Så lätt att skriva, tänka och bestämma sig för att man ska göra och ändå så svårt att göra för det är så lätt för mig att hamna i gamla hjulspår igen och sätta mig själv i sista rummet och tänka på andra först och inte vara helt rak och ärlig mot mig själv. Det är då jag märker hur mäktig vanan är och hur svårt det är att komma från den......

Just nu så befinner jag mig i ett skede i livet och min bearbetning för att hitta mig själv, mitt sanna jag där jag analyserar mycket som hänt efter att jag kom från Helvetet och när jag trodde att alla som sträckte ut en hand mot mig ville hjälpa mig. Idag inser jag hur naiv jag var och att det är samma sak här att inte någon titel eller plats på ett ställe kan göra att de är rätt man/kvinna för den rollen och jag inser att vissa har fått mig att tvivla på mig själv och det jag kände, att skämmas för det när det egentligen är helt normalt att jag känner så. Idag inser jag att jag får känna så för det var min "dröm och tro" som krossades och det kan ingen ta ifrån mig

Jag minns ett samtal som jag hade med en av personalen på det skyddade boendet som jag bodde på direkt efter min sjukhusvistelse och detta samtal har snurrat varv på varv i mitt huvud och jag inser att jag borde ha stått på mig eller helt enkelt bara lagt på luren inte bett om ursäkt den gången för vad jag kände och berättade men jag gjorde inte det! Jag känner därför att jag ska "bikta" mig nu på min egen blogg med mina egna ord och det är mina egna känslor som jag står för och jag kan erkänna att jag kan känna dem än idag! Innan jag biktar mig vill jag dock göra ett förtydligande eller snarare förklara vad jag menar med avundsjuka. Jag menar absolut inte den sjukliga svartsjukan som jag inte har ett uns tendens till att känna och som jag anser är sjuklig och att det är en känsla som man har som är negativ och som förstör för den personen som känner den men även att den är avsedd för att förstöra för den som den är riktad mot eller det som den personen har. Med avundsjuka menar jag att se något som man också skulle vilja ha och man kan känna en "sorg" inom sig för att man inte fick det men samtidigt är man glad att den som man ser har det får ha det, känna det, uppleva det och det är en ärlig glädje. Jag hoppas att ni forstår vad jag menar och jag tror att ingen kan säga att de aldrig känt avundsjuka på någon eller något för jag anser att det är en normal och frisk känsla och den har man om man kan känna känslor! 

Jag hade ett tag bott själv efter att ha flyttat från mitt skyddade boende men hade fortfarande kontakt med dem via telefonen genom att de ringde för att höra hur det gick med allting men även att jag hörde av mig när det var något som jag funderade över eller kände att jag behövde ventilera.

Denna dagen hade jag och trollen tidigare varit i lekparken och det var en sån här dag när man inte kunde låta bli att le för fåglarna kvittrade, det luktade vår i luften och ljuset som kom från vårsolen sken på sitt underbara sätt. Vi var inte ensamma i lekparken utan den var full av barn och föräldrar och trollen lekte men som vanligt hade de uppsikt vart jag var men även vilka som kom och gick förbi. Ett stick i hjärtat kom för att de skulle behöva vara så observanta och inte ens kunde släppa detta när de lekte men samtidigt kände jag ett stick när jag såg alla dessa underbara pappor som lekte med sina barn. Jag kunde inte låta bli att önska att jag hade skaffat barn med en pappa som var snäll mot sina barn istället för att göra allt för att såra, skada och trycka ner dem och den tanken gjorde ont. Dels för att det fanns en skam i den över att jag hade valt och blivit lurad av denna personen att tro att han var en god person innan han visade hela "registret" men även för att det fanns en längtan av att situationen skulle se annorlunda ut! Att jag inte skulle behöva vara ensam med barnen och inte vara den mamman som inte "fanns" och hade barn som inte heller "fanns". Många tankar och känslor snurrade runt i huvudet och kroppen och jag tvingade bort dem till slur för attkunna njuta av "här och nu", för är det något som man är duktig på efter att ha levt med en psykopat så är det att veta vart den avstägnings-knappen finns till de jobbiga känslorna och tankarna och lägga dem på ett omedvetet plan

När vi kom hem igen var trollen helt slut och satte sig i soffan och tittade på film medan jag började med maten. Tankarna och känslorna var fortfarande kvar i lekparken och framför ögonen såg jag dessa pappor som lekte och skrattade med sina barn och i den stunden önskade jag att det hade funnits ett enda sånt minne som jag hade kunnat ta fram och kanske fått ett litet plåster på mina sår och skam kämslor! Telefonen ringde och jag svarade frånvarande och trodde nog att det var mina föräldrar som ringde för att höra att vi var hemma tryggt igen och höra hur dagen hade varit men jag möttes av rösten från en av dem som jobbade på boendet! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och till slut så hade jag samlat tillräckligt med mod för att dela min känsla från dagen:

-Vet du, idag när jag såg alla pappor som lekte med sina barn där i lekparken så kunde jag inte rå för det men jag kände mig avundsjuk............. sa jag tvekande som att jag inte riktigt vågade tro att jag sa det högt, som jag sökte bekräftelse på att jag fick känna så, att jag hade rätt att känna det jag gjorde och att säga det högt

Det blev tyst i telefonen och ett tag trodde jag att samtalet hade brytits, sen kom svaret som jag inte var beredd på:

- Men Judith! Så får du INTE känna för de har INTE gjort dig något! 

Jag hade lika gärna kunna fått en stor käftsmäll för detta var jag inte alls beredd på! Att hon kanske inte skulle hålla med utan på ett fint sätt säga att jag skulle tänka på ett annat sätt hade flygit genom mitt huvud innan jag sa det och medan jag samlade mod men detta var jag inte beredd på och jag hörde som från ett annat rum hur jag bad om ursäkt för min egen känsla och tanke och försökte bortförklara hur jag hade menat det så att det skulle låta som något annat. Samtalet blev inte bra efter det och jag kände sådan skam att jag hade känt så och kände det fortfarande att jag på kvällen när barnen hade somnat satte mig och grät floder. Hur kunde jag vara en sån värdelös människa att jag inte unnade dessa personer som jag inte ens kände deras lycka? Hur hade jag kunnat tänka så här? Var det jag som hade varit den känslokalla i Helvetet och var det som jag hade fått höra där hela tiden att jag var knäpp och psykiskt sjuk eftersom jag kunde tänka och känna så här? Tankarna och känslorna snurrade i 210 och denna gången kunde inte ens jag stänga av och det blev ingen sömn den natten. Jag gick med en stor klump i magen inför nästa gång jag skulle prata med dem på telefonen för tänk om det skulle komma upp igen vad skulle jag säga då?

Detta kom aldrig mer upp de gånger jag pratade med dem och jag tror inte att hon ens kommer ihåg det men jag gör det och det har suttit som en tagg på insidan av mig! Jag som redan i år hade fått höra att det jag tyckte, tänkte, kände och var alltid var fel fick höra det ytterligare en gång och av en person till så vad skulle jag tro......

Idag inser jag att jag skulle bara ha sagt att "Jag känner så och jag kan inte rå för att jag känner det men jag är ärlig och tänker inte ljuga för mig själv"

Jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag känner eller tänker för jag har för länge varit oärlig mot mig själv och förnekat det jag tyckt och tänkt för att det inte ska reta upp dem som finns runt mig för att jag är rädd för konsekvenserna. Det är dags att jag inser att jag inte får slag, sparkar, knuffar, blir kallad hora, värdelös och allt det andra för att jag är ärlig mot mig själv. Jag känner fortfarande att jag är avundsjuk på dem som har pappor till deras barn som är engagerade i dagis, barnens uppväxt, aktiviteter och allt som har med barnen att göra och speciellt när jag ser att det bara lyser av kärlek när de tittar på sina barn för jag har inte ett enda sånt minne att plocka fram från min "minnesbank" för det fanns inte de åren barnen var i Helvetet men det innebär inte att jag vill ha de papporna i mitt liv och jag vill INTE ha dem för de är inte de jag söker. Jag trodde den dagen jag skaffade barn att jag skulle få en "lycklig liten kärnfamilj" och idag inser jag att det var en illusion byggd på drömmar för om jag hade varit ärlig mot mig själv och vågat sett sanningen så hade jag vetat att det inte skulle bli så men hoppet är det sista som överger en. Att inte den drömmen uppfylldes kan inget ersätta nu och jag kan inte sätta in minnen om de åren på "minnesbanken" nu heller utan de minnen som finns där är mörka förutom de små stunderna det var jag och trollen. Det jag vet är att det finns massor av ljusa minnen i "banken" från tiden efter Helvetet och dem kan ingen ta ifrån mig och dem har vi skapat utan en pappa med i bilden men jag kommer ändå att känna avundsjuka mot dem som har en helt underbar pappa med i bilden som finns där både för mamman och barnen men alla är sin egen lyckas smed.............

Jag vet i alla fall att i framtiden tänker jag inte låta andra styra vad jag får och inte får känna för jag vet själv vad jag känner och jag tror utan att vara psykolog att om man inte låter känslorna finnas och man erkänner dem så blir man bitter den dagen man inser att man skulle ha vågat se att man hade dem!

Måste avsluta detta inlägg på ett helt annat sätt än jag brukar för jag hittade ett så gulligt citat i en tidning idag men jag vet tyvärr inte vem det är som har skrivit det men jag tycker att det sa så mycket

"Det bästa man kan hålla i handen, 

är någon annans hand."

Ensam är inte alltid stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam! 

  CRAMAR  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...