Ibland känner jag att det finns människor som är så orättvisa! Jag tål att höra sanningen men ge mej den utifrån mitt beteende inte andras! Andra människor väljer att servera den bakom ryggen på mej och det tål jag inte. Lägger man ut om mej på en blogg utan att veta sanningen - varsågod att göra det men håll dej till sanningen!

Jag känner att underhela mitt liv har jag lärt mej att man tjänar på att vara ärlig men just nu så börjar jag fundera om det verkligen är så. Om man får skit för vad andra gör - är det då verkligen så att sanningen lönar sej? Jag är inte så säker på det.

Jag klarar att ta kritik om den ställs rakt mot mej och om det är något som jag har gjort fel men jag kan inte ta det när jag inte har gjort något av det som beskyllningen grundar sej på. Min blogg är mitt ställe och jag skriver sanningen - kan inte en person ta det så är det upp till den personen. Jag känner bara att det blir så orättvist när man blir bestraffad för andra personers handlande. Jag vet att hag gör fel i livet och jag står för dem fel jag gör men jag har slutat tagit ansvar för andra personers handlingar - det får de göra själv.

Jag har gått på terapi under en lång tid och jag har stött och blött just detta att inte lägga skulden och ta på mej vad andra gör och det tänker jag inte göra denna gången. Jag tänker inte känna skuld för att en person tycker att det andra gör är fel och jag tänker inte må dåligt över det. Jag står upp för sanningen och jag tänker fortsätta att göra det och jag känner att den som inte accepterar mej som jag är den förtjänar mej inte heller.

"Jag är en trogen vän för den som förtjänar det" Det var ord som jag hittade idag och som känns som om de passar in på mej för det är bara så att jag har fått vad jag förtjänat, jag har tagit mer skuld och skuldbelagt mej mer än jag borde genom större delen av mitt liv. Det är slut på det nu och det är inte jag som förlorar på det för jag är en trogen vän men mitt krav är att man är det tillbaka - annars kan det kvitta och det är något jag aldrig kommer att vika på!

Vänskap och partnerskap är ömsesidig ärlighet för annars är det inte äkta!

PUSS    från T

Idag är en sån där dag som jag egentligen inte vill ha - jag vill bara ha bra dagar! Idag känner jag mej lurad på livet och jag känner mej bitter och det är känslor som jag inte tycker om och jag vill inte känna dem men samtidigt så känner jag att jag är så stark att jag klarar av att erkänna för mej själv att det är så här jag känner här och nu och jag tillåter mej att känna och bearbeta. Jag vågar idag fundera VARFÖR jag känner så!

Igår fick jag ett mess som fick mej att gråta - det var den vackraste och ärligaste kärleksförklaring som jag någonsin har fått i hela mitt liv. Jag önskar att jag bara kunde ha skrivit samma saker tillbaka men jag kunde inte det för jag vet inte vad jag själv känner och jag vet att jag har så mycket mer att bearbeta innan jag kunde svara ärligt på det. Jag känner mej hedrad som fick det och jag känner att det var så ärligt så det fick mej att gråta men jag känner att jag vill inte och kan inte leka med andras känslor - för jag vet hur ont det kan göra och innan jag vet vart jag själv står i allt så kan jag bara göra som jag gjorde svara med ärlighet att jag behöver få tänka och jag behöver få känna och bearbebeta och jag behöver få göra det själv och det känns så bra att den som skickade messet tog det på rätt sätt. Jag fick svaret att han fanns där och det värmde mej att min ärlighet för en gångs skull togs på rätt sätt.

Käsnlorna som kom på besök idag känns inte lika roliga. Jag känner mej lurad på livet för det finns så mycket som jag drlmde om och som jag hoppades på men det blev inte så. Jag har minnen som spökar så jag kan inte få dessa mål. Jag har barn som mår skit för det som har varit. Smulan tittar på mej varje kväll och säjer: "Mamma jag vill aldrig åka till pappa igen. Lova mej att jag aldrig mer behöver det!" Vad ska jag svara? I början var det Skruttan som frågade detta och jag svarade samma sak då som nu att jag gör allt jag kan för att de inte ska behöva återvända men hur länge till lugnar det dem?

Jag känner mej lurad att jag inte kan ha det livet som jag drömde om och som jag visste att jag kunde få för drömmarna var inte orimliga. Jag ville bara bli älskad vara lycklig och trygg och det känns som grundkrav i livet. Många människor tar det förgivet men jaggör inte det! Jag önskar att jag kunde se att en annan människa skulle kunna älska mej för den jag är - med mina fel och brister!

Bitterheten kom idag när jag skulle fylla i en ansökan om bostadsanpassning som hjärnskadeteamet anser (och jag håller med) att det skulle underlätta för mej. Då kom bitterheten över att en person har skadat mej med vilja och det är jag som måste anpassa mitt liv och hem pga detta. Jag måste bearbeta och gå vidare med dessa i bagaget. Jag var frisk innan och jag kunde jobba och nu ser de inte det ens som ett mål att jag ska tillbaka till ett arbetsliv nu i början av rehabiliteringen. Jag känner mej så bitteroch jag vill inte känna det för det gör mej inte starkare och det hjälper mej inte framåt. Jag känner att jag förtjänade så mycket mer än detta och mina barn ännu mer.

Jag vill inte känna dessa känslor men det är kanske bara att acceptera dem och ta nya tag. Fick några sanna och tänkvärda ord av en nu ikväll och de tänker jag bära med mej i hjärtat. "Man är varken bättre eller sämre än sitt nuvarande tillstånd, men situationer, tankar osv kan bytas till någonting bättre".

Idag är dagen jag får börja tänka att det kommer en ljusare framtid och jag kommer att få det jag förtjänar!

PUSS   från T

Ibland känner jag att det måste finnas ett stopp på allt som händer och sker och framförallt på alla fördomar som finns Och då menar jag inte alla försomar som finns för då skulle jag få skriva så fingrarna blödde utan jag menar just detta att vara ensamstående mamma.

Jag kände väldigt fort när jag hamnade i den sitsen och hamnade i "den verkliga världen" att det var helt okej att lägga sej i och döma mej som ensamstående än vad det hade varit att göra det när jag levde tillsammans med någon. Och det som jag tyckte var det värsta i cirkusen det var att det var helt okej tycktes det som att berätta för mej vad man ansåg om mej som mamma och person och det spelade ingen roll om det var positiva eller negativa saker det skulle och sades högt. Jag fick höra massor av saker som jag inte tänker ens skriva här.

Senare kom jag in i detta att man skulle vara med i utredning på utredning för att man skulle bevisa att man "dög" som mamma. De som bedömde en visste inte så mycket om hur mitt liv hade sett ut eller hur förutsättningarna var idag utan det förväntades att jag skulle lägga fram dessa delar så att de kunde göra en rättvis bedömning. Under dessa fick jag höra både det ena och det andra som jag inte än idag förstår varför man tog upp men även under dessa så valde jag att hålla den linje som jag alltid gör - att vara rak, ärlig och inte säja saker som jag inte kan stå på. Att jag inte pratade skir om Det var något som uppmärksammades för det förväntades tydligen att man ska göra.

Jag trodde att dessa bitar var färdigbearbetade och att jag var "nöjd" med att en dag kunna göra något för att förändra det i framtiden men idag är det två saker som har fått mej att se rött igen. När jag hör att en person som jag tycker om har varit till soc och blvit beskylld för än det ena än det andra och just detta att hon inte ges chansen att bemöta detta utan de bara berättar att detta ska skickas till barnens pappor då känner jag att jag flyger i luften. Det finns ett samhälle som det så fint heter jobbar för att det ska bli jämställt men kanske är det tvärt emot som det funkar. Under hela min resa har jag känt att jag har fått svara och försvara mej med näbbar och klor för att visa att jag är en bra mamma medans Det bara har svarat på några frågor och har inte fått så många anklagelser som jag känner att jag har fått. Jag tänkte att det var säkert denna specifika situation som gjorde att jag kände så men när jag ser till hennes fall så ser jag att det är så samhället och synen på ensamstående mammor ser ut idag 2011. Det skrämmer mej och jag känner att när man ser till lagen så är ingen skyldig förän den är dömd men det gäller inte när man har med soc att göra för de dömer på en gång.

Jag tänker på barnen som hamnar i denna utredningssituation. Ser de till att de ska känna sej trygga under tiden som det utreds eller är det då helt okej att de ifrågasätter deras mamma öppet och även meddelar allt till papporna som kan vända det mot mamman? Är det ett barnperspektiv som vi svenskar är nöjd med??!! Jag är inte nöjd och den dagen jag kan ska jag kämpa för att det kommer att bli ändring. Jag vet att det finns pappor som blir oskyldigt anklagad för saker med men jag ser ett överantal bland mammor. Jag vet att man inte ska dra alla över en kant och det gör jag inte heller för det finns undantag!

Jag känner att jag stör mej även på att människor hugger knivar i ryggen på mej och inte är ärliga. Just detta att det är helt okej att man kan tycka och säja saker som jag vet att jag aldrig skulle få höra annars. Och att man sedan är så oärlig att man ljuger ihop en historia som inte stämmer och sedan berättar den till andra men är så feg att man inte vågar fråga mej eller berätta det för mej. Lögner och svek är det värsta jag vet och jag är inte långsur men när det gäller det så är jag det. När jag sedan blir beskylld för saker som inte ens stämmer och man är "kaxig" på avstånd och ska göra något åt det då är man i mina ögon en stor skit och de förvandlas till luft för mej!

Nu ska jag vara förbannad över soc en stund till men även över fega skitar och sedan ska jag sova!

Vill ni vara min vän - så var ärlig och kör med öppna kort. Ska ni anklga så gör det på rätt sätt och stå för det.

Lögner straffar sej själv till slut!

PUSS    från T

Denna helgen har jag fått känna mej "normal" för jag har lyckats koppla bort hur min verklighet ser ut, att vi egentligen inte finns och att det finns ett före detta och jag har kunnat njuta. Att jag är på spänn hela tiden det kommer jag aldrig få bort känns det som för om jag slappnar av för mycket i det så tror jag att det kommer att bli farligt. Den känslan är ju min följaslagare och finns hos mej bäde på dag och natt och så lär det förbli men det känns som om jag behärskar det bättre idag än tidigare och att jag klarar av att leva trots att rädslan, oron och att jag hela tiden är på min vakt och lägger märke till saker som går andra för bi.

Denna helgen har jag fått känna mej "som en i mängden". Jag har skrattat mer än vad jag har gjort på länge - har tom kramp i magen för alla skratt och är så tacksam för att jag har fått uppleva en sån här helg. Bara att kunna prata om det som har varit och det är på ett naturligt sätt och att jag inte skäms för det som har varit känns som en befrielse. Min morfar sa till mej när jag var liten att man fick fina ögon av att gråta men jag har aldrig tyckt om att gråta men efter denna helgen kan jag berätta att skratt får en att må bra och jag har på sista tiden kunnat skratta ett skratt som kommer från hjärtat   

Samtidigt som jag verkligen har mått bra kan jag känna en frustration över att se en person som jag tycker om utsätter sej för samma sak som jag gjorde under för många år om man bortser från det fysiska. Bara att få henne att säja att hon inte klarar något, att hon inte är något och att hon är så svag. När hon tittade på mej och sa att hur gör du för att vara så stark och ha humöret uppe hela tiden genom det går igenom? Att se henne tillåta att någon får henne att må så här känns hemskt för jag vet hur man mår och hur man känner när man tillåter detta och hur liten man känner sej.

Jag vill kunna ruska om henne, säja de argument som jag vet att man behöver höra när man befinner sej där men jag vet att det inte tjänar något till. Jag kan bara finnas och stötta henne så mycket som det bara går men jag vet själv att man tar inte till sej det andra säjer - man ser på sej själv som den person man ständigt får höra att man är - den som inte klarar något. Jag hoppas dock att jag kan finnas där och vara en påminnelse för henne att det finns ett efter man kan resa sej upp efter att ha varit en blöt fläck till att bli självständig och den som man själv vill. Jag kommer att finnas den dagen som jag kan stötta och kommentarer och hjälp tas emot men fram till den dagen ska jag stå upp som en påminnelse för att man överlever och att jag finns!

Kan jag känna mej normal och skratta mej genom en helg så kan alla det - jag lovar och när man kommer dit så är detvärt varje kamp som man har kämpat och varje kamp som man kommer att få kämpa för i framtiden med.

PUSS    från T

Och det känns som om det ska bli så skönt för jag hoppas att dagen imorgon kommer att bli bättre även om den innebär att jag ska träffa hjärnskadeteamet och få "domen". Denna dag känns som om den har varit för lång och för jobbig och jag HATAR dessa dagar. Jag vill inte ha dem längre för det känns som om jag har fyllt min kvot med dem redan.

Imorse kändes det helt okej om jag ska vara helt ärlig och solen sken ute och jag kände att trots att jag inte  sovit på flera nätter så kunde jag hitta lite energi. Hade bestämt att jag skulle följa med på några affärer innan jag skulle till min terapi eftersom det var några saker som jag behöver hem hit. Jag hittade massor av saker men inte de utemöbler som jag hade bestämt att jag ville ha på min blakong.

När jag gick till terapin var det med lätta steg för jag har känt de sista gångerna att det bara har varit skönt - det har inte varit jobbigt och det har känts skönt att prata med henne och att jag har fått ett annat perspektiv på saker och ting som har hjälpt mej att komma framåt. Idag vet jag egentlgien inte vad som gjorde det men det var bara jobbigt efteråt och det gör så ont inom mej. Jag känner mej så tom och jag tycker inte om när det blir så och jag kan inte sätta fingret på vad det är som är orsaken till det.

Idag under terapin så pratade vi mycket om detta med allt som ligger omedvetet och som jag gör utan att jag tänker på det. Mycket av det är saker som jag idag kan inse att jag gör pga allt som har varit men tidigare skulle jag aldrig ha erkänt det ens för mej själv. Idag är det som jag sa till henne att hon har hjälpt mej så långt att jag kan sluta med alla orsakerna jag hittade på till varför jag tex alltid sover med en lampa på. Hon har fått mej att inse att vissa saker kommer jag att ha med mej genom hela livet men de kommer att bli svagare och påverka mej mindre men idag påverkade allt mej till max.

Om jag ska tänka helt fritt så tror jag att det som gjorde att det kändes så jobbigt och att jag mår som jag gör efteråt är detta att när jag pratar om jobbiga saker så känner jag själv att det "fattas en bit". Jag kan inte förklara det och jag kan inte placera det. Idag pratade jag med henne om detta och då tittar hon på mej och säjer; Jag tror att det är så att tankarna och känslorna sitter inte ihop. Du vågar inte sätta ihop dem för att det gör för ont och det väcker för mycket minnen." På en gång som hon sa det så kände jag att det är ju så det är. Mina känslor för Det försvann för flera år sedan och det var när Skruttan låg i min mage och våldet och övergreppen ökade men det är känslorna kring alla övergreppen, alla svek och alla sår på insidan som jag är rädd för. Jag vill inte att de ska finnas och jag vill inte känna dem igen. Jag vill helst att de bara ska försvinna!

Jag kände under rättegången som inte blev som jag hade trott att jag var inte längre den svaga personen som kom från helvetet utan jag var stark och jag tror att jag inte vågar koppla ihop känslor och tankar för jag är rädd att bli svag igen. Innerst inne vet jag att jag inte var så svag som minnena säjer men den tanken kommer iallafall.

Idag blev det även bestämt att min terapi ska fortsätta en termin till och jag blev lite full i skratt för jag reagerade inte på det mer än att jag kände att det behövs verkligen. De andra gångerna som hon har pratat om terapi-terminer så har jag varit på väg att skrika rätt ut och berätta att jag behöver inte det, JAG KAN SJÄLV men nu har jag så mycket insikt att jag vet att jag inte klarar allt själv - jag behöver andra och deras kunskaper och omtanke.

När jag kom därifrån fick jag ett mess från älskade sis. Stackaren fick höra mitt gnäll ytterligare en gång att det bara kändes skit idag men jag älskar henne för hon kan läsa mej som ingen annan kan. Hon läser inte det som står i meddelandet utan hon tyder det som inte står och känner av vad jag menar. Hur kunde jag klara denna resa utan henne i mitt liv tidigare? Idag kan jag inte tänka mej en dag utan henne. När hennes svar kom så kände jag att det var precis vad jag behövde då! Jag kände attjag fick ett lugn. Det jobbiga var kvar men det fanns en person som älskar mej och som förstår mej utan att jag förklarar allt från början.

Att se henne skriva " Att bearbeta allt är jobbigt, jag vet. Det är nog det som är meningen också för att du ska gå ur detta starkare än någonsin" gav mej ännu en insikt. När jag läste det kom tårarna och det andra i meddelandet som fick ännu fler tårar att komma tänker jag inte skriva här! Det är ju så det är - jag har blivit starkare under resans gång och jag kommer att vara ännu starkare när jag landra en dag och det är för att jag har vågat bearbeta även om det har varit jobbigt och det har gjort ont. Jag är starkare idag än jag tidigare har varit men det har inte varit lätt och det har inte varit gratis men jag tjänar på det för jag är starkare och jag vågar tro på mej själv på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort.

Jag vågar stå på mej på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort och jag känner att jag vågar stå upp för mej och barnen och för att vi ska kunna ha det så bra som det bara går. Att ha hittat min sis som oxå är min själsfrände och alla andra underbara och stöttande vänner jag har fått under denna resa gör att det är värt att fortsätta kämpa. Att se mina barn lyckliga och höra dem skratta ett skratt som kommer från hjärtat och som lyser i ögonen gör att jag vågar ta nästa steg och nästa kamp. Jag kommer att vara färdig en dag och det som är bra med denna resa är att jag har fått bevisat för mej vilka som är mina äkta vänner och vilka som inte har varit det. Jag kommer att hitta "kontakten" mellan känslorna och tankarna en dag och den dagen kommer jag att bli ännu starkare!

PUSS   från T

PS Sis Älskar dej och har dej alltid med i mitt hjärta och nyckeln den kommer aldrig någon att hitta för den har jag kastat bort för jag vill ha dej i mitt hjärta för all framtid och inte leva en dag utan dej! Ds

Idag kom det ett MMS till mej! Det var min bror som hade skickat en bild på honom hur han såg ut efter att ha ramlat på inlines och slagit upp ansiktet och även slagit ut bitar av tänderna. Det tog ett tag för mej att ta in bilden och jag är en äverbeskyddande storasyster och hur stor eller lång han än blir så är han min lillebror och kommer alltid att vara. Jag kände att det var inte roligt att se det och det var en chock att se hur mycket skador det kan bli men det satte igång massor av reaktioner som jag inte var beredd på.

När jag träffade min advokat innan rättegången så visade han mej bilderna som togs efter misshandeln både av polis, på sjukhuset och sedna på det skyddade boendet. Dessa var vidriga för det var inte många centimeter som inte var täckta av blåmärken eller andra märken men jag klarade då av att stänga av genom att tänka att det var någon annan. Sen har jag inte haft dessa bilder klara för mej men idag efter att ha sett denna bilden så kom de fram och de sitter på min näthonna och jag kan inte bli av med dem.

Jag kan känna hur värdelös jag kände mej för allt och just detta hur sårad jag var på insidan. Jag tyckte inte att jag var värd något och kunde inte tänka mej att någon skulle kunna tycka om mej för den jag var för jag kunde ju inte tycka om mej själv. Självförtroendet fanns inte och jag hade mängder med sår inombords. Jag har byggt upp min självkänsla och mitt självförtroende genom att människor i min omgivning har funnits där och stöttat mej och visat att de verkligen tycker om mej men samtidigt så kommer känslan smygande med misstankarna att snart får jag en kniv i ryggen, snart kommer jag att bli sårad. Min älskade sis gav mej idag insikten att det finns orsaker till att man känner så och jag inser nu att de är självklara. Älskar dej sis för att du får mej att inse det som borde vara självklart.

Jag hatar mediciner och jag vill inte ta dem men jag inser nu att när jag kommer på utvärderingen på torsdag så måste jag ta detta med något som får mej att somna och sova för detta kommer inte att fungera länge till. Jag är trött och jag går och lägger mej men  jag får ingen ro i kroppen så att jag kan somna. Det är inga speciella tankar som snurrar och jag känner ingen oro i kroppen men något påverkar mej omedvetet så jag kan inte sova. Jag känner att det finns ingen energi och genom att jag inte sover så mycket så kommer det inte heller någon energi den vägen. Jag får be om hjälp och kanske lossnar det något inom mej av att kunna sova även om det är med hjälp av tabletter så att jag kan hitta energin igen.

Många gånger kan jag tänka att varför hände allt detta just mej men idag kan jag erkänna att jag känner att denna resa har gett mej så mycket som jag inte skulle kunna tänka mej att vara utan en endaste dag. Min älskade, underbara sis hade jag inte haft om jag inte hade gjort denna resa och känt att jag ville att andra skulle förstå vad det är som händer och finns bakom stängda dörrar. Henne skulle jag inte kunna tänka mej en endaste dag utan. Bara detta att veta att hon är ett knapptryck bort ger mej en styrka och stöd så jag orkar ta fler steg. Bara det att hon förstår utan att jag behöver förklara och utan att jag hittar orden är helt ovrderbart. Älskade sis det finns inte ord att beskriva det du betyder för mej men jag älskar dej av hela mitt hjärta och du har en helt egen plats i det som ingenannan kan ta. Jag vill inte leva en dag utan dej i mitt liv.

Jag har träffat på många änglar på denna jorden under denna resa och alla har fått en egen plats i mitt liv och en egen roll. Dessa skulle jag inte heller ha stött på om det inte hade varit för allt osm har hänt och jag kan inte tänka mej hur livet skulle vara utan dem. Jag vet att de finns där och stöttar mej vare sej jag är ledsen eller glad, svag eller stark och det ger mej en styrka.

Jag hade inte varit den personen som jag är idag och mina älskade barn hade inte heller funnits. Det är så lätt att bara se det negaiva i det jobbiga och det finns dagar som det är svart men de dagarna ska jag försöka minnas att det finns människor som älskar och stöttar mej för den jag är och det är inte fel att visa att man är svag och att man behöver hjälp utan det finns människor som finns där även när det är som mörkast.

Tack för att ni finns för mej alla mina änglar och min älskade sis! Jag är er evigt tacksam och jag finns här för er med! Ensam är inte stark utan tillsammans är man stark!

PUSS    till er från T

Ännu en natt när jag vet att jag borde sova för att orka med imorgon men som det helt enkelt inte går för att huvudet är alldeles för fullt med tankar och grubblerier. Jag känner att det bara snurrar och snurrar och jag försöker att stänga av tankarna men de fortsätter iallafall.

Många gånger kan jag känna att jag har blivit sårad och lurad så många gånger under åren som har varit att jag övertolkar allt som finns - varje ord, handling eller agerande åker runt i min hjärna och analyseras gång på gång. Det analyseras om det kunde ha menats si eller så eller om jag tror på det kommer jag att bli sårad då? Kommer jag att bli lurad och är det ett spel eller är det verkligt. Allt detta bara för att jag har den erfarenheten som jag har, På 500ett sätt är det bra att ha dessa tankar med sej men samtidigt så tror jag att de begränsar mej till en viss del.

Min inställning när jag träffar och lär känna andra människor är att jag läser av dem och jag bildar mej en egen uppfattning. Även om jag får höra saker om olika personer så dömmer jag dem inte innan jag själv har en grund att stå på så att jag kan avgöra detta. Ibland känner jag att jag tolkar för små delar så det dröjer så länge innan jag kan öppna mej för den personen och hela tiden så räknar jag med att det ska komma ett sårande. Varför kan jag inte istället tänka att den personen tycker om och uppskattar mej för den jag är.

För ett tag sedan läste jag att det krävs 2000 positiva kommentarer för attväga upp en negativ och det ligger nog en hel del sanning i det för jag känner att det är så lätt att suga åt sej en negativ kommentar och dömma mej själv än vad det är att ta en positiv kommentar och bygga upp mej själv på insidan. Ett starkt yttre är inte svårt att visa men ett starkt inre krävs det så mycket mer för att bygga upp och så lite för att bryta ner igen,

Kommer den tiden i mitt liv att komma när jag känner att jag kan lita på människor och inte vänta på att de ska såra mej? Kommer det att komma en tid i mitt liv då jag kan lita på människor och inte hela tiden vänta på att de ska svika mej? Jag vet inte men jag hoppas att den tiden kommer att komma.

Jag känner att det är som att vara en elefant som ska balansera på en sytråd att tänka så här - för det behövs så lite för att man ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. När jag letar bland det som skrivs eller säjs så kan jag alltid hitta något som jag känner att det kan vara ett tecken på att den personen inte menar det positiva. Det kan vara ett ord i en mening som påminner om den känslan och då minns jag inte längre det positiva.

Idag har varit en jobbig dag när jag verkligen har jaft dennahjärnskadetrötthet som inte går att beskriva i ord. Det finns helt enkelt ingen energi eller ork och jag klarar inte av att påbörja något. Jag känner mej så maktlös när den kommer för den gör mej  så svag och den får mej att minnas om varför jag har den. På torsdag ska jag träffa hjärnskadeteamet för att få slut bedömningen vad de har kommit fram till genom alla tester som har varit. Jag känner mej kluven inför detta möte med för det känns som om de säjer att jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv då kommer jag att känna skräcken över hur det ska gå de dagar som jag känner att det är en hel arbetsdag att få barnen till dagis och säjer de att jag inte kommer att kunna återvända ja då känns det också jobbigt. Känns som att det kommer att bli fel vad de än säjer och det gör mej frustrerad. Tanken som finns i huvudet den vet redan hur det kommer att gå men kroppen säjer något annat.

Jag känner att det är för många tankar i mitt huvud, för många känslor i min kropp och det gör att det bara snurrar ännu mer och hjärnan får jobba på högvarv och då blir tröttheten och huvudvärken ännu värre. Känns som om jag har fastnat i ett ekorrhjul oc min tröst det är att det finns en mening med allt som händer och jag tror att det finns någon som är med och skyddar mej och som ser till att det är det bästa som händer. Kanske kan den skydda mej från att bli sårad mer i mitt liv men samtidigt kan jag inte glömma att även fast det gör ont så har det gjort mej till den jag är idag och det har inte dödat utan stärkt mej. Man måste våga chansa för att vinna

Nu ska jag fösöka att vila lite iallafall så jag orkar ta mej upp när klockan ringer!

PUSS   från T  

Jag vet att jag borde sova för att orka med dagen som kommer imorgon men hur ska jag kunna det när tankarna bara snurrar varv på varv i huvudet och jag är rädd att drömmarna från inatt kommer tillbaka. För ett tag sedan drömde jag mardrömmar varje natt nu är jag van med att inte göra det och dessa drömmar som jag drömde inatt har jag inte drömt sen jag befann mej i helvetet och det skrämmer mej att de kommer tillbaka. Troligen för att jag var tvungen att träffa Det (äcklet kommer att heta det i fortsättningen) i veckan och alla tankar och oro som rättegången frammanade hos mej.

Jag kände mej lugn men nu förstår jag hur mycket spänning jag egentligen hade i kroppen inför detta och hur mycket som låg omedvetet. När jag läste i sis blogg att hon hade sett på mej att det var jobbigt så var min tanke överraskande den att jag inte hade kunnat visa det jag hade tänkt utåt. Eller så är det helt enkelt så att dem som står en nära kan man inte dölja verkligheten för.

Idag blev Skruttan ett år äldre och jag förstår inte vart tiden tar vägen. Det var inte länge sedan som hon var liten och beroende av mej idag fick jag köpa en stor cykel till henne. Jag känner att jag överkompenserar dem för det som de har fått vara med om och det märktes även idag när hon fick sina paket. Jag har för vana att alla barnen får paket men den som fyller år får mest. Jag vet att saker och ting inte kan ersätta dem för det som de har varit utsatta för men jag njuter av att kunna köpa saker till dem för det kunde jag inte förr. Känns helt sjukt att jag kan köpa mer till dem när jag är  ensam och bara sjukskriven men samtidigt vet jag  ju att det är för att jag styr över mina egna pengar idag som jag inte gjorde förr.

Jag känner mej så besviken för att mardrömmarna har kommit tillbaka för jag vill inte ha dem i mitt nya liv och det är såna där som följer med en hela dagen och påverkar mer än vad man vill att de ska göra. Jag vill inte drömma dem jag vill inte acceptera att de finns där. Jag vill inte påverkas av dem och må dåligt av dem hela dagarna. Jag vaknar precis innan jag dör och jag har bara panik när jag vaknar. Jag vill ha ett sudd och sudda ut dessa men det gårn inte - jag vet!!!!! Förr när jag drömde dem så mådde jag alltid dåligt när de kom men igår när jag la mej så hade jag ett leende på läpparna. Det skrämmer mej att det är så lite som behövs för att jag ska falla tillbaka till dem. Jag vill inte låta dem påverka mej längre. Jag känner bara att det skrämmer mej och nu skulle jag kunna vara vaken i flera dagar bara för att slippa riskera att drömma dem igen - men jag vet att det inte är möjligt.

Jag ska tänka på personer som  jag håller av och som har stor betydelse för mej och dessa ska jag tänka på när jag somnar. Har jag tur så hjälper det och kanske har jag en skyddsängel som kommer och skyddar mej från drömmarna. Jag måste sova och jag måste våga för annars så vet jag inte om jag kommer framåt och jag tänker inte ha mardrömmar i mitt nya liv.

PUSS   från T