Ännu en gång har jag en klump i magen inför morgondagen för nu vill jag inte höra att fler skador är bestående och att det bara är att acceptera dem och att jag får leva med dem i resten av mitt liv, fast egentligen vetjag ju redan att det är vad jag kommer att få höra imorgon när jag ska på den sistaundersökningen innan rättegången eftersom de sa det från början att det var så. Det är för många skador och för många diagnoser som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv för en persons val.

När vi satt på rättegången som blev inställd så tänkte jag att det kan inte bli så mycket värre resultat på undersökningarna än vad det redan är. Sedan kom det ena intyget med kompleteringar efter det andra till min advokat och det visade sej att undersökningarna som kom nu visade att det mesta hade blivit värre. Andra kompleterade med mer besvär än de som fanns med från början och fastän jag märker av dem i min vardag så känns det så mycket värre att någon annan har lagt märke till dem och kan gå i god för dem. Varför allt blir så mycketvärre när man ser det på ett papper kan jag inte förklara det bara är så för det blir så definitivt.

Imorgon är det dags att kolla ögonen igen eftersom det ska diagnostiseras igen efter x antal månader för att det ska räknas som bestående och fastän jag vet att det finns kvar och att det har blivit sämre så vet jag att jag kommer att vara ledsen imorgon över att någon har konstaterat det jag redan vet ~ att jag har dålig eller rättare sagt värdelös syn på det ögat, att jag inte har vidvinkelsynen kvar och att det är dimmigt. Förstår inte varför det ska vara en sån vånda inför att få det sagt av en annan person men det är det.

Samtidigt så känns det som att det är en sån frustration att han får x antal månader eller år eller vad det blir och sedan har han avtjänat sitt straff men jag får ha mina skador kvar i resten av mitt liv, barnen och jag bär på de negativa minnena i resten av våra liv medans han har sonat det an gjort under sin straff tid, eller så blir han frikänd. Lagen är så sjuk så det känns som om det lika gärna kan bli så med.Vart finns egentligen rättvisan i det?!  Jag är inte bitter och tänker aldrig tillåta mej att bli det men jag tycker inte att lagen och samhället är rättvist och jag känner att jag kan inte sluta att reagera.

Jag och barnen kommer att få leva med konsekvenserna av en annan människas val ~ den personen som vi trodde ålskade oss och skulle skydda oss ~ idag vet vi att det inte var så men det är inte den insikten som vi bara måste leva med utan skador, minnen och massor av annat som påverkar oss. Vi kunde inte påverka situationen och jag visste att om jag kunde rymma från Helvetet så skulle jag aldrig få med mej barnen och för mej var det en tanke som jag inte stod ut med. För mej var det inte ett alternativ att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde ifrån för jag tror inte att de skulle ha överlevt det om jag inte hade funnits där och skyddat dem och tagit vissa av slagen som var riktade mot dem.

Kanske är detta priset som jag får betala för att jag och barnen (vilket jag hoppas och ber för) ska slippa återvända även om det känns jobbigt och fruktansvärt högt! Jag ångrar den dagen som jag träffade honom men samtidigt kan jag inte ångra det för hade jag inte gått igenom detta så hade jag inte haft mina tre änglar och jag hade inte varit den jag är idag. Mina tre änglar är det som betyder mest här i livet och de jag älskar mest ~ jag skulle kunna ge mitt liv för att få dem trygga och är skadorna det priset som jag måste betala för att de ska slippa återvända så kanske jag en dag kan försonas med det även om det känns tufft just nu!

Det heter ju att allt som inte dödar gör en starkare och jag lever ju idag så kanske är det så!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.

Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.

Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej. 

När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.  

Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.

Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå  om det skulle behövas.

Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????

PUSS    till dej från mej