Ibland känns det som att hur jag än väljer och hur jag än tänker på att det inte ska drabba mig eller barnen så känns det som att det är just det som det gör nu hur jag än väljer. Att jag för tillfället inte är den som ensam tar besluten gör inte det hela lättare heller men jag får tänka att det är för våran säkerhet men jag vet inte om det hjälper så mycket alltid för det känns som det tar på allas krafter att inte "finnas" att inte ha en plats och att inte " få vara som alla andra". Ibland känns det som att det livet som jag bygger upp är ett sandslott men vad händer när nästa våg kommer in, när nästa indikation kommer på vad vi kan förvänta oss från "hotet" och vi får nya direktiv ~ vad är mitt sandslott värt då? Det gör ont att höra att ens dotter använt orden "att hon inte finns" och höra att de förstår att de inte kan ha de som deras klasskompisar men att de önskar att de kunde det och med det så kommer skulden till mig som ett brev på posten 

Jag har haft en dröm som kommit tillbaka natt efter natt efter natt och frustrationen har bara blivit större och större för varje gång som jag drömt den. Jag har drömt att jag vaknat och alla mina fönster har haft galler på sig, dörrarna har förvandlats till fängelsedörrar som varit speciallåst men jag har kunnat öppna dem utan problem men ingen annan som bott runt mig har haft vare sig såna dörrar eller fönster. När jag sett mig runt så har jag sett att mina väggar ser inte ut som de andras utan de ser ut som murar medans de andra ser precis ut som innan jag la mig för att sova. Jag knackade på hos min närmaste granne och när hon öppnade och jag förklarade vad som hänt så följde hon med mig ut för att titta men hon såg inget utan sa bara att jag måste se fel för våra hus såg precis lika ut. Hur jag än försökte visa detta för henne så såg hon det inte. Jag knackade på hos min andra granne och samma sak upprepade sig. Jag gav mig inte utan knackade på hos fler och fler människor och till slut var det massor av människor som stod där med mig och tittade på mitt hus utan att se vad jag såg och jag kände det som att jag var helt sinnessjuk Hur kunde de missa det som var så uppenbart och som jag såg och kunde ta på men ingen annan såg eller kände? Jag satte mig ner helt uppgiven och lät tårarna strömma ner för kinderna för att ingen förstod mig eller ens såg det jag såg 

Jag lärde mig en gång i tiden på min terapi med den terapeut som jag då hade att drömmar alltid har något som de vill säga eller lära oss och speciellt om de kommer tillbaka. Jag inser att denna drömmen berättar mina innersta känslor, de som jag döljer så väl för att de gör för ont att ta fram, för det är så det känns att leva som en i mängden men leva det med skyddade uppgifter för man är inte som alla andra och ingen som inte har det livet kan förstå en. Det finns dagar som jag känner att jag bara vill ge upp det men samtdigt så vet jag vad det andra alternativet är och då inser jag att jag inte kommer att överleva och mina barn förtjänar att ha en mamma som kämpar för dem och gör de val som hon tror är bäst även om det känns som de alltid slår tillbaka till slut. Kanske känns det inte som det bästa valet idag att jag påbörjade barnens terapi igen men kanske ser jag längre fram att det var precis vad de behövde som jag kände den dagen jag valde att börja kämpa för att de skulle få det igen. Jag vet att inget val är lätt att ta om man inte följer strömmen men just nu känns det som att strömmen är för tung att gå mot men kanske kommer den att minska en dag även om den inte gjort det hittills. KansKe inser jag en dag att alla valen jag gjort lönar sig en dag med att de vågar stå upp för sig själva som jag inte vågade och den dagen ska jag känna att jag gjorde rätt för ingen förtjänar det vi/jag har gått igenom och de ärr som alltid kommer att finnas kvar 

  CRAMAR   

 

Carina

30 september 2013 19:28

Jag har inte varit här och läst på länge, men blir som vanligt gripen av det du skrivet. Vilket svårt liv du har fått att leva, och så fantastisk du är som kämpar för att dina barn ska få ha det bra. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du en dag kommer att kunna se tillbaka med stolthet för att du gjorde vad du kunde för deras skull. Och för din egen. Drömmen är så tydlig. Vilken hemsk situation du befinner dig i. Och du är inte den skyldiga, glöm aldrig det. Du är den som råkade illa ut, han är boven. Inte du. Men du, det kan bara bli bättre!
Kram! Carina

http://www.idagtankerjagpa.wordpress.com

ensammalejonmamman

25 oktober 2013 21:03

TACK Fina! Blir så rörd av din kommentar att jag finner inga ord känner bara enorm tacksamhet och gömmer varje ord i mitt hjärta att ta fram de dagar det är extra kämpigt och de behövs!
CRAMAR

 

Jessica

12 oktober 2013 03:15

Hej! fin blogg:) besök gärna min:):)

http://mordice.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...