Du är en vacker prinsessa som lever ett vanligt liv och gör vanliga saker. Du känner att varje dag ser lika ut och du kan förutspå vad som händer dagen efter – men plötsligt händer det – Prinsen kommer in i ditt liv. Han är inte på något sätt vanlig för han säjer att du är den vackraste och bästa som han någonsin träffat och att det finns ingen annan som du. Han är intensiv i sin uppvaktning och du känner dej unik och ingen annan har någonsin fått dej att känna så som han får dej att göra. Du går på rosa små moln och vardagen blir en stor fest inget är längre som vanligt. Du faller för denna prinsen och det finns ingen annnan i hela världen än ni två. Det är honom som du har väntat på och du känner dej hedrad att han valt just dej och du kan inte förstå varför han som är så bra valde just dej när han kan få vem han vill. Ni flyttar snabbt ihop och börjar planera för framtiden men det är här som du kommer till nästa nivå.

När han har fått dej till sitt slott börjar han sakta men säkert att minska ditt utrymme som du behöver för att vara du men detta märker inte du för det är bara rosa moln som du ser honom igenom och han är felfri. Att utrymmet minskas är för att prinsen vill ha dej och att du är så speciell. Varje sekund och minut är viktig för honom att få tillbringa med dej. Att vännerna klagar på att ni inte träffas så ofta, att du inte ringer när du lovat och att du jämt hittar på bortförklaringar när något är inplanerat är inget du reagerar över för de är bara avundsjuka på att du har hittat mannen i ditt liv och när denna tanke kommer flyttas du till nästa nivå.

Här börjar det rosa skimret att försvinna men du vill inte det så du försöker hålla fast bilden av att prinsen är den rätta och att det inte finns några fel eller brister i ert förhållande. Att det gör ont i magen och gnager av misstankar det vill du inte känna utan skjuter det åt sidan och tänker på allt som är bra istället för erat förhållande har inga brister det är ju det perfekta som alla är avundsjuka att du får elaka kommentarer och slag det är bara för att du inte har gjort rätt det är ju inte hans fel utan ditt. Nu är det dags för nästa nivå.

Här kommer mer och mer av det öppna nedbrytandet för han har redan brytit ner dej så att allt som inte är bra det tar du skulden för. Att han gav dej en örfil det var ju för att du inte hade plockat under skorna innan han kom hem. Att han skrek att du var värdelös eller inte kunde något och aldrig skulle klara dej utan honom det var ju för att du sa emot honom och ville göra något på egen hand. Slagen och skällsorden hänger hela tiden i luften men det är ju ditt fel för han har inga fel, han blir bara irriterad över ditt handlande och att det varit mycket på jobbet men han är ju så gullig ibland så du struntar i att se vart problemet ligger. Du är nu så duktig att du går vidare till nästa nivå.

Här finns det en uttalad rädsla men prinsen har ju sagt till dej att du aldrig skulle klara dej utan honom och att ingen skulle tro på dej om du berättade vad som händer inom slottets väggar. Varför skulle någon tro på en prinsessa som dej som tidigare var stark, självständig och vacker och glad men nu bara är en skugga av dej själv. Du är ju inget i dej själv det är ju prinsen som gör att du lever och klarar dej. Du tar emot skällsorden som haglar men orkar inte längre säja emot för du tror att detta är bilden som alla har av dej och du är alltid full med blåmärken men det var inte han som gjorde dem utan du fick dem när du var i skogen eller när du ramlade de sista trappstegen men han skulle inte göra dej illa.

De gånger du har försökt att lämna slottet och prinsen har han antingen sagt att han tar livet av sej eller så har han hotat med vad som händer om du lämnar honom så du stannar kvar och stänger av känslorna. Du flyttas automatiskt upp till nästa nivå.

Här finns inga känslor kvar för då orkar du inte leva. Du har lärt dej att när du är snäll så får du belöning men när du inte är det får du bestraffning. Han sätter upp reglerna för vad som är tillåtet och inte. Du kan inte visa känslor för han accepterar inte det och du kan inte heller känna dem för då skulle du inte överleva. Du har blivit en person utåt när de andra i kungariket ser och du är en annan person innanför slottets väggar men det finns inget av den prinsessa som du en gång var. Du har skrivit kontrakt med en som du trodde var en prins men som visade sej när du hade skrivit på pappret vara en djävul och du kan inte riva kontraktet för det finns ingen kraft kvar för allt går åt till att överleva.

Grattis! Du har vunnit spelet men förlorat din själ och din person. Du spelat i ett kungarike där reglerna ständigt ändras, det finns ingen röd tråd i något och du är inte en person längre du är en bricka i hans spel och det är bara att följa tärningens uppmaning när den kastas

Detta var i många år inte ett tragiskt spel/saga för mej utan det var mitt liv som slutade i en grov misshandel som ger mej konsekvenseer och handikapp för resten av mitt liv och det var för att jag till slut lät känslorna komma fram och jag följde inte längre spelreglerna och blundade för övergrepp och otrohet.

Många gånger har jag önskat när jag kommer till vägskälen i livet att jag skulle kunna välja utan att känna så mycket, utan att tänka så mycket och utan att analysera men jag kan inte det och det är nog bara att inse att det är dessa processer som har fått mig att välja de rätta vägarna även om de inte har varit de enkla vägarna. Samtidigt inser jag att man måste ge sig utrymmen i livet där man bara får vara och erkänna för sig själv att här och nu orkar jag inte mer än det som är basic i mitt liv men det är så det ser ut just nu och jag får acceptera det eller nå ner tilk botten innan jag blir tvungen att acceptera det. Så lätt att inse men så svårt att ta det beslutet när man står där för det är så lätt att tänka att jag orkar en sak till sen ska jag ge mig det där utrymmet men det är en sanningen att efter den saken så kommer nästa sak som pockar på ens uppmärksamhet. Ibland önskar jag att det var lika enkelt att vara klok och se lösningarna när det gäller en själv för att man ska må bättre och komma till harmoni som det är att se det när det gäller andra men det är bara att inse att det är så mycket lättare att se det när man ser det med ögon som ser utifrån istället för inifrån 

Ibland kanske man inte förstår att man stod inför ett vägskäl förän man tagit beslutet och man har kommit in på en ny väg med nya utmaningar och prövningar och man börjar fundera att vad är meningen med detta och vart ska det leda och det känns som om det är där jag står nu. Jag tog ett beslut att ta en strid istället för att se mellan fingrarna och vips så befinner jag mig i en ny fyrvägskorsning där det känns som det finns en väg som är så lätt att gå och bara lägga över allt ansvar på alla andra och hoppas att de presterar ett bra resultat vilket de inte gjort hittills. De andra vägarna innebär olika utmaningar som kommer att leda fram till samma resultat troligen men det är bara olika svårighetsgrader/feghetsgrader på dem. Hur vet man då vem av dem man ska välja? Hur ska man veta att det blir rätt och det känns som att på minst två av dem riskerar jag att få en "kniv i rygggen" men jag är beredd på det men vet att det kommer att svida precis lika mycket. "Livet är en dans på rosor" men jag måste erkänna att det känns som om mina har väldigt många taggar som riskerar göra illa mig igen och såra mig så det gäller att tassa fram varligt och ändå så får jag nya sår men även gamla som rivs upp! Varför kan det inte vara så enkelt att den rätta vägen är den enkla vägen....... kanske för att jag insett att inget i livet är enkelt 

När jag fick frågan en gång om vilket som jag hade upplevt värst den fysiska elle psykiska misshandeln så sa jag utan att tveka den psykiska för den gjorde sår på insidan som ingen kunde se, den tryckte ner mig tills jag inte var en människa längre och den suddade ut mig, allt jag var värd, tänkte, kände eller som existerade i mig och samtidigt hade den fysiska satt psykiska spår. Här och nu inseer jag att den fysiska kan ge minnen som man inte heller kan påverka för de sitter i kroppen och de känns när minnen som man tryckt undan under en längre tid ploppar upp till medvetandet. Då kan man känna smärtan av slagen, sparkarna och knuffarna som jag fick för år sedan och jag tror inte att jag varit så här medveten någonsin om hur ont dessa minnen verkligen kan göra. I natt hade ett av mina troll en kamp mot sina egna demoner och väckte genom detta mina och idag värker varende del av min kropp som om någon misshandlat och våldtagit mig i natt och ändå vet jag att det inte hänt här och nu. Ibland känns det som att jag kommer att bli galen av detta och att få höra att de kroppsliga minnena inte försvinner men att de kan blekna gör inte kampen lättare. Kanske är det helt enkelt så att man får lära sig att inte bara dansa mellan taggarna på livets rosor, vålja rätt väg utan också dansa med demonerna utan att känna smärta - frågan är bara hur man gör det..........

Mitt i allt det så valde jag vägen att leva ett så "normalt" liv som möjligt, att acceptera att det är så här mitt liv ser ut och försöka göra det bästa av det för att inte falla ner i bitterhetens gropar så även där valde jag den "besvärliga" vägen att dölja mig bakomn en fasad som inte visar vad vi har varit med om för att inte bli klassad som offer..... rätt eller fel vet jag inte men jag vet att jag skulle inte klara av att bli klappad på huvudet och att människor skulle tycka synd om mig. Jag vill leva så normalt det bara går och vara en i mängden.......

Jag inser att hur många vägskäl jag än kommer till i livet så kommer jag att välja den väg som känns rätt istället för den som känns lätt för det är de vägarna som gjort att jag är där jag är idag och att jag kan stå på egna ben. Jag kan försvara de val jag har gjort för jag har gjort dem med tanke på trollens bästa och jag har haft hjärtat med och för mig så finns det inget som är försvarbart. Jag hoppas att det man gör med sanning och kärlek det vinner till slut även om det inte är det lättaste och snabbaste

  CRAMAR     

Att rasa och förstöra något går på ett ögonblick men att bygga upp det igen kräver energi och tid och ibland undrar jag om detta är livets gång eller om det är jag som har fastnat i en spiral där det jag bygger upp raseras för att jag ska kunna bygga upp det till något bättre eller vad är egentligen meningen?! Min morfar sa till mig när jag var liten att man skulle lära sig så mycket som möjligt i livet för man kunde aldrig lära sig för mycket och kanske är det så jag ska försöka att se det att jag lär mig något nytt varje gång jag bygger upp det igen men det är inte lätt att ha den tanken när man ser det som man kämpat för rasa ihop mitt framför ögonen för en inte bara en gång utan gång på gång!

Jag kan minnas nätterna på skyddade boendet när jag och C satt och skrattade mitt i allt elände så att tårarna sprutade och så tittade vi på varandra och sa: Det måste vara någon som försöker driva oss till vansinne genom att testa hur mycket vi klarar av och var våran gräns går innan vi blir galna....................... och det känslan finns där fortfarande ändå vet jag att ingen har den makten men att veta är en sak att ha känslan är en annan sak. ~ de går inte alltid hand i hand och är inte alltid logiska eller påverkbara vare sig av mig eller någon utanför.

Att bygga upp mina troll och deras självkänsla är en självklarhet men att sedan se den rasa är att själv dö en smula men här finns det inga tvivel jag kommer aldrig att sluta med det återuppbyggnadsarbetet för det finns inget alternativ där. Den dagen jag blev mamma skrev jag på ett avtal med blod att jag skulle göra allt jag kunde för dem i livet för att de skulle få det bästa de kunde,. Att jag inte kunde det under deras första levnadsår är något jag får leva med under resten av mitt liv men kanske kan jag "försonas" med det och mig själv en dag och inse det jag fått höra så många gånger att jag gjorde allt jag kunde och mer där till med de förutsättningar som jag hade där och då. Ändå räcker det inte för att stilla mitt samvete. Idag viker jag inte en tum när det gäller trollen och blir den ensamma lejonmamma jag är och kämpar med all styrka som finns för att skydda dem, bygga upp dem och ge dem det som är bäst för dem samtidigt som de själva får ta de strider de behöver för att klara av livet, Det är en balansgång men där gäller det att lita på sin mamma-känsla även om det inte alltid är lätt. När de inte mår bra eller det inte är bra runt dem så är det en liten del i mig som dör varje gång och bygger på det dåliga samvetet. Jag har lovat dem en sak och det är att "vi ska klara av sakerna vi möter tillsammans och att tillsammans är vi starka och att jag aldrig kommer att sluta att älska dem" Stora löften men jag vet att det är löften som jag kan hålla annars hade aldrig gett dem. Jag har lagt ner "blod, svett och tårar" och mångder av energi och tid på att bygga upp min relation till mina troll men jag kommer aldrig att ångra det för den relationen vi har tror jag inte många har med sina barn och jag vet att vi kommer klara det som kommer tillsammans för att vi kan vara ärliga mot varandra och pratar om det som är jobbigt på ett rakt och ärligt sätt

Hur ska energin räcka till att reparera mig, livet, vardagen och allt annat som går sönder? När jag var på min senaste terapi sa min psykolog att vi ska börja jobba med detta om tankar och hur de styr oss och jag välkomnar det med öppna armar för jag vet att massor av min energi försvinner ut i mitt grubblande och analyserande men samtidigt inser både hon och jag att det kommer inte att försvinna eftersom det är "jag" Just nu håller jag på att lära mig att styra mina känslor genom att vara ett "levande expriment" och tvingar fram känslor som jag inte känner mig bekväm med genom övningar och inser att jag bemästrar dem bättre och bättre. Kanske kommer dagen när jag inser att det är just det jag gör med att bygga upp det som rasar ihop hela tiden hur jag än försöker att bygga upp det också ~ jag bygger ihop det bättre och bättre och det tar mindre och mindre energi för att jag hittar sätt att göra det på. Det gör bara så ont att gå sönder gång på gång och bit för bit och se hur man blir en spillra av sig själv. Jag längtar efter att bli hel och det känns som om jag varit så nära men ändå så kommer jag inte dit för jag kommer in i spiralken där något händer så jag går sönder igen och jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för att det ska bli så här?! Om man gör ett brott så avtjänar man ett straff sedan är man fri så jag vet inte vilken straff jag har gjort för att ha hamnat i denna spiral för ibland känns det som att livet jag fick när jag kom till sjukhuset är ett straff inte ett liv. Det blev en kamp för överlevnad även om varje dag innan även var det så var det med andra förutsättningar nu kämpar jag mot allt och ingenting känns det som och bara jag känner att jag byggt upp så att det är starkt och tryggt så börjar spiralen att mala ner det så att jag får börja kämpa för att bygga upp allt igen, Låter det negativt....... nä jag är bara ärlig och förskönar inte verkligheten. Kan man inte ta det så behöver man inte läsa. 

Samtidigt när jag ser i backspegeln var jag inte en individ när jag kom från Helvetet ~ jag var en utsuddad streckgumma där bara konturerna efter pennan fanns kvar som inte visste vem hon var, vad hon ville eller vad hon tyckte och jag började min resa med att lära känna mig själv igen. Dit ner har spiralen ännu inte lyckats rast mig till igen så det gäller att se framgångarna inte motgångarna. Det gäller att se styrkorna inte svagheterna för annars ger man upp! Jag inser att ibland får man stanna upp i livet och fundera över vad det är man vill kämpa för och vad som är värt att kämpa för och jag har sagt det många gånger men det är alltid för tidigt att ge upp för jag tror och hoppas att någon gång kommer det en vändning. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att mina barn ska bli de individer som kan gå med rak rygg och våga stå upp för sig själv och visa att ett nej är ett nej som vet vad de vill och stå för det, Jag vill inte heller känna att jag kommer till slutet av livet och känna att jag inte "hittade mig själv" även om jag kommer att få kämpa och rasa ihop fler gånger men jag får inte sluta lyssna på mig själv, vad min intuition säger och vad jag tror på. Samtidigt kanske det är dags för mig att se min erfarenhet som en resurs och styrka istället för en belastning för med den vet jag hur jag kan hjälpa oss framåt och vad som gått fel och göra det rätt nu när jag åter ska bygga upp det som rasar. Det är bara att sätta på sig "byggstället" hitta energin och se om jag hittat lösningen den här gången som inte spiralen klarar av att krossa och när jag byggt färdigt hålla tummarna och om det inte skulle hålla för en evighet så får jag inse att jag får en viloperiod och acceptera att detta är mitt liv!

  CRAMAR    

Jag inser att jag är för rak och ärlig för denna världen ibland. Jag är av den åsikten att om någon ställer en fråga till mig så vill de även ha ett svar för annars så ställer man inte frågan men idag så har jag fått lära mig att det är inte så människor i min omgivning fungerar. Att få höra av någon som ska finnas där och hjälpa ett av mina troll att hon inte är en terapeut utan en lärare och att hon fått för mycket information så att hon inte visste hur hon skulle bära den trots att det var hon som ställde frågorna till mig kändes som att få en fet käftsmäll. Jag fick bita mig både en och två gånger i läppen för jag kände att annars hade det kommit ut grodor som varit lika stora som jättar men ibland har jag insett att "tiga är guld" hur svårt jag än har för att göra det när jag känner att det inte är rätt det som sägs 

Jag som är "rak på sak" kan inte förstå hur man kan ställa en fråga när man vet att det inte kommer vara ett gulligt litet sött svar som man kommer att få och sedan säga flera månader senare att man inte ville ha den informationen och att man hade svårt att bära det. Varför är man inte så rak att man säger det direkt till mig där och då och slutar ställa ytterligare frågor utan säger det när man sitter på ett möte tillsammans med andra människor........ är det av feghet eller är det för att man själv ska hamna i bättre dager och försöka visa att "fråga inte för jag vet redan det som finns att veta" för om det är det sista så stämmer det inte på långa vägar!

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som skrämmer människor från att ta det som inte känns rätt med den personen som det gäller istället för att komma vid ett senare tillfälle och få den personen att känna det som att den har gjort ett stort misstag. Jag tycker det är mycket bättre att ta det när det kommer och är färskt och man kan reda ut det där och då. Är ärlighet en bristvara i detta samhälle? Är det lättare att säga det när man sitter i ett rum där man är flera människor så att de på något sätt kan känna att de har stöd av dem eller vad är det man vill nå med att agera så här eller är det jag som överanalyserar? 

Samtidigt kan jag inte låta bli att i tanken byta plats med denna personen. Om jag var henne där och då så skulle jag vara tacksam att få lite bakgrund så att jag vet varför just dessa problem uppstod under de här perioderna, för hur skulle jag annars kunna hjälpa och finnas för det barnet som har problem? Är det återigen rädslan för att detta händer, sker och finns runt oss som gör att människor hellre blundar än att ser att det faktiskt finns? Jag har mött det så många gånger under dessa åren att jag inte är förvånad längre för om man ser och vet om att det finns de som farit illa inom hemmets väggar så måste man inse att det finns de som gör det här och nu med och då kan det bli jobbigt när man inser att världen inte är så bra som man vill att den ska vara. Man gör som strutsen man stoppar huvudet i sanden och tror att inte problemen finns längre. Elak....... kanske men det är en sanning och jag har sett den alldeles för många gånger för att låtsas att det inte är så det ser ut i samhället vi lever i. Det är lättare att ge oss som varit utsatta för brott och som lever med hot över oss skyddade personuppgifter så finns vi inte längre och "problemet försvann" Tur att det finns människor som vågar se, reflektera och framför allt ta ett ansvar men tyvärr så är de människorna för få för att något ska förändras.

Jag har alltid sedan jag var yngre och föredrog att vara vän med killar istället för tjejer, som gillade att prata bakom andras ryggar istället för direkt till varandra, undrat vad som är så farligt med att säga vad man tycker och tänker. Ja sanningen kan såra men den gör det en gång. Rykten, skvaller och lögner gör det gång på gång och känns som att man får en kniv i ryggen och man får aldrig den där chansen att fråga vad den andra personen menar och reda ut saker. Vad är det som är så skrämmande med att ta sanningen direkt med en person även om den kan kännas obekväm på en gång? För mig skulle det kännas värre om jag fick förklara varför jag valde att inte ta det direkt med den personen som det berörde utan pratade med flera andra, den har gått tre varv och blivit något annat än det jag sa från början. Om man tar en sak direkt med en person så har jag aldrig varit med om att det inte går att reda ut även om det kan såra men samtidigt så stärker det den relation som man har. 

Här hemma har vi en regel - man får fråga vad man vill men det är inte alltid jag svarar för en del saker tycker jag inte att de är tillräckligt gamla för att få svaret på. Innan man ställer frågan ska man även fundera över om man vill veta svaret för det är inte alltid som svaret är lätt att bära, sen är det jag som vuxen som bestämmer hur mycket information jag lämnar så klart men ibland kanske man inte ens vill veta om det är ett ja eller ett nej på den frågan. Jag kan efter mötet idag inte låta bli att reflektera över hur en vuxen person som ska ha ansvar för barn kan ha missat en sån grundläggande tanke från början som att om jag ställer denna frågan vill jag då veta svaret........ längre än så behöver man inte tänka. Nu känns det som att skulden hamnade på mig som har gett henne svaren och jag har inte gått in på detaljer jag har svarat kortfattat på de frågor jag fått och jag har gett den information som jag anser hon behövt för att kunna stötta mitt troll när det varit tufft. Är det fel ~ ja då är jag skyldig men jag anser inte att jag gjorde fel för jag står för det jag gjort och jag hade gjort samma sak igen. 

Man ska inte se i backspegeln men ibland måste man göra det för att kunna förstå och lösa de problem som finns här och nu. Jag är trött på falskhet, jag är trött på när det inte kan vara rakt och ärligt och det är det som sägs är det som menas för jag har letat efter dolda budskap i för många år och straffats när jag inte hittat dem! Är det jag som är kärringen mot strömmen när jag säger det jag tycker, tänker och står för det eller är det vissa runt mig som inte har modet att göra det............................. svaret lär jag inte få men jag vet att om det är jag som är kärringen mot strömmen så är jag stolt över att vara det och kommer inte att ändra på mig för jag är som jag vill att andra ska vara mot mig och det är vad jag lär mina barn och jag står för det jag gör även om det kanske visar sig senare att det inte var rätt men då får jag ta konsekvensen och göra det bästa av det men jag kan göra det med  huvudet högt och gott, rent samvete!

  CRAMAR   

Alla människor behöver en balans i sitt liv och jag vet att det inte är enkelt eller smärtfritt att komma dit. För mig känns det som att varje gång jag börja närma mig den där balansen mellan livet och själen, med små tassande försiktiga steg, så slits den lite längre bort och det är åter dags att ta beslutet - Ska jag kämpa igen för att nå den eller ska jag ge upp här och nu?!? 

Än har jag inte tagit beslutet att ge upp även om det varit nära många gånger men det krävs mycket kraft, mod och vilja att ta det beslutet att jag försöker ännu en gång när allt hopp har tagits ifrån en när det kändes som om man bara hade ett endaste litet tassande steg kvar för att få känna hur det kändes att ha balansen där. Om det så bara skulle vara för en kort sekund så känns det som att det skulle vara värt det för det måste vara just där som reserven fylls på för att man ska orka det där lilla extra, för att man ska orka ta den där striden som jag skjutit upp så länge, för att jag ska kunna ta det där extra andetaget som fyller min kropp med lite, lite extra energi så jag känner att jag kan leva igen. Tyvärr kommer jag aldrig ifatt balansen men den försvinner inte den är bara som en frestelse långt där framme på vägen och jag vet att när jag kommer närmare den igen så kommer jag att börja smyga och tassa för att den inte ska försvinna igen men än har jag inte hunnit ifatt den.

Just nu känner jag det som att jag är en båt som bara följer med strömmen och vågorna och egentligen vet jag inte vart jag är på väg och jag hatar känslan. Jag har tappat bort mig själv i kaoset som är runt mig och inom mig och jag kan inte sätta ord på det som finns inom mig. Egetnligen så vet jag inte om det leder mig någonstans eller om jag ens är på väg eller om det bara är en kåänsla för det känns som om det inte är jag som styr det. Jag kommer ingen vart inom mig sjåälv och hur kommer man då någonstans utanför? Om man inte hittar det man söker hur ska man då få svaren som man behöver? Det känns som om jag har fått en karta som jag ska följa men den har suddats ut framför mina ögon så jag vet inte hur jag ska ta mig från den platsen där jag är nu till den platsen där jag kan hitta det jag behöver för att få någon balans, eller för att det ens ska lugna sig i det kaos som är inom mig. Allt jag känner är frustration för jag skulle vilja förklara för andra, för mig själv men det finns inget som går att förklara i detta kaos för jag hittar inte orden, det finns inga som kan förklara för jag förstår inte själv. Det enda som finns är minnen och tankar som gör ont och som gör att det blir ett ännu större kaos än det redan är. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra som gjorde att jag kunde stoppa allt som händer inom mig, lugna det men det går inte det är bara att följa med och kanske är det just så det är att motgångarna som jag möter nu en gång kommer att ge mig svaren även om det inte alls känns så när jag är mitt i det.

Vad är det som ska få mig att bli "nöjd"? Det känns som att jag egentligen borde känna att jag kommit till ett ställe i livet där jag har allt efter att bara ha levt med de kläder som jag hade på kroppen och bodde "inlåst" ändå så är det kaos inom mig. Det väcks hela tiden nya saker och jag möter dem och jag bearbetar dem men hela tiden så kommer det nya. Kommer jag någonsin att komma till botten av alla dessa saker som måste bearbetas eller kommer jag att vara som en bubblande flaska hela mitt liv där jag aldrig vet vad som kommer upp nästa gång, där jag inte vet när båten ska ta mig ut på resa nästa gång och jag ska få följa med strömmar och vågor tills jag inte vet vem jag är men jag vet vem jag var innan jag försvann ut på denna färden. Jag vill inte!!!!!!! Jag vill kunna sätta ord på det som händer inom mig och kunna förklara för dem jag älskar och bryr mig om inte behöva säga att jag vet inte vad det är som händer just nu och känna det som att jag är den som försöker bortförklara mig själv och det som händer. Jag vill inte leva med rädslan över att är nästa minne det som kommer att få mig att falla så att jag inte orkar resa mig igen och kämpa mig tillbaka för jag vill också kunna njuta av livet och det som händer inte bara känna att det är mer motgångar än medgångar

Förr fann jag tröst i orden "You were given this life because you are strong enough to live it" och kanske är det helt enkelt så jag får se det - livet ger mig inte större utnaningar än jag klarar av men samtidigt önskar jag att det vore längre viloperioder mellan dem. När jag jobbade inom vården som ung sa en farbror till mig: Kom ihåg en sak jänta, Gud ger sina starkaste soldater de största utmaningarna och det är även de som får de största belöningarna en dag!" Jag har ju min egen syn på hur Gud är så jag får väll tolka det på mitt eget sätt men kanske en dag får jag ändå en belöning för allt mitt kämpande och om jag får önska mig något så är det att mina troll ska få slippa sina minnen från förr och att jag ska kunna förklara om jag ska behöva bära med mig det jag har inom mig för om jag kunde det så skulle jag kunna må mycket bättre och slippa den frustration jag känner idag över att känna det som att jag döljer det jag har inom mig för dem som betyder mest för mig!

  CRAMAR    

Just nu så önskar jag att det fanns en avstägningsknapp på mina grubblerier men eftersom jag fortfarande inte lyckats uppfinna det och mer eller mindre har gett upp hoppet om att den dagen ska komma när det inte surrar i mitt huvud av grubblerier så är det kanske bara att acceptera att jag är en grubblare och kommer alltid att vara. Så snurriga inlägg på denna blogg är ett faktum så länge som det är jag som skriver och jag inte har fått någon annans hjärna 

Det känns som om min livs väg ofta är väldigt krokig men jag inser nu att jag har lärt mig att parera bra i kurvorna. Det jag inte har lika bra koll på är när det ligger en sten på vägen för då kommer signalen direkt att det är fara och jag bromsar in. När jag har kommit över stenen så ser jag många gånger att "Oj det var ingen fara. Det enda som hände var att det tog lite längre tid än jag tänkt att ta mig den där sträckan men jag klarade det trots allt" Andra gånger så var stenen lite större och det skakar om i mitt liv men trots det så håller jag mig kvar på vägen och jag kan fortsätta framåt. Jag inser idag att det är en styrka att våga passera trots att de där stenarna ligger på vägen och lita på sig själv men signalen för fara den kommer alltid att komma det gäller bara att våga tro på mig själv och våga fortsätta framåt trots att rädslan finns där. Jag måste bara hitta tålamodet, att lära mig att jag kan inte rusa framåt i livet för jag kommer inte framåt mot att lära mig det "normala" fortare då utan det måste få ta den tid som det tar för det tar tid för sår att läka även om de sitter på utsidan och man ser dem. Så varför blir jag så rädd och frustrerad när såren på insidan tar tid att läka när de skapades under år? Varför skrämmer det mig när jag blir den återfallsförbrytare som faller tillbaka till gamla mönster när jag vet att det var det enda som jag visste då för att överleva och gjorde det under år så det är klart att det är ett invant beteende som är mer bekant än det nya, friska beteende som jag fortfarande håller på att lära mig idag. livet är ingen dans på rosor det har jag lärt mig men det är en dans med svåra steg och jag hoppas att jag kommer att lära mig dem en dag så att jag bemästrar livet för jag vill att jag ska känna att det är värt att leva och att det inte bara är en kamp att bemästra stegen för att komma igenom det..................

Jag har haft några "grubblarnätter" och många tankar har gått genom mitt huvud och svåra beslut har tagits och jag insåg plötsligt att jag återigen stängt av mina känslor enbart för att överleva och klara det som låg framför. Jag hade inte insett att jag gjort det men samtidigt visste jag att där och då så kunde jag inte göra något åt det och jag kan inte göra något åt det där jag befinner mig på livets väg idag heller......... det är för mycket runt mig för att jag ska kunna börja nysta i känslorna och öppna på det lock som jag måste öppna på. Jag kände bara en stor tomhet och den enda som förstår utan att jag har orden som kan förklara för mig själv eller någon annan när det känns så här är min älskade syster. Har man ett tvillinghjärta med ett starkt band så behövs inte alltid ord utan förståelsen finns utan att man kan förstå det som händer själv.

Jag har insett att hur väl man än försöker att dölja alla de sår man har på insidan, vare sig de är öppna, börjat läkas eller är ärr som kan rivas upp, ens präglingar, beteenden och vanor, ja allt det som man bär med sig från det som varit kommer att bli synligt hur väl man än försöker att dölja det och hur man än försöker glömma och förtränga det. Även om man har barbetat det så finns det där för det går inte att sudda ut. Mörka hemligheter har en magisk kraft så länge vi håller dem för oss själva. Drar vi ut dem i ljuset genom att berätta kan laddningen försvinna och läkningsprocessen börja. Men är det alltid rätt att berätta för andra om dem för det påverkar ju dem som man berättar dem för? Och hur gör man det när man inte hittar orden och man inte ens kan beskriva det som finns där inne ens för sig själv?! En av de mörka hemligheterna är ord som sades gång på gång och som jag aldrig kommer att kunna uttala men jag tror att om jag lär mig att älska mig själv och min kropp även om det känns som ett omöjligt uppdrag idag så har jag fått makt över den mörka hemligheten och kanske finns det någon som jag vågar berätta en del av den för då. Min älskade syster sa till mig att det svåraste är inte att någon vill eller kan älska våra kroppar det svåraste är att älska sinb egen kropp och det ligger så mycket i det. Jag önskar att jag kunde lära mig att älska en del av mig själv i månaden för om jag gjorde det så skulle jag komma så enormt långt på ett år men vart har jag kommit på över 5 år på den resan.......... ingenstans och ändå får jag höra dagligen att det finns de som älskar mig. Om det ändå var lika lätt att ta till sig de orden som när jag får höra någon kritik för de orden går raka vägen till hjärta och hjärna och fastnar på en gång och ifrågasätts inte en endaste gång medan jag vänder och vrider och ifrågasätter varje komplimang och kärleksfras tills jag inte vet om det är sanning eller något som bara sägs. Varför gör jag det mot mig själv när jag  innerst inne vet att människorna som säger det menar det och jag ser och känner att det gör det? Jag vill ju tro dem och känna det in i hjärtat och ändå så finns spärren där.

Hur ska man finna svaren utan att man hittar ledtrådarna........ ochg hur ska man veta att man gör rätt när det inte finns något facit? Och varför känner jag det alltid som att människor går bakom min rygg? Kommer dessa känslor någonsin att försvinna eller är det något som jag måste lära mig att leva med? Hade avslut med en underbar terapeut som under denna sommar gett mig föräldrastöttning för att jag skulle kunna finnas där och stötta min Skrutta men även för att jag skulle få modet att göra de förändringar för att vi skulle kunna leva här och nu. Hennes ord när hon tittar på mig och säger att hon aldrig mött någon som har en sån vilja att göra det bästa för sina barn, har ett sånt mod att ta tag i saker för att förbättra det som gör att familjen ska må bättre och kunna leva ett så normalt liv som det går i våran situation och som har styrkan att gå framåt så mycket som jag gjort på dessa gånger varför kan jag bara inte ta åt mig dem och ta med mig dem inför de nya stenar som jag kommer att möta på livets väg? Varför kan jag inte ta till mig dem när det gäller att lyfta på locket som gör att jag har förvandlats till den som jag en gång var och varför kan jag inte tillåta mig att vara svag när jag just nu har alla skäl som finns för att vara just det? Varför låter jag bara de negativa orden komma genom mitt skal och alla de positiva som jag behöver för att bli stark igen låter jag bara rinna av mig som vatten på en gås när det är dem jag längtar efter att kunna ta in för att lära älska mig själv och min kropp igen. Varför tilltåter jag just nu vissa personer att såra mig gång på gång utan att ens visa att de sårar mig eller ens river ifrån? Jo för att jag är tillbaka i det gamla beteendet som jag vet innebär att jag överlever och den enda som det skadar är mig själv för jag dör en liten bit inombords igen.......................

CRAMAR 

Jag kan fortfarande minnas kvällen när mamma lä,mnade mig på skyddade boendet trots att det gått drygt 5 år. Jag stod där ensam på ett rum med kala gula väggar, på sängen låg det en hoprullad madrass och allt jag hade som var mitt var kläderna som jag stod i och väskan som jag hade i handen och den innehöll dagboken som jag hade skyddat två kvällar innan för att jag äntligen hade vågat skriva ner hur mitt liv egentligen såg ut och medicinen jag hade hämtat ut tidigare.. När mamma lämnade mig där brast allt för mig och tårarna forsade ner för kinderna och det kändes som att hela jag gick sönder ~ för bara en liten stund sen hade jag fått reda på mitt nya namn och innan dess hade jag sagt hejdå till mina troll som nu snart skulle börja sin egen flykt efter att jag tidigare på dagen tillsammans med pappa och socialen tagit beslutet på sjukhuset att jag ansåg att de hade det bättre om de kunde vara utomhus och inte "inlåst" som jag var nu. Jag minns var enda känsla som fanns där i kroppen och jag minns orden jag skrev i dagboken där och då "Idag har allt tagits ifrån mig tom mitt namn" sen kunde jag inte skriva mer för det fanns inte mer att skriva och tårarna forsade fram så jag såg inte bokstäverna

Dagarna gick och jag skulle klara av möten med socialen, det skulle göras förhör hos polisen även om de första gjordes via telefonen eftersom jag inte vågade ta mig till polisstationen. Mitt i detta skulle jag försöka hitta mig själv och jag vet att jag har skrivit om det förut så jag tänker inte ta upp det utan bara nämna det att jag visste inte ens vad jag tyckte om att äta längre, jag visste inte vad jag tyckte om att göra jag visste inget om mig själv kändes det som. Mitt i allt detta kändes det som att jag befann mig i kroppen på en främling och det var bara för mig att gilla läget och lära känna denna kropp och vad det gillade och inte gillade. Kaos är ett lindrigt uttryck i detta stadie. Kläder fanns det snälla människor som skänkte och att titta bland dessa och säga vad jag tyckte om det var ett ännu större mysterium efter att ha fått höra i år vad man skulle ha på sig och inte, vad man såg ut som en hora i och vad som gjorde att jag såg fet, ful och äcklig ut och nu plötsligt kunde jag själv välja och vraka vad jag trivdes i........ men vad trivdes jag egentligen i och vad var min stil på kläder?!? Det tog lång tid att komma fram till det och jag vet inte riktigt om jag vet det än idag för jag är nog lite allätare än och har klädnoja bara för att känna att det är jag som bestämmer och ingen annan.

När jag sen skulle träffa barnen första gången efter drygt 3 veckor kändes det som en evighet. De var ju så små och mina funderingar gick många varv under tågresan upp om de skulle känna igen mig eller skulle de ens komma ihåg mig trots att vi pratat på telefonen.. Att känna deras armar runt min hals var helt sagolikt och känslan kan jag känna än även om allt inte var guld och gröna skogar i känslorna att se dem igen för många minnen och känslor från när vi hade skiljts väcktes. Här kom ännu mer kaos in ~ jag höll på att försöka hitta "mig" och nu skulle jag hitta mig som mamma också. Plötsligt insåg jag att jag som på automatik la undan sökandet efter mig själv och mammarollen var det som kon i fokus,

Åren har gått och sökandet efter mig och min roll som mamma pågår nog än om jag ska vara helt ärlig och kommer nog att fortsätta så länge jag lever. Inte lika intensivt som den gjorde då men slutar man någonsin att leta efter sig själv? Kommer det en dag i ens liv när man känner att det här är jag och här kommer jag att stanna? Jag tror inte det för livet förändras och jag hoppas och tror att jag förändras med det men det jag önskar är att jag ska slippa känna denna kaos-känsla inom mig. Det känns som om det aldrig blir en frid med mitt letande. Jag önskar att jag kunde säga "Hej det här är jag men jag är under utveckling" men jag känner inte att jag kommer dit någon gång. När jag kom till boendet var jag frustrerad över att mitt namn togs ifrån mig men var så optimistisk att jag trodde att det skulle vara löst på några dagar max en vecka så skulle jag vara därifrån. Det blev 4,5 månad och jag undrar vad jag hade tänkt om jag visste att jag inte än idag har fått tillbaka mitt namn. Är det kanske det som gör att jag har blivit kaos eller är det helt enkelt så att vi under delar av livet förvandlas till kaos? Många säger att när man har barn och de är små så blir själva livet kaos men behöver jag förvandlas till kaos för det? Nu blev det fler frågaor än svar så detta inlägg blev med kaos bara för det..............................

Jag känner att när jag inte har kontrollen så förvandlas det till kaos och det känns som den dagen jag hamnade på skyddat boende så togs kontrollen från mig även om jag var med i beslut som togs och jag var delaktig i massor av saker men jag hade tappat bort mig själv långt innan och hur lätt är det då att hitta sig själv när man inte styr båten som letar? Kanske är det helt enkelt så att jag behöver inse att jag har hittat min mamma-roll precis så som de säger på föräldrastöttningen och nu är det min tid, Kanske är det dags för mig att börja grubbla över vem jag är så att jag nästa gång kan säga "Hej det här är jag och jag är jag utan kaos eller förresten jag har lite kaos men det accepterar jag"

Kanske får jag grubbla några varv till på detta så det lär återkomma har jag en känsla av........................

  CRAMAR   .

När jag gick in i förhållandet väntade jag att det skulle komma stora motgångar, att alla minnen skulle välla över mig som stora vågor men de gjorde inte det och jag insåg att jag hade "målat fan på väggen" lite grann.. Ja jag vet att det fortfarande kan komma och att det kommer minnen som jag inte visste fanns inom mig men de är inte det som jag förväntade mig skulle komma. Igår när vi satt och pratade så insåg jag istället att det är en hel del andra "hinder" som finns där men jag ser dem inte för de är som "spöken under sängen" och jag upptäcker dem inte förän jag vågar erkänna dem för mig själv och lyfta fram dem i ljuset. Jag kan ärligt erkänna att jag skyller på andra saker men jag har en partner som ser rakt igenom mig och säger de där ärliga kommentarerna som gör att jag tänker till en extra gång och inser att det jag sa bara var en ursäkt för att slippa tänka på och reflekter över vad den riktiga orsaken egentligen är och varför jag egentligen gör som jag gör.

Jag vet att för att man ska slippa sina rädslor så ska man "ta dem i hand" och bli vän med dem ~ men det är väldigt lätt att säga att man vet det och det är ett väldigt kliv innan man är där! Just nu känns det som att jag befinner mig i ett gränsland där jag ser en verklighet där barnen ges utrymme att finnas, vara som de är och tycka, tänka fråga och de bemöts med kärlek och respekt. Jag får vara den personen jag är och det finns utrymme både för min glada sida men även den sidan som är ledsen och som tänker, grubblar och som är självständig och jag är en hel människa inte en delad människa. På andra sidan av mitt gränsland är kontrasten till allt detta och det är minnena från Helvetet och detta gör att ibland blir det bara kaos i mitt inre. Jag vet att jag måste få in ny erfarenhet för att den gamla ska försvinna men det krävs ett enormt mod för att ta det steget när man bär med sig år av erfarenhet som säger att jag inte får visa att jag är ledsen, inte orkar mer, är arg eller allt det andra som sågs som negativt där för att jag då blev bestraffad på ett eller annat sätt. Jag vet att det inte skulle e hända på något sätt nu ändå så krävs det en sån viljestyrka, sånt mod av mig att ens få orden i ett meddelande eller över mina läppar att jag är ledsen eller mår skit för jag kan fortfarande känna hur ont konsekvenserna av dem har gjort tidigare......

Att allt kan bli så tydligt bara för att man börjar prata om en sak och det var att jag inte skulle behöva vara ensam när jag mår skit. Jag tycker det är helt underbart att det finns någon som säger det till mig och menar det och som jag verkligen vet finns där för mig när det än är på dygnet men jag kände på en gång att jag började komma med mina undanflykter att jag tänkte minsann inte ropa till mitt i natten osv. Till slut så hör jag själv hur lamt det låter och hör min mun säga; Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle säga till även om det var på dagen...........

Det är de gångerna jag är glad att jag är tillsammans med någon som förstår, som inte ställer tusen frågor till utan bara öppnar famnen och finns där när insikten kommer som en enorm sten runt min hals. När den insikten kom så kom det flera insikter som ett smattrande band efter ~ hur jag försöker få barnen att sluta med saker för att han inte ska behöva säga till för att jag vet hur det varit tidigare, att jag försöker att många gånger kanske säga att det inte är så farligt men jag blir genomskådad nu för min erfarenhet säger mig att det gör ont att säga sanningen och massor av andra saker. När insikten kom följdes den direkt av frågan inne i huvudet: Hur ska jag hitta modet till att få in den nya erfarenheten den jag vill ha där? Jag vet ju att det går hur bra som helst när han säger till barnen att sluta för det har jag sett med egna ögon ändå så är jag där som en hönsmamma innan, jag vet att jag kan visa mina "svagheter" för han ser dem inte som det ändå försöker jag dölja de noch jag vet att jag vill ha in annan erfarenhet så varför är det så svårt............

Jag tycker att jag har visat mod i mycket och att jag har hittat det gång på gång men denna gången känns det som att jag kommer att få leta på ett hemligt ställe som jag inte har en aning om vart det ligger för att hitta det. En sak vet jag och det är att när jag vågat ta det första steget så blir nästa steg lättare att ta och det ger mig hopp och om han hade modet att gå in i denna relationen trots att situationen är som den är borde jag ha modet att ge honom chansen att ge oss ny erfarenhet. Jag borde ha trollen som förebild för de är modigare än mig där och vågar de så borde jag....................................

  CRAMAR