Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?    

Ibland känns det som att min hjärna med jämna mellanrum får besök av små djur som kommer inkrypande och som jag inte ska vara där för de sätter "griller i mitt huvud" och det är tvivel! Det gör att jag tvivlar på de beslut som jag tidigare tagit och som jag innerst inne vet är rätt men som dessa små djur gör att det blir ett endaste kaos av! Jag vill inte att dessa tvivel ska komma upp och just nu så handlar det om beslutet jag tog eller kanske rättare sagt min läkare åt mig om att påbörja min terapi! Ändå så vet jag att det är det som är rätt för mig och att jag kommer att må så mycket bättre när jag har kommit en bit i den och att det kommer att bli så mycket lugnare i tankar, känslor ocj framför allt inombords! "Kloker" sa till mig att hur man än lägger på locket så finns innehållet kvar och det är ju precis så det är och det är ju det jag känner! Jag måste bli av med den delen av innehållet som får mig att må dåligt och som påverkar mig att jag inte kan se ljust på framtiden

Någonstans har jag nog trott att jag ska kunna göra detta på egen hand efter att gått i terapi under perioder i år men kanske är det lika bra att inse att de som står vid sidan om har lättare att se hur det är! Hans ord om att om man har för många plågsamma/jobbiga minnen så behöver man hjälp att få ordning på tankarna ibland ~ och varför kan jag inte se det som just det när det kändes så rätt när jag såg de orden? Det är ju så det känns att minnena gör att det blir kaos i tnakar och känslor! Och samtidigt behövdes det någon som förstod mig men ändå stod utanför för att kunna sätta ord på det till mig så jag vet att jag behöver någon som är utbildad igen för att kunna reda upp i det kaos av trådar som jag gjort av alla minnena igen för det är just så det känns som det är nu ~ en garnlåda där man släppt ner en liten busig kattunge som fått härja fritt ett tag och jag har inte kunskapen att själv reda upp där! Denna gången har jag någon i min när het som kan se mig från ett "utifrånperspektiv" och stötta mig på det personliga planet, jag har en psykolog, jag har en läkare som visat att hon bryr sig mer än hon behöver och att jag har en familj och vänner som funnits här under hela resan så vad är jag rädd för? Vad är det jag tvivlar på?

Egentligen så vet jag det ~ jag är livrädd vad jag ska minnas denna gången OM jag vågar lyfta på locket lite mer än vad jag gjorde förra gången för jag minns inte vad som finns där! Det är sant att det som man lägger ner under locket finns kvar där hur man än lägger på det och det värsta är att ju mer man lägger ner där dessto mer glömmer man bort! När min dotter har börjat minnas saker så har jag fått korta minnesbilder av vad som kan finnas där men jag vet att det finns så mycket mer än det jag fått en förvarning om! Det är så vidriga saker jag tryckte ner där, som jag inte orkade bära då när jag var där i Helvetet så hur ska jag våga lyfta fram dem i ljuset nu och se på dem! Och ändå så är det inte jag som har gjort dem utan jag utsattes för dem......... De bröt ner mig då och jag är vettskrämd att de kommer att bryta ner mig nu på samma sätt som en vind bryter ner ett korthus även om den är svag! Då känns minnena så mycket "tryggare" när de ligger nertryckta i sin förvaringslåda under locket och jag bara får glimtar av dem vid händelser eller när något av mina barn minns! Tvivlet gnager i mig ~ är jag verkligen redo för att ta tag i detta och samtidigt vet jag att när jag än börjar så kommer samma tanke och tvivel att finnas där ~ kommer jag någonsin att vara redo att öppna locket?!? Nä det kommer jag aldrig att känna mig för rädslan kommer alltid att finnas där vad det är som ligger där och det som kommer upp kommer alltid att öppna sår hur jag än minns det men om jag vågar öppna locket och lita på dem jag har runt mig som vill finnas och hjälpa mig så har jag ett skyddsnät om/när jag faller och jag ger mig själv en chans att få en framtid där jag inte behöver vara rädd att locket ska öppnas av "misstag" och fasaden rasar utan jag vet vilka demoner jag har att kämpa mot och det är en mer rättvis kamp! Just nu har jag gett mig själv ett underläge som jag inte förtjänar att ha och jag ger egentligen inte mig själv en ärlig chans att se framtiden genom de rätta ögonen!

Det är dags att försöka sopa undan de små djuren Tvivel när de kommer och se att jag är modigare än vad jag känner mig och trot och lyssna på orden att innehållet finns kvar tills man vågar lyfta på locket! Jag är värd en ärlig chans jag med även om det inte alltid känns så....................................

  .....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle 

  Men nu när jag insett det så har jag kommit långt och kommer aldrig mer att släppa valmöjligheten......

KRAMAR

Varje gång min telefon ringer och det visar dolt nummer så känner jag att mitt hjärta hoppar till i bröstkorgen! Jag vet inte om jag ska våga svara ellet om jag ska låta det vara och ändå så är det så få som har mitt nummer men ändå så hinner tanke slå mig: Är det någon som lämnat det till fel person! 

Idag kom ett sånt samtal och jag valde att vara modig och svara och på en gång kom ett lugn när jag hörde den trygga rösten i andra sidan som sa: Hej! Jag ringer för att höra hur det är idag och jag gör det för att hjälpa dig! 

Det var min helt underbara, fantastiska läkares röst som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan under de år som gått och hon vet att det varit tufft nu  ett tag! När frågan kom om jag kunde prata ett tag så kände jag genast hur strupen kändes tjock och hur tårarna kom men jag vet att när hon ringer så förväntar hon sig inte att höra att allt är bra, att jag är stark och att jag kan lyfta världen på mina axlar ~ hon pratar om jag inte själv orkar lyfta fram det jag känner och så får jag säga ja eller nej om det stämmer eller inte och så blev situationen idag! 

När jag fick höra orden att hon beslutat att sätta in en psykolog igen som jag fick använda som hjälp för att bearbeta de minnen som min dotter fått att bli öppna sår igen, att använda som ett bollplank men som även jag bara fick använda som en "brunn" att tömma allt det som fanns inom mig så kände jag bara att "Hur kan du veta att det är det här jag behöver här och nu utan att jag har kunnat säga det i ord? Utan att jag har behövt kämpa för det och krigat för det utan du bara erbjuder mig det och känner att jag behöver det här och nu?" 

När jag träffade henne sist kändes jag inte så trasig inombords så att hon ringer och säger mig dessa ord nu känns som att det är ett meddelande som inte är möjligt! När jag säger att jag är beredd att ta emot hjälpen säger hon bara till mig att jag ska se vad jag kan göra och kan jag inte få fram den hjälpen tillräckligt snabbt kommer jag att återkomma till dig med jämna mellanrum för att du inte ska känna dig ensam igen ~ för du är inte det nu! 

När de orden kommer kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre! Hon har ett ansvar för mig som är på väg att "rinna ut" eftersom jag är färdig rehabiliterad! Vi har kommit till ett slut där vi kommit fram till att jag inte kan återvända till ett arbete men hon har inget ansvar för vad min dotter och det som varit river upp! Jag känner att jag skulle kunna åka till henne efter samtalet och bara ge henne en kram som är större än någon som jag någonsin givit någon för jag har aldrig känt att det funnits någon som sett till min helhet så, som inte varit min vän!Vi fortsätter att prata en stund, eller rättare sagt hon pratar och jag lyssnar och sedan säger hon till mig att hon finns och hon kommer att höra av sig och så fort som hon hittat någon som hon hittat lämplig för detta så kommer den att ringa till mig.

När jag lägger på luren känner jag hopp för första gången på väldigt länge! Jag har någon där som inte bara ser till mitt leende som jag visar upp, som ser till den fasaden som jag visar när jag kliver utanför dörren utan som ser genom den och som är beredd att bryta ner den muren som jag byggt upp och hjälpa mig att bygga upp en som håller! Jag har någon som är beredd att hjälpa mig att hålla ihop medan jag ska hjälpa min dotter att hålla ihop och jag känner att för första gången så känner jag ett hopp för framtiden! Det finns något att luta sig emot som inte bara är mig själv!

Jag åker hem och jag hämtar min dotter för att vi ska iväg på ett annat möte.. Jag hinner bara ifrån det och sätta på telefonen igen så ser jag när det ringer att det står "dolt nummer" och hjärtat hamrar åter men jag känner att förra gången var det något bra och det kan vara det även denna gången så jag lyfter luren med hopp denna gången! Jag möts av en röst som jag aldrig hört men den presenterar sig som MIN psykolog som har pratat med min läkare och har hört att jag har en tuff situation just nu och hon undrar om jag är intresserad av hennes hjälp och för första gången känner jag att mitt hjärta är med när jag säger att "Ja jag är intresserad av att få hjälp"

Äntligen är jag på väg mot min framtid även om den resan kommer att bli tuff..........  

Efter allt som varit de dagar som gått nu när min dotter börjat minnas mer och mer av det som hon utsattes för när hon var liten så har det blivit att vi andra också fått våra hemska minnen att komma fram. Minnen som vi alla bara velat lägga locket på och lägga i en plats som inte skulle öppnas mer på väldigt, väldigt länge för att det gör för ont för att minnas men även för att jag tror att vi omedevetet tänkt att han som gjorde allt detta mot oss redan tagit så mycket från oss att vi inte vill att han ska ta ännu mer än han redan gjort. Jag fick frågan när jag satt hos min psykolog som jag fick komma till akut för att klara av att finnas dör och stötta henne varför jag inte hade gett upp alla dessa gånger som det kändes som att jag inte orkade mer. Jag var tvungen att tänka efter för det är så lätt att tänka att jag har gjort det för att jag är mamma och en mamma gör det inte för att hon sätter sina barn först men det är inte alltid så, det finns mammor som bara har lagt sig ner och inte orkat mer trots att de har haft barn! Det är också så lätt att säga att jag har haft stöttning men jag har insett när jag sett med de ögon som är "friska" och som bland annat är en av de lärares som trollen har att vi har inte haft det utan att det mer än i 75% har brustit och att det har varit en kamp som inte skulle ha varit där! Efter att jag gått in i mig själv och känt efter vad det är som fått mig att inte ge upp så kände jag att jag äntligen hade hittat det äkta svaret för att jag hade vågat känna efter och jag kunde med stolthet säga: Det är för att jag känner att han inte ska få ta ifrån oss mer än han redan har gjort, inte skada mer än som redan är skadat utan jag vill ge mig och barnen en framtid!  

Dagarna har gått medan vi har väntat på att remissvaret ska komma om min dotter ska få hjälp att bearbeta de minnen som just nu bara väller fram och som jag känner att jag som mamma inte kan hjälpa henne att bearbeta så att det räcker. Jag vet att när jag började min terapi när jag fortfarande var i min första traumafas om man nu kan dela in dem i olika faser så sa min terapeut till mig att man måste våga minnas för att kunna glömma. Jag kan hålla med i detta till en viss del för glömma det tror jag inte att vi någonsin kommer att göra för det har satt såna märken, både fysiskt och psykiskt, men kanske är det så att om vi vågar minnas så kan de få en mindre roll i våra liv som inte påverkar oss på samma sätt. Det som är det jobbigaste är att när jag vågar släppa fram ett minne så tar det med sig ett annat och så är karusellen igång och jag kan inte stoppa den förän min kropp skriker STOPP den orkar inte mer och jag är som en vandrande zombi i flera dagar som man bara behöver peta på för att jag ska hoppa högt, man behöver bara höja handen för att vinka till mig så tror jag att det kommer att komma ett slag. Hur gör man då för att våga minnas även om man vet att det kan leda till att det kommer att påverka en mindre längre fram? Det är inte ett aktiv val man gör för att lägga locket på ~ det görs av sig själv känns det som! Skuld och skam kommer in som "kompisar" till minnena och gör att allt känns jobbigare och att man lägger större tyngd på sig själv och när man som mamma ser sitt barn bära på minnen och man vet att man inte såg, inte kunde skydda trots att man inte visste så kommer den största skulden som finns och man förvandlas till en liten, liten, liten del som inte känner att det finns mycket kraft kvar! Det är då man måste hitta det inom sig som gör att man orkar ta det där nästa steget för att orka kämpa vidare

Jag trodde en gång  på Karma, att det jag gjorde och det jag gav någon gång skulle komma tillbaka, men idag inser jag att det kan inte finnas något sådant i världen eller om det finns det så glömde den mig. Om man kämpat i motvind och motgång i år och ändå försökt att finnas för dem som behöver hjälp, att kunna glädja, stötta dem som behöver det just då men att det aldrig är något som blir eller händer lätt ~ vad är då felet i Karman? Nej jag tycker inte synd om mig själv för jag valde fel livskamrat men mina barn valde inte sina föräldrar! Jag borde någon gång ha "sonat mina brott" för han gjorde det med en dom och fängelse och fick "lindring" på straffet för att han skötte sig men hur får jag och barnen lindring på våra minnen och det som är våran vardag? Jag har inte svaret här och nu och jag vet inte om jag kommer att få det någon gång ~ jag kan bara hoppas och fortsätta bearbeta, kämpa och hoppas att jag en dag får tillbaka min tro på att det en dag ska komma tillbaka något gott av det jag gör! En sak vet jag i alla fall ~ jag kommer aldrig sluta kämpa för att vi ska få en framtid som är bra för den dagen har han lyckats ta ifrån oss allt ~ kosta vad det kosta vill! 

Idag har jag fått en sån där "magisk" AHA-upplevelse (nä jag har inte blivit träffad av kärleksblixten även om jag önskar att det skulle hända ibland och alla misstankar och funderingar skulle försvinna ;0)

När jag pratar med mina små troll tänker jag ofta på vilka ord jag använder för att jag inte ska lägga tyngd på dem, skam eller andra negativa känslor eller upplevelse och plötsligt insåg jag att jag kan göra samma sak för att påverka mig själv! Det är egentligen inte mer komplicerat än att jag byter ut de orden jag brukar tänka mot mer neutrala ord! Lätt som en plätt när man inser det men det kommer att innebära massor av tid och träning innan jag kommit till ett resultat men insikten är ett steg på vägen och jag känner att det lättar att jag ser den! Bara att byta ut vad jag måste göra mot vad jag vill göra ~ hur mycket förändrar inte det! Ja det kommer alltid att finnas måsten i livet men det finnas vissa av dem som jag vill göra vissa dagar och andra som jag inte vill göra den dagen och de kan faktiskt vänta till en annan dag så varför ska jag lägga skuld på mig själv för att jag inte har gjort dem eller för att jag inte vill göra dem. Världen går inte under för att jag låter dem vänta till jag "vill" göra dem eller att det passar bättre

Varför lägger jag skuld på mig själv när jag inte gjort alla de mål jag satt upp att jag ska göra på en dag? Jo för att jag har "sagt" att jag måste göra dem inte att jag vill göra dem för om jag hade gjort det så hade de blivit gjorda. Samtdidigt berömmer vi våra barn ~ men hur ofta berömmer vi oss själva om vi ska vara ärliga? Är det egentligen så farligt att tänka att idag har jag varit duktig som gjort det och det eller varför inte "idag har jag varit duktig som klarat av att vila för att jag kände att jag behövde det trots att det fanns saker som jag hade tänkt att göra"! Vad är det vi tror ska hända om vi inte dammsuger när det är sand innanför dörren eller diskar när det blivit en hög på diskbänken, plockar ur diskmaskinen när den är färdig ~ allt det där finns faktiskt kvar lite senare med och jag kanske är en bättre människa om jag låtit det vara och sett till mitt eget bästa istället. Jag kan ju göra det när det gäller andra.........

Ja jag tror att det kan vara lite bundet till könsrollerna men samtidigt är det väll dags att rubba på det nu! Jag kan minnas än när jag var liten och var och hälsade på hos mormor och morfar. Jag hann knappt svälja sista tuggan innan mormor skulle börja duka av och diska, morfar satt kvar och pratade med mig och frågade vad vi skulle hitta på. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bli som henne när jag blev stor men ibland känner jag att jag är på väg att vara där, för det är så många gånger som jag ska bara för att jag har gett mig själv så många "måsten" och jag har gett mig själv så många "negativa" ord inför dagen vad jag ska klara av att jag hinner inte känna av vad jag egentligen vill, behöver och vad de runt mig behöver. Egentligen mådde jag bättre när jag stannade upp varje morgon medan jag bodde på skyddade boendet och kände in vart jag befann mig i livet och inombords och vad det var som behövdes för att jag skulle komma vidare med mig själv. Varför var det så svårt att ta med sig ut i det verkliga livet?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är jag eller samhället som sätter måstena på mig! Ett tag var jag rädd att jag inte skulle få behålla barnen om jag inte visade upp det "perfekta hemmet och mamman" eftersom jag hade alla skadorna! Nu inser jag hur sjukt det var ~ jag bad inte om situationen, att bli skadad och det finns ingen perfekt förälder eller hem. Vad är jag rädd för nu? Att det som inte är normalt ska bli ännu mer onormalt om jag inte följer "mallen" av vad en mamma, kvinna ska göra? Kanske är det just det som är nästa fundering som jag ska komma till en lösning på för att kunna ta nästa steg på min resa mot mitt "fria liv" och inte känna måsten utan det jag vill och känna mig till freds med det   

Det som skiljer den optimistiska 
(¯`•.•´¯) (¯`•.•´¯) och glada människor från
*`•.¸ (¯`•.•´¯)¸.•´ ❤ de som är ständigt olyckliga
☆ º❤ `•.¸.•´ ❤ º ☆.¸¸.•´¯`❤Är hur man tolkar sina levnadsvillkor!..♥