Ännu en gång har jag en klump i magen inför morgondagen för nu vill jag inte höra att fler skador är bestående och att det bara är att acceptera dem och att jag får leva med dem i resten av mitt liv, fast egentligen vetjag ju redan att det är vad jag kommer att få höra imorgon när jag ska på den sistaundersökningen innan rättegången eftersom de sa det från början att det var så. Det är för många skador och för många diagnoser som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv för en persons val.

När vi satt på rättegången som blev inställd så tänkte jag att det kan inte bli så mycket värre resultat på undersökningarna än vad det redan är. Sedan kom det ena intyget med kompleteringar efter det andra till min advokat och det visade sej att undersökningarna som kom nu visade att det mesta hade blivit värre. Andra kompleterade med mer besvär än de som fanns med från början och fastän jag märker av dem i min vardag så känns det så mycket värre att någon annan har lagt märke till dem och kan gå i god för dem. Varför allt blir så mycketvärre när man ser det på ett papper kan jag inte förklara det bara är så för det blir så definitivt.

Imorgon är det dags att kolla ögonen igen eftersom det ska diagnostiseras igen efter x antal månader för att det ska räknas som bestående och fastän jag vet att det finns kvar och att det har blivit sämre så vet jag att jag kommer att vara ledsen imorgon över att någon har konstaterat det jag redan vet ~ att jag har dålig eller rättare sagt värdelös syn på det ögat, att jag inte har vidvinkelsynen kvar och att det är dimmigt. Förstår inte varför det ska vara en sån vånda inför att få det sagt av en annan person men det är det.

Samtidigt så känns det som att det är en sån frustration att han får x antal månader eller år eller vad det blir och sedan har han avtjänat sitt straff men jag får ha mina skador kvar i resten av mitt liv, barnen och jag bär på de negativa minnena i resten av våra liv medans han har sonat det an gjort under sin straff tid, eller så blir han frikänd. Lagen är så sjuk så det känns som om det lika gärna kan bli så med.Vart finns egentligen rättvisan i det?!  Jag är inte bitter och tänker aldrig tillåta mej att bli det men jag tycker inte att lagen och samhället är rättvist och jag känner att jag kan inte sluta att reagera.

Jag och barnen kommer att få leva med konsekvenserna av en annan människas val ~ den personen som vi trodde ålskade oss och skulle skydda oss ~ idag vet vi att det inte var så men det är inte den insikten som vi bara måste leva med utan skador, minnen och massor av annat som påverkar oss. Vi kunde inte påverka situationen och jag visste att om jag kunde rymma från Helvetet så skulle jag aldrig få med mej barnen och för mej var det en tanke som jag inte stod ut med. För mej var det inte ett alternativ att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde ifrån för jag tror inte att de skulle ha överlevt det om jag inte hade funnits där och skyddat dem och tagit vissa av slagen som var riktade mot dem.

Kanske är detta priset som jag får betala för att jag och barnen (vilket jag hoppas och ber för) ska slippa återvända även om det känns jobbigt och fruktansvärt högt! Jag ångrar den dagen som jag träffade honom men samtidigt kan jag inte ångra det för hade jag inte gått igenom detta så hade jag inte haft mina tre änglar och jag hade inte varit den jag är idag. Mina tre änglar är det som betyder mest här i livet och de jag älskar mest ~ jag skulle kunna ge mitt liv för att få dem trygga och är skadorna det priset som jag måste betala för att de ska slippa återvända så kanske jag en dag kan försonas med det även om det känns tufft just nu!

Det heter ju att allt som inte dödar gör en starkare och jag lever ju idag så kanske är det så!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...