Idag känns det som att det bara blir mer och mer med både funderingar och irritation. Jag känner att jag blir så frustrerad över hur lagarna ser ut i Sverige och vilka regler som gäller och vilket skydd som erbjuds.

Eftersom rättegången börjar närma sej ännu en gång så känns det som att alla de här funderingarna om hur säkerheten efteråt och under kommer denna gången med. Jag har pratat gång på gång med min advokat och bara ställt frågan är det så här det ser ut i Sverige när det gäller säkerhet och svaret jag får är JA

Idag pratade jag med min åklagare när det gäller detta med besökdförbud. Det finns en risk eller chans att om han blir fälld för det som han har gjort mot oss så kan det bli så att han går fri under tiden från rättegången/domen och fram tills det finns en plats. Jag är livrädd för att det ska hända för i hans huvud så har han inte gjort något. När jag tänker på denna tiden så minns jag alla hot och dödshot som uttalats under de åren som vi levde tillsammans. Jag är livrädd ~ inte bara för mitt liv utan även barnens. Min tanke var att jag ännu en gång skulle lyfta upp mina känslor och tankar och att det känns som att det minsta vi kan få är ett besöksförbud så det finns något som man kan "vila mot"

Även denna gången fick jag svaret att jag kan söka men eftersom han inte sökt upp oss eller hotat oss under denna tiden så är det troligen inte så att det kommer att bli beviljat. Okej ~ de flesta vet att psykopater är uträknande och det är han som jag levde tillsammans med. Jag hade oftast inte blåmärken där det syntes, han kan räkna ut att det ser sämre ut om han kommer till en rättegång och har gjort ytterligare saker ~ han är inte dum. Alttså sköter han sej så länge det gynnar honom. Om han blir dömd så ska han avtjäna ett straff för något som enligt honom aldrig har hänt och då kan ha lika gärna göra det som han ska avtjäna. Hur många gånger har vi inte fått höra att han ska döda oss om vi berättar vad som hände "hemma" och han har tom visat hur han skulle göra. Om han hittar oss så lever vi inte längre.

Det som retar mej mest är att myndigheterna måste prata med honom och höra hur han ställer sej till att jag söker besöksförbud och det retar gallfeber på mej. Jag anser att eftersom det som han har gjort har lett till åtal så ser samhället och myndigheterna att han har gjort detta och då tycker jag att hans åsikter saknar betydelse. Jag och barnen har inte valt att hamna i denna situationen och jag tycker att vi förtjänar att ha en säkerhet och kunna känna oss så trygga som det bara går. Om han inte ger sitt medgivande till att vi får ett besöksförbud så startas en utredning och då ser man risker men även om han hotat eller sökt upp oss. Nä, vi har gjort allt vi bara kunnat för att han inte ska hitta oss.

Känner att det blir så dubbelt för man blir ett offer ännu en gång. Jag vill inte behöva be om hjälp för att kunna skydda mej själv och barnen och hela tiden känna att jag befinner mej i en undersitution. Det var en sak om de meddelade honom att vi fått besöksförbud för dummare än så är jag inte så jag förstår att det behövs men just detta att de ska fråga honom hur han ställer sej till det. Känns som om de ställer mej i en situation där han åter igen har makten att styra över mej och mitt liv och som att det kan tagga honom att jag är så rädd för honom att jag söker detta. Jag vill inte att han ska kunna styra oss längre. Jag vill bara ha ett slut på allt och jag vill bara att vi ska kunna känna att vi har ett liv och kan leva det men hela tiden känns det som att det finns hinder som kommer ivägen för det. Kan inte låta bli att fundera om det kommer att komma en dag när jag och barnen har ett liv som inte präglas av säkerhetstänkande, rädsla och att hela tiden vara beredd på massor av saker!

Livet är inte ett problem som ska lösas
utan en verklighet som ska upplevas

Puss    till dej från Lilla mej