Jag känner att ibland skulle jag vilja ha en pausknapp på min hjärna som jag kunde trycka in och så stannade alla tankar och funderingar som finns där inne. Känns ibland som om min hjärna har ett eget liv och som jag inte kan styra eller göra något åt. Det som jag klarar av att trycka ner eller inte tänka till slut när jag är vaken det kommer när jag sover och försöker att slappna av. Hela jaglärde mej under åren i helvetet att jag var tvungen att tänka tre steg före jag var tvungen att räkna ut vad som kunde hända och vad konsekvenserna av mina handlingar kunde bli så detta är vad min hjärna fortsätter att göra eller egentligen hel min kropp och jag styr inte över det.

Härom kvällen skulle jag sätta mej och måla. Tidigare har jag målat mycket och jag var duktig även om jag inte erkände det då eftersom jag alltid haft jantelagen när jag sett på mej själv. Nu var det bara en chock för mej att se att jag inte kunde låta hjärnan komma in i stadiet att den inte behöver tänka utan att den skulle se ett mönster, att den skulle vara kreativ för jag har inte under lång tid låtit den göra det. Troligen gör inte hjärnskadorna det lättare heller eftersom där n av skadorna är sitter "filtret" som gär att vi kan koppla bort saker och ljud som inte är relevanta just nu. Jag släpper in allt och det är såna gånger det märks hur skadan påverkar mej.

Idag ringde de från hjärnskadeteamet och berättade att kuratorn skulle komma till mej på torsdag eftersom det ska startas en utredning igen. Jag är så dubbel när det gällerdenna utredning för jag vet inte o jag vill att en utomstående ska se vilka problem jag har. Jag har ju inte ens erkänt dem för mej själv. Jag vill inte inse vilka hinder det är för då känns det som om det kommer att bli berg av det som jag inte orkar ta mej över.

 och tåt

Igår började jag gråta för jag kom in på en blogg där det stod om en kvinna som de beundrade som kämpade för ett värdigt liv för sej och sina barn. Jag fortsatte att läsa och tänkte att detta påminner om mitt liv. Jag fortsatte och läsa och tårarna rann på min kind. När jag kom till slutet stod det att det fanns en länk till bloggen som denna mamma hade. Min tanke var att denna blogg vill jag läsa mer av jag vill se hur det går. Döm om min förvåning när jag kommer till min egen blogg. Jag kände mej som en stor idiot för när jag läste att denna kvinna var så stark och att det var en kamp så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka att det var mej hon menade. Detta blev ett bevis för mej hur jag ser på mej själv och hur andra ser på mej. Jag har många gånger under denna resa fått höra att jag är stark som orkar och som kämpar men jag har inte kunnat ta det íll mej för det är människor som jag mäter i olika former och jag har tänkt att de bara säjer så för att vara snälla men detta är en person som jag inte ens vet vem det är, som "bara" har läst min blogg. Jag känner att kanske är det dags att börja titta på mej själv med de ögon som jag tittar på andra.

Jag längtar tills vi ska flytta för denna gången är det jag som har bestämt det och det är vi som har valt vårat hem. Förra gången ville jag till ett område och socialen sa nej för att de inte tänkte hjälpa mej om jag valde det. Jag trodde på dem precis som jag tidigare ha gjort för i alla år har jag fått höra att jag inte skulle klara mej utan honom och att jag inte var något i mej själv så varför skulle jag inte tro på dem när de sa samma sak? Idag kan jag känna att jag är förbannad på dem för att de gjorde det mot mej men samtidigt har jag fått bevisa för mej själv att jag klarar mer än jag tror och trodde. Jag har lyckats med saker som sett ut som höga berg men jag har klarat mej över dem och överlevt. Jag kommer att klara det som ligger framför oxå som flytt och rättegången bara jag inte slutar tro på mej själv. 

Varför ska jag egentligen inte tro på mej själv när jag tror på dem jag har runt mej? Det kanske är det som är mitt livs gåta!

PUSS från Häxansurtant