Under de senaste dagarna har jag fått många frågor kring tiden i Helvetet och vad det var som hände och vad som är grunden till denna blogg. Istället för att svara var och en väljerr jag att lägga ut detta inlägget och blotta ännu en del av mej själv! Det känns dock rätt och kanske är det meningen för att jag ska kunna "rädda" någon. Idag ser jag att mycket som har hänt under den sista tiden har haft en mening som visar sej med tiden!  

Jag blev tillsammans med en man som jag hade känt under flera år och vi hade även många gemensamma vänner. Han var den mest uppvaktande och charmiga person som jag någonsin träffat och jag blev verkligen förälskad. Snabbt visade det sej att han var inte denna mannen som jag hade träffat utan han var kontrollerande och väldigt svartsjuk så jag bröt med honom. I den vevan kom det massor av kärleksförklaringar och att han inte kunde leva utan mej och jag var dum nog att falla för det och han lovade sej att han skulle bättra sej bara vi lärde känna varann och han visste vart han hade mej för det var därför han var svartsjuk och för att jag hade många killkompisar. Löftet höll inte så länge men då satt jag redan fast.

Jag levde tillsammans med denna mannen under flera år, vi fick barn och det var inte den mannen som alla andra såg utåt som jag levde med innanför väggarna. Jag och barnen blev bestraffade för det vi gjorde och inte gjorde men även det som andra gjorde mot honom. Jag inser idag att jag levde tillsammans med en psykopat som visste precis hur han skulle spela sina kort för att jag skulle lyda honom och sitta fast på mesta möjliga sätt. Jag, kunde inte ha ett jobb för hans kontrollbehov och svartsjuka och listan kan göras enorm på saker som försvann under förhållandet. Hade ingen vän kvar efteråt som jag hade haft innan vi blev tillsammans.

Jag försökte verkligen komma ifrån honom många gånger men det gick inte ~ jag satt fast i hans grepp på många sätt och han styrde mej totalt. När barnen kom så visste jag att jag kunde sticka men jag skulle aldrig få barnen med mej och jag kände att jag vägrade att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde från.

Vi utsattes för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Att han var hårdhänt med barnen var jag medveten om och gick många gånger emellan och tog slagen eller ilskan mot mej istället för att skydda barnen. Jag vet betydligt mer idag vad som hände när jag inte var hemma och det är inte saker som jag egentligen skulle vilja veta om men samtidigt ger de mej styrkan att fortsätta kämpa för att skydda oss. Jag la skulden på mej själv och tyckte att det var mitt fel att allt detta hade  hänt men idag så inser jag att det var han som gjore ett val att göra detta mot oss ~ inte att det var vi som frammanade det. Vissa dagar lägger jag fortfarande skulden på mej själv men det går längre tid mellan dem nu än då och känslan försvinner fortare.

Livet i Helvetet tog slut genom att jag blev grovt misshandlad. Jag trodde att jag skulle dö den kvällen men jag överlevde tack vare att han trodde att jag dog efter sista sparken i hallen och han valde att lämna hemmet då.

Jag hamnade på sjukhus och efter det så hamnade jag på skyddat boende. Jag och barnen har inte återvänt efter det utan lever idag med skyddade personuppgifter. Vi finns men ändå så finns vi inte och det går rykten om att vi är döda för att vi bara försvann. Vi har massor att bearbeta och massor av minnen som spökar så vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag har skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv så det är osäkert att jag ens kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. De sår och ärr som finns på insidan är inget som någon ser men de känns och kan rivas upp av så lite som påminner om det som en gång var. Jag kommer dock aldrig att sluta kämpa för att jag och barnen ska få ett "normalt liv" och när mina händer inte är bakbundna längre ska jag kämpa för att ingen kvinna eller barn ska hamna i detta som vi har levt i efteråt. Om jag kommer att lyckas ~ det vet jag inte men kjag kommer ALDRIG att sluta kämpa så länge jag lever!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag kommer

Ännu en gång har jag en klump i magen inför morgondagen för nu vill jag inte höra att fler skador är bestående och att det bara är att acceptera dem och att jag får leva med dem i resten av mitt liv, fast egentligen vetjag ju redan att det är vad jag kommer att få höra imorgon när jag ska på den sistaundersökningen innan rättegången eftersom de sa det från början att det var så. Det är för många skador och för många diagnoser som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv för en persons val.

När vi satt på rättegången som blev inställd så tänkte jag att det kan inte bli så mycket värre resultat på undersökningarna än vad det redan är. Sedan kom det ena intyget med kompleteringar efter det andra till min advokat och det visade sej att undersökningarna som kom nu visade att det mesta hade blivit värre. Andra kompleterade med mer besvär än de som fanns med från början och fastän jag märker av dem i min vardag så känns det så mycket värre att någon annan har lagt märke till dem och kan gå i god för dem. Varför allt blir så mycketvärre när man ser det på ett papper kan jag inte förklara det bara är så för det blir så definitivt.

Imorgon är det dags att kolla ögonen igen eftersom det ska diagnostiseras igen efter x antal månader för att det ska räknas som bestående och fastän jag vet att det finns kvar och att det har blivit sämre så vet jag att jag kommer att vara ledsen imorgon över att någon har konstaterat det jag redan vet ~ att jag har dålig eller rättare sagt värdelös syn på det ögat, att jag inte har vidvinkelsynen kvar och att det är dimmigt. Förstår inte varför det ska vara en sån vånda inför att få det sagt av en annan person men det är det.

Samtidigt så känns det som att det är en sån frustration att han får x antal månader eller år eller vad det blir och sedan har han avtjänat sitt straff men jag får ha mina skador kvar i resten av mitt liv, barnen och jag bär på de negativa minnena i resten av våra liv medans han har sonat det an gjort under sin straff tid, eller så blir han frikänd. Lagen är så sjuk så det känns som om det lika gärna kan bli så med.Vart finns egentligen rättvisan i det?!  Jag är inte bitter och tänker aldrig tillåta mej att bli det men jag tycker inte att lagen och samhället är rättvist och jag känner att jag kan inte sluta att reagera.

Jag och barnen kommer att få leva med konsekvenserna av en annan människas val ~ den personen som vi trodde ålskade oss och skulle skydda oss ~ idag vet vi att det inte var så men det är inte den insikten som vi bara måste leva med utan skador, minnen och massor av annat som påverkar oss. Vi kunde inte påverka situationen och jag visste att om jag kunde rymma från Helvetet så skulle jag aldrig få med mej barnen och för mej var det en tanke som jag inte stod ut med. För mej var det inte ett alternativ att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde ifrån för jag tror inte att de skulle ha överlevt det om jag inte hade funnits där och skyddat dem och tagit vissa av slagen som var riktade mot dem.

Kanske är detta priset som jag får betala för att jag och barnen (vilket jag hoppas och ber för) ska slippa återvända även om det känns jobbigt och fruktansvärt högt! Jag ångrar den dagen som jag träffade honom men samtidigt kan jag inte ångra det för hade jag inte gått igenom detta så hade jag inte haft mina tre änglar och jag hade inte varit den jag är idag. Mina tre änglar är det som betyder mest här i livet och de jag älskar mest ~ jag skulle kunna ge mitt liv för att få dem trygga och är skadorna det priset som jag måste betala för att de ska slippa återvända så kanske jag en dag kan försonas med det även om det känns tufft just nu!

Det heter ju att allt som inte dödar gör en starkare och jag lever ju idag så kanske är det så!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.

Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.

Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej. 

När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.  

Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.

Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå  om det skulle behövas.

Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????

PUSS    till dej från mej