Tycker att den har mycket att säga och la den därför bakom min blogg men eftersom jag inte fick hela texten att synas läggerjag den även här! Kanske är det någon mer än jag som behöver det budskapet 

  CRAMAR   

Det heter att "man står sig själv närmast" men jag kan inte hålla med i det för när något av mina troll mår dåligt av det som varit så är det som att alla sår i mig öppnas på en och samma gång. Det händer en kedjeeffekt här hemma och alla påverlas på olika sätt och det är i de här stunderna som jag undrar hur mycket de som egentligen ska hjälpa Skruttan tror att jag ska orka bära och samtidigt känner jag frustrationen när jag ser att hon skriker efter hjälp att få bearbeta allt som hon varit utsatt för. Hur ska min föräldrastöttning kunna hjälpa henne när hon inte klarar av att ha trosor på sig för att det påminner om det som hände för år sedan och jag har provat alla saker som jag kan komma på och den sista utvägen jag kom på idag eftersom hon inte tänkte gå utanför dörren utan var att hon fick låna mina! Vad säger jag när hon är helt hysterisk över saker som inte jag kan känna men som är verklig för henne och samtidigt vet jag precis hur det känns att vara där för jag har de dagarna jag med men jag är äldre och har mer erfarenhet så jag kan tackla det på ett annat sätt! Hur länge ska man som mamma behöva kriga innan ens barn får den hjälp som behövs för att kunna bearbeta det som en gång hände? Och sedan får jag höra att jag måste sluta bära med mig skulden.......Hur ska jag kunna göra det när jag hela tiden påminns om det som hände när jag vände ryggen till? Hur många gånger har jag inte ställt frågan till mig själv om jag borde ha förstått vad som hände när jag inte var där och jag kan inget annat än att svara ärligt:Misstanken fanns men det är ett stort steg att anklaga den man har barn tillsammans med för saker och när jag ifrågasatte så bestraffades jag eller barnen så till slut lär man sig att istället observera och planera hur man ska fly....... men hur gör man det när pengar kontrolleras av någon annan än en själv

Egentligen borde alla utredningar som vi gått igenom bevisa för mig att jag inte har någon skuld i det som skedde. Ändå bär jag på en skuld som jag aldrig kommer att kunna släppa. Det är så mycket lättare att se vad jag borde ha gjort, vad jag borde ha sett och förstått än det jag faktiskt gjorde när jag var där. Jag hade trollen med på jobbet vissa dagar för att jag inte kunde lämna de hemma för att de var hysteriska, jag retade upp honom för att han skulle bli arg på mig istället för på dem och massa andra saker. Varför kan jag inte ta fram de minnena istället när skulden kommer som ett ok på mina axlar istället för alla signaler som jag har missat för att de doldes så bra men nu när jag fått koderna så syns de så tydligt! Alla missbrukare blir mästrare på att dölja det som de inte vill ska synas och en psykopat som missbrukar människor och förtroenden är mästare på att dölja allt inser jag nu Undra hur många lik det fanns i våran garderob egentligen men jag vet inte om jag vill ha ett svar på den frågan om jag ska vara helt ärlig mot mig själv 

Jag mötte en kvinna som också hade kämpat för att hennes barn skulle få hjälp att bearbeta det som de hade varit med om. Det skrämmande var att ju mer vi pratade om våra situationer som egentligen var helt olika så blev det som att hon berättade min historia bara att bakgrunden var en annan. Är det verkligen så att man ska behöva kämpa så länge för att ens barn ska få den hjälp de egentligen har rätt att få att när den väl kommer så är behovet borta? Antingen så har barnet blivit "tyst igen" för att det har gett upp hoppet om att någon vill hjlpa det eller så har man varit tvungen att tackla det på bästa sätt inom familjen så det är den vuxna som går på knäna för att barnen ska ha näsan över vattenytan! Var finns då barnperspektivet som vi ska ha i Sverige? Är det meningen att bara de som står beredd att hoppa från ett tak för att ingen har velat lyssna ska få hjälpen.......... för enligt mig är det ett misslyckande när det har gått så långt även om barnet inte hoppar utan får hjälp innan för så dåligt ska inget barn behöva må att det är ett alternativ

Jag vill komma framåt i livet och jag har gjort det på många delar men samtidigt så känns det som om jag står och stampar på samma fläck i andra och där nöter jag marken väl! Min läkare sa till mig att så länge det ser ut som det gör runt mig så är det ett pågående trauma för det finns en hotbild och jag har inte ett vanligt liv utan är skyddad och så länge det ser ut så kan inte det som varit bearbetas med ett fullgott resultat! Kanske är det något som jag måste acceptera men jag känner att just nu bär jag mer än jag orkar bära när jag ska bära allt som kommer i trollens minnen och det i sin tur väcker nya minnen hos mig som jag inte kan hantera. Jag inser att på ett sätt har vi hamnat i ett hamsterhjul och jag har inte lösningen hur vi ska komma ur det innan de får hjälp jag vet bara att de minnen som jag började minnas idag har jag inte modet att berätta för någon innan jag bearbetat dem själv men de har fått mig att inse att man har mer tårar i sig än jag trodde var möjligt 

Nog för att det är varmt ute så att jag inte vet vart jag ska ta vägen men att det skulle resultera i att min hjärna förvandlades till en popcornmaskin av minnen det var jag nog inte beredd på. Jag har sagt till älsklingen (kan ju inte fortsätta att kalla honom för Kloker nu när jag lagt korten på bordet) att jag tycker att det gått för lätt att gå in i en relation för jag trodde att det skulle komma så mycket mer minnen och han har bara hållit med för han var också beredd på det, Nu känns det istället som att det är saker och ting runt mig som triggar igång on-knappen på denna förbannade maskin och ger mig flaschback efter flaschback, Igår bröt jag helt ihop efter att kommit på snilleiden att läsa läkarutlåtandet som min läkare skickat till Försäkringskassan till ansökan om min sjukersättning mitt i natten och egentligen så borde jag ha förstått att min läkare skickade den direkt till dem enbart för att hon ville skona mig från paniken och minnena som kom som våg efter våg över mig. Det är de gångerna jag känner att varför skulle jag fråga efter det och varför vill jag alltid veta faktan när det inte alltid är det bästa för mig...... 

Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur många minnen det kan finnas i mig och mitt huvud egentligen för det verkar som att de aldrig tar slut. Jag har i över 5 år tänkt att detta måste vara det sista nya minnet som kommer fram men ändå så händer det igen. Kommer jag någonsin att komma till den där punkten på min resa när det känns att nu har allt det som kan och ska komma fram kommit fram i ljuset så nu kan inte något mer komma fram

För några dagar sedan kom ett brev från min advokat med frågan: Är det värt detta eller är det bättre att du väljer att gå vidare i livet? 

Jag kan erkänna att jag kände det som en spark i magen för jag har gått vidare i livet men samtidigt hur ska jag bara kunna lämna allt detta bakom mig när det hela tiden kommer upp saker som påminner mig om det?!? Jag lever ett liv men jag finns inte, jag har en kropp som hela tiden påminner mig genom alla skador och de "hinder" de sätter att det hände och jag har mina och barnens minnen som kommer och gör att man minns det som varit så hur går man bara vidare? Ingen skulle bli lyckligare än jag om jag kunde lösa den ekvationen Jag ich älsklingen blev sittande och pratade om detta idag medan trollen var ute och lekte och jag trodde inte att han skulle kunna sätta sig in i det för det känns inte som att någon förstått den "problematiken" När jag hör honom säga: Men hur ska du kunna göra det när det hela tiden kommer saker som påminner om det........ kan jag inte annat än känna en lycka att det äntligen finns någon som ser en helhet och inte bara det som de vill se! Jag vill inte vara ett offer men jag behöver samtidigt se verkligheten ~ jag kan gå vidare men samtidigt är det som varit en del av mitt liv som förföljer mig som jag får välja och försöka gra det bästa av och nu har jag någon som hjälper mig med det 

Min popcornsmaskinhjärna verkar gilla just nu att poppa upp minnen och kanske anser den att jag är så pass stark att jag kan ta dessa nu men det är inte roligt längre att vara en vandrande zombi på dagarna för att den väljer att bara poppa som den på natten men jag har lärt mig att jag kan inte styra den hur mycket jag än vill. Det är bara att acceptera och en sak har jag lärt mig och det är att det mesta har en mening som sker även om man inte ser det på en gång och jag får hoppas att det är så även denna gång för allt som kommer fram i ljuset är inte lika skrämmande som när det ligger kvar gömt i mörkret 

  CRAMAR   

Jag har insett tidigare att man kan förmedla mycket med ögonen, att de har sitt eget språk och att man kan säga en sak med munnen medan ögonen säger en annan sak. Det är därför som jag alltid vill ta viktiga saker med människor öga mot öga men jag har nog aldrig förr insett att en endaste blick kunnat ge mig och min dotter en sån resa tillbaka i tiden som den kunde. Denna blicken var som att se blicken från den personen vi fruktar och jag väntade bara att slagen skulle komma och hade det inte funnits den person som jag litar till 110% på bredvid så hade jag nog fallit ännu mer ner i minnena än jag nu gjorde för jag stod upp och jag kunde fortfarande prata och det är jag stolt för idag, Förr hade jag kurat ihop mig till en boll och dkyddat huvudet och väntat på att slag och sparkar skulle komma men nu lät jag inte rädslan ta över kroppen för jag kunde tänka att ögonen tillhörde inte "honom". Nu i efterhand inser jag att jag kommit längre på min resa än jag ibland inser 

Samtidigt kan jag se in i ögonen på de personer som finns där när jag behöver dem och känna att jag hittar styrkan. Jag kan hitta kärlek, omtanke eller känna att jag får ett lugn som inte kan ges med ord och ögonen kan säga det som det inte finns ord för. Jag har aldrig förr tänkt på det på detta sättet innan denna situationen uppstod. Jag inser ännu en gång att det är som jag sa till de specialister som håller på att utreder behoven för Skruttan att fastän vissa minnen gör ont att minnas så känns det ändå som en lättnad när de kommer och precis så känns de i detta fallet - jag fick ett svar på varför min kropp reagerar i vissa situationer fastän inga ord har uttalats som har påmint mig om saker som har hänt. Det behöver inte alltid uttalas vad man menas för det kan förmedlas på så många andra sätt som genom blickar, kroppsspråk och med gester men de tankarna kom inte förän nu ändå har de varit en del av mitt liv och vardag. Kanske är det just de som fått mig att lämna affärer, fått mig att minnas saker ute blaqnd människor utan att jag kunnat "sätta fingret på" vad det var som utlöste flachbacken som jag fick där och då........ Svaret kommer jag inte att få här och nu men jag kan ha en annan förståelse mot mig själv och jag kan vara mer förlåtande mot mig själv och det är viktigt i min läkande process

Jag inser att jag kommer inte att ta de där jättekliven framåt i min bearbetning, eller i min förändring att se på mig själv eller det jag varit med om men jag inser idag när jag får gå på KBT som jag försökt att komma in i så länge att det inte är det jag behöver -  jag behöver "bara" de förklaringar och svaren som gör att det känns begripligt och hanterbart för mig så jag kan hantera det som är mitt liv. Jag vill kunna acceptera att det är så här det ser ut att det är mig själv jag ser i spegeln och att jag kan se på den bilden och känna att det är jag och att jag inte vill sudda ut det jag ser och för en gångs skull tror jag att jag har de rätta förutsättningarna för att lyckas med det! Kanske kommer även dagen när jag kan ta "paniken i hand" och säga Hej du skrämmer mig men du är en del av mig som jag måste lära mig att leva med så låt oss bli vänner! Men först ska jag lära mig att acceptera att budskap kan jag få på många sätt men jag ska börja öva på att ta emot dem positiva budskapen så inte fler sår rivs upp än de som revs upp vid detta tillfälle

  CRAMAR    

Ett sånt litet ord och ändå så har det en sån enorm betydelse....... Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig och ändå så tar det bara ett ord eller en handling som tar en sekund så är det helt förstört och borta med vinden! Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger en person ska behöva säga att den kommer att finnas där och fastän jag fått bevis på att det verkligen är så kommer Tvivlet krypande med rösten som säger att "snart så kommer sveket" och det blir en brottningskamp inom mig. Jag beundrar de människor som gång på gång orkar överbevisa mina tvivel och det var som jag och H pratade om det enorma bekräftelsebehov man har när det gäller just detta. Ja jag skulle kunna gömma mig bakom att "bränt barn skyr elden" och massor med såna talesätt men det hjälper mig inte ~ fakta kvarstår jag har svårt att känna tilliten och när jag gör det så kommer tvivlen krypande med sina röster! Då spelar det ingen roll vad känslorna säger för det blir en kamp inom mig och erfarenheten talar sitt tydliga språk och hejar på tvivlet. Jag vet att jag fick höra en gång när jag bodde på skyddade boendet att det krävs 1000 vänliga kommentarer/komplimanger för att väga upp en nedvärderande och kanske är det samma förutsättning för svek och förtroende och är det så har jag ingen aning hur någon människa ska stå ut med mig

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag gör detta för att sätta upp en mur för att jag tror att det ska göra mindre ont om jag blir sviken men jag vet ju innerst där inne att det kommer det inte att göra! Det är samma logik som att ta ut bekymrerna i förväg och tro att de blir lättare då för enda som händer är att jag får uppleva dem 2 gånger men de är precis lika besvärliga, jag har inte löst dem för att jag har försökt att se dem i förväg! Varför är det då så svårt att inse det? Varför kan jag inte tänka när dörren stängs att det inte är sista gången jag ser personen utan att jag kan lita på det som har sagts? Varför kan jag inte lita på det jag känner inom mig istället för det som Tvivlet säger till mig i huvudet? Varför finns det alltid en del av mig som väntar på att b li sviken som väntar på det värsta, varför kan jag inte vända den till att tänka att det finns faktiskt de som är beredd att finnas för mig?

Jag vet att tilliten tar evighet att bygga upp hos mig och att jag sedan testar den gång på gång för att se om den håller, jag är som ett barn som ska se om föräldern finns där även om den hittar på de där sakerna som man inte ska göra, om föräldern fortsätter att älska barnet trots det och jag vill inte göra det. Att den kan brytas ner med ett ord eller en handling på en sekund stämmer men för mig behövs det ju inte ens det utan fastän personen inte ens gjort eller visat en tendens till att såra eller svika mig så kan jag tvivla och känna det kommer att komma när den insett hur jag är! Jag inser att det är mitt förflutna som påverkar mig här men kan ändå inte styra det och det känns så hemskt att de människor som finns i mitt liv nu blir "straffade" för det som hände då och samtidigt så är jag ju den som drabbas av det hela tiden! Kommer jag någonsin att kunna känna full tillit till en människa igen att inte allt förändras från den ena sekunden till den andra, från att jag ser ansiktet till jag ser ryggen bara? Och ändå kan jag hålla styr på tankarna när personen är fysisk men inte när jag inte kan känna in signalerna för då blir tankarna ibland sanningar även om min psyko9og försöker få in i min hjärna att tankar bara är tankar, inte sanningar

Ibland önskar jag att det bara fanns en knapp som jag kunde trycka på som gjorde att jag slutade känna och tänka för en stund så att allt fick vila och att jag kunde ta tag i allt när jag kände att kraften fanns igen men nu är jag inte utrustad med en sån och får istället vara tacksam över att livet har placerat underbara människor runt mig som orkar bevisa gång på gång att de inte sviker. Som orkar bevisa att det som varit har varit och jag är inte i det nu och jag förtjänar en andra chans och när jag faller finns en famn där jag känner mig hemma där jag kan känna mig lugn och det är mycket värt och kanske kommer jag en dag att känna att det inte är tvivlena som vinner även om de är många utan att känslan är så stark för att det finns mer nya positiva minnen som vinner över de negativa! Det är ett mål som är värt att kämpa mot.............................................

  CRAMAR    

Idag när jag satt och pratade så insåg jag plötsligt att det lika gärna hade kunnat vara mig själv som jag pratade om när jag sa "Du är en livboj som du kastar ut för att rädda andra men du tänker inte på att det drar ner dig och hur det påverkar dig och hur det får dig att må! Och de du hjälper att hålla upp ~ hjälper de dig att hålla dig flytande" Isikter kan göra ont ibland för hur många gånger är det inte som jag hellre ser till att de som finns mig "flyter ovanför ytan" än att jag själv gör det och jag ser inte till vad jag själv får betala för att vara just denna "livbojen" När jag satt och pratade på BUP med den som ska ta hand om Skruttan (trodde jag) så kom frågan: Vad gör du för att du själv ska må bra? Jag kan säga att den frågan var inte lätt att svara på för det är inte mycket som jag gör för egen del egentligen utan det är mer för att hela familjen ska må bra! Det är lätt att hamna som enbart mamma och inte som person och där blir jag ju på ett sätt denna livboj som räddar de som finns runt mig medan jag sjunker även om jag går på terapi och jag gör andra saker men hur ofta ser jag till det jag vill göra och det jag känner för....... Hur många gånger skulle inte en sån sak som att välja att se en film istället för att plocka och fixa kunna få mig att må lite bättre?!?! Kanske en småsak men ändå så blir flera saker till slut ett stort resultat 

Det är en sak att "offra" sig för dem man älskar men jag kan nog många gånger vara "livbojen" för dem som jag egentligen inte behöver bry mig om bara för att jag vet hur det känns att hamna under vattenytan gång på gång och samtidigt tänker jag vad gör det med mig? Jag dör lite inom mig själv varje gång som jag går emot det som jag egentligen känner är rätt för mig och det är då jag inte kan låta bli att fråga mig "Ska man rädda andra på bekostnad av sig själv eller ska man istället låta sig räddas även om det är av att man låter bli att rädda någon annan?" Det är inte en lätt fråga att svara på och jag vet inte vad jag kommer att svara på den nästa gång när jag står inför beslutet att "kasta ut mig själv som livbojen"! När man har levt i ett destruktivt förhållande har man lärt sig att sätta sig själv i sista rummet, jag lärde mig att jag valde att ta straffen de gånger jag kunde istället för barnen och jag valde många gånger att offra mig för att sanningen inte skulle komma fram om vi skulle ha kalas eller besök och det blir ett invant beteende. Jag är inte lika viktig som alla andra ~ jag sätter deras bästa före mitt för i mina ögon är de mer värd än mig! 

Samtidigt är det ju inte det här jag vill att trollen ska bära med sig ut i livet så det känns som om jag anammar det uttrycket "gör som jag säger inte som jag gör" men jag vet ju själv hur det fungerar - man tittar på de vuxna som barn och gör som de gör! Ett invant mönster är så svårt att bryta men samtidigt när jag blivit medveten om mitt eget tänk och beteende så känns det ändå som att jag är en bit på väg och jag vet vad jag har att arbeta med men det är betydligt lättare att ge råd till andra än att förändra saker i sitt eget liv. Undra om jag lika lätt hade kunnat tro på att jag kunde flyga om jag hade fått höra det lika många gånger som att jag är värdelös och inte klarar något......... Känns inte så men samtidigt trodde jag inte att jag skulle acceptera allt som jag utsattes för heller

Min dröm skulle vara att jag kom i en balans i detta där jag kände att jag kunde vara livbojen som höll sig fytande och visste när jag klarade av att rädda men visste när jag inte klarade av det för att jag skulle sjunka om jag gör det men jag inser att den insikten har jag inte idag för jag sätter andras bästa före mitt eget. Ändå är en insikt en insikt och jag vågar inse det och jag vågar erkänna det och då känns det som att jag sakta kommer mot ytan.. Mycket har redan dött inom mig och det känns som om det är mycket som börjar komma till liv igen av det och jag känner att jag vill att det ska vara levande, jag vill inte komma till den gränsen igen när jag känner att del efter del dör och jag kan inte göra något åt det! Livsgnistan har jag inte lyckats tända än men jag har ett hopp att om jag lyckas lägga mitt pussel och se hur jag ska gå för att komma till den plats i livet där jag kan läkas så att det är ärr och inte sår inom mig så kanske den med tämnds igen för nu finns hoppet att jag kommer få fler och fler insikter ju mer jag vågar öppna ögonen........ och inte se runt mig utan se inåt och till det jag gör och försöker undvika! Jag inser att det finns många pusselbitar kvar innan mitt livspussel med svaren jag behöver är klart men jag tänker inte ge upp och ja insikter kan göra ont men jag är tacksam att de och minnena kommer för det ger mig en chans att komma framåt och att utvecklas till den jag vill leva med i framtiden 

Kanske kommer dagen när jag har hittat balansen mellan att rädda men även att låta mig själv räddas de dagar jag behöver det för det är inte en svaghet att be om hjälp det är en styrka att ha modet att göra det och det är något jag med behöver lära mig! Tur att jag inser att inte allt löser sig över en natt och fastän jag inte har tålamodet så har jag de som finns när modet sviker och lyfter upp mig igen fastän jag inte ber om det idag men en dag vet jag att jag kommer att kunna göra det! Hoppet är det sista som lämnar en och det är jag tacksam för annars hade jag legat som en utsliten livboj på botten och inte kunnat hjälpa någon och man kommer långt med envisheten med så den kan jag tacka mycket för 

  CRAMAR   

Jag har alltid sagt att det alltid är för tidigt att ge upp men ibland undrar jag om jag innerst där inne har trott på det själv eller rättare sagt levt efter det! Okej jag har aldrig gett upp men samtidigt så är det först nu som jag känner att jag är beredd att möta "verkligheten" med alla kort på borden! Jag har idag accepterat att såren är en del av mig precis som att jag har armar och ben och jag kan inte göra något åt att de finns där och jag kan inte heller välja om minnena ska finnas eller inte för jag valde inte att lägga dem där MEN jag kanb själv välja om minnena ska styra mig eller om jag ska styra dem....... Lätt sagt och svårare att göra men med den insikten ska jag ta min terapi med det som ett mål och jag ska nå dit som jag nått andra mål som jag satt upp för mig själv och idag är jag beredd att kämpa för att komma dit för jag vill läkas på ett sätt som jag inte tidigare känt! 

Min psykolog som jag hade i förra terapi-omgången sa till mig att när man är trygg så kommer minnena och man kan inte tvinga fram dem ~ då kunde jag inte riktigt acceptera det för jag tyckte att det kom fram massor av minnen och jag föddes utan ett tålamod men idag inser jag vad hon menade! Nu när jag har hittat "min trygghet" även om det är kaos runt mig så kommer minnen som jag inte visste fanns där inne men jag har hittat ett mod och en styrka som jag inte trodde att jag hade! Jag har fått modet att söka svaren i det förgågna för att komma framåt och det trodde jag nog inte att jag skulle behöva göra men det är lika bra att erkänna för mig själv att jag mår bra av att det finns någon i mitt liv som kan intyga att det fanns ett "före" och jag är glad att jag samlade modet till att skicka det där trevande messet även om jag hade    i halsgropen. Ibland kan jag slås av insikten att mycket av det som händer har verkligen en mening även om jag inte ser det här och nu utan om jag tar några steg till så får jag svaret. Det krävs bara mod att ta de där stegen och när man inte har det själv så det räcker så behöver man de rätta människorna i ens närhet som kan göra så att man tar de där avgörande kliven och just nu har jag även famnen som ger tryggheten när allt gör för ont och det är ovärderligt och gör att jag kan möta minnena med ny kraft! 

Min nya psykolog sa något till mig som jag först inte förstod innebörden av "Tankar är bara tankar - inte sanningar!" och detta är något som vi jobbat med under två gånger men jag har ändå känt att för mig var det något som kändes som något man kunde säga men att jag inte visste hur jag skulle använda i praktiken. Ja hon ser saker som jag inte vill visa men när jag kom till detta så kände jag mig lite skeptisk kan jag ärligt erkänna men jag har fått ändra uppfattning om det med! Jag inser att när jag låter saker, om det så är minnen eller min bild från det förgågna av mig stanna i mitt huvud så blir det till en sanning, jag tror att det är vad andra ska tro och tycka om mig för att det är vad jag fick höra under så många år och så många gånger under en dag! Plötsligt insåg jag att om jag "slutar gömma liken i garderoben" så hinner de inte bli sanningar och det är jag som har kontrollen över dem inte de över mig! Jag var tvungen att testa min nya AHA-upplevelse genast med ett minne som jag tidigare skulle ha analyserat sönder i mitt huvud och det skulle ha slutat med att jag kände skuld, skam och att jag var äcklad över mig själv nu valde jag att skriva ner det rakt upp och ner och skicka iväg det till Kloker. Skrämmande var bara förnamnet och jag vet inte om jag fruktade för svaret eller om jag skulle känna en lättnad över att jag äntligen vågat se en av mina rädslor i vitögat. Efteråt när jag inser att det finns människor som förstår mig och som ser mig med friska ögon som inte dömer utan lägger skulden där den hör hemma inser jag att det är detta jag skulle ha gjort för år sedan ERKÄNT att det som hänt har hänt och inte fortsatt att dölja det som hänt för det enda jag gör är att jag göder såren som finns inom mig. 

Min älskade syste sa till mig att när hjärtat säger att något är rätt så kan man inget annat än följa dess röst och det är just precis det jag tänker göra nu! Jag är beredd på förändringar och jag är beredd att ta kontrollen över minnena! Det kommer att kosta och det kommer att göra ont men jag har en famn att krypa in i där jag känner ett lugn och trygghet och det tänker jag utnyttja! Jag har en psykolog som ser det jag försöker dölja och jag har bestämt mig för att försöka visa allt därför kommer jag att kunna använda henne som ett "verktyg" till att nå mitt mål att jag kontrollerar minnena inte de mig och jag har 2 underbara vänner som vet hur det är att vara "jag" Kan jag annat än känna mig lyckligt lottad just nu och känna att jag ska kämpa framåt även om det kommer vara upp och nergångar.........................................
........................ Jag ska minnas morfars ord som ett mantra "Har man gjort sitt bästa kan man inte göra mer" 

Att vara borta 4 dagar när all press, stress och alla krav lyftes från mig fick mig verkligen att komma till massor av insikter och känslor och jag vet inte om jag är lättad eller om jag känner mig mer förvirrad när jag kommer tillbaka till"verkligheten" igen. En sak vet jag i alla fall och det är att jag behövde detta och att jag är en "annan" människa som kommer tillbaka som har sett att jag har sidor kvar som jag trodde hade försvunnit eller rättare sagt som jag trodde att jag hade valt bort och förträngt från mig själv men jag inser att det är som min psykolog sa till mig en gång att man kan inte välja bort känslor för de finns där vare sig man vill eller inte och de kommer fram en dag när det är "rätt" men det behövs någon/något som tar fram dem och det var just det som har hänt nu! Och det både skrämmer mig samtidigt som det känns "mysigt" att jag inte är den "känslokalla människa" som jag trott att jag förvandlat mig själv till!

När jag kom fram till gården som vi skulle bo på var min känsla frihet och jag kunde inte låta bli att tänka på kvällen när jag låg i sängen "Är det så här frihet känns?!?!" Jag kan inte minnas när jag känt den känslan sist och när det inte fanns andra känslor som tyngde ner mig och mina andetag. Plötsligt kunde de tankar som inte har rum i mitt huvud annars för att det är fullt av säkerhetstänk och oro få plats och jag kände mig som en vanlig människa" och plötsligt kände jag tårarna komma ner för kinderna! Varför uppskattade jag inte detta när det var en naturlig del av mitt liv, när det bara fanns där och jag hade alla möjligheter att utnyttja det? När den fanns där varje dag inte bara ett begränsat antal dagar........ Jag ve inte utan kan bara konstatera att man vet inte vad man har förän man inte har det längre och när man åter finner det så inser man hur mycket det har saknats och fattats i ens liv! Det är ett sånt enormt tomrum som inget annat kan fylla och det är så många som inte ens tänker på att de har den utan bara tänker på alla "måsten" som finns runt dem men de är egentligen ingenting om man inte har friheten

Ibland kan jag "skrämma mig själv" genom att inse att det finns så mycket inom mig som jag inte är medveten om att det finns där samtidigt som jag kan känna en lättnad i att inse det! Jag har insett genom min terapi med min nya psykologi att det finns massor av minnen där som jag inte är beredd att ta fram än och för en gångs skull känns det okej att det är så! När hon säger till mig att jag har ångest så känner jag bara en lättnad att få ett ord på det jag känner när det där kaoset kommer som förut bara har varit ett kaos som bara växer och växer. Nu har jag lärt mig att det kan inte växa sig hur stort som helst utan det har en topp och där vänder det och plötsligt så känns det inte lika skrämmande. Under min vistelse i "friheten" insåg jag att jag hade andra känslor inom mig som jag helt har förnekat att jag hade i rädsla för att åter bli "bränd" och det skrämde mig. "Bränt barn skyr elden" det är bara att konstatera och det spelar ingen roll om den andra personen visat gång på gång att det inte finns en likhet med den som bränt tidigare. Jag hade lika gärna kunnat få en käftsmäll av någon när denna känslo-insikt slog mig även om jag insett det men förträngt det för mig själv under en längre tid.! Helst hade jag nog lagt mig under en filt precis som ett barn som gömmer sig för spöken som det tror finns utanför men det finns inget sätt som man kan gömma sig för sig själv har jag insett. Känslorna hinner ifatt en till slut och det var det som hände mig under dessa dagar........... Det skrämmer mig fortfarande att jag låtit det som sagts till mig för flera år sedan spelas upp i mitt huvud när tanken på att släppa in någon i mitt liv ska påverka mig men jag har vågat "lägga alla kort på borden" och gjort det under en längre tid och jag kan inte annat än beundra den person som kan ta det och stötta mig både i upp och nedrgången och få mig att känna att allt det där är fel för det har jag inte känt förän nu! Det känns som om jag har "hittat hem"  För första gången sen jag kom från Helvetet känner jag att jag kommit in på ny mark och att jag kan bearbeta allt på ett annat sätt än jag tidigare gjort ~ Jag har mött min största rädsla och jag vet att det finns dagar som fortfarande kommer att vara svarta som natten men jag vet att jag har stödet bredvid mig och jag har min älskade syster ett samtal/mess bort som verkligen stöttat mig genom denna känsloresa när jag varit som mest rädd för känslorna inom mig och jag inte vetat in eller ut och innan jag kom fram till att jag inte kan blunda för vad som händer inom mig längre!

För en gångs skull ser jag fram emot min terapi imorgon även om jag vet att det kommer att vara ett av de värsta passen jag har gått igenom för att min "läxa" till denna gången ska gås igenom i detalj men jag är beredd för jag ska gå igenom detta och äntligen ser jag ljuset i tunneln även om jag kan se att det finns några mörka perioder på vägen dit men hoppet har kommit tillbaka!