Jag är så tacksam för att jag har mina vänner som öppnar mina ögon ibland eller ofta rättare sagt när jag behöver det. Känns som om det är en mening med allt som händer och alla som kommer in i mitt liv eller som försvinner. Allt har en mening även om man kanske inte inser det precis där och då.

Jag har under hela denna resa varit rädd för att se mej som ett offer för våldet och övergreppen som jag och barnen varit utsatta för men idag inser att jag behöver det lika mycket som att erkänna att jag kände bitterhet. Den sista biten inom mej fattas för att mitt hjärta och jag ska bli hela eller med andra ord för att cirkeln ska slutas och den enda som vet vad det är för bit är jag. Och jag är livrädd för att behöva tänka, fundera och reagera över detta men jag är värd det och mina barn är värd en "hel" mamma. Jag har suttit på timmar av terapi och "lagt pussel" med mitt förflutna, mina känslor och mina tankar och framförallt mina reaktioner. Ingen annan än jag kan göra mej själv hel. Det är dagens sanning fastän den är jobbig.

Jag har sagt att efter rättegången kan jag börja mitt nya liv, när vårdnaden är klar och massor av saker men idag slog mej insikten efter samtalet härom natten att det är bara jag som kan lägga den, för det är bara jag som kan leta efter den och finna den och innan jag är hel så kan jag inte börja ett nytt liv. Jag har innerst inne vetat det hela tiden men det har varit för svårt och för jobbigt att ta in. Det är inte lätt att hitta den sista biten när allt är kaos och det känns som om inget är på plats. När minsta lilla ord eller mening kan riva upp allt.

Jag har svårt att lita på månniskor men vissa känner man ett osynligt band till- och när man då blir sviken så känns det svårare att ta det och då litar man hellre inte på människor än att man tar den risken. Man vill inte utsätta sej själv flera gånger och det är fel jag vet men troligen är det också en sak i bearbetningen för man är mer sårbar när man inte är hel. Jag behöver få cirkeln sluten och jag kommer att få det.

När jag satt och grubblade och grubblade ikväll så kunde jag inte låta bli att tänka på den socialsekreterare som jag hade på mitt skyddade boende. Han sa alltid att han såg mej som så stark och att jag var som en Lejonmamma som skyddade mina barn. Jag kan erkänna att jag skyddar dem till varje pris som finns i hela världen men jag tror idag att jag kan skydda dem ännu mer om jag blir hel som mamma och som person.

Jag inser att det är mej jag ska satsa på och bli hel. Kanske är det som han sa till mej när vi pratade ett tag efteråt att en lycklig mamma gör barnen lyckliga och kanske är det så att en hel mamma gör barnen hela och mindre sårbara!

Jag hoppas att orken och styrkan kommer att räcka!

PUSS    till dej från mej