.......................där brygger jag murar!

När jag hamnar i jobbiga situationer i mitt liv känner jag att det "normala" skulle vara att  "bygga en bro" för att komma förbi det jobbiga och besvärliga men jag bygger istället en mur så att det inte kan beröra mej. Jag gör det för att skydda mej mina barn men det känns som om det vore så mycket lättare att bara komma över det, inte stoppa det. Jag känner att jag har gjort detta många gånger under åren med Äcklet - jag gjorde det för att överleva och orka och jag har börjat göra det igen.

Idag hade jag en telefontid med min läkare som jag har fått nu när jag är inskriven under habiliteringen och det var det som fick mej att inse detta. När vi kom in på hur det ser ut runt mej just nu så känner jag att jag vill inte erkänna det - jag ljuger inte men jag ger en finare version  och genom detta bygger jag en mur. Jag vill inte inse till 100 procent hur jag påverkas av mina skador och hur hela situationen påverkar mej. Jag vet det men jag vill inte och vågar inte erkänna det för då känns det som om jag bekräftar det och att jag bara ska rasa ihop av insikten.

Jag kan ibland känna att jag kämpar och kämpar för att "hålla näsan ovanför vattenytan" och att det bara behövs ett gruskorn på min rygg så kommer jag att sjunka. När jag nyss hade landat i mitt nya hem efter att ha bott på boendet så fick jag ett mess från en vän där det stod att hon var orolig för mej. Det var en stad i Sverige som man hade insett att den kunde rasa ihop och hon liknade denna med mej. Jag kommer ihåg det som om det var igår för det känns som om det verkligen är så - jag står upp så länge jag inte ser att jag inte kan göra det. Det är som humlan som flyger fastän det egentligen är helt omöjligt men den vet inte om det och därför går det.

Jag har många gånger sagt till min terapeut att under åren i helvetet så lärde jag mej att sätta på mej en rustning. Den skyddade mej från det som kom utifrån men den skyddade även mej från att visa vad som fanns på insidan. Jag känner att för varje dag som har gått så har jag vågat ta bort en liten bit av rustningen och sett att jag överlevde det. Jag hade inte tagit av mej den helt men jag hade kommit en bit på väg men när beskedet om rättegången kom så började jag bygga upp rustningen igen. Mitt gamla beteende kom tillbaka.

Det skrämmer mej att ett beteende som man har lärt sej som vuxen kan sitta så djupt och komma upp av en sån "liten" grej. Detta beteende är inge som jag lärde mej som liten utan är ett beteende som jag var tvungen att lära mej för att överleva och kunna skydda meh och barnen. Utan det hade jag inte klarat av den tiden men jag vill inte ha det nu - jag vill inte ha tillbaka beteendet.

Kanske kan jag när jag har insett att detta har börjat komma tillbaka hindra att rustningen blir lika stark som den var under denna tid.

PUSS från Häxansurtant   

Ännu en natt håller minnena mej vaken och hjärnan säjer att det måste ta ett stopp, att jag måste sova för att orka och speciellt nu när barnen är sjuka men jag kommer inte till ro. Är rädd för att somna för jag vet inte vad som väntar, vad som kommer upp till ytan av allt det som jag har tryckt ner. Tårarna rinner och bränner på mina kinder - de har ett eget liv en egen vilja och jag kan inte påverkar det. Orsaken till detta är många och det kommer fler och fler minnen och fler och fler känslor.

Jag har börjat att packa inför flytten men det går så sakta och det känns så jobbigt för jag minns sista gången jag packade när jag var på väg från helvetet. Jag hade börjat packa tre dagar innan misshandeln för jag var fördig, Jag hade tagit ett beslut att jag inte kunde leva så här längre, jag kunde inte skydda barnen så jag ville och jag var tvungen att flytta för att överleva. Just detta att jag skulle flytta gjorde att det blev en ännu mer ladda stämning hemma och fler och fler psykiska och fysiska övergrepp på mej kom med tiden ju mer jag visade att jag hade bestämt mej - jag skulle därifrån.

Nu när jag packar kommer känslan närjag skulle åka tillsammans med en väktare och några andra som skulle hjälpa mej att få ut grejerna som var mina och barnens. Vi hade fyra timmar på oss att tömma huset på sakerna och jag var livrädd. Jag var livrädd för jag visste inte hur han skulle vara när vi kom eftersom detta hade gjorts upp i rätten att jag skulle få hämta dessa saker. Okej om han sket i att jag inte hade saker på flera månader som var mina menatt han kunde göra detta mot barnen det förstår jag inte.

Nu när jag böejar packa igen så käner jag de negativa känslorna som jag kände då och man inser hur lätt det är och hur lite som behövs för att jag ska känna allt det där igen. Idag när jag packade ner saker i lådor kunde jag minnas när jag kom tillbaka till helvetet för att hämta mitt och barnens och det var under kontroll i början tills jag kom in i rummet där misshandeln hade utförts. Jag bröt bara ihop, benen bar mej inte och jag säg det som i en dröm det som hade hänt. Jag bra rasade ihop och hamnade på golvet gråtande. Plötsligt känner jag ett par starka armar som lyfter upp mej och när ja har kommit upp på fötterna stödjer mej tills jag kan stå själv och jag hör hur han säjer: Du klarar detta! Visa inte hur det känns för då mår han visa istället hur stark du är. Det var det sista jag var i det läget och jag känner än idag beundran över att jag klarade det, jag hade människor med mej som jag aldrig tidigare hade träffat men de trodde på mej, beskyddde mej och framförallt så gav de mej kraften at fortsätta.

Jag kommer att klara flyytten och jag älskar det nya stället men samtidigt så är det med ett visst vemod som jag lämnar detta hem. Det var mitt första lugna ställe osm jag har befunnit mej i på många många år och det könns lite som en sorg att lämna det. Hjärtat mitt fastnade på det nya stället så det kommer att kännas bra bara jag kommer dit eller rättare sagt vi.

Tårarna rinner för oron som finns inom mej hur allt ska bli. Hur ska jag orka träffa Äcklet i en rättssal efter en lång tid och just detta att jag inte vill ha med honom att göra. Är livrädd för att han ska ge mej en blick som jg vet vad den innebär - nämligen att jag dör om jag berättar vad som hände hemma. Det är för sent att dra sej ur och jag vet att det har hänt och att jag kommer att leva med skadorna, både fysiskt och psykiskt, och jag vill att han ska få stå till svars men jag är rädd - livrädd!

Ikväll fick jag ett mail från en person som jag inte har "känt" länge och egentligen  aldrig har träffat. Ändå känns det som jag har träffat denna personen och som det finns ett osynligt band fastän han är av fel "sort". det skrämmer mej att någon som jag inte känner kan läsa så mcyket v det som jag skriver och förstå det samtidigt som jag känner att det finns ett hopp, att det finns män som inte tillhör psykopatgruppen. Det kjag läser som kommer från honom gör att jag kan se mej från ett annat håll, att jag känner attt jag kommer att klara detta och jag måste göra det.

Tänk att det finns så fantastiska människor som kan peppa och bry sej om människor som de inte känner men som säjer de saker som man behöver höra och man känner att de kommer från hjärtat. Ännu en gång har jag fått bevisat att rätt person dyker upp när det är meningen att den ska komma in i ens liv. Jag uppskattar dessa kommentarer och mail och jag värdesätter att det jag skriver kan ge en bild av vem jag är i dag som person för jag kommer aldrig att kunnabi den personen jag en gång var men jag ska kämpa för att bli en hel person igen.

Puss från Häxamsurtant   som ska försöka att tvinga sej att somna så att jag kanske vaknar upp och känner sej lycklig imorgon när tre gnälliga, sjuka barn ska ha hjäpen