Denna kvällen som började så bra känns som om den nu har slutat i ett kaos där jag inte längre kan kontrollera tankar och känslor så jag får försöka med det som så många gånger förut har hjäpt mig, att skriva av mig och hoppas att det kan hjälpa mig även denna gången. 

Jag var så glad att jag inte reagerade på smällare och att de för en gångs skull inte påminde mig om skott! Jag kunde tänka på dem som enbart smällare och tänka att de fanns där ute men de påverkade mig inte något! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag njöt av känslan men jag borde ha lärt mig att jag inte får njuta så länge av saker! 

När jag flyttade hit där jag nu bor var det för att jag inte klarade av ljuden av dörrar som slog, skrik och stegen i trappor och jag har sluppit det på de åren som varit ~ tills ikväll! Plötsligt hade våra nya grannar fest och stegen i trappa lät som stegen som en gång fanns i det förflutna och resan för mig blev omedelbar. Jag klarade dock av att stoppa den med stor vilja och mycket kraft! Jag var stolt över mig själv men när sedan festen hade pågått ett tag så höjdes även rösterna och då kunde jag inte längre med hur mycket vilja jag än uppbådade och hur mycket kraft jag än kunde ta fram stoppa resan! Orden som kom genom väggarna, som jag inte hörde mer än höga röster förde mig tillbaka mot helvetet och demonerna från det förflutna började dansa! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det bara är ord men för mig så finns det flera sorters ord 

När jag inte hör orden utan bara hör de höga rösterna så är det bara för mig de orden som sårar som är de som uttalas. De orden som tryckte ner mig och som skadade mig och gjorde att jag till slut försvann som en individ. Jag var ingenting värd och jag visste till slut inte vem jag var eller vad jag var mer än det jag fick höra ~ att jag ingenting var värd och att jag lika gärna kunde vara död för så mycket betydde jag. Ofta följdes de av bestraffning och det var tunga steg och det gör att demonerna dansar ännu fortare när jag hör stegen som stampar hårt i trappan och på golven. Jag kan känna den smärta som slagen och orden gjorden, både på mig och i mig, och jag vill inte känna så här. Det var så länge sedan jag fick en sån här resa av något kring mig att jag hade hoppats att det hade lindrats men det är när något sånt här händer som jag verkligen upptäcker hur skört allt är, hur skör jag är och hur skört allt är som jag har byggt upp och jag kan inte låta bli att fundera om jag någonsin kommer att bli fri att kunna känna och vara i världen som alla andra?!?! Jag vill inte ha demoner som dansar runt mig från det förflutna och jag vill inte behöva resa tillbaka i tiden för att det är saker som jag inte kan påverka.

Kommer jag någonsin att kunna befinna mig på en plats där någon höjer rösten utan att jag väntar mig att det kommer ett slag efteråt? Kommer jag någonsin att kunna höra tunga steg eller stamp utan att vänta på den där höjda handen, sparken eller att någon sliter av mig täcket och förnedrar mig så att jag bara vill dö? Kommer jag någonsin att kunna glömma det som en gång varit så att jag kan stänga alla de där ljuden ute så pass mycket att jag bara stör mig på att grannen har en fest som är alldeles för högljudd och att jag ska klaga? Jag vill tro och hoppas att det ska vara så men innerst inne så känns det som att det aldrig kommer att hända eftersom det redan gått år sedan jag utsattes för något av detta. Jag önskar att det var som när man var liten och hade spöken under sängen att de försvann när man tände lampan men jag vet att även om ljuden tystnar så har demonerna vaknat och de slutar inte dansa för att ljuden tystnar, de slutar dansa först när jag har bearbetat detta färdigt ännu en gång och jag vet inte vart jag ska hitta energin till att göra det ännu en gång för jag vill inte minnas allt detta igen. Jag vill inte stå i duschen och försöka tvätta bort den där äckel~känslan för jag vet att den går inte bort med tvål och vatten den går bara bort med min egen tankekraft och just nu är det långt borta, jag är långt borta ännu en gång. Jag vet bara att det alltid är för tidigt att ge upp och jag måste klara av att göra resan tillbaka till mig själv ännu en gång..................................

 

Carina

1 maj 2014 18:55

Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag rekommenderar starkt att du försöker få Traumafokuserad KBT. Googla och läs om det. Jag har en kollega och vän som arbetar med just det. Jag har lyssnat på hennes berättelser och beskrivningar om metoden. Jag vet inte var i Sverige du bor, men hon heter Rita Karhunen och arbetar på Friskhuset i Linköping. Om du vill kan du kontakta henne och få råd om vem du kan vända dig till. Det finns ännu inte så många traumaterapeuter i Sverige, men kanske hon kan rekommendera någon om du bor för långt från Linköping för att gå hos henne.
Det vore så bra för dig, du kämpar så hårt på egen hand och har kommit så långt.
Kram Carina

http://idagtankerjagpa.wordpress.com

ensammalejonmamman

4 maj 2014 01:12

TACK Goa! Har läst om det och det känns som om det är en terapi~form som är "anpassad för och efter mig". Tyvärr bor jag en bra bit därifrån men ska kolla om det finns någon här som har den inriktningen för den känns som om den skulle vara till en enorm hjälp för mig och jag önskar att jag bodde i Linköping för det låter som ett sagoställe att få gå hos dem efter det jag har läst. Önskar någon hade berättat om denna form för mig på en gång för då tror jag att jag hade kommit ännu längre än jag gjort nu! Tack för dina tips och pepp
KRAMAR

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...