ont. Dels för att det fanns en skam i den över att jag hade valt och blivit lurad av denna personen att tro att han var en god person innan han visade hela "registret" men även för att det fanns en längtan av att situationen skulle se annorlunda ut! Att jag inte skulle behöva vara ensam med barnen och inte vara den mamman som inte "fanns" och hade barn som inte heller "fanns". Många tankar och känslor snurrade runt i huvudet och kroppen och jag tvingade bort dem till slur för attkunna njuta av "här och nu", för är det något som man är duktig på efter att ha levt med en psykopat så är det att veta vart den avstägnings-knappen finns till de jobbiga känslorna och tankarna och lägga dem på ett omedvetet plan

När vi kom hem igen var trollen helt slut och satte sig i soffan och tittade på film medan jag började med maten. Tankarna och känslorna var fortfarande kvar i lekparken och framför ögonen såg jag dessa pappor som lekte och skrattade med sina barn och i den stunden önskade jag att det hade funnits ett enda sånt minne som jag hade kunnat ta fram och kanske fått ett litet plåster på mina sår och skam kämslor! Telefonen ringde och jag svarade frånvarande och trodde nog att det var mina föräldrar som ringde för att höra att vi var hemma tryggt igen och höra hur dagen hade varit men jag möttes av rösten från en av dem som jobbade på boendet! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och till slut så hade jag samlat tillräckligt med mod för att dela min känsla från dagen:

-Vet du, idag när jag såg alla pappor som lekte med sina barn där i lekparken så kunde jag inte rå för det men jag kände mig avundsjuk............. sa jag tvekande som att jag inte riktigt vågade tro att jag sa det högt, som jag sökte bekräftelse på att jag fick känna så, att jag hade rätt att känna det jag gjorde och att säga det högt

Det blev tyst i telefonen och ett tag trodde jag att samtalet hade brytits, sen kom svaret som jag inte var beredd på:

- Men Judith! Så får du INTE känna för de har INTE gjort dig något! 

Jag hade lika gärna kunna fått en stor käftsmäll för detta var jag inte alls beredd på! Att hon kanske inte skulle hålla med utan på ett fint sätt säga att jag skulle tänka på ett annat sätt hade flygit genom mitt huvud innan jag sa det och medan jag samlade mod men detta var jag inte beredd på och jag hörde som från ett annat rum hur jag bad om ursäkt för min egen känsla och tanke och försökte bortförklara hur jag hade menat det så att det skulle låta som något annat. Samtalet blev inte bra efter det och jag kände sådan skam att jag hade känt så och kände det fortfarande att jag på kvällen när barnen hade somnat satte mig och grät floder. Hur kunde jag vara en sån värdelös människa att jag inte unnade dessa personer som jag inte ens kände deras lycka? Hur hade jag kunnat tänka så här? Var det jag som hade varit den känslokalla i Helvetet och var det som jag hade fått höra där hela tiden att jag var knäpp och psykiskt sjuk eftersom jag kunde tänka och känna så här? Tankarna och känslorna snurrade i 210 och denna gången kunde inte ens jag stänga av och det blev ingen sömn den natten. Jag gick med en stor klump i magen inför nästa gång jag skulle prata med dem på telefonen för tänk om det skulle komma upp igen vad skulle jag säga då?

Detta kom aldrig mer upp de gånger jag pratade med dem och jag tror inte att hon ens kommer ihåg det men jag gör det och det har suttit som en tagg på insidan av mig! Jag som redan i år hade fått höra att det jag tyckte, tänkte, kände och var alltid var fel fick höra det ytterligare en gång och av en person till så vad skulle jag tro......

Idag inser jag att jag skulle bara ha sagt att "Jag känner så och jag kan inte rå för att jag känner det men jag är ärlig och tänker inte ljuga för mig själv"

Jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag känner eller tänker för jag har för länge varit oärlig mot mig själv och förnekat det jag tyckt och tänkt för att det inte ska reta upp dem som finns runt mig för att jag är rädd för konsekvenserna. Det är dags att jag inser att jag inte får slag, sparkar, knuffar, blir kallad hora, värdelös och allt det andra för att jag är ärlig mot mig själv. Jag känner fortfarande att jag är avundsjuk på dem som har pappor till deras barn som är engagerade i dagis, barnens uppväxt, aktiviteter och allt som har med barnen att göra och speciellt när jag ser att det bara lyser av kärlek när de tittar på sina barn för jag har inte ett enda sånt minne att plocka fram från min "minnesbank" för det fanns inte de åren barnen var i Helvetet men det innebär inte att jag vill ha de papporna i mitt liv och jag vill INTE ha dem för de är inte de jag söker. Jag trodde den dagen jag skaffade barn att jag skulle få en "lycklig liten kärnfamilj" och idag inser jag att det var en illusion byggd på drömmar för om jag hade varit ärlig mot mig själv och vågat sett sanningen så hade jag vetat att det inte skulle bli så men hoppet är det sista som överger en. Att inte den drömmen uppfylldes kan inget ersätta nu och jag kan inte sätta in minnen om de åren på "minnesbanken" nu heller utan de minnen som finns där är mörka förutom de små stunderna det var jag och trollen. Det jag vet är att det finns massor av ljusa minnen i "banken" från tiden efter Helvetet och dem kan ingen ta ifrån mig och dem har vi skapat utan en pappa med i bilden men jag kommer ändå att känna avundsjuka mot dem som har en helt underbar pappa med i bilden som finns där både för mamman och barnen men alla är sin egen lyckas smed.............

Jag vet i alla fall att i framtiden tänker jag inte låta andra styra vad jag får och inte får känna för jag vet själv vad jag känner och jag tror utan att vara psykolog att om man inte låter känslorna finnas och man erkänner dem så blir man bitter den dagen man inser att man skulle ha vågat se att man hade dem!

Måste avsluta detta inlägg på ett helt annat sätt än jag brukar för jag hittade ett så gulligt citat i en tidning idag men jag vet tyvärr inte vem det är som har skrivit det men jag tycker att det sa så mycket

"Det bästa man kan hålla i handen, 

är någon annans hand."

Ensam är inte alltid stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam! 

  CRAMAR