Jag har vänner och jag har personer som finns runt mej och som stöttar mej till 110% men ibland så kan jag bara känna mej så ensam. Jag kan ha människor runt mej och eftersom jag har små barn så är jag sällan ensam men ändå så finns känslan av ensamhet där. Varför vet jag inte riktigt men det är en känsla som sitter så djupt där inne och troligen är det för att jag har ett annat beteende och sätt än andra som gör att jag känner så. Varför ska jag känna mej ensam när jag har människor som jag vet finns där för mej och inte är längre bort än ett telefonsamtal?

Jag känner mej ofta som en person som inte faller innanför ramarna för vad som förväntas av en person men samtidigt vet jag inte om det är så eller om det är jag som tycker att det är så! Ibland känns det bara som att jag önskar att jag var en annan person som hade ett annat liv och som inte hade det med mej som jag har men det går inte att ändra på och på ett sätt vill jag inte ändra mej för det är ju den här jag är men ändå..........................................

När jag kom till skyddade boendet så trodde jag att jag var den ende i hela världen som hade varit utsatt för detta. Jag hade bara läst boken "Gömda" om detta och jag tyckte att det var så sjukt att hon inte hade upptäckt hur han var. Idag vet jag att man märker det men man erkänner inte att det är så. Jag träffade 2 helt underbar personer den kvällen jag kom och jag minns inte vad de sa jag minns bara att de två gav en sån värme och trygghet i kaoset och på deras sätt att bemöta mej så insåg jag att jag var inte den första. Hela rörelsen fanns inte och väntade på mej och samtidigt som det skrämde mej att det fanns fler som var utsatta för det som jag hade varit utsatt för så var det en sån lättnad. Jag var inte en totalt idiot som inte hade märkt detta utan det var fler som inte hade gjort det. Jag kan än idag se dessa två personer som utdtrålade detta till mej fastän lång tid har gått.

Under tiden som jag och senare även barnen levde där så träffade jag fler och fler personer som gav mej en säkerhet och trygghet och som bekräftade för mej att jag var inte den ende i världen som hade varit utsatt för just detta och tyvärr är jag inte den sista!

Jag trodde aldrig att det skulle bli som det var att komma ut "i världen igen" för jag trodde att det skulle vara på något sätt som det var innan Helvetet började men det var inte det och det är inte det. Det är här som ensamheten kommer in för det finns inget som är som det tidigare var för det finns så mycket som ligger omedvetet och medvetet inom mej och även barnen. En kär vän skrev till mej en dag att hon skulle vilja låta mej veta hur det är att bara vara och jag kan erkänna att jag inte vet det längre. Varje dag känns som en kamp, strategier finns medvetet och omedvetet och jag har en rädsla och en uppmärksamhet och ialttagelse av allt runt mej som är på max hela tiden. Jag är inte alltid medveten om det men den finns här. 

Ikväll satt jag och tittade på TV:n när jag hoppade högt i soffan för det var något som rörde sej utanför fönstret. Det tog en evighet att inse att det var parasollet som rörde sej när vinden kom och innan dess var det många tankar som hann passera genom mitt huvud. Och det är i de stunderna som jag känner mej så ensam för hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet hur det är. Hur ska man förklara att jag får panik av att det knakar på baksidan och det låter som att någon går. Hjärnan säjer att det kanske är en katt men kroppen reagerar på ett annat sätt. När jag känner en lukt som påminner om det som varit så reagerar kroppen och hjärnan föröker lugna den men det går inte för det är ett kroppsligt minne och det är allt detta som gör att jag känner mej ensam Jag undviker situationer som hör vardagen till för att de innebär så många reaktioner och så många minnen. 

Det känns som om jag lever i ett samhälle bland andra människor men samtidigt så gör jag det inte för jag är inte en av dem. Jag är inte en som vet hur man gör för att bara vara och jag är inte vem som helst ~ jag är jag och det är den jag är bäst på att vara men ibland önskar jag att jag var någon annan som bara var en i mängden.

PUSS    till dej från lilla mej