Direktlänk till inlägg 2 augusti 2011
Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.
Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.
Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej.
När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.
Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.
Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå om det skulle behövas.
Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????
PUSS till dej från mej
SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...
Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
5 |
6 |
7 | |||
8 |
9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 |
19 |
20 | 21 | |||
22 | 23 |
24 |
25 | 26 |
27 |
28 | |||
29 |
30 |
31 | |||||||
|