Jag älskar dessa dagar även om de är få, när jag får känna mig som en i mängden, som en av alla andra och bara prata om vardagssaker ~ men idag har det varit en sån dag och det känns så befriande och jag kan inte annat än älska livet när det är så här. Jag har stått och pratat med Goa S om allt mellan himmel om jord, och fastän vi pratat om min bakgrund och hur den kan påverka mig idag så är det på ett bra sätt för det var när vi kom in på detta med en så självklar sak för vissa som relationer och hur vi ser på dem. Då tittade hon på mig och säger: Jag förstår att du innan du ger dig in i en relation behöver hängslen, livrem och flytväst flera gånger om men jag tror att det kommer att komma en dag när det bara känns rätt och din intuition leder dig men innan den dagen så är du inte beredd! Kanske kommer den imorgon kanske kommer den om år men den kommer att komma hur du än känner nu! 

Och för en gångs skull så kände jag att okej det finns någon som förstår för att jag vet hennes historia och jag har henne nära mig och jag uppskattar det och sedan slängde vi oss genast till nästa ämne. Sedan kom en annan granne och vi kom ifrån de djupare ämnena och stod där och bara skrattade så det kändes längt ner i magen och det är då det känns långt där inne, dit ingen annan människa kan nå, och tanken och känslan finns där som säger: Är det så här det känns att vara "normal"? 

Det är de här dagarna som jag gömmer i mitt minne och jag tror att det är dem som gör att jag orkar de svarta dagarna. Att det finns väldigt få människor i min närhet som vet hur mitt liv ser ut för att jag har valt dem med omsorg, fingertoppskänsla för att de ska kunna hantera hemligheten men samtidigt för att de ska kunna behandla mig som just en vanlig person, inte ett offer för det är inte det jag behöver. Jag behöver hjälpen att hitta mig själv och det gör jag endast genom att få se mig själv igen genom andras ögon och det fick jag idag. Jag fick skratta, jag fick ta fram mitt äkta jag och jag fick vara en helperson och det finns inte ord som beskriver hur mycket det ger mig tillbaka. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket det lyfter mig och får mig att gå vidare. Att det sedan är mängder av människor som är runt oss som inte vet vilka dolda hemligheter jag bär på gör det naturligtvis lättare och jag är glad att jag tog det beslutet att verkligen välja vilka jag berättar det för. Det är de som vinner mitt förtroende och sedan måste man vinna det igen för att jag sedan ska se hur mycket information man kan hantera. Det finns bara två personer som vet så gott som hela min historia mer än jag och min terapeut och de personerna är verkligen testade. En person bor verkligen nära mig och den andra har jag aldrig träffat fysiskt men har ett djupt band som inte kan förklaras i ord till! 

Jag önskar så att jag ikväll kunde säga när jag somnar att jag visste att dagen imorgon kommer att vara lika som denna men jag vet att den inte kommer att vara det vad jag än bestämmer mig för att hoppas på. Det är kanske för mycket begärt och jag är nöjd att jag fick denna för jag kommer att leva på den länge jag önskar bara att jag hade värdesatt de dagar som jag hade förr som jag bara tog förgivet för att de var "vanliga tråkiga dagar som alltid" i mitt då vardagliga liv ~ nu är det de som gör att mitt liv får den där extra guldkanten och som gör att jag tycker att livet blir underbart. Varför värdesatte jag dem inte då när det fanns massor av dem? För att jag inte hade den erfarenheten som jag har nu och för att de då var en självklarhet för jag "fanns och var normal". Så snälla ni som har det livet där ni själv bestämmer ~ ta inte allt förgivet för imorgon kan allt vara örändrat och det som är självklart idag kanske är lyx imorgon och det tänker man inte på förän spelplanen är helt förändrad och dess spelregler!

  CRAMAR   och hoppas att ni får en underbar kväll 

..är att ALDRIG försöka!

Försöker man ALDRIG någonting så har man ju inte heller en chans att lyckas och sen så spelar ingen roll vad det handlar om!! Att misslyckas Känns för mig farligt men när jag ser i backspegeln ser jag att jag gjort det så många gånger och ändå så har jag överlevt, jag har lärt mig saker av det och jag har blivit starkare även om jag många gånger önskat att det varit ogjort. Jag inser att först när rädslan får dig till att sluta försöka med det som skrämmer mig eller det som känns främmande, att det hindrar mig från att försöka så kan jag ju inte heller lyckas hur skrämmande det än känns att jag kan misslyckas. Och det som får mig att känna så här inser jag är de erfarenheter som jag bär med mig

När jag kommer till vägskälen i mitt liv där jag måste ta ett beslut där hjärtat och magkänslan säger en sak och hjärnan säger en sak för att den har minnena så kommer rädslan som ett brev på posten och det är ingen bra kombination. Ändå vet jag att någon gång i livet måste man våga ta ett beslut som gör att man kommer in på en väg som ger en nya erfarenhet och förhoppningsvis ger en annan erfarenhet än den man redan har. Ändå är det så skrämmande och det är vid dessa tillfällen som jag önskar att jag inte var en känslomänniska som inte kände allt det som jag känner på en och samma gång utan som bara kunde stänga av och ta ett beslut. Istället är jag som en hamster som trampar runt i sitt hjul och funderar och funderar och när jag gått där varv på varv på varv så har oftast hjärnan övertalat mig och jag har blivit feg. Ändå vet jag att det är då jag misslyckas. Är det inte så att man någon gång i livet ska lära av sina misstag? Eller gäller det bara vissa personer och ett visst klientel? Inte mig utan de som lever i den verkliga världen? Hur kan det vara så lätt för vissa att våga och så svårt för andra? Du ska veta Tvillinghjärtat mitt om du läser detta att du är en av dem som jag beundra mest för dit mod och besluten du tar   och de gör att jag älskar och beundrar dig mer för varje steg du tar på den väg de ledde dig! 

Iblande önskar jag att livet var lättare, att man fick en prövoperiod med de utmaningar, beslut man skulle ta och allt som kan få konsekvenser och ändå så vet jag att man måste våga för att vinna ~ så vad är det egentligen som är så svårt. Livet är det som finns här och nu inte det som är om ett år eller tre år och ändå så vill jag ha svaren som finns där. Varför skulle just jag gå igenom det Helvete jag fick och ha de minnen jag fick för det känns just nu som att jag inte orkar bära dem med det som finns runt mig här och nu! Allt jag önskar mig är att få känna och få finnas ~ att få vara som vem som helst om så bara för en dag så kanske jag skulle våga......................................

Hoppas solen skiner på er med 

Kramar   

Jag har många gånger fått höra att jag är ett ”offer” och detta har förföljt mig sedan jag kom från det som en gång var. Jag kan inte säga att jag tänker så mycket på varför vi firar påsk och har inte heller gjort det denna gången, så det är inte därför dessa tankar kommer nu, utan det är nog mer för att jag varit sjuk och inte haft energin till att gjort mer än att ligga ner och då har mina tankar en tendens att vandra sina egna vägar. Jag har aldrig kunnat förlika mig med att jag är ett offer men ju mer jag tänkt på det så inser jag att vi är nog alla ”offer” för något som vi möter i våra liv. Det behöver inte vara de stora sakerna som gör att man förändras och får förändra allt utan det finns enligt mig även mindre saker och förändringar. Vissa är offer för deras begär att ha mer och mer medan andra är offer för deras missbruk ~ varför skulle man inte kunna se dem som offer? Kanske är det just att se mig själv som det "offer" som andra sett och pratat om som jag måste förlikas med för att kunna ta nästa steg i min resa. För samtidigt ser jag att man kan tjäna på om man klarar sig, att ta sig vidare efter att man varit ett offer med ~ jag vann att hitta mig själv igen och min frihet.

Samtidigt om jag måste se att jag var ett ”offer” för honom och det våld, övergrepp och kränkningar som jag utsattes för så var/är jag även det för det som jag sedan utsattes för av samhället för. Ideras ögon finns jag på ett sätt inte än ~ det finns inte en given plats för sådana som mig/oss. Vi fick gömma oss när vi kom därifrån och på ett sätt får vi gömma oss än idag för inte är det förövaren som får göra det. Jag var utsatt för brotten men det var jag som blev granskad under skinnet om jag ljög och skulle bevisa skulden och på ett sätt kan jag förstå att det ska vara så men samtidigt kan jag inte förstå det när man är så nertryckt att man inte vet om man tycker att det är godast mer röd eller grön mjölk eller om man ens tycker om att dricka mjölk MEN man kan rabbla allt som den man levt med tycker om att äta även om man väcks mitt i natten. Hur ska man kunna bygga upp sig själv igen om man inte känner sig trygg utan hela tiden lever i en bubbla där man känner det som att man gömmer sig från det som är normalt och vanligt för att man har varit ett offer?

Så vart var jag det största ”offret” Där jag blev nertryckt och utblottad på min exixtens i fyskisk och psykisk mening eller där det är meningen att jag ska byggas upp och räddas men ändå blir det på ett annat sätt för att det inte finns något skyddsnät? Jag kan inte svara på det och inte någon annan som jag ställt den frågan till heller även om jag inte ställt den med de orden.

När min älskade vän säger  till mig när hon åter hör att jag fått lunginflammation får jag bara till svar att det inte är så konstigt, eftersom problem med lungorna är ett tecken när man inte sagt ja till själva  och kan man inte göra det på riktigt så kommer just detta ~återkommande problem med lungorna. Och plötsligt så står det så klart för mig. Jag lägger fortfarande mitt pussel och jag försöker säga JA till livet men jag kan fortfarande inte göra det helt och hållet med de förutsättningar som jag har här och nu. Det fattas fortfarande pusselbitar innan hela mitt pussel är klart och vilka bitar det är det vet jag inte än men jag vet att jag kommer att hitta dem för att jag inte ger upp ~ det är ännu en vinst efter att jag var just ett ”offer”. Kämparglöden fanns under hela tiden fastän jag inte visste det och finns där än även om jag inte känner den jämt. Om den inte hade funnits hade jag offrats och det är det som är skillnaden om man vinner eller förlorar i slutänden och när den slutsatsen kom till mig så kunde jag försonas med tanken att jag trots allt hade varit ett offer men jag vann något jag förlorade inte och jag kommer nå fler mål, insikter och vinster. Kanske kommer jag även att komma fram till målet en dag och kanske är det en hel människa som är JAG som möter mig där som känner att jag är stolt över att vara just JAG och ha gjort denna resa även om jag var just ett offer en del av den 

  Vårkramar   

Just nu känner jag att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där det står på en skylt i neon~bokstäver som blinkar i 190 "FÖRÄNDRING" och det jobbiga är att det verkligen är allt som jag skulle vilja förändra just nu. Jag skulle vilja förändra mig själv, mitt hem och hela min omgivning och det är inte alltid det lättaste har jag upptäckt. Idag gjorde jag en sån där genomtänkt sak som jag har tänkt på länge men som jag egentligen inte fått tummen ur att göra (och som visar hur genomtänkt allt är   ) Jag har ett bra tag nu gått och tänkt att jag vill förändra mitt hår som jag tröttnat på nu när det äntligen har växt ut IGEN och idag lyfte jag eller rättare sagt tryckte på siffrorna på luren och kontaktade en frisör. Jag var dock inte förberedd på alla frågor som skulle komma för att jag ville göra en total make~over och att jag fick tag på världens mest seriösa frisörska hi hi hi hi hi. När jag fick frågan hur mycket jag hade tänkt klippa så hade jag det helt klart för mig men när jag fick frågan hur jag ville ha håret och svarade att hon hade fria händer och frågan sedan kom om jag ville ha en eller flera färger på mitt hår och jag svarade att jag inte visste så kom frågan rätt fort om jag hade tänkt igenom min make over eller om det var något jag hade kommit på idag. Jag kan förstå hennes förvirring för jag lät nog helt bakom flötet men det hela blev helt klart när hon bad mig att komma och träffa henne istället så att vi kunde planera det tillsammans innan hon satte upp en tid så att vi kunde se hur lång tid det tog och jag känner mig verkligen som en prinsessa efter bemötandet jag fick och hon som den lyckligaste frissan i stan som fick helt fria händer efter att jag fick fullt förtroende efter att ha träffat henne och hon hade fullt med idéer som jag gillade så nu ska jag bara vänta några långa dagar innan min make over blir av. 

Samtidigt kan jag inte undra vad det är som har förändrats...... Jag som alltid varit en person som vill ha full koll och gärna att det är som det "alltid varit" känner att det är förändringar som jag vill ha nu i massor i mitt liv. Både på markplan men även inom mig. Jag vill inte känna som jag har gjort nu i flera år, jag vill inte må som jag har gjort och jag känner att jag vill känna att det är ett liv jag lever inte att livet går medan jag är rädd och försöker att överleva! Jag vill känna att jag kan njuta av det som händer och jag vill känna att jag är nöjd av hur det är. Att jag har gjort det bästa av allt som finns och är inte bara det näst bästa. Jag vill känna att jag har en plats och att jag tar den och att jag har rätt att ha den platsen och finnas inte bara ber om ursäkt för att jag finns och det gör jag fortfarande på ett sätt även om jag inte uttalar ursäkten längre ch jag kan inte låta bli att undra varför jag fortfarande gör det. 

Samtidigt inser jag att saker som jag gör när jag förändrar väcker minnen men jag tänker inte låta dem trycka ner mig. För en gångs skull är jag medveten om att de väcks, jag vågar möta dem och se dem och jag vågar bearbeta dem på egen hand och vara ärlig mot mig själv. Jag vågar säga till mig själv att de gånger som jag klippte håret (för att ta ett exempel) under de åren i Helvetet gjorde jag det antingen för att jag skulle slippa släpas/dras i håret och när jag hade gjort det nog med gånger så kapade jag av det men det hette att jag gjorde det för att jag "hade tröttnat på det". Jag var trött på att när jag inte tittade åt rätt håll, på honom, så drogs det i mitt hår för att få ansiktet till "rätt håll" men även denna gången när jag klippte mig så hette det "att jag tröttnat på det". Denna gången klipper jag mig enbart för att JAG vill göra det och för att det är MIN vilja och jag vågar se det som varit och erkänna det för mig själv MEN jag vågar lämna det bakom mig och se det som en erfarenhet som gjort mig till den som jag är idag men det ska inte få påverka mig mer än det redan gjort och jag inser att det är en förändring som är ett steg i rätt riktning. 

Idag kan jag plocka undan saker på ett annat sätt än jag tidigare kunnat men jag vågar låta saker ligga utan att jag väntar mig att någon ska komma och straffa mig men nu känner jag att jag vill förända även här. Jag vill ha ett hem igen som jag kan ta in människor i även om jag inte gör det för att situationen är som den är utan att skämmas för att det är rörigt för att jag inte klarar av att ha det städat här hemma efter Helvetet. 

Jag känner att det är en förändringens tid i mitt liv och jag njuuuuuuuuter. Jag är redo att ta nästa steg i MITT liv och sätta upp mina egna regler och förändra det som jag själv är redo för men jag tänker låta mig själv ha en roll i mitt eget liv igen för jag förtjänar att känna att jag lever inte bara att livet går för det är just det som jag inser att det har gjort de åren som gått. 

Sen får vi se vad förändringarna leder till men även om det bara blir några så har jag kommit en bit till på min väg till det nya livet och varje steg är ett steg till i rätt riktning och även när nästa steg bakåt kommer, för jag vet att de kommer för de hör till livet, så vet jag att jag åter igen har tagit ytterligare några steg framåt på min självständighetsstig och det är värt varje steg 

  CRAMAR   

Undra vart mina steg leder................. den som lever får se   

Ibland känns det som att människor är så måna om den fasad de har och som de visar upp att jag inte kan låta bli att undra vad det är som gömmer sig där bakom. Är det så att ju finare fasad en människa visar mot omvärlden dessto mer finns det där bakom som gömmer sig och som de inte vill ska komma fram eller är det bara min bakgrund som gör att den tanken kommer fram? Jag har hållit fast vid de senaste åren att man ska lita på sin magkänsla och de gånger som jag gjort det har det blivit rätt och ska jag lita på den även i denna fråga skulle jag direkt säga att ju finare fasad man visar dessto mer har man att dölja. Nu menar jag inte att dra alla över en kam för det finns de som har en fin fasad och har en fin insida med men det är när inte känslan stämmer som det känns falskt.

Hela tanken och känslan kom idag när jag var på en av mina långpromenader och jag gick förbi en familj som jag vet att det finns hur mycket skit som helst inom (nej jag tänker inte gå in på detaljer) men när man tittar på utsidan skulle man tro att här lever den lyckliga, perfekta familjen för att är perfekt, kanske för perfekt egentligen. Inte en blomma står fel i fönstret, gardinerna hänger så där otäckt perfekt, fönstrena saknar minsta lilla märke och egentligen skulle allt kunna ha varit tagit ur en katalog för det perfekta hemmet OM jag inte hade vetat hur det egentligen är. Var det så alla såg på mitt helvete med kunde jag inte låta bli att tänka innan tanken åter fortsatte att gå vidare ~ för jag vet att en dag kommer sprickan i fasaden och när den har kommit så spricker det fort och antingen så blir det en lättnad för att vissa på insidan gjort allt för att någon ska se hur det egentligen är medans det för andra kan bli en katastrof.

Samtidigt skrämmer reflektionen mig, för hur många såna här perfekta fasade som döljer personliga helveten finns det inte och hur många är det som tänker på dem? Hur många är det som tänker på dem och vågar reagera och ta nästa steg och agera? I mitt fall vågade ingen och idag har jag gått ifrån det men samtidigt är det skrämmande att veta att det finns de som lever i det idag och jag önskar att jag kunde göra så mycket för att ingen skulle behöva göra det. Det som skulle bli en lugn avkopplande promenad när jag njöt av solen och fåglarna blev för mig en reflektionspromenad där jag verkligen fick mig en tankeställare att vad kan jag göra för att hjälpa någon som lever där jag en gång var? Just nu kan jag inte göra något men jag har kunnat hjälpa och stöttat några men jag vet att min kämparglöd för att hjälpa kvinnor och barn kommer inte att försvinna ~ jag har inte bara hittat den rätta formen än för den finns inte enligt mig i samhället än för det finns för många som blundar för det.

Jag bär många ärr inom mig som ingen ser för jag väljer att visa min fasad som är en qvinna som är glad och positiv och som alltid har något vänligt att säga till dem som hon möter men som samtidigt vågar reagera på orättvisorna som hon ser. Ja jag erkänner, jag gömmer mig bakom en fasad jag med för att jag inte ska ses som ett offer för jag ser inte mig själv som ett offer för idag anser jag att jag är en vinnare för jag vann min och barnens frihet igen för vi levde i ett helvete där någon styrde över oss. Samtidigt kan jag se när jag möter människor som har ärr på insidan med för jag har en känslighet för dem som har samma "skada" som mig och det är jag tacksam för på ett sätt för det har gjort mig stark och att jag kan känna in och möta människor på ett sätt som jag inte tidigare kunde. Jag litar inte på människor i min omgivning på samma sätt utan idag får de förtjäna min tillit innan de får den och det är på både gott och ont men jag utsätter mig för mindre skador på det sättet.

Kanske får jag inse att människor alltid kommer att ha fasader och att det är på gott och ont men så länge de inte skadar människorna som är bakom dem så är det bara att acceptera de. Jag kan inte förändra hela samhället men jag kan fortsätta att fundera och bära med mig tanken och övertygelsen att en dag ska jag kunna hjälpa fler än jag kunnat idag att få sin frihet med för alla förtjänar att känna att de kan andas utan att någon bestämmer om de ska kunna ta nästa andetag eller inte.