'

Idag känns det som om allt brast inom mej, allt som hade börjat läka och blekna. En enda kommentar från min dotter var det som behövdes för att så mycket skulle vakna igen.

De andra har under denna helgen varit hos mormor och morfar och jag har fått tillfälle att bara vara med Skruttan. Efter beskeden som kom förra veckan så insåg jag att jag är tvungen att lära mej att lägga alla dessa måsten och krav på hyllan så denna helgen har vi bara njutit och gjort det som känts bra.

Idag var vi upp på stna för att handla lite nya skor och på vägen hem så stannade vi till i en lekpark som hon älskar att leka i. När vi var där och lekte och hade jätteskoj så kom det fler barn och deras pappor som skulle leka där. Det var som att dra ner en rullgardin på Skruttan och ögonen blev så ledsna. Jag tänker att jag ska inte fråga henne för jag vet varför reaktionen kom och hela hennes kroppspråk och lilla kropp visade vad det var hon kände och tänkte. Hon tittade på mej med sina ledsna ögon och så kom frågan: Mamma! Varför gjorde aldrig pappa något med oss? Han lekte aldrig eller gjorde något roligt med oss utan var bara dum hela tiden.

Vad svarar man? Jag kan bara säja att jag vet inte för jag vet inte ett dugg hur han tänkt under alla dessa år. Hur förklarar man för en så liten när man inte ens kan förstå det själv. Alla utredningar har verkligen fått mej att inse att han aldrig gjorde något med barnen. Jag har verkligen försökt att komma på ett minne när han gjort något med barnen utan att det skulle vara för att ställa in sej hos mina föräldrar och jag kan inte komma på ett enda tillfälle. Han har aldrig varit med oss till något av de ställen som vi åkte till för att leka eller att titta på djur utan det var jag och barnen. Han var aldrig med oss på semestern för på den så hade han planerat fullt med saker som han skulle göra och i dem var inte barnen inplanerade eller att det skulle fungera att de var med. Jag vet inte hur han tänkte och jag tänker inte ljuga för mina barn eller någon annan så det är bara att erkänna för henne att jag vet inte varför.

Hon fortsatte att leka och jag kände att jag pustade ut över att det inte kom fler frågor som jag inte har svar på. Jag känner att för varje fråga som kommer som jag inte hittar svaret på så rivs ärren upp och frågan kommer hur kunde jag bli kär i honom och varför skaffade jag barn med just en person som inte bryr sej om dem egentligen. Föräldrar ska göra allt för sina barn för att det ska gå bra för dem och för att de ska må bra. inte tvärtom. Fastän jag har barnen varje dag så vill jag ändå att de ska känna att jag tar mej tid och är med dem och pratar med dem när de kommer hem från dagis men även att jag gör saker med dem.

Jag kände mej lättad över att hon ändå kunde lämna det med det fjuttiga svar som jag kunde ge och tänkte inte så mycket mer på det. En bra stund senare så började vi cykla hemåt och hon började fråga saker om när hon hade varit liten. Hon sa flera gånger att jag hade träffat pappa när han var snäll och att det var när de hade kommit som han hade blivit arg och dum. Jag kände att jag ville inte höra hennes tankar för jag visste precis vad det skulle resultera i och jag kände att jag redan innan det kom började gråta inom mej. Varje ärr förvandlades åter till sår och det är så hemst när det händer.

När hon hade pratat om detta flera gånger så kände jag att jag måste ta tag i det och klumpen i magen blev större och större och tårarna på insidan rann mer och mer för jag är så less på att förklara det han har gjort mot dem och sedan skitit i dem på ren svenska. När han inte kunde skada dem eller trycka ner dem eller utnyttja dem mer ja då sket han i dem. Fats egentligen är det just det enda han gjort mot dem ~ djävulskap.

Jag och Skruttan ställde våra cyklar på cykelvägen och satte oss i gräsen och jag satte henne i mitt knä. Jag visste frågan redan innan jag ställde den men var ändå tvungen att få höra det. "Snälla älskade barn ~ tror du att det är erat fel att pappa  var dum mot er?!" Svaret som kom rev upp alla sår inom mej "Mamma det tänker jag varje dag och att det var därför som han var dum mot dej med. Vi gjorde inte som han sa."

Jag känner att detta sitter så fruktansvärt djupt hos henne och efter över två års prat från mej, BUP och hennes älskade M så finns dessa tankar fortfarande i hennes huvud. Hon skulle bara leka, känna att livet är lätt och att alla runt henne älskar henne och vill hennes bästa inte ha dessa tankar. Jag känner att det river upp massor och jag fattar inte att jag kunde vara en sån idiot och skaffa barn med honom. Jag som aldrig ens skulle ha barn och vill att de jag har skulle ha det bästa liv som fanns. Usch va detta är jobbigt att skriva om och tårarna forsar men jag fattar det inte. Är det så här livet ska vara att jag får stå till svars för det han gjort och det är så vidrigt det han gjort och jag kan inte fatta hur man kan göra det mot någon och än mindre sina egna barn. 

Jag önskar att tårarna kunde sluta att rinna på både ut och insidan men jag kan inte få saker ogjorda och mina barn är det sista jag skulle vilja vara utan men jag önskar att de hade fått en annan uppväxt och start i livet. De var så små och oskyldiga när vi kom därifrån och de har varit utsatta för allt detta. Min minsta var ju bara minibebis. 

Jag kommer aldrig att förstå men jag önskar att jag kunde hitta svaret till dem som kunde låta dem slippa känna skuldkänslorna för jag vet hur det känns att bära dem. Jag skulle mer än gärna ta dem istället för dem men det är inte möjligt och många tårar till kommer nog att rinna och flera sår rivas upp innan de och jag kan släppa detta lite iallafall. Jag hoppas att dagen kommer att komma när vi inte känner dem och hoppet är det sista som lämnar en!

PUSS    till dej från lilla mej