Jag skulle vilja ha en magisk kamera som kunde föreviga de där stunderna när man bara är glad och man känner att man ler där man är och vill aldrig komma dårifrån. Jag skulle vilja att den kunde föreviga bilden, lukten, atmosfären och ljuden så att man senare bara kunde öppna en bok de dagarna som allt känna jobbigt och man kommer tillbaka till detta igen. Det är inte möjligt jag vet men man kan alltid önska.

Jag önskar att jag kunde byta ut alla de negativa minnena som vi har och som gör sej påmind varje dag till positiva saker och när de negativa tankarna kommer så kan man öppna boken och bara uppleva det igen. Jag känner att det finns stunder som jag aldrig, aldrig vill glömma. Jag vill kunna uppleva dem igen inte bara i minnet.

När jag tänker tillbaka på denna resa så finns det så många stunder som idag kan få mej att le. Jag kan minnas när jag levde i "bubblan" på det skyddade boendet och jag fick äta med fingrarna. Det var kladdigt och ingen mat som någon annan skulle ha ätit med fingrarna men jag fick göra det och blev inte straffad för att jag rörde maten med fingrarna.

Jag kan minnas när jag på nätterna tillsammans med älskade stod och övade för att våga kliva över tröskeln ut på balkongen. Ingen kunde se mej men ändå var det en skräck men det var en så underbar känsla när jag vågade.

Jag skulle vilja föreviga känslor och lukten när det gäller barnen. Bara att kunna öppna boken och kunna känna deras hårda kramar runt min hals de dagar som man känner att ingen älskar en och att jag är värdelös och höra dem säja Mamma Jag älskar dej. Du är den bästaste mamma som finns i hela världen och känna lukten av dem skulle få mej att le igen.

Det finns massor av stunder som jag skulle föreviga med den. Jag skulle visa dem när de blev större när de satt som tanter och pratade om att de skulle önska sej en snäll ljus pappa. När jag frågade vart han skulle bo så var det självklart att han skulle bo hos oss och han skulle sova i min säng men bara när inte de ville sova där. När jag frågade vad som skulle hända om jag inte var kär i honom var det 2 idiotförklarande blickar som tittade på mej och sedan kom den underbara kommentaren: Men mamma! Det räcker väll att vi är kär i honom!!!! Förstår du inget???

Nu finns det ingen sådan kamera men jag kan fortfarande önska. Jag gömmer dessa minnen inom mej men jag skulle vilja kunna känna allt igen och det finns andra stunder som jag inte tänker skriva om här för dem har jag redan gömt och de är bara för mej som jag skulle vilja ha förevigat men jag får leva på minnena för även de kan få mej att le.

PUSS    till dej från lilla mej