Jag kan inte förstå än idag hur Han som ska kallas för pappa kunde göra allt som han har gjort mot barnen men jag förstår att allt det han gjorde kommer att förfölja och påverka dem hela livet trots all hjälp som de får.

För några dagar sedan vaknade Smulan på morgonen och hade panik. Det gick inte att prata med henne på en lång stund för hon tog inte in utan var bara livrädd. Det visade sej att hon hade trott att det var pappa som kom när det var en man som pratade utanför där vi bor och jag reagerade också på rösten för den påminde om hans röst. Jag fick henne lugn men hon var påverkad av detta hela morgonen och även när vi kom till dagis la fröknarna märke till att det inte var den vanliga Smulan som kom men de har lärt sej att inte göra en grej av det vilket jag är tacksam över.

Några dagar gick som var som vanliga här hemma och det var inget mer än det vardagliga. Sen så åkte Skruttan bort några dagar med mormor och på natten vaknar Smulan och har panik. Gick inte attt lugna henne för eftersom inte storasyster var hemma så var det pappa som hade varit och hämtat henne och det var bara så. Jag försökte att köra med de gamla valserna att pappa vet inte vart vi bor, att pappa inte hade hämtat henne och att han inte fick göra så för det tillåter inte tanterna och farbröderna som bestämmer osv. Ingenting hjälpte och jag kände att paniken och frustrationen i mej växte för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fick inte krama henne men ändå så ville hon ha kontakten och den gråten och synen med denna lilla Smula var så hjärtskärande att jag kände att jag hade börjat kunna gråta jag med. Det är när dessa perioder kommer som man känner sej så liten och otillräcklig för jag vet inte hur jag ska göra.

Hon somnade till slut i min säng nära mej och helt slut efter utbrottet. Jag låg vaken i flera timmar och kände att jag blir så vansinnig över att en förälder kan göra så här mot sina barn som det är meningen att man ska skydda och älska. Jag känner mej så frustrerad över att det påverkar vår vardag så mycket samtidigt som jag kan se att perioderna med denna paniken kommer med längre och längre mellanrum.

Igår var det dags för hennes första terapitillfälle efter sommaruppehållet och eftersom Skruttan var borta så var det jättestort för henne att få gå på detta helt själv för första gången. Hon berättade för alla som ville höra på dagis att hon skulle och prata med sin M och hon var verkligen uppspelt över detta och att hon och morfar skulle åka på detta själva och sedan fika.

När hon kommer därifrån är det inte samma dotter som jag lämnade på dagis. Hon var så nedstämd och när jag kommer fram till henne så slänger hon sej runt min hals och säjer: Mamma va bra att du är här!

Jag tittar på henne och kände mej som ett frågetecken. Hon berättar då att hon trodde att jag inte skulle vara hemma när hon kom hem utan att jag var hos pappa med precis som Skruttan. Jag kände att tårarna började rinna från mitt hjärta igen.

För barn ska det vara ett lyckligt tillfälle när ett syskon åker bort och man får vara ensam hemma och äga mamma lite mer än vad man får när man är tre syskon som delar på en förälder men för mina barn innebär det en sån enorm oro samtidigt som det är något som de måste genomleva för att se att det inte är farligt. Jag känner att det hela tiden kommer nya tårar på insidan av det som andra familjer ser som en naturlighet men för oss så är en vanlig händelse laddad med massor av känslor. 

Jag kan minnas när jag bodde i Helvetet och något eller några av barnen skulle följa med mina föräldrar hem. Jag tror att föräldrar känner separationsångest när man ska lämna bort barnen men för mej var det dödsångest. Skulle jag någonsin få se dem igen för nu hade han verkligen fritt spelrum att göra vad han ville med mej. Skulle jag kunna träffa dem när de kom tillbaka eller skulle jag vara död elller så slagen att jag inte ville visa mej för dem. Hur många gånger är det inte som de har kommit hem och jag har kramat dem och känt att jag skulle kunna ha skrikit rakt ut för att jag var full med blåmärken där de inte syntes men jag kunde inte visa någon hur ont det gjorde på insidan men även på utsidan.

Jag vet att mamma en gång reagerade på min reaktion när hon hämtade Skruttan och det bara var hon som fanns. Jag visade aldrig detta för någon men denna gången så hade hon glömt något och kom in tillbaka när jag satt och grät i trappan så att hela jag skakade. Det var så hemskt för jag skämdes för att jag grät så och samtidigt skämdes jag för att jag var avundsjuk på min egen dotter som skulle slippa helvetet samtidigt som jag var glad för hennes skull. Mamma tittade på mej och sa att om jag tyckte att det var så jobbigt att hon skulle åka så skulle hon ju stanna kvar och jag bara tittade på mamma och bad henne att hon skulle ta med henne iallafall fastän en del i mej skrek att jag skulle följa med att jag skulle ta chansen att rymma. Jag kunde inte göra det för att jag visste att det skulle bli mina föräldrar som skulle straffas om jag gjorde det och sedan skulle barnen aldrig komma från helvetet ens för ett litet tag.

Varför ska situationer som hör vardagen till sätta såna spår och minnen i våra liv. Jag vill bara ha ett liv och mina krav är inte höga. Jag vill känna mej trygg och att jag kan göra saker som många bara tar förgivet. Tydligen har vi inte kommit dit än men jag hoppas och tror att vi kommer att komma dit men det är nog iallafall så som en kär vän sa till mej; Han hade sönder oss i så många små bitar och de behöver sys ihop igen med änglatråd och när jag hörde det så kände jag att det är ju så det är. Det är därför som jag så ofta känner mej så kluven och jag får inte ihop det för jag har fortfarande bitar som inte är ihop sydda men änglarna jobbar med det och det kommer de att lyckas med! Även mina "änglar" på denna jord jobbar med att sätta ihop mej igen och en dag hoppas jag och ber att jag ska vara hel igen men fram tills dess kommer det att dyka upp många varför!

PUSS    till dej från mej     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...