'

Idag känns det som om allt brast inom mej, allt som hade börjat läka och blekna. En enda kommentar från min dotter var det som behövdes för att så mycket skulle vakna igen.

De andra har under denna helgen varit hos mormor och morfar och jag har fått tillfälle att bara vara med Skruttan. Efter beskeden som kom förra veckan så insåg jag att jag är tvungen att lära mej att lägga alla dessa måsten och krav på hyllan så denna helgen har vi bara njutit och gjort det som känts bra.

Idag var vi upp på stna för att handla lite nya skor och på vägen hem så stannade vi till i en lekpark som hon älskar att leka i. När vi var där och lekte och hade jätteskoj så kom det fler barn och deras pappor som skulle leka där. Det var som att dra ner en rullgardin på Skruttan och ögonen blev så ledsna. Jag tänker att jag ska inte fråga henne för jag vet varför reaktionen kom och hela hennes kroppspråk och lilla kropp visade vad det var hon kände och tänkte. Hon tittade på mej med sina ledsna ögon och så kom frågan: Mamma! Varför gjorde aldrig pappa något med oss? Han lekte aldrig eller gjorde något roligt med oss utan var bara dum hela tiden.

Vad svarar man? Jag kan bara säja att jag vet inte för jag vet inte ett dugg hur han tänkt under alla dessa år. Hur förklarar man för en så liten när man inte ens kan förstå det själv. Alla utredningar har verkligen fått mej att inse att han aldrig gjorde något med barnen. Jag har verkligen försökt att komma på ett minne när han gjort något med barnen utan att det skulle vara för att ställa in sej hos mina föräldrar och jag kan inte komma på ett enda tillfälle. Han har aldrig varit med oss till något av de ställen som vi åkte till för att leka eller att titta på djur utan det var jag och barnen. Han var aldrig med oss på semestern för på den så hade han planerat fullt med saker som han skulle göra och i dem var inte barnen inplanerade eller att det skulle fungera att de var med. Jag vet inte hur han tänkte och jag tänker inte ljuga för mina barn eller någon annan så det är bara att erkänna för henne att jag vet inte varför.

Hon fortsatte att leka och jag kände att jag pustade ut över att det inte kom fler frågor som jag inte har svar på. Jag känner att för varje fråga som kommer som jag inte hittar svaret på så rivs ärren upp och frågan kommer hur kunde jag bli kär i honom och varför skaffade jag barn med just en person som inte bryr sej om dem egentligen. Föräldrar ska göra allt för sina barn för att det ska gå bra för dem och för att de ska må bra. inte tvärtom. Fastän jag har barnen varje dag så vill jag ändå att de ska känna att jag tar mej tid och är med dem och pratar med dem när de kommer hem från dagis men även att jag gör saker med dem.

Jag kände mej lättad över att hon ändå kunde lämna det med det fjuttiga svar som jag kunde ge och tänkte inte så mycket mer på det. En bra stund senare så började vi cykla hemåt och hon började fråga saker om när hon hade varit liten. Hon sa flera gånger att jag hade träffat pappa när han var snäll och att det var när de hade kommit som han hade blivit arg och dum. Jag kände att jag ville inte höra hennes tankar för jag visste precis vad det skulle resultera i och jag kände att jag redan innan det kom började gråta inom mej. Varje ärr förvandlades åter till sår och det är så hemst när det händer.

När hon hade pratat om detta flera gånger så kände jag att jag måste ta tag i det och klumpen i magen blev större och större och tårarna på insidan rann mer och mer för jag är så less på att förklara det han har gjort mot dem och sedan skitit i dem på ren svenska. När han inte kunde skada dem eller trycka ner dem eller utnyttja dem mer ja då sket han i dem. Fats egentligen är det just det enda han gjort mot dem ~ djävulskap.

Jag och Skruttan ställde våra cyklar på cykelvägen och satte oss i gräsen och jag satte henne i mitt knä. Jag visste frågan redan innan jag ställde den men var ändå tvungen att få höra det. "Snälla älskade barn ~ tror du att det är erat fel att pappa  var dum mot er?!" Svaret som kom rev upp alla sår inom mej "Mamma det tänker jag varje dag och att det var därför som han var dum mot dej med. Vi gjorde inte som han sa."

Jag känner att detta sitter så fruktansvärt djupt hos henne och efter över två års prat från mej, BUP och hennes älskade M så finns dessa tankar fortfarande i hennes huvud. Hon skulle bara leka, känna att livet är lätt och att alla runt henne älskar henne och vill hennes bästa inte ha dessa tankar. Jag känner att det river upp massor och jag fattar inte att jag kunde vara en sån idiot och skaffa barn med honom. Jag som aldrig ens skulle ha barn och vill att de jag har skulle ha det bästa liv som fanns. Usch va detta är jobbigt att skriva om och tårarna forsar men jag fattar det inte. Är det så här livet ska vara att jag får stå till svars för det han gjort och det är så vidrigt det han gjort och jag kan inte fatta hur man kan göra det mot någon och än mindre sina egna barn. 

Jag önskar att tårarna kunde sluta att rinna på både ut och insidan men jag kan inte få saker ogjorda och mina barn är det sista jag skulle vilja vara utan men jag önskar att de hade fått en annan uppväxt och start i livet. De var så små och oskyldiga när vi kom därifrån och de har varit utsatta för allt detta. Min minsta var ju bara minibebis. 

Jag kommer aldrig att förstå men jag önskar att jag kunde hitta svaret till dem som kunde låta dem slippa känna skuldkänslorna för jag vet hur det känns att bära dem. Jag skulle mer än gärna ta dem istället för dem men det är inte möjligt och många tårar till kommer nog att rinna och flera sår rivas upp innan de och jag kan släppa detta lite iallafall. Jag hoppas att dagen kommer att komma när vi inte känner dem och hoppet är det sista som lämnar en!

PUSS    till dej från lilla mej    

Min kropp har tagit slut och egentligen så har jag känt länge att det inte varit som det skulle men igår fick jag det svart på vitt när jag var hos läkaren. Jag sökte för att jag trodde i mitt hopp att jag åter hade fått lunginflammation eller att den höll på att komma tillbaka. När han sa att det inte var så insåg jag att jag visste det om jag hade lyssnat till rösten inom mej. Min kropp orkar inte längre och än en gång har jag inte lyssnat på den och bara drivit på för att jag inte har något alternativ.

Jag har inte fått ett avslut på vare sej vårdnad eller rättegångar, jag har inte fått allt i ordning här hemma och jag vill finnas för allt och alla och kanske är det som han sa att egentligen skulle jag inte komma upp ur sängen på morgonen för den kraften finns inte me man kan komma långt på envishet med  

Jag har hela tiden trott eller haft på känn att när rättegången är över så kommer jag att falla ihop som ett korthus. Då dläpper vissa spänningar och vissa krav. Idag kan jag erkänna för mej själv att man kan inte känna sånt och man kan inte bestämma själv hur länge kroppen ska orka utan att man måste lyssna på den för annars blir det som nu att det är som att släppa ur luften ur en ballong och att alla provsvar visar vad man inte vill se. Nu har jag inget alternativ mer än att lyssna på min kropp och göra minsta möjliga. Kämparandan kommer aldrig att försvinna när det gäller mej och mina barn och att vi ska kunna få ett bra liv men för att det ska bli resultat så måste jag ha en fungerande kropp också och det är så lätt att glömma bort mitt i allt.

Jag tycker att jag lagt bort många krav och många måsten men samtidigt så ligger de där inne och skyndar på en. Det finns så många känslor, minnen och reaktioner som ligger där inne i mej och påverkar mej vare sej jag vill det eller inte och det är bara att acceptera för det finns inget sudd som kan ta bort dem. Jag lever med dem och de påverkar mej men det gäller att hitta ett sätt att överleva dem. Jag är en överlevare och kommer att klara detta men det är så hmla lätt att ge andra råd och tips och se vad de behöver men det är inte lika enkelt att se dem hos sej själv eller att ge de tipsen till sej själv och följa dem men jag ska försöka göra det och jag ska överleva ännu en gång och komma ur det starkare!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag skulle vilja ha en magisk kamera som kunde föreviga de där stunderna när man bara är glad och man känner att man ler där man är och vill aldrig komma dårifrån. Jag skulle vilja att den kunde föreviga bilden, lukten, atmosfären och ljuden så att man senare bara kunde öppna en bok de dagarna som allt känna jobbigt och man kommer tillbaka till detta igen. Det är inte möjligt jag vet men man kan alltid önska.

Jag önskar att jag kunde byta ut alla de negativa minnena som vi har och som gör sej påmind varje dag till positiva saker och när de negativa tankarna kommer så kan man öppna boken och bara uppleva det igen. Jag känner att det finns stunder som jag aldrig, aldrig vill glömma. Jag vill kunna uppleva dem igen inte bara i minnet.

När jag tänker tillbaka på denna resa så finns det så många stunder som idag kan få mej att le. Jag kan minnas när jag levde i "bubblan" på det skyddade boendet och jag fick äta med fingrarna. Det var kladdigt och ingen mat som någon annan skulle ha ätit med fingrarna men jag fick göra det och blev inte straffad för att jag rörde maten med fingrarna.

Jag kan minnas när jag på nätterna tillsammans med älskade stod och övade för att våga kliva över tröskeln ut på balkongen. Ingen kunde se mej men ändå var det en skräck men det var en så underbar känsla när jag vågade.

Jag skulle vilja föreviga känslor och lukten när det gäller barnen. Bara att kunna öppna boken och kunna känna deras hårda kramar runt min hals de dagar som man känner att ingen älskar en och att jag är värdelös och höra dem säja Mamma Jag älskar dej. Du är den bästaste mamma som finns i hela världen och känna lukten av dem skulle få mej att le igen.

Det finns massor av stunder som jag skulle föreviga med den. Jag skulle visa dem när de blev större när de satt som tanter och pratade om att de skulle önska sej en snäll ljus pappa. När jag frågade vart han skulle bo så var det självklart att han skulle bo hos oss och han skulle sova i min säng men bara när inte de ville sova där. När jag frågade vad som skulle hända om jag inte var kär i honom var det 2 idiotförklarande blickar som tittade på mej och sedan kom den underbara kommentaren: Men mamma! Det räcker väll att vi är kär i honom!!!! Förstår du inget???

Nu finns det ingen sådan kamera men jag kan fortfarande önska. Jag gömmer dessa minnen inom mej men jag skulle vilja kunna känna allt igen och det finns andra stunder som jag inte tänker skriva om här för dem har jag redan gömt och de är bara för mej som jag skulle vilja ha förevigat men jag får leva på minnena för även de kan få mej att le.

PUSS    till dej från lilla mej   

  Känns som överskriften sammanfattar mitt liv rätt bra för det är så det känns. Jag bygger upp mej själv och känner mej stark och så blir jag åter igen sårad. Jag tar ett kliv in på en mark som jag tidigare inte vågat beträda och blir sårad även där. Känner att jag är så less på att vara den som blir sårad. Tror jag för gott om människor eller varför blir det så här? Jag vill inte tänka att alla är onda eller att de kan såra mej för då skulle livet vara ännu värre men kanske är det just så jag får börja bli.

Ibland så känns allt bara så orättvist för jag tycker att jag har haft nog med negativa saker i mitt liv och att jag någon gång skulle få vara lycklig. Så där lycklig så att det känns i hela kroppen och man kan inte sluta att le utan man bara svävar på små moln. Så lycklig så att regnet får en att le och så lycklig att man bara känner att man lever och att det är lätt att leva. Jag måste ha gjort något helvidrigt i mitt förra liv fastän jag inte ens tror på att man lever flera gånger för att förjäna det liv som jag har idag.

Jag har tänkt att det är nu som mina dagar kommer som det ska vara lätt men jag hinner bara känna dem innan nästa prövning kommer och det känns som om mitt hjärta snart är en nåldyna. Känns som att bara jag släpper någon nära mej så blir jag sårad och jag behöver inte mer av det. Jag är tillräckligt sårad redan och jag orkar inte ta mer. Jag är inte mer än människa jag heller.

Känner att jag är lycklig över mina sanna vänner, mina barn kan jag inte beskriva med ord hur lycklig jag är över. Utan min älskade Sis skulle jag inte överleva för hon får mej att kunna le mitt i kaoset ocj få hoppet att det ser ljusare ut i framtiden. Underbaraste ger mej så vackra kommentarer som värmer för att jag känner att de kommer från hjärtat. Jag känner att det finns flera som jag skulle kunna räkna upp men jag väljer att inte göra det men det känns som att det jag får av dem kan krossas så fort av det jag känner igen från förr och som under alla åren tryckte ner mej och det är det som är så hemskt att inse. Att en känsla kan finnas kvar och göra att sveken blir så stora. Troligen är det för att man känner igen dem och för att man ver hur mycket de har sårat en under alla åren. Kanske är det så att det man känner igen sårar mer för att det är förknippat med minnen. Man vet hur det känns!!!!

Kanske är alternativet för att inte bli sårad mer att jag slutar att försöka se det goda i alla människor. Om jag gör det så vore det inte jag men om jag inte är just jag så kanske jag slipper att bli sårad på detta sättet.

PUSS    till dej från lilla mej    och TACK allla för att ni finns!   Älskar er!!!!!!

Jag har vänner och jag har personer som finns runt mej och som stöttar mej till 110% men ibland så kan jag bara känna mej så ensam. Jag kan ha människor runt mej och eftersom jag har små barn så är jag sällan ensam men ändå så finns känslan av ensamhet där. Varför vet jag inte riktigt men det är en känsla som sitter så djupt där inne och troligen är det för att jag har ett annat beteende och sätt än andra som gör att jag känner så. Varför ska jag känna mej ensam när jag har människor som jag vet finns där för mej och inte är längre bort än ett telefonsamtal?

Jag känner mej ofta som en person som inte faller innanför ramarna för vad som förväntas av en person men samtidigt vet jag inte om det är så eller om det är jag som tycker att det är så! Ibland känns det bara som att jag önskar att jag var en annan person som hade ett annat liv och som inte hade det med mej som jag har men det går inte att ändra på och på ett sätt vill jag inte ändra mej för det är ju den här jag är men ändå..........................................

När jag kom till skyddade boendet så trodde jag att jag var den ende i hela världen som hade varit utsatt för detta. Jag hade bara läst boken "Gömda" om detta och jag tyckte att det var så sjukt att hon inte hade upptäckt hur han var. Idag vet jag att man märker det men man erkänner inte att det är så. Jag träffade 2 helt underbar personer den kvällen jag kom och jag minns inte vad de sa jag minns bara att de två gav en sån värme och trygghet i kaoset och på deras sätt att bemöta mej så insåg jag att jag var inte den första. Hela rörelsen fanns inte och väntade på mej och samtidigt som det skrämde mej att det fanns fler som var utsatta för det som jag hade varit utsatt för så var det en sån lättnad. Jag var inte en totalt idiot som inte hade märkt detta utan det var fler som inte hade gjort det. Jag kan än idag se dessa två personer som utdtrålade detta till mej fastän lång tid har gått.

Under tiden som jag och senare även barnen levde där så träffade jag fler och fler personer som gav mej en säkerhet och trygghet och som bekräftade för mej att jag var inte den ende i världen som hade varit utsatt för just detta och tyvärr är jag inte den sista!

Jag trodde aldrig att det skulle bli som det var att komma ut "i världen igen" för jag trodde att det skulle vara på något sätt som det var innan Helvetet började men det var inte det och det är inte det. Det är här som ensamheten kommer in för det finns inget som är som det tidigare var för det finns så mycket som ligger omedvetet och medvetet inom mej och även barnen. En kär vän skrev till mej en dag att hon skulle vilja låta mej veta hur det är att bara vara och jag kan erkänna att jag inte vet det längre. Varje dag känns som en kamp, strategier finns medvetet och omedvetet och jag har en rädsla och en uppmärksamhet och ialttagelse av allt runt mej som är på max hela tiden. Jag är inte alltid medveten om det men den finns här. 

Ikväll satt jag och tittade på TV:n när jag hoppade högt i soffan för det var något som rörde sej utanför fönstret. Det tog en evighet att inse att det var parasollet som rörde sej när vinden kom och innan dess var det många tankar som hann passera genom mitt huvud. Och det är i de stunderna som jag känner mej så ensam för hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet hur det är. Hur ska man förklara att jag får panik av att det knakar på baksidan och det låter som att någon går. Hjärnan säjer att det kanske är en katt men kroppen reagerar på ett annat sätt. När jag känner en lukt som påminner om det som varit så reagerar kroppen och hjärnan föröker lugna den men det går inte för det är ett kroppsligt minne och det är allt detta som gör att jag känner mej ensam Jag undviker situationer som hör vardagen till för att de innebär så många reaktioner och så många minnen. 

Det känns som om jag lever i ett samhälle bland andra människor men samtidigt så gör jag det inte för jag är inte en av dem. Jag är inte en som vet hur man gör för att bara vara och jag är inte vem som helst ~ jag är jag och det är den jag är bäst på att vara men ibland önskar jag att jag var någon annan som bara var en i mängden.

PUSS    till dej från lilla mej    

Under de senaste dagarna har jag fått många frågor kring tiden i Helvetet och vad det var som hände och vad som är grunden till denna blogg. Istället för att svara var och en väljerr jag att lägga ut detta inlägget och blotta ännu en del av mej själv! Det känns dock rätt och kanske är det meningen för att jag ska kunna "rädda" någon. Idag ser jag att mycket som har hänt under den sista tiden har haft en mening som visar sej med tiden!  

Jag blev tillsammans med en man som jag hade känt under flera år och vi hade även många gemensamma vänner. Han var den mest uppvaktande och charmiga person som jag någonsin träffat och jag blev verkligen förälskad. Snabbt visade det sej att han var inte denna mannen som jag hade träffat utan han var kontrollerande och väldigt svartsjuk så jag bröt med honom. I den vevan kom det massor av kärleksförklaringar och att han inte kunde leva utan mej och jag var dum nog att falla för det och han lovade sej att han skulle bättra sej bara vi lärde känna varann och han visste vart han hade mej för det var därför han var svartsjuk och för att jag hade många killkompisar. Löftet höll inte så länge men då satt jag redan fast.

Jag levde tillsammans med denna mannen under flera år, vi fick barn och det var inte den mannen som alla andra såg utåt som jag levde med innanför väggarna. Jag och barnen blev bestraffade för det vi gjorde och inte gjorde men även det som andra gjorde mot honom. Jag inser idag att jag levde tillsammans med en psykopat som visste precis hur han skulle spela sina kort för att jag skulle lyda honom och sitta fast på mesta möjliga sätt. Jag, kunde inte ha ett jobb för hans kontrollbehov och svartsjuka och listan kan göras enorm på saker som försvann under förhållandet. Hade ingen vän kvar efteråt som jag hade haft innan vi blev tillsammans.

Jag försökte verkligen komma ifrån honom många gånger men det gick inte ~ jag satt fast i hans grepp på många sätt och han styrde mej totalt. När barnen kom så visste jag att jag kunde sticka men jag skulle aldrig få barnen med mej och jag kände att jag vägrade att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde från.

Vi utsattes för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Att han var hårdhänt med barnen var jag medveten om och gick många gånger emellan och tog slagen eller ilskan mot mej istället för att skydda barnen. Jag vet betydligt mer idag vad som hände när jag inte var hemma och det är inte saker som jag egentligen skulle vilja veta om men samtidigt ger de mej styrkan att fortsätta kämpa för att skydda oss. Jag la skulden på mej själv och tyckte att det var mitt fel att allt detta hade  hänt men idag så inser jag att det var han som gjore ett val att göra detta mot oss ~ inte att det var vi som frammanade det. Vissa dagar lägger jag fortfarande skulden på mej själv men det går längre tid mellan dem nu än då och känslan försvinner fortare.

Livet i Helvetet tog slut genom att jag blev grovt misshandlad. Jag trodde att jag skulle dö den kvällen men jag överlevde tack vare att han trodde att jag dog efter sista sparken i hallen och han valde att lämna hemmet då.

Jag hamnade på sjukhus och efter det så hamnade jag på skyddat boende. Jag och barnen har inte återvänt efter det utan lever idag med skyddade personuppgifter. Vi finns men ändå så finns vi inte och det går rykten om att vi är döda för att vi bara försvann. Vi har massor att bearbeta och massor av minnen som spökar så vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag har skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv så det är osäkert att jag ens kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. De sår och ärr som finns på insidan är inget som någon ser men de känns och kan rivas upp av så lite som påminner om det som en gång var. Jag kommer dock aldrig att sluta kämpa för att jag och barnen ska få ett "normalt liv" och när mina händer inte är bakbundna längre ska jag kämpa för att ingen kvinna eller barn ska hamna i detta som vi har levt i efteråt. Om jag kommer att lyckas ~ det vet jag inte men kjag kommer ALDRIG att sluta kämpa så länge jag lever!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag kommer

Ännu en gång har jag en klump i magen inför morgondagen för nu vill jag inte höra att fler skador är bestående och att det bara är att acceptera dem och att jag får leva med dem i resten av mitt liv, fast egentligen vetjag ju redan att det är vad jag kommer att få höra imorgon när jag ska på den sistaundersökningen innan rättegången eftersom de sa det från början att det var så. Det är för många skador och för många diagnoser som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv för en persons val.

När vi satt på rättegången som blev inställd så tänkte jag att det kan inte bli så mycket värre resultat på undersökningarna än vad det redan är. Sedan kom det ena intyget med kompleteringar efter det andra till min advokat och det visade sej att undersökningarna som kom nu visade att det mesta hade blivit värre. Andra kompleterade med mer besvär än de som fanns med från början och fastän jag märker av dem i min vardag så känns det så mycket värre att någon annan har lagt märke till dem och kan gå i god för dem. Varför allt blir så mycketvärre när man ser det på ett papper kan jag inte förklara det bara är så för det blir så definitivt.

Imorgon är det dags att kolla ögonen igen eftersom det ska diagnostiseras igen efter x antal månader för att det ska räknas som bestående och fastän jag vet att det finns kvar och att det har blivit sämre så vet jag att jag kommer att vara ledsen imorgon över att någon har konstaterat det jag redan vet ~ att jag har dålig eller rättare sagt värdelös syn på det ögat, att jag inte har vidvinkelsynen kvar och att det är dimmigt. Förstår inte varför det ska vara en sån vånda inför att få det sagt av en annan person men det är det.

Samtidigt så känns det som att det är en sån frustration att han får x antal månader eller år eller vad det blir och sedan har han avtjänat sitt straff men jag får ha mina skador kvar i resten av mitt liv, barnen och jag bär på de negativa minnena i resten av våra liv medans han har sonat det an gjort under sin straff tid, eller så blir han frikänd. Lagen är så sjuk så det känns som om det lika gärna kan bli så med.Vart finns egentligen rättvisan i det?!  Jag är inte bitter och tänker aldrig tillåta mej att bli det men jag tycker inte att lagen och samhället är rättvist och jag känner att jag kan inte sluta att reagera.

Jag och barnen kommer att få leva med konsekvenserna av en annan människas val ~ den personen som vi trodde ålskade oss och skulle skydda oss ~ idag vet vi att det inte var så men det är inte den insikten som vi bara måste leva med utan skador, minnen och massor av annat som påverkar oss. Vi kunde inte påverka situationen och jag visste att om jag kunde rymma från Helvetet så skulle jag aldrig få med mej barnen och för mej var det en tanke som jag inte stod ut med. För mej var det inte ett alternativ att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde ifrån för jag tror inte att de skulle ha överlevt det om jag inte hade funnits där och skyddat dem och tagit vissa av slagen som var riktade mot dem.

Kanske är detta priset som jag får betala för att jag och barnen (vilket jag hoppas och ber för) ska slippa återvända även om det känns jobbigt och fruktansvärt högt! Jag ångrar den dagen som jag träffade honom men samtidigt kan jag inte ångra det för hade jag inte gått igenom detta så hade jag inte haft mina tre änglar och jag hade inte varit den jag är idag. Mina tre änglar är det som betyder mest här i livet och de jag älskar mest ~ jag skulle kunna ge mitt liv för att få dem trygga och är skadorna det priset som jag måste betala för att de ska slippa återvända så kanske jag en dag kan försonas med det även om det känns tufft just nu!

Det heter ju att allt som inte dödar gör en starkare och jag lever ju idag så kanske är det så!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.

Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.

Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej. 

När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.  

Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.

Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå  om det skulle behövas.

Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????

PUSS    till dej från mej