Ikväll har jag bara panik. Hjärtat slår så det känns som om det snart kommer att komma ut ur min kropp, jag är på helspänn hela tiden och jag känner att egentligen skulle jag bara vilja springa och gömma mej. Orsaken är att jag har granar som skriker och låter som en flock elefanter. Jag vet att de flesta skulle inte reagera på detta mer än med att bli irriterade och arga över att de låter men jag får panik. Jag är tillbaka i helvetet igen och det är han som skriker till mej. På någre sekunder flyttades jag tillbaka.

Det började med att någon stampade av sej snön på fötterna när de kom in i trapphuset och för mej är just detta tunga stampande en varning att det kommer att bli bestraffningar. Det är så hemskt och det är så jobbigt att så små saker kan få en att komma tillbaka i tiden på en tiondelssekund. Huvudet är logiskt och säjer att det är inte han som kommer men kroppen lyder inte huvudet utan har sin egen tolkning. Jag vill inte ha det så här, vill inte reagera så här på något som finns runt de flesta människorna.

Funderar om dessa kroppsliga minnen någonsin kommer att försvinna eller har alla slag och alla elaka ord satt minnen och märken som kommer att finnas kvar hela livet och göra sej påmind med jämna mellanrum? Jag vill inte ha det så här, jag vill inte behöva vara rädd och vara på min vakt hela tiden.

Känner mej maxirriterad på mej själv för att jag känner så här och för att de vidriga minnena inte försvinner. Jag känner smärtan och förnedringen av slagen och sparkarna och de kommentarer som kom efter de stegen. Jag känner hur liten jag kände mej och så totalt värdelös. Jag vill inte känna så och jag försöker tänka att det bara är minnen att det inte händer nu men känslan sitter kvar - jag får inte bort den. Jag har varit hundra gånger och tittat och känt att dörren är låst och ändå så litar jag inte på att jag är trygg här. Kommer jag någonsin mer att känna mej trygg?

Jag vill bara radera det som har varit och ha barnen kvar och få ett liv - ett liv där jag och barnen kan känna oss trygga och leva som "vanliga" människor där vi inte behöver gömma oss längre. Bara att kunna teckna ett abonemang skulle vara tacksamt just nu men tom det är problem när man har skyddade uppgifter. Och allt detta bara för att en person gjorde sina val och inte tänkte på dem som han levde ihop med som kämpade för sin överlevnad.

PUSS från Häxansurtant   

Jag blir så himla frustrerad när jag ser att barn används som "vapen" mellan föräldrar som har separerat och att detta bara godtas av myndigheter att föräldrarna bråkar på en "sandlådenivå" om barnen. Det söks ensamvårdnad och att umgänge inte ska finnas men vad grundas det på i de flesta fallen? Jo att barnen blir de vuxnas vapen för att såra varandra och jag hatar när detta händer.

Jag minns när jag första gången kom till min advokat för att anlita honom. Han lyssnade på mej och vad jag hade att berätta om hur helvetet hade varit och vad barnen  hade varit med om. Då visste jag inte ens en tiondel mot vad jag vet idag men det räckte för mej för att jag skulle söka enamvårdnad utan umgänge. Jag visste inte redan då om jag skulle få tillbaka barnen levande. Han tittade på mej och sa: Detta kommer att bli en kamp för dej. Alltför många föräldrar använder barnen för att såra varandra och de hittar på saker som den andra har gjort. När de kommer som har skäl att ansöka om detta får de kämpa för att bevisa att det finns grunder för det deslker för.

Jag trodde vare sej på han eller de på mitt skyddade boende som sa att man just använder barnen för att såra den andra och att man skyller än det ena än det andra på den andra parten för att man skulle vinna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte nu för jag tycker att det är fel. Nu kan jag dock inte blunda för detta längre för det finns för många som finns runt mej som använder just denna taktiken och jag avskyr det lika mycket ändå.

Jag har många gånger haft dåligt samvete för att jag tar ifrån barnen deras biologiska ursprung men jag har gjort det för deras skull för att Smulan och Skruttan ber mej gång på gång att jag ska göra allt för att de inte ska behöva återvända till helvetet. Jag gör det för att de inte ska bli förstörda fysiskt och psykist och ändå har skuldkänslan infunnit sej. Vad är då felet på dessa föräldrar som gör det bara för egen vinningsskull och för att såra den andra? Tänker de inte på att det är barnet som blir mest lidande?

Är de lämpliga föräldrar när man ser mer till sin egen vinning och sin egen tillfredsställelse än på barnets rättigheter och behov. Mitt svar är nej! Jag har under hela resan tänkt att kan jag förklara detta beslut för barnen när de blir större och kan jag stå för detta beslut även senare i livet. Jag har tagit mina beslut med de normerna i tankarna och jag kan säja att jag känner idag att jag har gjort rätt och hoppas att jag känner så längre fram i livet också. Jag kan stå för mina beslut för jag har satt barnen och deras behov först och jag har inte pratat skit utan grundat allt på händelser från helvetet. Det ska jag minnas de dagar som samvetet och skuld kommer vandrande hand i hand.

PUSS från Häxansurtant