Att det politiker säger när det är dags för val är ord som ska göra så att jag väljer just dem och att det mesta av det inte uppfylls utan ersätts av ursäkter när de väl kommer till makten ändå så påverkas man av det som sägs! Att ord kan få mig att le om de är vänliga eller är något som jag tycker om att höra samtidigt som de kan få den motsatta effekten om de inte är önskade. De kan få mig att fundera i en smärre evighet om de inte är klara och de kan få mig att fundera även om de är klara om jag inte tycker om de överensstämmer med den verklighet som jag har runt mig här och nu. Orden som kommer från barnen att jag är den "bästaste" eller att de älskar mig kan få mig att smälta och känna att jag är den lyckligaste människan på denna jorden och ett samtal som innehåller jobbiga ord kan få mig att känna att jag är den människan som bär den tyngsta bördan som finns på denna jorden och jag skulle kunna byta med den första människan jag bytte! Fastän jag använder ord varje dag både i skrift har jag inte tänkt på hur mycket de påverkar mig och säkert alla andra förän jag hade min träff med min psykolog i fredags! I min terapi nu så inriktar vi oss bara på mig och de känslor som jag tryckt undan i så många år för att överleva men nu ska vi försöka få fram dem och samtidigt som jag vill det så känns det skrämmande för kommer jag någonsin att kunna stänga av dem igen? Hur mycket aggressioner och sorg måste det inte finnas där inne och andra "negativa" känslor som jag inte fick visa eller ha när jag skulle vara den "perfekta kvinnan" som skulle passa på pidestalen men bara klarade av det när det passade honom?!?!?!?! 

Det som fick mig att inse allt om ordens makt var frågan när jag märkte att det inte var mig det var fel på och att jag inbillade mig saker utan att det verkligen hände. Jag var tvungen att tänka innan jag svarade för egentligen visste jag hela tiden att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte ramlade av mig själv ner för trappan och att jag inte slog mig på sängen, dörren, i skogen och jag vet inte allt men samtidigt var det just detta jag fick höra hela tiden så till slut vågade jag inte lita på mina egna upplevelser! Ändå fanns tanken där: Varför ramlar jag aldrig ner för trappan när jag är själv hemma eller han är nere eller går framför mig utan alltd när han är uppe och bakom mig? Ändå vågade inte tanken nå fram för sanningen skulle bli en skräckupplevelse med den insikten! Orden jag fick höra flera gånger per dag fick mig att ifrågasätta mina egna upplevelser och det skrämmer mig att de kan ha den makten över en människa! 

De få gånger jag fick åka iväg kände jag att jag kunde andas igen för jag fick näsan ovanför vattenytan och jag blev starkare igen, jag blev mer av mig själv och mitt gamla jag men det behövdes bara de vanliga orden som hade effekten att tynga mig så att jag kom ner under vattenytan så kom jag ner där igen! Barnen fick höra de orden som gjorde dem rädda "att mamma skulle bli arg och sluta älska dem om hon fick höra vad han gjorde för jag skulle förstå att de hade varit dumma" och det blev deras verklighet! Sådan makt och ändå så är det bara ord.................................

Jag inser att ord fastän de inte går att ta på eller att bevisa på något sätt kan göra så att allt runt en förändras, att man ifrågasätter sig själv och den bilden som man har av sig själv! Med ord kan man nog få en människa att tro att den är en annan bara man har det tålamodet och fram för allt har den känslokalla läggningen att man kan påverka en annan människa så mycket att man är beredd att sudda ut så mycket hos den personen! För mig bevisade detta vad en psykopat innebär på ett helt annat sätt! Tidigare har det inte varit lika uträknande men nu inser jag att allt är en plan från dag ett till slutet och varje ord har en betydelse! 

Jag inser att jag kommer att väga mina ord på en guldvåg på ett helt annat sätt i framtiden innan jag säger dem för även om jag inte tänker förändra människor med dem så kan man inte ta tillbaka dem när de väl är skrivna eller sagda och jag vet inte hur mottagaren tar emot och påverkas av dem! Brutalt ärlig kommer jag alltid att vara men man kan säga saker på många sätt och jag har bestämt mig för att säga det på det bästa sättet som jag kan för som min morfar jämt sa: Har man gjort sitt bästa kan man inte göra bättre! 

Fel ord kan förändra allt för en människa även om man inte inser det när man säger det! Jag blev hjärntvättad av massor med ord och kämpar för det än så jag kan bara säga ORD HAR STÖRRE MAKT ÄN JAG INSÅG 

TACK livet för allt du lär mig 

  CRAMAR   

Min terapeut som jag fick direkt efter misshandeln sa till mig att drömmar har något att berätta och att man skulle lita på det som de ville förmedla till en och jag vet inte hur många timmar hon och jag använde just till att analysera och spekulera kring mina drömmar ändå är det just där som jag har missat det viktigaste budskapet till mig själv! Det heter "Bättre sent än aldrig" och kanske är det så jag får tänka just nu när jag inser att jag har försökt att springa ifrån minnena istället för att gå ner "till rötterna" och rensa bort de som gör att jag inte kan växa vidare och bli den starka och friska lejonmamma som jag vill! Det är bara att inse att så länge det finns sjuka och döda "rötter" där nere så kommer jag inte att vara fri på det sättet som jag vill och jag kan inte komma från dem hur gärna jag än vill för en sak har jag insett under de dagar som jag nu har "analyserat" varför min energi bara försvinner och mardrömmarna bara blir värre och värre och det är att den som jag tror att jag har ljugit för mest under alla åren som jag levde i Helvetet är mig själv för att jag skulle överleva och den som blundade mest för allt som jag utsattes för var jag! Jag inser inte ens idag i vilken grad det jag utsattes för var, varför ~ jo av den enkla anledningen att det var min vardag och det var så normalt för mig att jag nu förstår hur sjukt och vidrigt det var på andras reaktioner och det får mig att inse att det är dags för mig att dyka ner till rötterna av allt och rensa en gång för alla för att bli fri! 

Det första minne som kom när jag inte tvingade mig själv att stänga av när det blir jobbigt var hur jag på min egen 30-års dag var på några vänner 30-årsfest tillsammans med Äcklet! Vi kom i alla fall tillsammans och sedan när han såg att jag hade träffat en av mina närmaste tjejkompisar och han var säker på att han visste att vi skulle hålla ihop så han visste vart han hade mig så gav han sig ut på sina äventyr! Det slutade med att jag fick höra att jag skulle gå till ett av de andra rummen för att han var där tillsammans med ett av sina gamla "flörtisar" men jag ville inte för jag visste vad som hände och hade sett redan innan de gick in dit nog mycket för att veta vad som hände där! Efter ett tag så kom de ut och jag spelade att jag inte mådde bra och ringde efter skjuts och åkte hem och var med hans son istället! Inte en fråga kom om jag ville att Äcklet skulle följa med hem eller något och ärligt hade jag inte velat det heller! 

Dagen efter pratade vi inte om händelsen men han fick det att låta som att alla på den festen hade pratat som om han och "flörtisen" hade gjort något för att de skulle se om hennes kille var svartsjuk! (Hon var singel men det visste han inte om att jag visste) 

Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag fann mig i det, att jag inte ställde honom mot väggen, att jag inte åkte någon annanstans............... att jag inte gjorde massor med saker men minnet gör ont inte mindre ont för att jag inte känner igen mig själv för fem öre! Under alla åren var det jag som var utpekad som "hora, lösaktig, flörtade med allt och alla...................." listan kan göras lång och egentligen om jag hade kunnat frammana detta minne tidigare hade jag vetat att det var sig själv han pratade om men hade det gjort någon skillnad eller hade jag bara varit sönderslagen tidigare? 

Nu har jag kommit åt en "död och sjuk rot" och när det minnet bara kom upp så var jag helt slut! Hela jag gjorde ont och det fanns inte ork till något och samtidigt kunde jag inte låta bli att fråga mig själv "Hade du din optimist trott att detta skulle bli en enkel resa som var över på en dag?" 

Ja jag hade nog trott att jag hade bearbetat det mesta men jag inser att det finns så mycket som ligger där som jag inte har en aning om vad det är och jag är ännu mer livrädd nu än jag tidigare varit vad de minnena är och innefattar! Ändå vet jag att jag måste få bort dem så att bara den friska roten finns kvar för jag vill inte ha något som tar den kraften som jag behöver! 

Det har varit en kamp att rensa bort allt det yttre som påminner mig om det som varit som parfym som jag tidigare haft och som varit "jag" som jag nu har fått bytt och hittat ett nytt "Jag" vilket inte varit det lättaste! Jag har bytt schampo, balsam, tvål, deo mm och jag trodde inte att man var så mycket en lukt innan jag inte tålde lukten av mig själv för att den påminde mig om det negativa som varit! Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att hitta nya lukter att idemtifiera sig med men det ligger mer bakom dofter än jag Det är verkligen sant att man lever så länge man lär och det r bara så att man inser inte allt förän man står där och behöver förändringen för att man inte kan ha det som det var när allt fungerade! 

Jag har inget i mitt hem som påminner om det som varit, mina kläder är utbytta och ja, mitt liv har i det yttre börjat om från noll och jag inser att det är nu som jag kommit till insikten att det är dags att rensa bland minnena med! Jag önskar bara att det var lika lätt där att man kunde ta ett minne och bestämma sig att detta vill jag inte ha kvar och så slänger jag det i en papperskorg som är gjord för minnen och så finns det inte mer men tyvärr så fungerar det inte så! Därför får jag gå den tunga, hårda vägen och göra mina "dyk ner bland rötterna" och rensa bland de negativa som tar min energi tills jag har hittat den där starka, friska roten som låter mig växa och bli så fri jag kan! Jag vet att minnena kommer alltid att finnas där och påverka mig för det är ändå de som gjort att jag är den jag är idag men jag vet också att ju bättre jag bearbetar dem denna gången dessto mindre kan de påverka och såra mig i framtiden och jag tänker inte låta dem skade mig mer ~ de har gjort mer än nog skada redan och jag har bestämt mig för att bli fri en gång för alla även om det kommer att ta sin tid 

  CRAMAR   

Under tiden som har gått har jag många gånger insett att saker som har hänt men som jag inte minns påverkar mina reaktioner, mig som person och mina värderingar! Jag kan få panik av en lukt eller ett visst ord men jag kan inte förklara varför för det finns inget minne till det men hela min kropp visar att det är något negativt kopplat till detta! Jag har dock aldrig funderat så mycket över detta utan att accepterat att det är så det är och det är så mitt liv är! Under min terapi har jag insett att det finns massor som jag inte kommer att minnas men att min psykolog förstår mer än jag berättar men jag har förlikats med den tanken och gått vidare för om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag vill minnas allt som jag utsatts för eller som hänt för jag har nog att bearbeta med det jag och barnen minns! Jag har dock aldrig tänkt på hur det skulle vara att inte minnas hur den jag är livrädd för ser ut eftersom jag har en bild av "djävulen själv" fastän jag inte vill och den dyker upp i mardrömmar och i olika sammanhang i vardagen! Det behövs bara att någon har en parfym som han hade, att någon skriker till sin partner eller något annats som påminner om hemska händelser från Helvetet så kommer bilden fram hur jag än försöker hindra det för det är det sista ansiktet jag vill se eller minnas! 

En dag frågade jag Skruttan varför hon alltid var tvungen att följa med mig in om jag så bara ska hämta en sak och hon vet att det bara tar några sekunder, jag ska gå och hämta en sak som står i en hylla i affären som är på andra sidan gången men så pass nära att hon hela tiden ser mig och jag fortsatte att ge fler situationer!

För mig känns det ibland som att leva med en fångvaktare och det påminner mig om det kontrollbehov som han hade av mig i Helvetet men det berättar jag inte för henne och jag lägger inte heller skulden på henne för jag vet att vi alla har samma behov av att känna tryggheten i våra liv, den lilla tryggheten som vi kan känna för den är så viktig att vi greppar den med ett järngrepp med båda händerna och släpper den inte förän någon bänder upp fingrarna på oss! 

Hon tittar på mig och jag ser att hon funderar på om hon ska svara eller inte! Jag vet att bestraffningarna de fick när de gav fel svar eller reaktion i Helvetet fortfarande sitter så djupt trots att de var så små att de liksom mig tänker 1000 gånger innan de gör vissa gånger! Jag tar henne i mitt knä och säger bara att om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa henne heller och vad hon än säger så lovar jag att jag inte blir arg på henne och de orden får henne att slappna av! Jag känner den onda känslan av att det ska sitta så djupt det sveket som de fick så tidigt i livet att en som ska kallas för förälder har skadat deras förtroende och själ så djupt! 

Hon tittar på mig med stora, kloka ögon och så kommer orden som jag inte var beredd på:

- Mamma, jag är rädd att pappa ska komma och ta mig och jag kommer inte ihåg hur han ser ut så jag hinner inte gömma mig eller springa till dig så därför måste jag vara där någon vuxen är som kan skydda mig! 

Sen bara sjunker hon in i min famn och jag känner hur det hugger till i hela mig av sorg och av hopplöshet! Detta är inte vad ett barn ska behöva tänka och känna och jag känner bara att jag skulle kunna göra vad som helst för att ändra deras första del av barndomen men jag vet att jag har inte den möjligheten utan får sitta kvar här med huggen och den känslan inom mig! 

Plötsligt förstår jag hennes lilla hand som alltid kommer in i min när vi är bland andra människor, jag förstår hennes frågor när vi kommer till dagis vart fröknarna är och jag förstår alla gånger hon ropar och frågar vart jag är fastän jag nyss berättat det för henne! Jag känner hur tårarna rinner på insidan av mig men på utsidan är jag den lugna mamman som försöker visa att jag är stark och finns, att hon kan lita på mig men inom mig är det bara ett enda kaos för jag kan inte sluta att tänka hur jag skulle känna det om jag inte visste vem det var jag var livrädd för och som hade gjort mig så illa att jag hade massor med sår på insidan! 

Jag tycker det är vidrigt att se ansiktet i tid och otid men om jag inte visste vem jag skulle passa mig för hur skulle jag göra då? Hur skulle jag skydda dem jag älskar? Hur skulle jag känna mig trygg? Det enda jag kan tänka är att vara nära någon som känner igen faran och jag inser att det är precis det hon gör samtidigt som jag lider med henne som ska behöva känna så här! De är barn och ska inte behöva tänka på andra faror än bilar när de går över vägen och att man inte ska hoppa från höga höjder och allt detta som "normala" barn får som förmaning från sina föräldrar men så ser det inte ut i våran lilla "bubbelvärld"

Mitt i allt detta kan jag inte låta bli att fundera på vem det är som ska se till barnens trygghet för är det verkligen meningen att allt ska ligga på mina axlar? Är det meningen att jag ska vara mamma, psykolog när minnena och allt kommer och även vara den som ser till att de känner sig trygga? Ja så är det tydligen när man är den Ensammalejonmamman men det känns och det gör ont att hela tiden gå fastän energin inte finns och det gör ont både i själen och kroppen! 

Många gånger har jag sagt att under min terapi har jag märkt att "monstret blir mindre farligt när man tar fram det i ljuset" men hur ska man göra något mindre farligt som inte finns där?!? Att visa att så här ser han ut skulle vara som att riva upp massor för oss alla för vi vill inte minnas och vi orkar inte minnas och på frågan om det skulle kännas bättre att se en bild för då fick jag låna en bild och visa henne så tittade åter hennes kloka ögon på mig och hon sa:

-Mamma jag vill inte komma ihåg honom för jag vet att du skyddar mig!

Det är inte lätt att vara mamma och det är inte lätt att tackla allt men jag vet att det förtroendet jag fick där det tänker jag inte svika vad det än kommer att kosta fysiskt och psykiskt för de är det viktigaste i mitt liv och jag vet inte om det är värst att minnas eller att inte göra det men jag vet att hur man än vänder sig så påverkas man av minnena som finns vare sig man kan ta fram dem eller om de finns där omedvetet och allt vi kan göra är att fortsätta gå framåt hur ont det än gör och hur jobbigt det än är för varje steg vi tar leder oss ett steg längre från det sjuka och ett steg närmare det friska även om det blir en del bakslag under resan 

  CRAMAR   

~ Hallå! Vart befinner du dig nu med dina tankar.............................

Jag inser med ens att jag var långt långt bort med ändå inte för jag var här och nu och när jag är tillbaka i "verkligheten" ser jag åter in i de blåa ögon som symboliserar den största tryggheten som finns just nu! Jag tittar in i dem och blir plötsligt medveten om tårarna som rinner ner för mina kinder utan att jag själv var medveten om det och med ens ser jag armarna som sträcks ut mot mig och den öppna famnen som erbjuder mig att krypa in och att känna en trygghet, värme och att jag får vara den jag är ~ och jag tar det erbjudandet! Jag kryper in där och andas in lukten som bara finns där och känner värmen och tryggheten av att känna en annan människas andetag och jag ger mig själv utrymmet att tänka att om vi inte hade träffats i den situation och omständigheter som vi gjort hur hade våran relation sett ut då? Svaret kommer jag aldrig att få men jag vet att jag är nöjd med våran relation nu för det är han som gör att jag överlever och kan få känna någon slags trygghet i cirkusen som är och om någon skulle se oss nu skulle de tro att vi var ett par och det får mig att le för en tryggare "storebror" än honom kan jag aldrig få och hur det ser ut det bryr jag mig inte om just nu för jag behöver den här famnen här och nu! 

Som att han kan läsa mina tankar och att jag inte vill förklara så kommer frågan:
~ Vad var det egentligen du tänkte på? Du vet att det är lättare att bära när man delar det med någon för så brukar du säga till mig! 

Ja det brukar jag men det är lättare att vara klok till andra än sig själv! Jag tar ytterligare ett andetag av den luften som luktar trygghet och omtanke och jag känner att jag vill dela min nya insikt! Jag är redo att dela den med någon som står mig nära och det är ändå honom som jag måste umgås med, vi är inlåst i mitt alldeles egna "fängelse" för att livet ser ut som det gör! Hur ska någon kunna förstå det jag inte förstår själv men jag vet att jag kommer inte att komma ifrån detta efter att han sett tårarna som runnit på mina kinder så det är lika bra att ta andetaget och börja berätta! 

~ Hur dumt det än låter så inser jag att alla elaka ord som jag fick höra under tiden i Helvetet har gjort massor av hål på insidan av mig! Slagen har gjort skador som jag får leva med hela livet men de flesta gav blåmärken och ömma ställen som försvann, men alla orden lämnade var och ett hål som finns kvar och de försvinner inte av sig själv! Det känns som om jag hela tiden har letat efter något som kan laga dessa hål men jag har än idag inte hittat det eller vad det nu är som kan laga dem och när något börjar lagas lite så känns det som att det behövs så lite för att det åter ska rivas upp igen.......................... Jag vet inte med andra ord vad det är som behövs för att jag ska bli hel igen utan dessa hål! 

Rädslan gör också att hålen blir större och de växer....................

Jag känner mig totalt snurrig och dum och det känns som att ingen kan väll förstå detta men till svar får jag bara en sån enorm kram som värmer genom hela mig och hör orden Tack att du förklarar så jag förstår! Han berättar sen att det inte är så lätt som kille att förstå hur man känner det när man levt som kvinna i ett sånt här förhållande men att det jag har delat med mig har hjälpt honom massor att förstå och få en annan syn på detta och att det framför allt hjälpt honom i jobbet! Han tittar på mig och jag känner att nu kommer det något som jag inte är beredd på och han berättar om en gång när han varit riktigt rädd! Jag känner bara hur jag litar ännu mer än jag gjort tidigare för att han kan förstå mig på ett annat sätt än om han inte visste alls vad den känslan är för jag tror inte att män känner det lika ofta som kvinnor för att de är starkare och kan försvara sig på ett annat sätt! Sen blir det tyst och vi bara sitter där och sedan kommer frågan högt som jag själv hade malande i mitt huvud:

~ Vad tror du det är som skulle kunna fylla i dessa hålen om du bara gissade eller känner efter?..................... Komplimanger tror jag inte på för dem kan du inte ta och vill inte ta heller! 
Han ler sitt speciella leende och jag känner att han har rätt! Jag tycker verkligen inte om komplimanger om de inte kommer från "rätt" personer och de är lätträknade och jag kan räkna dem på en hand och får fingrar över! Jag upplever dem som sliskiga, fjäskiga och tycker inte att de är ärliga utan bara inställsamma! Men vad är det då jag behöver för att bli hel?

Det heter att man måste älska sig själv innan man kan älska andra men jag håller inte med om det för då hade jag aldrig kunnat älska någon annan för jag har aldrig älskat mig själv och det har alltid varit saker som jag velat ändra hos mig själv! Jag älskar mina barn helt utan förbehåll så den regeln kan jag stryka och det jag inte tycker om och uppskattar hos mig själv tycker jag om hos mina barn så jag vet att jag dömer mig själv hårdare!

Jag trodde nog att denna tomma känsla skulle försvinna när jag upptäckte att jag inte blev bestraffade för saker som jag tidigare blev bestraffade för men den finns fortfarande kvar! När jag använder tex kläder som jag fick höra att jag såg fet, ful och äcklig ut i så måste jag se mig själv massor av gånger i spegeln innan jag går ut och fastän spegeln har bekräftat att jag inte är fet så känner jag mig det ialla fall på en gång när jag kommer utanför dörrren alltså är det inte synen av mig själv heller som stänger och täpper till hålen inte andras kommentarer som bekräftar att jag inte är fet och ful fyller igen det för dessa hål sitter så djupt så de nås inte av de orden! 

Jag sitter där och funderar och funderar och jag vet inte vare sig in eller ut och ju mer jag tänker och känner dessto mer inser jag att min insida är som insidan av en bikupa ~ full med hål och det går inte att täppa igen dem alla på en gång utan det krävs massor med arbete och innan de kan täppas igen så måste jag komma på vad det är som passar till just de hålen som jag har! Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma fram till det men jag hoppas att jag kommer att göra det för jag vill inte vara en "bikupa" utan jag vill vara hel men det är bara att fortsätta att tänka och känna och jag vet i alla fall att jag har en famn som lovar mig trygghet när tårarna rinner utan att jag själv vet det och det är inte alla som har en sån vän! 

  CRAMAR   

..... Har jag skickat nästan ett kilo kopior till min advokat så nu ligger ansvaret åter hos honom och nu ikväll avslutade jag ansökan om förlägning av våra skyddade uppgifter! Och ännu en gång har jag överlevt trots att jag behövt plocka fram allt detta jobbiga som jag helst bara vill glömma! Nu kan jag lägga allt i mitt egna inbyggda arkiv igen och försöka glömma och gå vidare tills jag måste minnas nästa gång eller minnena knackar på! Nu ska jag värdesätta det jag har här och nu för det är det enda vi har och hoppas att de som beviljar eller avslår min ansökan har ett hjärta i kroppen! Hur det än går har jag gjort mitt bästa för att skydda dem jag älskar mest i hela världen så mycket som jag bara kan.........
CRAMAR från en som känner sig helt tom nu

Det känns ibland som att december aldrig mera kommer att bli det som det en gång var för mig fastän jag aldrig varit speciellt förtjust i jul och allt hysteri kring det men jag har älskat advent och alla ljusstakar och stjärnor som lyser i fönstrena och just att alla har så ljust och fint överallt! Sen denna "karusellen" började så känns det bara som att denna månaden innebär att många lik ska plockas fram ur garderoben och att jag måste tänka på alla hot och faror som finns för det är nu som det ska bestämmas för det första om jag ska söka de skyddade uppgifterna igen och när det beslutet är fattat så ska paprena fyllas i och ännu en gång ska jag sätta på pränt alla saker som jag kan känna som ett hot eller som jag är rädd för att det skulle kunna hända om de inte beviljar det. Med andra ord ~ jag måste lyfta fram alla de saker som jag hela tiden försöker förtränga och glömma och få ner dem på papper för att de ska kunna ta ett beslut om vi kan vara säkra eller så säkra som det går i det samhället som vi har året som kommer eller inte! Hela jag skriker att jag vill inte göra det igen för jag vill inte tänka på allt detta ändå så måste jag för det är det som gör barnen lugna när det är som värst, att jag kan säga att vi bor på ett hemligt ställe och jag vill inte ens tänka tanken om jag inte kan säga det till dem i framtiden! 

Mitt i allt det så fick jag detta året till ära ett uppdrag av min advokat eller rättare sagt jag var snäll och sa att jag skulle leta reda på de paprena åt honom för att han skulle skriva en ansökan som egentligen inte är hans jobb! Ännu en gång så kan jag inte låta bli att fundera över hur jag tänkte när jag sa att det var inga problem alls för mig att göra det för jag borde har förstått att det skulle bli ett helvete för mig att läsa och leta reda på allt i alla utredningar och material som styrker det barnen sett och upplevt när det gäller misshandeln på mig men även allt annat som jag utsattes för under tiden i helvetet och delvis även de! Minnen rullas upp och det är som att se en film som har spelats in i själva helvetet det är bara det att på denna filmvisningen finns det ingen stopp~ eller pausknapp för den rullar när den själv vill och jag minst anar det! Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, för den spelas när den vill i alla fall och det är inte jag som styr över den, det gör minnenas regisör! Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att det är en del som gör att bearbetningen går framåt eller om jag ska vara ledsen över att det kommer just nu och jag orkar inte lägga energi på det för det finns inte energi till det ~ jag kan bara vara och se på när filmen rullar! 

Samtidigt trodde jag att det skulle göra det så lätt att få ner på papret varför vi skulle få förlägning på våra uppgifter men ändå så tar det emot! Jag vill inte se det svart på vitt alla hoten, alla mina rädslor och alla mina farhågor för så länge de finns i mitt huvud och i min kropp så är de bara tankar och känslor men när de kommer ner på ett papper så finns de på ett annat sätt! Att andra sedan ska läsa detta och ta ett beslut utifrån dessa det skrämmer mig igen! Trots att vi fått detta flera gånger förr, han har blivit dömd och jag har fått ensamvårdnad utan umgänge och detta visar för mig hur tydligt som helst att de trodde på det som jag sa och visade så skrämmer det mig att de inte ska tro på mig denna gången och jag hör återigen alla gånger som han sa att ingen skulle tro mig och att det bara var min sjuka hjärna som hittade på allting trots att det egentligen borde ha försvunnit efter alla dessa år och efter alla motsatser till detta som jag har fått höra och fått bevis på! Det skrämmer mig att inse hur djupt den hjärntvättning som jag utsattes för sitter och det känns så hemskt att det ska vara så här, att jag tvivlar så mycket på mig själv och samtidigt har jag sett det hos barnen under hela den här tiden och verkligen fått bevisa för dem gång på gång att jag älskar dem, ser dem och tror dem! Och då inser jag att det är det jag behöver med att det blir bevisat för mig gång på gång på gång tills jag med förstår att det är så det är och inte bara förstår utan även känner det! Det är en sak att förstå utan att känna men när man förstår och känner samma sak först då är man hel och det har jag inte förstått förän nu och när jag kommer att komma dit det vet jag inte! 

Jag inser att mina "hjärnspöken" är inte så lätt att mota bort som jag har trott för det är lätt att tänka att de är bara spöken men de kommer tillbaka! Om en människa inte är som vanligt så analyserar jag på en gång varför den personen inte är som den brukar och jag söker inte orsaken hos den eller runt den utan genast hos mig! Hur ska jag kunna göra något annat för det är ju det som jag varit van att göra och få höra att jag är orsaken till allt och jag inser att först när jag fått känna gång på gång på gång att det inte är jag som är orsaken kommer jag att kunna mota bort de spökena! Det är inte bara med tankens kraft som man kan det! Det är bara att gå till ett litet barn de lär sig genom att känna på saker och det är nog så när man blivit tillräckligt bränd och sårad och "utraderad" man blir som ett "barn" och måste börja om igen! 

Även om december känns som en tuff månad och detta året värre än någonsin så kanske det helt enkelt är så att det är denna månad som allt vänder för det är som min läkare sa igår när jag var där och fastän jag hört det hundra gånger förut så känns det lika överraskande varje gång "Du har gått på reserven för länge så när det kommer tre snöflingor ute så blir det för mycket för dig för det finns inget att ta av för reserven är slut och din kropp har skrikit det länge nu"

Kanske är det så att nu när kroppen har skrikit det länge så kommer de grundläggande känslorna fram och jag som är envis som tre röda grisar och inte har de känslor som man ska ha för att jag har levt det liv som jag har och varit tvungen att stänga av de "negativa känslorna" för att överleva helt enkelt var tvungen att komma till botten under botten för att inse att man måste både känna och förstå innan man kan mota och bota det som är resultatet av den hjärntvättning och behandling som jag varit med om och kanske är det just det som är nyckeln till att få ner allt det jobbiga på ansökan så att vi kan känna oss så trygga som det bara går den närmaste framtiden med! 

Jag får helt enkelt köpa ett tålamod och ta ett steg och en dag i taget även om det inte är jag! 

  CRAMAR   

Idag var dagen som jag hade modet att ta fram min nyinköpta "lilla svarta" som jag egentligen köpte för flera veckor sedan men inte vågat eller haft energin att skriva något i eller ens ta bort plasten på! Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på att jag alltid kallat den boken som jag skrev ner den mörka sanningen i Helvetet för "den lilla svarta" trots att den var knallgul och hade blommor på sig! Varifrån jag fick modet att skriva sanningen i denna vet jag inte men jag skyddade den med mitt liv och gömde den så fort jag hade skrivit i den medans min "ljugdagbok" där jag skrev hur "bra" allt var alltid låg så att han skulle kunna hitta den och bli lugn eftersom han visste att jag skrev dagbok!

Innan den tiden var min lilla svarta en klänning som jag hade vid festtillfällen som var kort och var av spets med en underklänning för att den inte skulle vara helt genomskinlig medans min närmaste killkompis som jag alltid var tillsammans med kallade sin bok som han hade nummer till tjejer han gillade för "den lilla svarta" och den var svart! Nu har jag skaffat mig en lila bok och i den ska jag försöka att skriva av mig alla de mörkaste minnena som jag inte orkar bära mer och som jag inte vågar skriva ner här för att jag inte vill att någon ska behöva läsa dem, för de är för vidriga och för hemska för att någon mer än jag ska behöva veta att jag har varit utsatt för det! Jag ber till högre makter att jag ska få vara vid mina sinnens fulla bruk till den dagen som jag dör så att dessa saker inte kommer att lämna min mun och den dagen boken är full eller den helt enkelt har fyllt sitt syfte och jag kan lämna allt det bakom mig har jag bestämt att jag ska bränna den! Jag gör det inte för att skydda honom ~ jag gör det för att skydda dem jag har runt mig för jag vill inte att de ska veta allt jag har varit utsatt för och jag vet inte om alla skulle klara av att veta vad jag har varit utsatt för! Jag har berättat en tusendel för min psykolog och det är långt från det jag kommer att skriva av mig i denna boken och när jag berättade så bara tittade hon på mig och sa: Det är ren tortyr det du har varit utsatt för och han visste det och måste ha läst hur man gör!

Jag tror att det var först när hon sa de orden som det gick upp för mig vad det var jag har varit med om och på vilken nivå det har varit och det var då som jag även insåg att jag hur många gånger som helst försökt att lägga mitt pussel när jag velat komma vidare men det är bara så att man lägger inte bitarna i den takt och ordning som man själv vill ~ man lägger dem i den takt och ordning som pusslet/livet bestämmer och en sak är säker har jag lärt mig ALLT HAR SIN TID!

Idag när jag satte mig och började skriva av mig ett minne som kommit starkare och starkare inom mig så kunde jag inte låta bli att tänka "När försvann gränsen för mig med det som var normalt och med det som var tillåtet att göra mot mig?" 

Jag kan minnas känslan från när vi satt i Hovrätten och jag var en åskådare på ett annat sätt än jag var i Tingsrätten när jag skulle förhöras på ett annat sätt, för i Hovrätten malde hela tiden frågan "Hur stod jag ut och hur överlevde jag allt som hände där?" och den känslan kom tillbaka idag och gick som ett mantra inom mig för jag förstår det inte! Jag som hade så många att jag aldrig skulle tillåta att någon gjorde si eller så mot mig ~ jag tillät betydligt värre saker och att det hände flera gånger! Jag vet att det kom smygande och jag vet att det är en normaliseringsprocess och allt det och ändå så kan jag inte förstå hur det kunde hända och hur just jag kunde hamna där och på ett sätt tillåta det och det gör mig livrädd! Jag ältar det inte och jag försöker att inte fundera på det men ändå kan jag inte radera ut minnena och när de kommer så vill jag förstå för att komma vidare!

Jag känner det ibland när jag ska bearbeta saker som att jag går på en äng och ska rensa ogräs för att ängen ska bli vacker och ren igen med bara blommor! Jag kan välja mellan att bara klippa bort ogräset men då vet jag att det snabbt kommer att komma tillbaka för rötterna finns kvar eller så kan jag välja att lägga ner mer tid på en gång och ta upp ogräset med rötterna på en gång och det kräver mer tid och energi men jag tjänar på det i längden för när jobbet är gjort så kommer det att vara vackert på ängen längre innan nytt ogräs växer upp och jag kommer att få bort det lättare då för jag har en gång gjort arbetet ordentligt! 

Precis så känns det med minnena och det är det som är syftet med min "lilla svarta" att jag ska riva upp minnena med rötterna och bearbeta och förstå dem så att det kommer att vara lättare nästa gång som de kommer upp igen! Jag vet att bara för att jag har fått dem att försvinna en gång så kommer de inte att vara borta för alltid för det kommer att komma situationer som är som frön som får dem att "växa upp igen" men har jag en gång fått dem att försvinna så vet jag att jag kan lyckas en gång till!

Idag hittade jag modet att börja skriva mina svartaste och svåraste minnen i min lilla svarta! Det kommer att ta tid och göra ont men samtidigt har jag insett för en gångs skull i mitt liv att varje pusselbit i livets och minnets pussel har sin tid och man kan inte tvinga dem på plats för då blir det fel, precis som om man försöker att tvinga fel person på fel plats! Så det är bara att inse att jag måste låta det ta den tid det tar och sträcka på mig för att jag börjat våga ta tag i ogräset på min äng och dra upp det med rötterna istället för att ta den lätta vägen och bara klippa av det med en sax och hoppas att det inte kommer att växa upp på en gång som jag vänder ryggen upp! 

En sak är det lika bra att jag konstaterar efter denna dagen ~ man lär så länge man lever och det är aldrig försent att tänka om! 

  CRAMAR   

Jag har skrivit många inlägg här på min blogg när jag tänkt och känt att detta är ett av de tuffaste och jobbigaste som jag skrivit men jag kan ärligt erkänna att hittills är nog detta som jag kommer att skriva nu det tuffaste för det innefattar så mycket ~ min roll som dotter, mamma men även som utsatt för övergrepp, allt i en salig blandning och jag hoppas att om någon kan känna igen sig i det jag skriver så önskar jag att de tänker till tidigare än jag gjorde! Jag hade en klok älskling innan jag träffade honom som jag här och i min vardag kallar för Äcklet, han sa alltid till mig att man alltid skulle reda upp problem innan man somnade och man skulle berätta för dem man älskade och som betydde något för en det innan man somnade för man visste inte om de levde dagen efter eller om man själv gjorde det och jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det var tidigare men jag är glad att jag gör det nu för det är aldrig försent att ändra sig och inse saker! 

Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att man inte får välja sina föräldrar, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ha andra föräldrar än de jag fick när jag föddes när jag bodde hemma och de sa att jag inte fick göra det jag ville eller de tyckte något annat än mig?!?! Först nu kan jag inse att jag aldrig förän nu har tänkt att man borde lägga till efter det texten som jag skrev på bilden ~ att man inte heller får välja sina barn, för jag är helt övertygad om att mina föräldrar många gånger har önskat att jag hade varit på ett annat sätt, speciellt när jag under de senare tonåren valde att revoltera med näbbar och klor och verkligen visa att jag klarade mig utan dem och om de sa det minsta att de tyckte en sak så tyckte jag minsann tvärs emot dem! Jag har under mitt liv flera gånger sagt upp bekantskapen med dem men de har visat gång på gång att de älskar mig och bryr sig om mig trots att jag gjort detta mot dem och för mig så visar det massor idag ~ att man som förälder inte bara klipper ett band för att ett barn revolterar eller visar "taggarna utåt", när tårarna rinner ner för barnets kinder och man har sår på insidan så finns den trygga famnen där ialla fall! Jag önskar bara att jag inte hade gett dem som hade famnen öppen för mig de såren som jag gjorde där och då, men tyvärr är det försent för mig att inte orsaka dem!

Jag inser idag när jag själv är mamma/förälder att den kärlek som man känner till ett barn den är så stark att man kan göra ALLT för att skydda det och bevisa att man älskar det och hur det än är så känner man om barnet inte mår bra eller om det finns faror runt barnet vare sig man vill eller inte och det spelar ingen roll om det är ett vuxet eller ett litet barn ~ instinkten fick man den dagen som man blev förälder! "Tyvärr" tror jag att den instinkten är större när man är mamma för man har burit barnet i sin egen kropp, skyddat det med sin egen kropp för farorna som fanns utanför och gett den lilla som fanns där inne sin egen näring och det fortsätter när man har fött sitt barn ~ blod är tjockare än vatten och det kan inget förändra! 

Under tiden som jag levde i Helvet så hade jag och mina föräldrar kontakt hela tiden! Jag kan ärligt erkänna att den var bättre och sämre men jag kände att den var min livlina för utan den skulle jag inte överleva! Idag vet jag, genom att jag har hittat massor med brev som jag aldrig skrev klart, att jag flera gånger försökte skriva till dem hur jag hade det! Ett mail till pappa vågade jag skicka för det var "lagomt" avslöjande och om de nämnde något om hur det var, så visste jag att jag kunde förklara bort det om de skulle nämna något så Han hörde!

Under tiden som jag levde där önskade jag att det var någon av dem som hade haft erfarenhet av det som jag utsattes för dagligen samtidigt som jag kände tacksamhet för att de inte hade den erfarenheten och skuld för att jag ens kunde tänka tanken att jag önskade att de skulle kunna förstå vad som hände! Hur många gånger jag fått frågan av min mamma egentligen under åren där i Helvetet om Han var snäll, om jag älskade honom och om det var bra mellan oss det vet jag inte och att hon inte trodde på mina svar det förstår jag idag! Att de inte trodde på mina svar på hur mina blåmärken hade kommit till det förstår jag med idag men då trodde jag att alla trodde på mina förklaringar för det fanns dörrar, trappor, träd och skog och jag vet inte allt att skylla på! Jag önskar än idag att någon av mina föräldar hade haft modet eller kunskapen att ställa mig mot väggen och fråga "Slår han dig och barnen? Utsätter han er för övergrepp? Gör han det här mot er?" 

Orsaken till att jag inte berättade för dem var att jag skämdes för att de i mina ögon hade den perfekta relationen där de var på samma plan, pappa har aldrig förlöjligat mamma inför någon annan eller berättat för oss barn att hon är värdelös. Han har aldrig hotat någon av hennes släktingar eller gjort något av det som fanns i min situation så för mig var det pinsamt att erkänna ~ hade det funnits en annan erfarenhet så tror jag att jag hade tagit emot den hjälpen och kunnat erkänna på ett annat sätt för det är bara så att KÄRLEK SKA INTE GÖRA ONT OCH SÅRA! 

Jag tror inte att jag förän nu har förstått hur mycket barnen har förstått av vad som hände mellan oss där i Helvetet! På radion kör de en reklam eller vad jag ska kalla det som polisen har för att om man utsatts för kräkning så ska man vända sig till dem och där hör man en man som säger motsatsen till vad kvinnan säger och det för mig vid första "konfrontationen" tillbaka till Helvetet! Jag är inte kvar i Sverige utan jag är i minnenas land! Att mina barn skulle förknippa och koppla ihop detta har jag inte haft en tanke på förän igår när min äldsta dotter som nu är 6 år sitter och pysslar och vi har radion i köket på! Det blir just den "reklamen" och jag står och diskar och ser henne i ögonvrån och hon blir helt stel när hon hör den! Jag har varje gång jag hör den försökt att tänka att det är bara en reklammen jag kan erkänna att det fungerar dåligt och när ser hennes reaktion så fungerar det ännu sämre! 

- Mamma! Hör du att det låter precis som dumma pappa!

- Vad menar du?

- Han sa alltid så elaka saker till dig när vi bodde med honom!

Tårarna börjar rinna på hennes kinder och på mig rinner de på insidan när jag inser att det är inte bara mig han har gjort illa med det psykiska våldet utan det är även barnen även fast de var så små! Jag har försökt att intala mig att de inte minns, att de har glömt och jag vet inte allt men när hon har sagt dessa ord så finns det inte längre någon återvändo utan det är bara att inse att minnena finns där! 

Det gör så fruktansvärt ont att inse att fastän det gått år så finns minnena och såren kvar även hos mina barn av det psykiska och det verbala som någon gjort mig! När barnen lagt sig så sitter jag i soffan och tänker, TV:n är på men jag har inte en aning vad det är på den för tankarna är på situationen och det som hände när hon hörde det som var på radion! Hade jag accepterat att hon hade mått så här och att någon hade fått påverka dem så här mycket om det inte var för att det var deras sk "pappa"? Nä inte om jag vetat att det hade följt dem så här länge i livet men det är så lätt att anta att barn glömmer så lätt och de minns inte men de gör de och det är vårat ansvar som föräldrar att se till att de växer upp i en trygg miljö! Vi vuxna har så  lätt att tro att barn inte uppfattar bråk och speciellt om de sover ~ jag inser idag hur mycket de uppfattat trots att de sovit eller varit i ett annat rum eller del av huset ~ de kan berätta massor som jag inte förstår hur de kan ens minnas eller veta om!  

Tankar snurrar, snurrar och snurrar igen och jag har vänner som står mig nära som har barn som är mycket äldre än mina! Något som jag inser är att kärleken och instinkten att skydda sitt barn den försvinner ALDRIG! Jag vet att jag kommer ALDRIG så länge jag lever sluta älska mina barn eller sluta att skydda dem och jag tror bara att det är så enkelt som att gå till sig själv om man är förälder och fundera över hur det skulle kännas om sitt eget barn skulle svika eller vända en ryggen?! Jag vet att jag skulle få sår som aldrig skulle läka om det var mitt barn som gjorde det och hur det än är så är blodsband tjockare än vatten! Jag har lärt mig en sak i livet och det är att den som inte kan acceptera att man har en sund relation med sina föräldrar och släktingar den har något att dölja och är inte värd ens kärlek och en som person, och det har jag fått lära av egen dyr erfarenhet! Den jag levde tillsammans med försökte göra så att alla i mina familj vände mig ryggen, och även alla mina vänner och jag skulle stå helt ensam och han höll på att lyckas! Det som räddade mig var att jag inte spelade helt som han ville och berättade alla gånger som vi hade pratat, vad vi hade pratat om och alla andra detaljer! Mina föräldrar genomskådade honom och han hade mig inte helt i sitt våld och det var min räddning annars hade jag inte levt idag! 

Orsaken till att jag skriver och delar detta är att jag vet att det finns fler än jag som lever i en relation där man känner sig speciell över att han som man älskar tycker att man ska vara en familj tillsammans med honom istället för med dem man är en "äkta" familj med och det är så lätt att tro på det! Jag höll på att göra det men det hade kostat mig massor bla livet! Jag tror att om en kärlek mellan en man och en kvinna är äka så klarar den av vänner, familj och att det finns ett socialt nätverk men i mitt fall skulle det bara var jag och han enligt honom annars älskade jag inte honom som han älskade mig! Barnen blev till slut tom en "sak" som han var svartsjuk på! Jag kände att för varje sak och person som jag gav upp så kom det hela tiden nya krav och saker som jag var tvungen att uppfylla för att visa att jag älskade honom! Det fanns inget slut men idag inser jag att det finns en kärlek och omtanke som aldrig tar slut och det är den som man känner och får från en  äkta, ärlig förälder! Många gånger kunde jag och kan nog än idag känna att mina föräldrar engagerar sig för mycket men jag kommer alltid tillbaka till tanken att det är av ren kärlek som de gör det för det enda de vill är att jag har det "bästaste" som jag och barnen kan ha och det är bara så att en dag kan det vara försent!

Jag inser även att det är den äkta och starka kärleken till mina barn som gjort att jag orkat kämpat och kämpar än för min och mina barns trygghet och deras bästa och som gör att andra föräldrar gör detsamma och gör att vi orkar för det att vi vill skydda barnen från allt som kan skada dem! 

Jag har en önskan med detta inlägg och det är att om det är någon som läser detta, värdesätt den kärlek och omtanke som du får från din mamma/pappa för det är den enda kärleken som aldrig tar slut och den famn som man kan krypa in i hur mycket det än blåser där utanför! Jag nedvärderar inte partner, det är inte det jag menar om det är bra, men en förälder har känt dig från den dagen du föddes och kan inte ersättas av någon annan och har en trygghet som ingen annan kan ge och jag väljer att avsluta detta inlägg med orden som Plumzen en gång gav mig

" Vänta inte med att visa det du kan göra idag till imorgon, för då kan det vara försent"

Jag tror att om man säger förlåt till en förälder och menar och visar det så kan man bygga upp en fungrande relation igen   

  CRAMAR