Idag har en tanke snurrat i mitt huvud med allt som hänt och som händer i mitt liv ~ är det så att vi kvinnor ställer högre krav på oss själva än männen gör?!? Jag kan inte låta bli att fundera i de banorna och jag menar inte att det är samhället eller omgivningen som gör det mest utan jag tror att det är vi kvinnor som ställer oss på oss själva för att vi tror att omgivningen ställer dem.

Jag känner att under de åren som jag har levt med detta med kommande rättegång och vårdnadstvist och allt annat som det innebär att vara ensamstående mamma till småbarn så har jag varit på en gräns som är att vara "super~hjälte" men egentligen är jag inte så säker idag på att det är samhället som ställer kraven på mej utan jag börjar "misstänka" att jag själv lägger dem på mej själv för att jag är så rädd att misslyckas ~ och för mej innebär det att barnen ska behöva träffa den som de är mest rädd för och som gör dem illa och trycker ner dem.

Idag när jag var med min äldsta dotter i en lekpark så tänkte jag att varför ställer jag alla dessa krav på mej själv när jag inte ställer dem på andra? Det känns bara som att han som pappa inte ens ställer ett endaste krav på sej eftersom han aldrig under denna tid fastän det funnits chanser att fråga har frågat hur barnen mår eller hur de har det!! Och ändå är jag rädd att han ska få dem tillbaka. För mej så känns det som en konstig ekvation men samtidigt så vet jag hur svensk lag ser ut.

Jag känner att jag som kvinna ställer krav på mej på alla möjliga plan ~ man ska ha tipp topp hemma och om någon kommer när man inte har det så ber man om ursäkt. Jag tittar inte på de sakerna när jag hälsar på hos någon. Barnen ska se perfekta ut och om de är smutsiga kring munnen så ber man nästan om ursäkt för det med men jag tänker ju inte på det när jag ser andras barn. Listan kan göras enorm men jag känner att varför sätter man egentligen dessa krav på sej själv?!?

En vän sa till mej att när inte jag ringer upp henne när jag sagt att jag ska göra det så tänker hon att det inte är konstigt eftersom jag har småbarn och att man har fullt upp med dem även om man är två föräldrar men så tänker inte jag utan att jag ger mej själv dåligt samvete. Jag vill ha det tipp~topp hemma men lyckas inte eftersom barnen även bor här och jag känner att jag hellre gör saker med dem men då får jag dåligt samvete över att jag inte gjort alla måstena.

Idag unnade jag mej en dag men en vän, hennes barn och min äldsta dotter när det inte fanns några krav. Vi var till en lekpark, åt ute, gick och köpte en leksak som min dotter önskat sej och när vi kom hem så byggde vi hinderbana som barnen fick leka i. På kvällen istället för att ta tag i alla måsten så satte jag mej med henne i soffan och tittade på en film och bara mös och jag känner att jag fick sån energi och glädje av detta.

Ändå kan jag inte släppa tanken varför vi kvinnor/jag ställer så höga krav på oss själva?!? Vi är inge mer än människor vi heller!

PUSS    till dej från mej