Känns som överskriften sammanfattar mitt liv rätt bra för det är så det känns. Jag bygger upp mej själv och känner mej stark och så blir jag åter igen sårad. Jag tar ett kliv in på en mark som jag tidigare inte vågat beträda och blir sårad även där. Känner att jag är så less på att vara den som blir sårad. Tror jag för gott om människor eller varför blir det så här? Jag vill inte tänka att alla är onda eller att de kan såra mej för då skulle livet vara ännu värre men kanske är det just så jag får börja bli.

Ibland så känns allt bara så orättvist för jag tycker att jag har haft nog med negativa saker i mitt liv och att jag någon gång skulle få vara lycklig. Så där lycklig så att det känns i hela kroppen och man kan inte sluta att le utan man bara svävar på små moln. Så lycklig så att regnet får en att le och så lycklig att man bara känner att man lever och att det är lätt att leva. Jag måste ha gjort något helvidrigt i mitt förra liv fastän jag inte ens tror på att man lever flera gånger för att förjäna det liv som jag har idag.

Jag har tänkt att det är nu som mina dagar kommer som det ska vara lätt men jag hinner bara känna dem innan nästa prövning kommer och det känns som om mitt hjärta snart är en nåldyna. Känns som att bara jag släpper någon nära mej så blir jag sårad och jag behöver inte mer av det. Jag är tillräckligt sårad redan och jag orkar inte ta mer. Jag är inte mer än människa jag heller.

Känner att jag är lycklig över mina sanna vänner, mina barn kan jag inte beskriva med ord hur lycklig jag är över. Utan min älskade Sis skulle jag inte överleva för hon får mej att kunna le mitt i kaoset ocj få hoppet att det ser ljusare ut i framtiden. Underbaraste ger mej så vackra kommentarer som värmer för att jag känner att de kommer från hjärtat. Jag känner att det finns flera som jag skulle kunna räkna upp men jag väljer att inte göra det men det känns som att det jag får av dem kan krossas så fort av det jag känner igen från förr och som under alla åren tryckte ner mej och det är det som är så hemskt att inse. Att en känsla kan finnas kvar och göra att sveken blir så stora. Troligen är det för att man känner igen dem och för att man ver hur mycket de har sårat en under alla åren. Kanske är det så att det man känner igen sårar mer för att det är förknippat med minnen. Man vet hur det känns!!!!

Kanske är alternativet för att inte bli sårad mer att jag slutar att försöka se det goda i alla människor. Om jag gör det så vore det inte jag men om jag inte är just jag så kanske jag slipper att bli sårad på detta sättet.

PUSS    till dej från lilla mej    och TACK allla för att ni finns!   Älskar er!!!!!!