Jag har idag kommit på vad jag ska bli när jag "blir stor" - jag ska bli sådan som gnäller och kommenterar det som jag tycker är fel (när jag tänker efter så är jag det redan när man läser här) jag ska med andra ord bli "debattör" och så länge Försäkringskassan finns så kommer jag verkligen inte att vara arbetslös för där kan man hitta mängder av saker att klaga på hur de handlägger.

Jag vet hur mycket energi, kraft och ork man lägger ner när man kämpar för att ens barn ska få det "rätta" som de behöver för att utvecklas och bli de individer som det är meningen att de ska bli. Jag beundrar alla föräldrar som gör detta för sina barn och jag önskar att jag kunde ge dem lite extra kraft att fortsätta med kampen.

Jag har tre "friska" barn och de har alla olika egenskaper som jag försöker att hjälpa dem att utveckla. Jag tycker det är en självklarhet att man som förälder ska kunna göra detta och att man får möjligheten men när jag läser denna artikel så inser jag att jag är lyckligt lottad som har "friska" barn och inte behöver ha Försäkringskassan med mej för att göra det bästa för barnen och deras utveckling.

Jag och mina barn har fått äran (för jag ser det som det) att få lära känna denna underbara, glada och nyfikna tjej personligen. Tilda fick mej att le många gånger under de dagar som jag såg henne i verkligeheten men även att le efteråt när jag hör henne eller vad hon har gjort. Samtidigt får det mina ögon att tåras när jag hör att det finns människor i hennes omgivning och myndigheter som inte gynnar hennes helt underbara egenskaper. Tilda är nyfiken, ser inte sej själv som annorlunda utan tar kontakt med andra barn (mina barn bara älskade henne för att hon är som de säjer "speciell") hon ger så mycket glädje och det bara lyser om henne. När man ser henne kan man inte låta bli att le för det är en sån äkta glädje som hon utstrålar.

Jag känner att när jag tänker på att ett barn ska ha möjligheten att utvecklas som person och individ så ska samhället göra det som det kan för att främja detta och att uppmuntra persoer i denna persons närhet men jag tycker inte att Försäkringskassan i detta fall ser till Tildas bästa utan bara vad det skulle kosta dem att främja hennes utveckling.

Jag vet personligen att om Tilda inte får "lugn och ro" utan hela tiden måste leva i ett "högt tempo" så orkar hon inte. Hon blir arg och frustrerad och detta är vad resultatet blir om hon ska behöva vara hela dagar på dagis. Hennes mamma gör allt för att Tilda ska må bra och känna sej lugn. Tilda var enligt kommun berättigad till assistanstimmar och det blev bestämt med Frösunda att det skulle startas så att det blev det bästa möjliga för Tilda som har epilepsi, är autistisk och utvecklingsstörd och befinner sej på en lägre mental ålder än fysisk och behöver därför mer "passning" än de andra som är i hennes ålder. Hon har även tex specialskor för att kunna springa och gå och för att hon ska kunna ha förutsättningarna för att klara av en "vardag"

Jag blir både arg och frustrerad när jag läser att de som beslutar om assistansersättningen inte ens har träfffat denna sötnosen. Jag har tidigare arbetat som handläggare på landstinget och jag kan erkänna att jag aldrig under dessa år tog ett beslut utan att ha träffat personen som det gällde för att höra och bilda mej en egen uppfattning om vad behovet var och hur vardagen fungerade. Samtidigt reagerar jag på att samma papper användes till kommunen och försäkringskassan men helt olika slutsatser drogs - vart sitter då problemet? Inte hos Tilda som inte ens är medveten om att detta beslutas kring henne och att det är för hennes skull som så många människor blir upprörda. Det sitter i pengarna och den som säjer att det inte är pengar som styr den lever inte i verkligheten.

Igår läste jag i tidningen att i kommunen där jag bor så skulle Försäkringskassans strängare regler spara 17.7 miljoner kronor och vem är det som drabbas av det? Jo de som redan är utsatta och som är beroende av hjälpen.

När jag tänker på ett värdigt liv så känner jag att det är så mycket som räknas in i det som man bara tar förgivet som att man ska klara sej själv och att varje individ ska få möjligheten att utvecklas och bli en självständig individ som är unik men det känns som att när man inte beviljar att de som är "svagare" ska få den möjligheten är det då ett välfärdssamhälle som vi lever i. Kungen däremot han vill ha 5.5 miljoner mer per år och jag lovar att det kommer att sluta med att detta beviljas men de som behöver hjälpen för att överleva och utvecklas vad får de? Det som blir över!

Jag önskar att denna helt underbara "trollunge" får hjälpen av det samhälle som jag hoppas och vill tro att jag lever i - ett samhälle som ser till varje individs bästa. Jag får mer och mer signaler att det inte är så men jag kan inte sluta att hoppas att det ändå är så för den dagen har jag gett upp mitt hopp och min kamp om att alla människor ska få den hjälp de behöver på den plats i livet som de befinner sej. Jag kommer aldrig att sluta hoppas och jag kommer aldrig att glömma Tilda för den energin och glädjen som hon utstrålar den lever man på länge och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne och hennes familj.

Snälla - våga se att det finns de runt oss som behöver hjälp och stöttning och våga ta ställning. Det är inte dessa individer som det är fel på det är samhället det är fel på som inte ger dessa utrymme för att utvecklas fullt ut!

Jag vet att jag vågar se och ta ställning och jag står på Matildas sida!

Jag tycker att hon är värd det bästa för hon är en helt underbar person och har en helt otrolig personlighet som inte går att beskriva i ord!

Vart står du?

Puss från Häxansurtant