Efter allt som varit de dagar som gått nu när min dotter börjat minnas mer och mer av det som hon utsattes för när hon var liten så har det blivit att vi andra också fått våra hemska minnen att komma fram. Minnen som vi alla bara velat lägga locket på och lägga i en plats som inte skulle öppnas mer på väldigt, väldigt länge för att det gör för ont för att minnas men även för att jag tror att vi omedevetet tänkt att han som gjorde allt detta mot oss redan tagit så mycket från oss att vi inte vill att han ska ta ännu mer än han redan gjort. Jag fick frågan när jag satt hos min psykolog som jag fick komma till akut för att klara av att finnas dör och stötta henne varför jag inte hade gett upp alla dessa gånger som det kändes som att jag inte orkade mer. Jag var tvungen att tänka efter för det är så lätt att tänka att jag har gjort det för att jag är mamma och en mamma gör det inte för att hon sätter sina barn först men det är inte alltid så, det finns mammor som bara har lagt sig ner och inte orkat mer trots att de har haft barn! Det är också så lätt att säga att jag har haft stöttning men jag har insett när jag sett med de ögon som är "friska" och som bland annat är en av de lärares som trollen har att vi har inte haft det utan att det mer än i 75% har brustit och att det har varit en kamp som inte skulle ha varit där! Efter att jag gått in i mig själv och känt efter vad det är som fått mig att inte ge upp så kände jag att jag äntligen hade hittat det äkta svaret för att jag hade vågat känna efter och jag kunde med stolthet säga: Det är för att jag känner att han inte ska få ta ifrån oss mer än han redan har gjort, inte skada mer än som redan är skadat utan jag vill ge mig och barnen en framtid!  

Dagarna har gått medan vi har väntat på att remissvaret ska komma om min dotter ska få hjälp att bearbeta de minnen som just nu bara väller fram och som jag känner att jag som mamma inte kan hjälpa henne att bearbeta så att det räcker. Jag vet att när jag började min terapi när jag fortfarande var i min första traumafas om man nu kan dela in dem i olika faser så sa min terapeut till mig att man måste våga minnas för att kunna glömma. Jag kan hålla med i detta till en viss del för glömma det tror jag inte att vi någonsin kommer att göra för det har satt såna märken, både fysiskt och psykiskt, men kanske är det så att om vi vågar minnas så kan de få en mindre roll i våra liv som inte påverkar oss på samma sätt. Det som är det jobbigaste är att när jag vågar släppa fram ett minne så tar det med sig ett annat och så är karusellen igång och jag kan inte stoppa den förän min kropp skriker STOPP den orkar inte mer och jag är som en vandrande zombi i flera dagar som man bara behöver peta på för att jag ska hoppa högt, man behöver bara höja handen för att vinka till mig så tror jag att det kommer att komma ett slag. Hur gör man då för att våga minnas även om man vet att det kan leda till att det kommer att påverka en mindre längre fram? Det är inte ett aktiv val man gör för att lägga locket på ~ det görs av sig själv känns det som! Skuld och skam kommer in som "kompisar" till minnena och gör att allt känns jobbigare och att man lägger större tyngd på sig själv och när man som mamma ser sitt barn bära på minnen och man vet att man inte såg, inte kunde skydda trots att man inte visste så kommer den största skulden som finns och man förvandlas till en liten, liten, liten del som inte känner att det finns mycket kraft kvar! Det är då man måste hitta det inom sig som gör att man orkar ta det där nästa steget för att orka kämpa vidare

Jag trodde en gång  på Karma, att det jag gjorde och det jag gav någon gång skulle komma tillbaka, men idag inser jag att det kan inte finnas något sådant i världen eller om det finns det så glömde den mig. Om man kämpat i motvind och motgång i år och ändå försökt att finnas för dem som behöver hjälp, att kunna glädja, stötta dem som behöver det just då men att det aldrig är något som blir eller händer lätt ~ vad är då felet i Karman? Nej jag tycker inte synd om mig själv för jag valde fel livskamrat men mina barn valde inte sina föräldrar! Jag borde någon gång ha "sonat mina brott" för han gjorde det med en dom och fängelse och fick "lindring" på straffet för att han skötte sig men hur får jag och barnen lindring på våra minnen och det som är våran vardag? Jag har inte svaret här och nu och jag vet inte om jag kommer att få det någon gång ~ jag kan bara hoppas och fortsätta bearbeta, kämpa och hoppas att jag en dag får tillbaka min tro på att det en dag ska komma tillbaka något gott av det jag gör! En sak vet jag i alla fall ~ jag kommer aldrig sluta kämpa för att vi ska få en framtid som är bra för den dagen har han lyckats ta ifrån oss allt ~ kosta vad det kosta vill! 

 

Sarah

25 maj 2014 13:22

Men ååååh......vilken mamma du är!!!! 👍 Du är en guldmamma!!!
Krama om trollen från mig!!!! *saknar*
Puss ❤️

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...