Låt ingen annan diktera eller döma ditt liv.
Tänk inte på hur andra kan uppfatta dig.
Ingen annan kan veta varför ditt liv ser ut som det gör
och varför du gjort de val du gjort i livet, eller de val du kommer att göra.
Följ ditt eget hjärtas röst, lita på din magkänsla och var den du är.
Ingen annan kan vara den du är lika bra som du själv! ♥♥♥

Ïdag inser jag att bitterhet kan komma från att man inte har kunnat släppa fram sin ilska mot den/de/det som gjort en illa, att man överlever den och att den försvinner.
Bitterhet är en känsla av att inte ha haft möjligheten eller förmågan att ha förändrat sin situation själv.
Så idag ska jag tillåta mej själv att vara bitter och lycklig och se det som ett steg i rätt riktining ~ att jag bearbetat ytterligare en del i mitt liv (((♥)))

Under hela min resa har jag varit livrädd att jag ska bli bitter för om man blir det ~ ja då finns det inte någon återvändo utan då kommer jag att bli det för resten av mitt liv. Det är sista anhalten och det är där man blir kvar men idag inser jag att det inte är så. Bitter het är inte fulare än någon annan känsla för det är en känsla precis som lycka, kärlek, ledsen eller vad som helst det är bara att vi människor har valt att göra den negativ och farlig.

Jag känner att för honom som har gjort detta mot oss har jag inga som helst känslor kvar. Jag hatar inte ens honom för det är han inte värd och det tar bara energi ifrån mej. Jag föraktar däremot det han har gjort mot oss och framförallt mot barnen. Under hela min resa har jag åkt berg~och~dalban med mina känslor allt från lycka till att vara jätteledsen men just bitterheten har jag undvikit för att den skulle inte finnas i mitt liv och den var inte tillåten. Idag kom den iallafall, eller egentligen har den funnits där men jag har inte vågat erkänna den. Jag har tryckt ner den och förnekat den men nu vet jag att det är ett måste för att jag ska kunna fortsätta framåt.

Jag känner en bitterhet för att jag inte har kunnat påverka den situationen som var och jag känner mej bitter över att det känns som om jag blivit lurad på så mycket i mitt liv. Jag vet inte hur det är att känna lycka över att man har blivit mamma för den trycktes ner fort av alla slag och elaka kommentarer som kom. Jag känner bitterhet över att jag suddades ut som person och att det till slut kändes som att jag inte längre fanns men jag inser samtidigt att ingen hade kunnat gjort detta mot mej om jag inte hade tillåtit det.

Jag kan resa mej och jag kan gå ut genom bitterheten ännu starkare än vad jag var innan och jag ska göra det men jag ska tillåta mej själv att stanna här ett tag för att jag känner att jag behöver det.

Har även lärt mej av en kär vän att vara en stark person innebär att man accepterar de brister som man har men kämpar vidare trots dem. Att man accepterar att man är rädd men ändp vågar fortsätta. Att man tillåter sej att känna och att acceptera de känslor som man har men man låter dem inte överväldiga en. Och det är precis vad jag tänker göra och bli en starkare och stadigare person och personlighet än vad jag är idag för bitterheten trycker inte ner mej längre för när jag accepterade den så får den mej framåt och får mej att inse vad jag behöver.

Jag kommer aldrig mer att låta någon endaste människa trycka ner mej igen och jag inser att ingen kommer att kunna göra det så länge jag själv inte tillåter dem att göra det!

PUSS    till dej från Lilla mej som är bitter   

'

Idag känns det som om allt brast inom mej, allt som hade börjat läka och blekna. En enda kommentar från min dotter var det som behövdes för att så mycket skulle vakna igen.

De andra har under denna helgen varit hos mormor och morfar och jag har fått tillfälle att bara vara med Skruttan. Efter beskeden som kom förra veckan så insåg jag att jag är tvungen att lära mej att lägga alla dessa måsten och krav på hyllan så denna helgen har vi bara njutit och gjort det som känts bra.

Idag var vi upp på stna för att handla lite nya skor och på vägen hem så stannade vi till i en lekpark som hon älskar att leka i. När vi var där och lekte och hade jätteskoj så kom det fler barn och deras pappor som skulle leka där. Det var som att dra ner en rullgardin på Skruttan och ögonen blev så ledsna. Jag tänker att jag ska inte fråga henne för jag vet varför reaktionen kom och hela hennes kroppspråk och lilla kropp visade vad det var hon kände och tänkte. Hon tittade på mej med sina ledsna ögon och så kom frågan: Mamma! Varför gjorde aldrig pappa något med oss? Han lekte aldrig eller gjorde något roligt med oss utan var bara dum hela tiden.

Vad svarar man? Jag kan bara säja att jag vet inte för jag vet inte ett dugg hur han tänkt under alla dessa år. Hur förklarar man för en så liten när man inte ens kan förstå det själv. Alla utredningar har verkligen fått mej att inse att han aldrig gjorde något med barnen. Jag har verkligen försökt att komma på ett minne när han gjort något med barnen utan att det skulle vara för att ställa in sej hos mina föräldrar och jag kan inte komma på ett enda tillfälle. Han har aldrig varit med oss till något av de ställen som vi åkte till för att leka eller att titta på djur utan det var jag och barnen. Han var aldrig med oss på semestern för på den så hade han planerat fullt med saker som han skulle göra och i dem var inte barnen inplanerade eller att det skulle fungera att de var med. Jag vet inte hur han tänkte och jag tänker inte ljuga för mina barn eller någon annan så det är bara att erkänna för henne att jag vet inte varför.

Hon fortsatte att leka och jag kände att jag pustade ut över att det inte kom fler frågor som jag inte har svar på. Jag känner att för varje fråga som kommer som jag inte hittar svaret på så rivs ärren upp och frågan kommer hur kunde jag bli kär i honom och varför skaffade jag barn med just en person som inte bryr sej om dem egentligen. Föräldrar ska göra allt för sina barn för att det ska gå bra för dem och för att de ska må bra. inte tvärtom. Fastän jag har barnen varje dag så vill jag ändå att de ska känna att jag tar mej tid och är med dem och pratar med dem när de kommer hem från dagis men även att jag gör saker med dem.

Jag kände mej lättad över att hon ändå kunde lämna det med det fjuttiga svar som jag kunde ge och tänkte inte så mycket mer på det. En bra stund senare så började vi cykla hemåt och hon började fråga saker om när hon hade varit liten. Hon sa flera gånger att jag hade träffat pappa när han var snäll och att det var när de hade kommit som han hade blivit arg och dum. Jag kände att jag ville inte höra hennes tankar för jag visste precis vad det skulle resultera i och jag kände att jag redan innan det kom började gråta inom mej. Varje ärr förvandlades åter till sår och det är så hemst när det händer.

När hon hade pratat om detta flera gånger så kände jag att jag måste ta tag i det och klumpen i magen blev större och större och tårarna på insidan rann mer och mer för jag är så less på att förklara det han har gjort mot dem och sedan skitit i dem på ren svenska. När han inte kunde skada dem eller trycka ner dem eller utnyttja dem mer ja då sket han i dem. Fats egentligen är det just det enda han gjort mot dem ~ djävulskap.

Jag och Skruttan ställde våra cyklar på cykelvägen och satte oss i gräsen och jag satte henne i mitt knä. Jag visste frågan redan innan jag ställde den men var ändå tvungen att få höra det. "Snälla älskade barn ~ tror du att det är erat fel att pappa  var dum mot er?!" Svaret som kom rev upp alla sår inom mej "Mamma det tänker jag varje dag och att det var därför som han var dum mot dej med. Vi gjorde inte som han sa."

Jag känner att detta sitter så fruktansvärt djupt hos henne och efter över två års prat från mej, BUP och hennes älskade M så finns dessa tankar fortfarande i hennes huvud. Hon skulle bara leka, känna att livet är lätt och att alla runt henne älskar henne och vill hennes bästa inte ha dessa tankar. Jag känner att det river upp massor och jag fattar inte att jag kunde vara en sån idiot och skaffa barn med honom. Jag som aldrig ens skulle ha barn och vill att de jag har skulle ha det bästa liv som fanns. Usch va detta är jobbigt att skriva om och tårarna forsar men jag fattar det inte. Är det så här livet ska vara att jag får stå till svars för det han gjort och det är så vidrigt det han gjort och jag kan inte fatta hur man kan göra det mot någon och än mindre sina egna barn. 

Jag önskar att tårarna kunde sluta att rinna på både ut och insidan men jag kan inte få saker ogjorda och mina barn är det sista jag skulle vilja vara utan men jag önskar att de hade fått en annan uppväxt och start i livet. De var så små och oskyldiga när vi kom därifrån och de har varit utsatta för allt detta. Min minsta var ju bara minibebis. 

Jag kommer aldrig att förstå men jag önskar att jag kunde hitta svaret till dem som kunde låta dem slippa känna skuldkänslorna för jag vet hur det känns att bära dem. Jag skulle mer än gärna ta dem istället för dem men det är inte möjligt och många tårar till kommer nog att rinna och flera sår rivas upp innan de och jag kan släppa detta lite iallafall. Jag hoppas att dagen kommer att komma när vi inte känner dem och hoppet är det sista som lämnar en!

PUSS    till dej från lilla mej    

Idag har en tanke snurrat i mitt huvud med allt som hänt och som händer i mitt liv ~ är det så att vi kvinnor ställer högre krav på oss själva än männen gör?!? Jag kan inte låta bli att fundera i de banorna och jag menar inte att det är samhället eller omgivningen som gör det mest utan jag tror att det är vi kvinnor som ställer oss på oss själva för att vi tror att omgivningen ställer dem.

Jag känner att under de åren som jag har levt med detta med kommande rättegång och vårdnadstvist och allt annat som det innebär att vara ensamstående mamma till småbarn så har jag varit på en gräns som är att vara "super~hjälte" men egentligen är jag inte så säker idag på att det är samhället som ställer kraven på mej utan jag börjar "misstänka" att jag själv lägger dem på mej själv för att jag är så rädd att misslyckas ~ och för mej innebär det att barnen ska behöva träffa den som de är mest rädd för och som gör dem illa och trycker ner dem.

Idag när jag var med min äldsta dotter i en lekpark så tänkte jag att varför ställer jag alla dessa krav på mej själv när jag inte ställer dem på andra? Det känns bara som att han som pappa inte ens ställer ett endaste krav på sej eftersom han aldrig under denna tid fastän det funnits chanser att fråga har frågat hur barnen mår eller hur de har det!! Och ändå är jag rädd att han ska få dem tillbaka. För mej så känns det som en konstig ekvation men samtidigt så vet jag hur svensk lag ser ut.

Jag känner att jag som kvinna ställer krav på mej på alla möjliga plan ~ man ska ha tipp topp hemma och om någon kommer när man inte har det så ber man om ursäkt. Jag tittar inte på de sakerna när jag hälsar på hos någon. Barnen ska se perfekta ut och om de är smutsiga kring munnen så ber man nästan om ursäkt för det med men jag tänker ju inte på det när jag ser andras barn. Listan kan göras enorm men jag känner att varför sätter man egentligen dessa krav på sej själv?!?

En vän sa till mej att när inte jag ringer upp henne när jag sagt att jag ska göra det så tänker hon att det inte är konstigt eftersom jag har småbarn och att man har fullt upp med dem även om man är två föräldrar men så tänker inte jag utan att jag ger mej själv dåligt samvete. Jag vill ha det tipp~topp hemma men lyckas inte eftersom barnen även bor här och jag känner att jag hellre gör saker med dem men då får jag dåligt samvete över att jag inte gjort alla måstena.

Idag unnade jag mej en dag men en vän, hennes barn och min äldsta dotter när det inte fanns några krav. Vi var till en lekpark, åt ute, gick och köpte en leksak som min dotter önskat sej och när vi kom hem så byggde vi hinderbana som barnen fick leka i. På kvällen istället för att ta tag i alla måsten så satte jag mej med henne i soffan och tittade på en film och bara mös och jag känner att jag fick sån energi och glädje av detta.

Ändå kan jag inte släppa tanken varför vi kvinnor/jag ställer så höga krav på oss själva?!? Vi är inge mer än människor vi heller!

PUSS    till dej från mej   

Min kropp har tagit slut och egentligen så har jag känt länge att det inte varit som det skulle men igår fick jag det svart på vitt när jag var hos läkaren. Jag sökte för att jag trodde i mitt hopp att jag åter hade fått lunginflammation eller att den höll på att komma tillbaka. När han sa att det inte var så insåg jag att jag visste det om jag hade lyssnat till rösten inom mej. Min kropp orkar inte längre och än en gång har jag inte lyssnat på den och bara drivit på för att jag inte har något alternativ.

Jag har inte fått ett avslut på vare sej vårdnad eller rättegångar, jag har inte fått allt i ordning här hemma och jag vill finnas för allt och alla och kanske är det som han sa att egentligen skulle jag inte komma upp ur sängen på morgonen för den kraften finns inte me man kan komma långt på envishet med  

Jag har hela tiden trott eller haft på känn att när rättegången är över så kommer jag att falla ihop som ett korthus. Då dläpper vissa spänningar och vissa krav. Idag kan jag erkänna för mej själv att man kan inte känna sånt och man kan inte bestämma själv hur länge kroppen ska orka utan att man måste lyssna på den för annars blir det som nu att det är som att släppa ur luften ur en ballong och att alla provsvar visar vad man inte vill se. Nu har jag inget alternativ mer än att lyssna på min kropp och göra minsta möjliga. Kämparandan kommer aldrig att försvinna när det gäller mej och mina barn och att vi ska kunna få ett bra liv men för att det ska bli resultat så måste jag ha en fungerande kropp också och det är så lätt att glömma bort mitt i allt.

Jag tycker att jag lagt bort många krav och många måsten men samtidigt så ligger de där inne och skyndar på en. Det finns så många känslor, minnen och reaktioner som ligger där inne i mej och påverkar mej vare sej jag vill det eller inte och det är bara att acceptera för det finns inget sudd som kan ta bort dem. Jag lever med dem och de påverkar mej men det gäller att hitta ett sätt att överleva dem. Jag är en överlevare och kommer att klara detta men det är så hmla lätt att ge andra råd och tips och se vad de behöver men det är inte lika enkelt att se dem hos sej själv eller att ge de tipsen till sej själv och följa dem men jag ska försöka göra det och jag ska överleva ännu en gång och komma ur det starkare!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag skulle vilja ha en magisk kamera som kunde föreviga de där stunderna när man bara är glad och man känner att man ler där man är och vill aldrig komma dårifrån. Jag skulle vilja att den kunde föreviga bilden, lukten, atmosfären och ljuden så att man senare bara kunde öppna en bok de dagarna som allt känna jobbigt och man kommer tillbaka till detta igen. Det är inte möjligt jag vet men man kan alltid önska.

Jag önskar att jag kunde byta ut alla de negativa minnena som vi har och som gör sej påmind varje dag till positiva saker och när de negativa tankarna kommer så kan man öppna boken och bara uppleva det igen. Jag känner att det finns stunder som jag aldrig, aldrig vill glömma. Jag vill kunna uppleva dem igen inte bara i minnet.

När jag tänker tillbaka på denna resa så finns det så många stunder som idag kan få mej att le. Jag kan minnas när jag levde i "bubblan" på det skyddade boendet och jag fick äta med fingrarna. Det var kladdigt och ingen mat som någon annan skulle ha ätit med fingrarna men jag fick göra det och blev inte straffad för att jag rörde maten med fingrarna.

Jag kan minnas när jag på nätterna tillsammans med älskade stod och övade för att våga kliva över tröskeln ut på balkongen. Ingen kunde se mej men ändå var det en skräck men det var en så underbar känsla när jag vågade.

Jag skulle vilja föreviga känslor och lukten när det gäller barnen. Bara att kunna öppna boken och kunna känna deras hårda kramar runt min hals de dagar som man känner att ingen älskar en och att jag är värdelös och höra dem säja Mamma Jag älskar dej. Du är den bästaste mamma som finns i hela världen och känna lukten av dem skulle få mej att le igen.

Det finns massor av stunder som jag skulle föreviga med den. Jag skulle visa dem när de blev större när de satt som tanter och pratade om att de skulle önska sej en snäll ljus pappa. När jag frågade vart han skulle bo så var det självklart att han skulle bo hos oss och han skulle sova i min säng men bara när inte de ville sova där. När jag frågade vad som skulle hända om jag inte var kär i honom var det 2 idiotförklarande blickar som tittade på mej och sedan kom den underbara kommentaren: Men mamma! Det räcker väll att vi är kär i honom!!!! Förstår du inget???

Nu finns det ingen sådan kamera men jag kan fortfarande önska. Jag gömmer dessa minnen inom mej men jag skulle vilja kunna känna allt igen och det finns andra stunder som jag inte tänker skriva om här för dem har jag redan gömt och de är bara för mej som jag skulle vilja ha förevigat men jag får leva på minnena för även de kan få mej att le.

PUSS    till dej från lilla mej   

  Känns som överskriften sammanfattar mitt liv rätt bra för det är så det känns. Jag bygger upp mej själv och känner mej stark och så blir jag åter igen sårad. Jag tar ett kliv in på en mark som jag tidigare inte vågat beträda och blir sårad även där. Känner att jag är så less på att vara den som blir sårad. Tror jag för gott om människor eller varför blir det så här? Jag vill inte tänka att alla är onda eller att de kan såra mej för då skulle livet vara ännu värre men kanske är det just så jag får börja bli.

Ibland så känns allt bara så orättvist för jag tycker att jag har haft nog med negativa saker i mitt liv och att jag någon gång skulle få vara lycklig. Så där lycklig så att det känns i hela kroppen och man kan inte sluta att le utan man bara svävar på små moln. Så lycklig så att regnet får en att le och så lycklig att man bara känner att man lever och att det är lätt att leva. Jag måste ha gjort något helvidrigt i mitt förra liv fastän jag inte ens tror på att man lever flera gånger för att förjäna det liv som jag har idag.

Jag har tänkt att det är nu som mina dagar kommer som det ska vara lätt men jag hinner bara känna dem innan nästa prövning kommer och det känns som om mitt hjärta snart är en nåldyna. Känns som att bara jag släpper någon nära mej så blir jag sårad och jag behöver inte mer av det. Jag är tillräckligt sårad redan och jag orkar inte ta mer. Jag är inte mer än människa jag heller.

Känner att jag är lycklig över mina sanna vänner, mina barn kan jag inte beskriva med ord hur lycklig jag är över. Utan min älskade Sis skulle jag inte överleva för hon får mej att kunna le mitt i kaoset ocj få hoppet att det ser ljusare ut i framtiden. Underbaraste ger mej så vackra kommentarer som värmer för att jag känner att de kommer från hjärtat. Jag känner att det finns flera som jag skulle kunna räkna upp men jag väljer att inte göra det men det känns som att det jag får av dem kan krossas så fort av det jag känner igen från förr och som under alla åren tryckte ner mej och det är det som är så hemskt att inse. Att en känsla kan finnas kvar och göra att sveken blir så stora. Troligen är det för att man känner igen dem och för att man ver hur mycket de har sårat en under alla åren. Kanske är det så att det man känner igen sårar mer för att det är förknippat med minnen. Man vet hur det känns!!!!

Kanske är alternativet för att inte bli sårad mer att jag slutar att försöka se det goda i alla människor. Om jag gör det så vore det inte jag men om jag inte är just jag så kanske jag slipper att bli sårad på detta sättet.

PUSS    till dej från lilla mej    och TACK allla för att ni finns!   Älskar er!!!!!!

Jag har vänner och jag har personer som finns runt mej och som stöttar mej till 110% men ibland så kan jag bara känna mej så ensam. Jag kan ha människor runt mej och eftersom jag har små barn så är jag sällan ensam men ändå så finns känslan av ensamhet där. Varför vet jag inte riktigt men det är en känsla som sitter så djupt där inne och troligen är det för att jag har ett annat beteende och sätt än andra som gör att jag känner så. Varför ska jag känna mej ensam när jag har människor som jag vet finns där för mej och inte är längre bort än ett telefonsamtal?

Jag känner mej ofta som en person som inte faller innanför ramarna för vad som förväntas av en person men samtidigt vet jag inte om det är så eller om det är jag som tycker att det är så! Ibland känns det bara som att jag önskar att jag var en annan person som hade ett annat liv och som inte hade det med mej som jag har men det går inte att ändra på och på ett sätt vill jag inte ändra mej för det är ju den här jag är men ändå..........................................

När jag kom till skyddade boendet så trodde jag att jag var den ende i hela världen som hade varit utsatt för detta. Jag hade bara läst boken "Gömda" om detta och jag tyckte att det var så sjukt att hon inte hade upptäckt hur han var. Idag vet jag att man märker det men man erkänner inte att det är så. Jag träffade 2 helt underbar personer den kvällen jag kom och jag minns inte vad de sa jag minns bara att de två gav en sån värme och trygghet i kaoset och på deras sätt att bemöta mej så insåg jag att jag var inte den första. Hela rörelsen fanns inte och väntade på mej och samtidigt som det skrämde mej att det fanns fler som var utsatta för det som jag hade varit utsatt för så var det en sån lättnad. Jag var inte en totalt idiot som inte hade märkt detta utan det var fler som inte hade gjort det. Jag kan än idag se dessa två personer som utdtrålade detta till mej fastän lång tid har gått.

Under tiden som jag och senare även barnen levde där så träffade jag fler och fler personer som gav mej en säkerhet och trygghet och som bekräftade för mej att jag var inte den ende i världen som hade varit utsatt för just detta och tyvärr är jag inte den sista!

Jag trodde aldrig att det skulle bli som det var att komma ut "i världen igen" för jag trodde att det skulle vara på något sätt som det var innan Helvetet började men det var inte det och det är inte det. Det är här som ensamheten kommer in för det finns inget som är som det tidigare var för det finns så mycket som ligger omedvetet och medvetet inom mej och även barnen. En kär vän skrev till mej en dag att hon skulle vilja låta mej veta hur det är att bara vara och jag kan erkänna att jag inte vet det längre. Varje dag känns som en kamp, strategier finns medvetet och omedvetet och jag har en rädsla och en uppmärksamhet och ialttagelse av allt runt mej som är på max hela tiden. Jag är inte alltid medveten om det men den finns här. 

Ikväll satt jag och tittade på TV:n när jag hoppade högt i soffan för det var något som rörde sej utanför fönstret. Det tog en evighet att inse att det var parasollet som rörde sej när vinden kom och innan dess var det många tankar som hann passera genom mitt huvud. Och det är i de stunderna som jag känner mej så ensam för hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet hur det är. Hur ska man förklara att jag får panik av att det knakar på baksidan och det låter som att någon går. Hjärnan säjer att det kanske är en katt men kroppen reagerar på ett annat sätt. När jag känner en lukt som påminner om det som varit så reagerar kroppen och hjärnan föröker lugna den men det går inte för det är ett kroppsligt minne och det är allt detta som gör att jag känner mej ensam Jag undviker situationer som hör vardagen till för att de innebär så många reaktioner och så många minnen. 

Det känns som om jag lever i ett samhälle bland andra människor men samtidigt så gör jag det inte för jag är inte en av dem. Jag är inte en som vet hur man gör för att bara vara och jag är inte vem som helst ~ jag är jag och det är den jag är bäst på att vara men ibland önskar jag att jag var någon annan som bara var en i mängden.

PUSS    till dej från lilla mej